|
Här hittar du de gästinlägg som jag skrivit hittills
Gästinlägg hos Ronnie Lundin
Först vill jag tacka Ronnie för att han läst och recenserat min bok PAPPERSSKÄRVOR, sedan vill jag gratulera honom till framgången med boken "Ivar Hamarsman".
Ibland önskar jag att kreativiteten kunde stängas av och sättas på med en knapp.
Idag var en sådan dag. Jag tappade upp hett, hett vatten i min balja, och trängde ned min något överdimensionerade lekamen så att vattnet rann över kanterna. Baljan står förövrigt i duschkabinen för att det inte skall rinna vatten på golvet.
Orsaken till att jag använder den är att vi renoverar huset från topp till tå, och just nu inte har badkar. Något som är totalt förödande för mig, då jag älskar att bada hett med massor av skum. I min värld existerar det inte ens att duscha istället.
Nåja, nog om det.
Jag hinner knappt trycka ned rumpan i härligheten förrän mina ögon zoomar in en skarp kant längst ned på kabinen, precis vid skjutdörrarna.
Det tar knappa två sekunder innan min hjärna konstruerar ett deckardrama med svartsjuka, mord och misstänksamma sambos.
Det underliga är att titeln på filmen/boken syns som i eldskrift i luften framför mina ögon. ”Vatten, bara vanligt vatten” står det, och jag inser suckande att det bara är att förstå allvaret i ideén och kliva upp.
Vattnet droppar ned över datorn, och jag känner kylan krypa in under morgonrocken jag slarvigt dragit ihop över min våta kropp. På trägolvet syns våta märken där jag nyss gått.
Ord på ord ritshas hastigt ned på ett gammalt collegieblock jag alltid har uppslaget ifall att, och innan kvällen är över finns där en början, en mitt, och ett slut.
Häromdagen såg jag på nätet att en kvinna letade ett program för att göra nättidning, och ”swosch!” exploderar idéer i massor, och jag funderar hela natten på att kanske göra en skrivartidning.
Eller vad sägs om natten innan då jag googlar på solvärme eftersom vi funderar på att använda sådant. Hupps! Vad hittar jag då? Jo en beskrivning på hur man tillverkar en solvärmepanel.
Jag väcker helt sonika min älskling för att meddela honom att vi skall göra en solcell. Han blir inte särskilt glad kan jag meddela, och somnar om innan jag uttalat sista bokstaven.
Morgonen efter frågar han mig gäspande om han drömt det hela.
”Det är sant, man kan göra en själv”, säger jag och skrattar åt hans uppsyn.
Peter skakar på huvudet och åker iväg efter att ha delat ut den sedvanliga pussen till mig och alla barn.
Min stackars karl är van vid mig numera, och vet att min skalle inte är att leka med, både på gott och ont. Den är enormt produktiv dygnet runt, och jag bär en inre film av allt jag hör och skriver. Filmen spelas upp inför mina ögon, med möjlighet att både stoppa och backa bandet.
Det här använder jag i mitt skrivande, både som filmmanusförfattare, och bokmanusförfattare, och enda problemet är att fingrarna inte riktigt hänger med i svängarna ibland. Orden kommer helt enkelt för fort.
Just nu jobbar jag intensivt med ett bokmanus som skall matcha filmmanuset jag redan skrivit, men inser successivt att boken blir bättre, och att det bara är att bita i det sura äpplet och göra om filmdelen så fort jag är klar med manuset.
De som sett delar av det tycker att innehållet är mycket berörande, och en del vägrar att befatta sig med den efter att de hört mig berätta i korta svängar vad boken skall handla om.
Men vad som än händer i framtiden, och oavsett jag blir berömd eller ej, så tänker jag aldrig sluta skriva. Utan bokstäver skulle jag bli fattig på liv, och sjuk av längtan efter känslan när fingertopparna nuddar tangenterna och skapar fantasiliv åt mig och andra.
Min blogg hittar du på www.novellbloggen-razaha.blogspot.com
Där skriver jag varje dag en novell, dikt eller krönika, och minst ett dagboksinlägg om dagen om mitt liv som författaraspirant, och mamma till tre outtröttliga ungar.
Gästinlägg hos Maria Engelwinge
Jag börjar med att tacka Maria för att jag fått äran att vara med på hennes blogg. Jag hittade hennes bok på kapitel1 när hon var ny där, och såg redan då att hon är en fantastisk författarinna som har en helt egen stil som jag gillar mycket.
Nog om det. Dags att berätta om min bok.
”Det är inget fel på dig eller din kille, det här är nog bara psykiskt.” Med de orden stängde läkaren dörren, och förringade all smärta och förtvivlan jag och Peter samlat på oss efter tre missfall på två år. Jag satte mig på knä på gräsmattan utanför mottagningen och slet i förtvivlan upp torvor av gräs som jag kastade ifrån mig. ”Varför jag?” Skriket ekade mellan husen, och Peter försökte trösta utan framgång. ”Du får skaffa en annan tjej, min kropp är värdelös. Jag är inte kvinna nog att ens bära ett barn.” kastade jag ur mig, och reste mig upp för att gå hem.
Naturligtvis visste jag innerst inne att man kunde adoptera, eller bli fosterförälder, men jag ville ha ett barn som kom från min kropp som var av Peters och mina gener. En liten uppnäsa, och de karakteristiska grå ögonen. Min lillasyster kunde ju få barn utan problem, och for hem fyra timmar efter förlossningen. Fanns det ingen rättvisa alls?
Min barnlängtan var akut, och överallt såg jag kvinnor med stora magar. Varje gång jag tog hissen i tunnelbanan stötte jag på dessa fånleende mammor som bara hade ögon för det lilla barnet i vagnen.
Samma dag som jag såg en kvinna stå på Gullmarsplan höggravid, rökande med en ölflaska i handen brast alla mina illusioner om att bli mamma. Det var kört, och jag måste inse fakta. Jag grät och svor, vände på klacken och gick hem genom Hammarby.
Mina datakunskaper var inte speciellt stora, och internet fanns inte i huset ännu, men genom att försiktigt trycka ned de där fyrkantiga tangenterna och göra fel efter fel lärde jag mig hur den skrämmande vita tingesten fungerade, och när interneterbjudandet damp ned i brevlådan anmälde jag mig till en datakurs på jobbet.
Genom att lära mig grunderna fick jag en stabil plattform att stå på, och därifrån vågade jag mig ut i cyberrymden för att hitta svaret på varför min kropp vägrade samarbeta med mig. Ha, trodde jag ja…inte ett ord hittade jag om vad som felades. Några länkar ledde mig till läkarsidor där svåra ord dominerade sidan, och sade mig nada.
Peter tittade över axeln ibland, och skakade på huvudet. Dikter präntades ned, och sorg, sorg, sorg. Allt inom mig vällde ut som om jag spydde. Ord lades vid ord, stycke efter stycke blev levande, och allt jag hört och sett skrevs i dagboken.
Jag sökte efter böcker både på nätet och på biblioteket, men hittade inga som fyllde mig med fakta på det vis jag ville.
En dag när surfandet på nätet gjort så att ögonen nästan gick i kors sade jag högt för mig själv: ”Jag skriver väl en bok då. Det som inte finns måste skapas, och jag kan ju inte vara ensam om det här?”
Peter och jag flydde från barnlängtan, jobb och släktingar som välmenande klappade på kinden och sade att det bara var otur. Jag var förvandlad till en spillra av det jag varit och orkade inte ens försöka besöka min syster som fått två underbara ungar. Det gjorde alltför ont i själen.
Thailand var underbart, varma människor och barn, barn, barn överallt. Vi reste runt i en månad och bara ”var”.
Några veckor inpå semestern kände jag mig underlig, och åt mängder av mat. Ett graviditetstest visade att jag var med barn, och mina dagliga gäster blev skräck och oro. Tänk om det blev missfall mitt ute i djungeln? Eller, ve och fasa på planet.
Jag räknade dagarna som sakta passerade och drog en djup suck av lättnad när vi for hem.
Att vara gravid har jag alltid sett som en underbar euforisk känsla, men blev snabbt fråntagen alla sådana tankar när vi blev tvungna att åka skytteltrafik mellan lägenheten och sjukhuset på grund av ideliga blödningar.
Jag kastade bort varenda gravidtidning, och vägrade läsa några gravidböcker. De sista månaderna blev jag helt sängliggande på grund av eventuell föreliggande moderkaka.
Men vår son kom ut helskinnad den fjärde juli 2003, om än två månader för tidigt.
Efter några skrämmande veckor på neonatalen med pipande maskiner och hjärtat pickande av oro för om han levde eller inte när vi kom på morgonen, så tog vi hem vårt lilla underverk. Förvisso med en smal slang från näsan för att kunna sonda honom, men han var hemma.
Nästa barn, vår lilla yrhätta Zabine föddes första mars 2005, och höll på att dö ifrån oss inne i magen med navelsträngen hårt virad om halsen. När läkarna räddat henne blev det min tur. Blodet forsade ur mig, och trots att de fyllde mig med gasbinda och mediciner stoppade det inte. Till slut sydde de ihop mig inuti, och knappt vid medvetande fick jag äntligen sova.
Tanken på att göra en bok om det jag varit med om var nu ännu starkare, och med hjälp av dagboken och mina journaler pusslade jag ihop en dagboksliknande, eller mera bloggliknande bok.
Men livet är som sagt oförutsägbart, och den tjugoförsta november fick jag vårt lilla mirakel Hampuz som mådde toppen själv, men nästan tog livet av mig.
Den här gången satt jag ytterst på livets pinne och balanserade innan en driftig läkare fick stopp på blodforsen, och resolut sydde ett korstygnsbroderi i min livmodervägg.
Eftersom Hampuz också föddes två månader för tidigt så blev han inlagd i kuvös, och fick både syrgas och solning.
Det tog tre hela dagar innan jag samlat ihop mig så pass att jag kunde besöka min älskling. Ett litet foto låg vid min säng, och min mage var tom, så uppenbarligen var barnet ute tänkte jag den andra dagen då jag halvdåsande blev medveten om att jag var levande.
Korta glimtar av utanförkroppenupplevelser spökade i hjärnan, och orden läkaren sagt ekade i min hjärna. ” Nej, nej vi förlorar henne om vi inte gör något drastiskt nu.”
När jag höll min lilla ynkepytt i famnen föll tårarna. Jag kunde inte sluta gråta, och snörvlade mig igenom en hel session hos min son.
Samma dag steg jag upp från rullstolen, beslutsam att skriva boken jag alltid letat. En bok där kvinnor kan nicka igenkännande eller hämta styrka ur de där helvetiska dagarna när ett foster släpper sitt tag och dör. När läkarna skakar på huvudet och inte kan ge några råd. När sorgen tar fäste i själen och målar allt svart.
Idag kan jag läsa den, men på ett annat sätt. Mer kritiskt, med redigeringsglasögon. Alla ”hade” som jag gödslar texten med, och de ingående berättelserna om blodet som alltid rann. Den som gått igenom det själv förstår smärtan att se en minifläck av blod i trosan, men som vanlig kvinna är det nog bara underligt att någon reagerar som jag gjorde.
Nåväl, boken finns att köpa på bokhandeln och heter TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL, men försvinner så småningom för att ersättas av nästa, där jag gör om den till en riktig bok med allt som hände omkring mig då allt det här utspelade sig.
Det är ju trots allt många års sorg och glädje jag trycker ihop till 158 sidor.
Hälsningar Anitha Östlund
blogg : www.novellbloggen-razaha.blogspot.com
Hemsida: www.anithaostlund.se
GÄSTINLÄGG HOS SANNA JUHLIN 20 MAJ
Den ständiga frågan jag får av människor är var jag hittar uppslagen till noveller och böcker som jag skriver. Svaret är helt enkelt, överallt.
På vägen till dagiset ser jag en bil som kommer över lite för långt mot diket, eller mot mig, och vips har min hjärna konstruerat en rysare där en påverkad man eller varför inte kvinna inte väjer utan med händerna stadigt på ratten, och blicken riktad framåt kör rätt in i det andra fordonet i tanken att han/hon är odödlig och kan klara allt han tar sig för, eller varför inte skapa en mordintrig av det?
Mitt dagliga puffskrivande har gjort så att hjärnan ständigt scannar av omgivningen, både människor, djur och små detaljer som kan vara nästan osynliga. Jag registrerar noga i min lilla anteckningsbok nya roliga ord jag hör, och händelser i Sverige och världen. Det där lilla extra som bara står i en pytteliten rubrik, men innehåller så mycket mer. Jag är född nyfiken, och vill alltid veta bakgrunden till en mördares gärning, varför en pappa mördar sina barn eller hoppar från en bro. Finns ingen förklaring skapar jag snabbt en egen.
Min film och bok med arbetsnamnet Skam och Skuld härstammar från ett litet urklipp jag gjorde för massor av år sedan, och inte kunde släppa. En seriemördare som fångats in fanns inte ens med i polisregistret, och hans enda orsak till morden var att han blivit mobbad i skolan som liten. Jag googlade, men hittade inte ett enda ord om händelsen vilket fick mig att om och om igen spinna händelsens mönster i huvudet, och slutligen hitta det jag skrivit idag. En egen början, och ett eget slut. Allt efter min moral, eller…skall man kalla det brist på moral?
Den är just av den där äckliga morbida varianten som även innehåller något jag brinner för. Kampen att visa upp det som sker med barn och kvinnor bakom lyckta dörrar. Sådant som inte ens visas upp för andra än de närmaste, och ibland inte alls.
Psykologi har förövrigt alltid intresserat mig, och i småskolan när jag knappt lärt mig stava drogs blickarna mot de där tjocka böckerna som ofta hade underliga cirklar på sig. Innehållet kunde göra så att hela dagar försvann utan att jag ens märkte det. Texterna om REM-sömn, medvetande, persona och jaget sögs in av mig, och hela skolbiblioteket gicks igenom på några få månader.
Människans psyke är enormt intressant, och att driva det till sin yttersta spets tilltalar mig skrivmässigt.
Min kille brukar skratta åt min fantasi, och förvånas över att en liten händelse kan leda till så många ord. Han är en sjujäkla plåtslagare, men bokstävernas magi har han inte hittat.
Som alla andra författare kan jag inte leva på det jag skrivit, och måste ha ett vanligt jobb. Så nu söker jag med ljus och lykta något vettigt att ta mig för.
Filmmanuset skrivs på nätter och helger när barnen sover, eller är hos kompisar. Min älskade kille tar ofta med sig hela ungskocken för att jag skall få skrivro. Det är inte alla förunnat med sådant, det är jag väl medveten om.
På min hemsida www.anithaostlund.se kan du läsa det mesta jag skrivit, och även se massor av foton på vår speciella trädgård. Jag har fyllt sidan med tips till dig som skriver, och tävlingar som pågår.
På min blogg www.novellbloggen-razaha.blogspot.com hittar du dagboksinlägg, krönikor och den dagliga novellen jag totar ihop.
Tack igen Sanna för att jag fick låna din blogg.
Ha det, kram
Gästinlägg hos Christian Johansson 8 mars 2011
|
Joseph Campbell som bland annat skrivit ”The power of the myth” sade att man måste ha ett rum eller en timme eller så om dagen, då man kopplar bort den yttre världen och tar fram och upplever det man är och vad man skulle kunna vara. Helt enkelt en plats där kreativiteten mognar.
Min plats har genom åren ändrats från djupa skogar, till brusande stadsliv till ändlösa ängar med skogen tätt inpå. Nattetid när ugglorna hoar utanför vårt hus sätter jag mig i mitt minimala krypin och skriver ord efter ord samtidigt som en film av det skrivna syns ovanför datorn. Underligt, och ibland lite skrämmande, men i det stora hela ett fantastiskt mirakel av skapande.
I min ungdom slukade jag mycket hellre böcker än umgicks med jämnåriga på vardagskvällarna. Nätterna igenom läste jag den ena efter den andra tjocka romanen om människor som gjort fantastiska ting. Vid varje liten paus i livet dök jag ned och blev helt absorberad av det jag läste. Min fantastiska mamma som var likadan försedde mig snällt med fler böcker när jag läst ut de jag fått.
Jag fascinerades av det som kom ur fantasins underbara värld och började så sakteliga skriva mina egna noveller. Till en början korta, men liksom idag broderade jag ut texten så att sida efter sida knattrades ned på pappas gamla reseskrivmaskin.
I mina noveller speglade jag mitt liv med olyckliga kärlekar och bondesamhället jag befann mig i just då. Liggande på mage blandade jag sanning och fantasi i lika delar.
Men det fanns en sak jag gillade nästan lika mycket. Det var teckning. Min lärare som inte bara var oerhört skicklig tecknare utan också mycket pedagogisk lät mig rita det jag ville. De snäva ramarna andra barn hade övergav hon när det gällde mig.
Med silvergrå blyerts fångade jag naturens skiftningar och gamla byggnader som ännu inte slagits omkull av lystna tomtägare.
Min älskade katt Sotiz fick agera fotomodell och när han lekte med en råtta han fångat iakttog jag noga varje detalj av deras kroppar för att sedan föreviga det med min penna.
Teckningarna lades på hög och ligger säkert hemma i barndomshemmet i något gömsle.
Under alla år var jag med i olika sångkörer och under några års tid sjöng jag, mamma och lillasyster ute på ställena för en ringa penning. Det var arbetslösheten som slutligen var det som tvingade mig att överge de djupa skogarna och glittrande sjön.
Med skakande ben flyttade jag till Stockholm och lämnade bara något år senare teckning och musik för att dansa på discotek och träna på gym. Skrivandet fortsatte med dikter och dagbok som högsta prioritet.
En novell slank ur mig då och då, men jag hittade inte flowet jag haft hemma. Grå betong dödar kreativitet.
Det tog drygt tjugo hetsiga år innan jag hittade rätt igen, och fann min inre ro och ett rum att koppla bort den yttre världen i.
På vägen hade jag fångat en karl värd allt guld i världen, och tre små mirakel som jag kunde kasta mig i döden för.
Några rader i ett mejl förändrade min värld och nu är jag på väg att bli filmmanusförfattare, och har gett ut två böcker med en tredje och säkert fjärde på väg.
|
|
|
![]() |
Min blogg Novellbloggen-Razaha hittar du här:
http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.com/
Där hittar du dagboksinlägg och den dagliga skrivpuffen som skapas efter ett tema från Skrivpuff.
Du hittar mig på facebook under namnet Novellbloggen Razaha(klicka på länken så kommer du dit)
|
