|
Hej!
Välkommen in i min värld där jag bjuder på noveller som skrivs varje dag på min blogg Novellbloggen-razaha.blogspot.com efter att jag fått ett tema av skrivpuff.blogspot.com
En dikt kan poppa upp, ibland en krönika, eller varför inte ett dagboksinlägg. Jag experimenterar vilt.
Jag heter Anitha Östlund och avslutade Manuspiloternas ettåriga filmmanusskrivarkurs i slutet av april 2011, och hoppas nu ha lärt mig att förmedla filmen jag ser ovanför datorn när jag skriver.
Det känns mäktigt att kunna kallas sig manusförfattare och dessutom veta att jag är en av de få som är utbildad.
Ett filmmanus med arbetsnamnet Hat och en gnutta kärlek är på G, men som vanligt kommer en massa nya ideer till mig och ännu ett eller två manus är på gång i tanken.
Bokmanuset kommer naturligtvis att innehålla mer material än filmen.
VILL DU HA DIN BANNER PÅ MIN SIDA?
Mejla mig på mejl@anithaostlund.se
Mina utgivna böcker är
TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL (2009)
PAPPERSSKÄRVOR (2010)
och VILDSINT (2010)
I VILDSINT är jag en av 39 författare som skriver en novell, och jag fick inte vara med i VILDSINT nummer två som kom ut i höstas eftersom den berörde juryn för mycket, och de blev tveksam över innehållet.
Det är den novellen som resulterat i boken Hat och en gnutta kärlek.
Självbiografin TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL som jag skrivit om barnens tuffa tillkomst hittar du på dess sida i sin helhet. Jag länkar även till en recension av den.
Den skall skrivas om, och får då mycket, mycket mer stoff i sig. Den nuvarande versionen är utformad som en dagbok.
Novell och diktantologin Pappersskärvor innehåller mycket smärta, men även kärlek och glädje.
Recensenten Kristina Simar var den första som tog sig an den och länken finns på sidan.
Efter hennes topprecension har jag fått flera andra, samtliga med idel lovord.
R. Wikland har tagit fotot
VILDSINT är en novellantologi och gjord i samarbete med en massa andra författare gavs ut i september 2010
Naturligtvis har jag nytt material på gång.
Denna gång en självbiografi från när jag som blyg, sexuellt oerfaren nittonåring tvingades flytta från mitt trygga ombonade liv i Hälsingland till Stockholm.
Min blåögdhet gjorde att jag råkade ut för både det ena och det andra i stadens tuffa djungel.
Bokprojektet går under namnet JA ÄLSKER DÄJ JA
Mörka nätter när de tre små barnen och blivande maken sover skriver jag kapitel efter kapitel, och minnen som legat långt bak i hjärnan plockas fram och sätts på pränt.
Jag har så länge jag kan minnas älskat att skriva och läsa.
När jag lärt mig bokstävernas magiska värld hängde jag alltid över en bok, och på svenskalektionerna hade jag turen att ha en underbar lärare som peppade mig att skriva noveller och början till små böcker.
På den tiden fanns inga datorer och jag satt med min väl söndertuggade blyertspenna och författade ihop text efter text som jag sedan fick läsa upp högt inför klassen vilket jag tyckte var mycket pinsamt, men samtidigt kul.
Nu står anteckningsböckerna på rad i min bokhylla och dagböckerna jag skrivit från 13-årsåldern tills nu står bredvid med texten Anitha Östlunds Noveller
Varje gång någon skriver till mig och berättar att mina texter berört dem känner jag en djup tillfredsställelse i mitt hjärta. För till syvende och sist är det väl det allt handlar om?
Att beröra och ge någon tankar som kanske aldrig virvlat förbi deras hjärna utan din text. Att ge någon ett skratt eller en tår, eller bara få någon att stanna upp några sekunder för att tänka på det man skrivit om.
Om mig:
Min mamma brukar säga. ”Du kan inte rädda hela världen!” med en suck och rycka på axlarna.
Jag har många gånger stått upp och försvarat någon helt okänd bara för att jag månar om den personen. Jag helt enkelt bryr mig om mina medmänniskor och har naturligvis blivit utnyttjad flera gånger.
Många killar och tjejer som blivit lite väl fulla har tillbringat sin natt på min soffa när jag erbjudit min hjälp.
Jag har ett sjuhelsikkes humör och är envis som en röd gris om det gäller saker jag skall göra. I diskussioner viker jag mig om det inte gäller mina barns väl och ve.
Är en blåögd, barnsligt nyfiken, ursnäll norrlänning som egentligen är vansinnigt blyg och mörkrädd som få.
Min stora brist är att jag är dålig att säga ifrån, rädd att stöta mig med folk.
Samtidigt är jag en pladdermaja som levererar ”sanningar” och ibland klampar in på folks integritet genom att ta i dem.
 Det här är hela min underbara familj. Det är inte lätt att få alla att titta in i kameran på en gång, men vår kära granne Rita lyckades. Som vanligt har jag på mina arbetsbyxor på. Sitter jag inte och skriver är jag oftast ute i trädgården med händerna djupt ned i jorden. Jag plockar ofta skott med mig från skogen och planterar hemma på vår tomt. Hittills har jag lyckats få upp både hasselbuskar, hägg och hängbjörk. Just nu har vi en underlig röd planta i vårt lilla speciella utrymme för plantornas tillväxt.
Familjen består av pappa Peter Meijer fyrtiosju, och teaterapan Razmus som är på åttonde året. Lilltjejen Zabine 6 år som är mellanbarnet och vår linslus i familjen hittar du ständigt dansande och sjungande, medan minstingen Hampuz snart 4 år är vår lilla pedant och mammas hjälpreda, men också den som verkligen vet vad han vill här i livet. Honom rår ingen på. Det han bestämmer gäller.
Här ligger jag och gullar med våra två terrorister Zilla och Chicco.
Här är vårt härliga hus som nyss fått ett våningsplan till som skall hysa alla barnen.
Den stora härliga tomten kräver mycket tid, men jag håller sakta men säkert på att fixa till så att blommorna skall sköta sig mer eller mindre själva.
Det är en härlig mix av vilda och planterade växter som huserar runt träd och i slänter. Läs om detta på min sida TRÄDGÅRD
Maskrosorna härjar på täkten strax bortanför vår tomt, och jag gav upp kriget mot dem efter att jag första året krypande på alla fyra tillbringat mer eller mindre varje helg med att rycka upp de små otygen. De är ju faktiskt riktigt vackra!
.
För att hedra barnen gjorde jag en tatuering på min högra skuldra med deras anagram. Killen som gjorde den har Tatuerarverkstad på Filippinerna och kom hem till oss. Gissa om det sved…
Timmarna tickade på, och flera gånger var jag på väg att ge upp och be honom sluta. Tårarna låg i halsgropen och pockade på.
Efter två timmar var han ÄNTLIGEN klar och mina två andra pantertatueringar hade fått sällskap.
Peters tatuering tog 2,5 timme, och såg ut så här direkt efter. Visst är den snygg! |
