|
|
Här presenterar jag mina gästbloggares inlägg
Idag har jag fått besök av Jan-Erik Ullström författare till Vägen till Umbria, en fantastikroman som är del ett av fyra.
Jan-Erik är ute på bloggturne, och får ett ord av oss bloggare som han sedan blandar med temat kreativitet.
Jag måste erkänna att jag inte hunnit läsa den, och antagligen inte hinner göra det den närmsta tiden.
Mitt eget bok- och filmmanus växer på nätterna när jag skriver mellan tio och två, ibland tre.
Dagarna går åt till att bygga hus, städa, diska, tvätta och klippa gräs. Dessutom är jag arbetssökande, och går igenom nätet flera gånger om dagen för att dammsuga det efter nya jobb som kan sökas.
Så här skriver Jan-Erik Ullström:
Anitha framställde ordet ”syntetisk” till mig. Nu ska vi se om det alls går att blanda med ”kreativitet”.
Det här är vad jag ger tillbaka.
Oj. Är det inte så, att vi alla är mer eller mindre syntetiska? Jag vet att jag är det.
Den dagen evolutionen bytte administratör från naturen till kulturen, blev vi alla en del av allt det som är på låtsas. Maten vi äter innehåller lögner som lurar kroppen. De sanningar vi matas med via tidningar,
TV och internet förför oss med tvivelaktiga rubriker. Vi jagar falsk glädje i alkohol och andra beroenden. Till viss del kan denna alltmer syntetiska värld ses som ett steg i utvecklingen, men frågan
är om det är början på slutet?
Jag älskar mörker och trivs i svärta, men denna text skall inte få omfamna mer av det mörkaste nu.
Istället vill jag bolla fram en annan sida av det som känns syntetiskt för mig. Bara för att det inte är av naturen skapat, eller genom uråldriga processer framställt, betyder inte att det är fel.
Min bil går på helsyntetisk olja. Går utmärkt. Istället är det vattenpumpen som lagt av. Ta min fantasi och det den bygger upp. Det är på låtsas.
I ”Vägen till Umbria” har en hel värld vuxit fram ur fantasi och kreativitet. Karaktärer i all oändlighet och en mängd trådar som till slut vävs samman till ett enormt
äventyr. Allt är dock på låtsas. Men det betyder inte att denna syntetiska värld är sämre än vår egen.
Tvärtom.
Jag kan inte avslöja handlingen, men den hanterar just det vi människor varit, är och skulle kunna bli. En hårdare, men renare värld. Detta är en snårig djungel att beträda, men jag ska ändå försöka.
Från det att vi växer upp tills det att vi döden dör, bombarderas vi av omvärldens åsikter, värderingar och maktmissbruk. Vi sammanfogas av delar från andra som ska blandas upp med det vi har i vårt genetiska bagage. Slutresultatet blir en individ som ska fungera tillsammans med andra i ett socialt nätverk utan gräns.
Jag anser att jag nu lever i fel tid. Den tråkiga mellantiden. Jag hade hellre levat förr eller sen. Förr, då vi bodde i en stuga ute i skogen och arbetade med att överleva på riktigt. Sen, i den framtid där vi med en knapptryckning kan ta oss dit vi vill.
Eftersom dessa världar är onåbara, får jag använda min kreativitet till att skapa substitut. Syntetiska världar, där jag trivs bättre.
Jag älskar hittepå samtidigt som jag avskyr det vi använder alla dessa ersättningar till. I vissa fall är det till nytta. Nanovärlden är slukande. Men jag kan inte gå in på allt i detta forum. Teckengränsen skulle bli romanliknande. Men ibland drömmer jag.
Jag skulle lätt offra mitt skrivande och allt mitt ägande för en sak som många skulle fly. En öde ö. Jag älskade TV-serien Lost. Inte bara för att jag och manusförfattarna verkade ha någon form av tankesymbios, utan för själva grejen. Jag skulle gärna kraschlanda på en öde ö. Min familj är med mig. Gärna några fler för sällskap och samarbete.
Men mitt mål skulle inte vara att ta mig bort från ön. Det skulle nog snarare vara att se till att ingen hittade oss. All den stress vår alltmer syntetiska värld framkallar skulle bytas ut mot den enda äkta. Att överleva.
När bilens vattenpump gick sönder pressades stresshormoner ut i min kropp. 5000 kr.
En utgift. Jag möter hellre en monsun och låter ansiktet piskas av regnet när jag bygger vindskydd.
Samma stresshormon, men för ett ädlare och renare syfte. Stå en hel dag och sätta ihop motorer, för att få min lön. Stå en hel dag i vattnet med ett ljuster i högsta hugg, för att få min mat. Samma tristess, men för en ärligare överlevnad.
Jag känner mig som vatten på den oljiga hinna vår värld sakta täcks med. Men det gör ingenting. För när jag stöts bort, hamnar jag alltid där jag siktar. I mina egna världar. Jag är detta till trots inte bitter.
Utvecklingen är som den är och vi människor står inför en stor tröskel. Religion och vetenskap rustar för en slutstrid utan dess like och segregeringen gnuggar sina händer. Jag önskar att fler kunde öppna sina inre dörrar och se allt det som kreativitet och fantasi kan ge, bara vi släpper taget.
Belöningen är en öde ö. Den är tom och öde, och väntar på att kläs i eskapismens skrud. Jag gjorde det. Jag gör det i detta nu. Vad gör du?
Love / Jan-E
Som du vet tycker jag om ovanliga, gamla ord, och idag har jag turen att ha Eva Holmqvist på besök som också gillar det.
Eva är reporter på nya sajten Bokeri.se där jag har min bok PAPPERSSKÄRVOR, och många andra egenutgivare har chansen att visa upp sina alster.
Så här beskriver Eva sig själv
Jag älskar att skriva och har publicerat en spänningsroman "En reva i tyget" på www.vulkan.se. Tidigare har jag gett ut en bok "Hästar på vift" för flickor 8-10 år på ett förlag som heter HLT.
För tillfället skriver jag mestadels science fiction och fantasy.
Min blogg Tröst för ett knytt (www.ettknytt.blogspot.com) är en blogg bestående av betraktelser kring skrivande och alla försök att bli antagen.
Ovanliga ord
Det är kul med ovanliga ord. Ord som ger en annan mening än det ord som de flesta använder. När
jag var i Frankrike som ung träffade jag en svensk tjej som hade studerat i England. Hon berättade att
när de skrev uppsats fick de motivera varför de hade valt just det ordet och inte en annan synonym.
Det har jag aldrig varit med om i svenska skolan.
Ju mer du läser desto fler ovanliga ord kan du. Jag som alltid varit en bokläsare och därför läst även
äldre litteratur, t.ex. flickböcker från 40-talet ( ;-) ), använder många ord som inte är vanliga längre.
Även om det är berikande att kunna många ord och använda dem ger det ibland bekymmer när jag
skriver. Läsaren måste förstå vad jag menar och det får till följd att jag ofta får rensa mina texter på
alltför ovanliga ord. Samtidigt utarmar vi vårt språk om vi bara använder de mest vanliga orden. Det
måste vara en balansgång.
Andra ovanliga ord är ord som du uppfunnit själv. Språket måste få utvecklas och vi som skriver
måste då kunna uppfinna egna ord och uttryck. På så sätt kan vi berika språket genom att skapa nytt.
Även här är det naturligtvis en avvägning mellan läsbarhet och originalitet.
Så slå ett slag för de ovanliga orden och använd dem oftare! På så sätt får vi ett levande ord.
Några ovanliga ord som jag gillar:
- Rata (försmå, inte finna god nog)
- Rar (sällsynt)
- Bärsärk (ursinnig kämpe)
- Förundrad (förvånad)
- Morgonstund (tidig morgon)
Vilka gillar du?
Eva Holmquist
Ps. Du hittar mig i vanliga fall på min blogg www.ettknytt.blogspot.com
Tack Eva för att du ville komma på besök, och du som läser...vilka ord gillar du?
Jag har hittat en underbar sajt som heter just Glömda ord. Där hittar jag ofta ord som jag sedan skriver noveller eller dikter efter. Ännu en sajt finns på Bra ord där du hittar massor av ord som nästan aldrig sägs idag
På sin hemsida skriver hon inte författarinna utan bokutgivare, vilket jag tycker är lite tveeggat...är man inte författare/författarinna om man skriver böcker? Oavsett de kommer via en själv eller förlag?
Jag kallar mig författarinna, och njuter när ordet rullar runt i gommen. Ett mycket vackert sådant som får mig att se en kvinna sittande framför ett skrivbord med en gåspenna i handen.
Nåväl, jag träffade henne på bokmässan i Göteborg och köpte hennes bok Jakten på den perfekta puben, som jag ännu inte hunnit läsa, men skall så fort jag hinner.
Så här skriver Kristina:
Jag blev väldigt stolt över att bli tillfrågad av Anitha att gästblogga om hur jag fann mitt skrivande, men också aningen brydd. Jag har ju alltid skrivit – eller har jag det?
I skolan var svenska, särskilt uppsatsskrivning, pest. Det spelade ingen roll vilket ämne, jag fick värka fram en text och fick alltid mediokra betyg. Så vitt jag minns var det bara en enda gång jag fick beröm av min svensklärare och det var för en ilsken insändare som publicerats i DN. Insändaren var anonym och kunde skrivits av vem som helst av sisådär en miljon stockholmare. Men min lärare vad övertygad om att den var min – och hon gillade den.
Ilskna argumenterande insändare eller underhållande kåserande resbrev, det var vad jag ville skriva då, och det är favoriter än idag. Jag gillar att utgå från en händelse och sedan skruva till den till en underhållande historia. Ju vardagligare händelse ju större utmaning att göra något roligt av den (jag höll en muntlig presentation om en potatisskalare en gång).
En av de stora fördelarna med att skriva och ge ut böcker själv är att man får skriva precis det man själv vill. Därför rekommenderar jag alla som har skrivlust att göra just det. Skriv det du gillar!
Mitt mål med mina böcker är att erbjuda lättsam och kravlös underhållning. Om läsaren sedan råkar lära sig en eller annan viktig fakta av det slag som bara kommer till nytta i frågesporter, ja då är det en extra bonus.
I min första bok vred jag på kulturkrockar och anekdoter från min tid som vetenskapskommunikatör i Wales. Jag råkar älska skrönor och konstiga fakta om gamla kungar, drottningar och andra historiska personer. Därför har jag vävt in dessa i en historia om hur jag cyklar runt i Wales och provar öl i Jakten på den perfekta puben. Låter det udda? Ja men det funkar faktiskt.
Just nu håller jag på och skriver klart bok nummer två. Denna gång är det dags för franska Rivieran. Jag hissar och dissar friskt i huvudspåren vandra, äta, se och göra (mycket trevlig research för denna bok). Denna gång blir det en påkostad bok med vackra bilder, en riktig presentbok.
Vill du veta mer om vad jag lärt mig av att ge ut böcker själv, välkommen till min webbsida www.kristinasvensson.se
Idag har jag fått besök av ännu en begåvad författarkollega
Emma Lundqvist är en 31-årig lärare som bor i Skellefteå, och delade bland annat plats med mig och flera till i novellsamlingen VILDSINT.
Hon har varit med i flera novelltävlingar på sajten kapitel1, och är en av mina facebookvänner.
Nä, nu lämnar jag över ordet till Emma:
Första kom, andra kom, tredje (och fjärde) kommer så småningom!
Så länge jag kan minnas har jag drömt om att skriva en bok.
Jag skrev en del noveller som tonåring, men sedan låg mitt skrivande nere under flera år. Men så en dag, när jag tittade i ett ”hexikon”, alltså ett mytologiskt lexikon, kom jag på vad boken skulle handla om. Elementarandar! Salamandrar, gnomer, sylfer och undiner. Självklart var det så. Sedan sammankopplade jag dessa andar med mänskliga väktare och hade då både bokidén och titeln klar: ”Elementens Väktare”
Det skulle dock dröja rätt många år innan jag väl kom igång med bokskrivandet, men när jag väl hade börjat gick det bara inte att sluta. Inte ens när romanen var klar gick det att sluta.
Jag fortsatte med ett helt gäng noveller och innan jag hann förstå vad som var på gång hade ett par av de där novellerna klumpat ihop sig och bildat början på en helt ny novellsamlingsroman. Den som så småningom fick namnet ”De andra sagornas bok”.
När båda mina romaner kort därefter blev utgivna på Mörkersdottir förlag kände jag mig så klart både nöjd och glad och stolt. Tänk, två böcker med mitt namn på omslaget! Det var mer än jag någonsin kunnat tro eller vågat hoppas på, men ändå var det tydligen inte nog. ”Väktarnas dotter”, en fristående uppföljare till ”Elementens Väktare” propsade på att bli skriven och jag var inte sen med att återigen hänga med på skrivarresan. Absolut inte. Det är ju så fantastiskt kul och spännande att skriva! Tempot har inte varit lika högt den här gången, men slutstationen ligger nu äntligen inom synhåll, bara en halv slutredigeringsrunda bort. Helt otroligt.
Lika otroligt är att jag i min dator har ett 19 sidor långt worddokument, innehållande de första kapitlen av min, ännu titellösa, barn- och ungdomsbok. Eller borde jag kanske kalla den min första barn- och ungdomsbok? Hm. Jo. Jag tror minsann att jag gör det!
Emma Lundqvist
Sofie Trinh Johansson
Idag har jag äran att få besök av Sofie Trinh Johansson en oerhört kreativ tjej som just nu ligger på försäljningstoppen med boken Vatten och Salt.
Att skriva
Många frågar mig när jag började skriva och varför. Jag vill egentligen inte svara att jag har skrivit sedan jag var liten, för vem har inte det? Skrev vi inte alla små berättelser och ritade bilder till och läste högt för våra föräldrar och gav bort till vänner? Jag gjorde det och säkert du också. Men när sedan skolåldern slutade så fortsatte jag och det gjorde kanske inte du.
Jag är ganska ensam om att skriva i min omgivning. Jag känner ingen som dedikerar sig själv till skrivandet som jag gör och det är därför svårt att få förståelse från andra. Vad är det då de ska förstå? Jo, att jag far iväg i mina tankar då och då och inte alltid är medveten om vad som händer runtomkring mig. Att jag helt plötsligt rusar upp och börjar skriva på servetter eller på mobilen eller vad som nu finns till hands (ibland på mina armar, nån gång på mitt lår. Det är bättre med plats där.) om jag inte råkar ha ett anteckningsblock med mig. Att jag sover med blocket bredvid sängen eftersom jag så ofta drömmer något riktigt bra som sedan hamnar i en bok. Att jag helst av allt tillbringar kvällen framför datorn, i tystnad. Den förståelsen är svår att få på nära håll, så ni kan förstå vad jag blev förvånad när jag för första gången hittade till ett forum på en skrivarsida och fann andra som var precis som jag!
Det är lustigt det där, hur man kan få vänner som man aldrig träffat genom att ha ett enda gemensamt intresse. En del av dem känner jag bara till namnet, en del inte ens det då de använder ett roligt nickname istället. Men även om jag inte känner dem så vet jag hur de skriver och jag vet vilka svårigheter de har, och kanske vet de detsamma om mig. Bland mina skrivarvänner kan jag utelämna mig själv på ett sätt jag inte vågar till mina närmaste, nämligen genom att låta dem läsa mina ord. Inget känns så blottläggande och naket som det. Och även om ärlighet kan vara grymt, är det också extremt peppande. När jag låter någon granska min text vill jag inte bara bli struken medhårs (okej, jag kanske ljög lite grann där, om egot får tala).
Bland alla dessa fina vänner har hittills fyra böcker (snart 5, plus en halv) vuxit fram sedan jag lärde känna dem, och jag har fått mycket hjälp på vägen! Min debutbok ”Vatten och salt” har haft många fina testläsare bland dessa vänner, plus en fenomenal lektör/redaktör som huggit och slitit i boken för att göra den så bra som möjligt.
”Vatten och salt” är en historisk romanceroman som tar dig tillbaka till 1910-talets Varberg. Till en tid och stad där pengar, status och makt betyder allt och där balansen upphävs av lungsot, fattigdom och virvlande känslor. Där vackra tyger står i kontrast mot stickiga kolter, och där lukten av kamfer och havssalt sägs bota det mesta. Ta dig tillbaka till en tid då pengar kan köpa dig fri från allt. Utom kärlek.
Maria Engelwinge
Jag läste Marias text första gången på sajten kapitel1 och gillade det jag såg. Nu har hon precis gett ut sin bok En Shot till tack, och börjat på ännu en.
Här berättar hon hur hon får sina ideer till böcker.
Hur får jag idéerna till mina romaner?
Mina idéer börjar med karaktärerna. Jag kommer alltid på dem före handlingen. Min upplevelse är att de en dag bara finns fix och färdiga i mitt huvud, fast troligtvis har de formats omedvetet inom mig under en längre tid. Tanya, som är en av huvudpersonerna i En SHOT till tack, var glasklar när jag började skriva den boken. Man kan säga att jag byggde resten av personerna och handlingen kring henne. Jag såg henne framför mig, jag hörde hennes röst inom mig, jag visste hur hon reagerade och uttryckte sig. Däremot hade jag inte klart för mig varför hon var så taggig, destruktiv och hård när jag började skriva. Det kom jag på under resans gång, ungefär som när man lär känna någon, eller upptäcker nya sidor hos sig själv. Det innebar att jag då och då fick gå tillbaka och stryka och skriva om för att handlingen skulle passa hennes karaktär.
Ett vanligt råd till de som ska skriva en roman är att göra en lista på sina huvudpersoners bakgrund och utmärkande karaktärsdrag som nagelbitning, pedanteri, stamning, nervösa harklingar osv. Det är ett utmärkt råd, men jag har fått gåvan att ha allt det där så gott som klart när jag sätter igång med en ny roman. Jag känner mina karaktärer lika bra som mina vänner, och ibland bättre.
Ett litet problem jag hade som min lektör påpekade i sitt första utlåtande var att jag inte var tillräckligt tydlig med mina karaktärers egenheter. Då förstod jag att det inte räcker med att jag vet, läsaren har ju ingen aning, och därför är det jätteviktigt att gestalta alla de där små sakerna huvudpersonerna har för sig. Det gäller egentligen allt när man skriver. Jag tror att de flesta ser sin huvudperson tydligt framför sig, de ser gatan hon går på, vet om det är ljust eller mörkt, hur det luktar och vilka ljud som hörs. Ofta glömmer vi bort att tala om det för läsaren. Själv har jag svårt för alltför detaljerade och omständliga beskrivningar. Jag imponeras av författare som med några få ord fångar stämningen och ger mig en klar bild av vad som pågår.
Eftersom karaktärerna kommer först blir det väldigt spännande för mig att se hur handlingen kommer att utforma sig. Vissa skulle aldrig kunna arbeta så odisciplinerat, medan det är det enda sättet som känns lustfyllt för mig. Jag förstår självklart att det är jag som hittar på alltihop, men många gånger känns det som att se en film. Oj, vad gör hon nu? kan jag tänka. Och vem är det där? Han verkar mystisk. Undrar vad han har för roll i det hela? Lite åt det hållet är det.
Just nu skriver jag en relationsroman som jag först hade tänkt skulle utspela sig i en storstad. Men det blev inte bra kände jag. Jag är inte färdig med Gotland ännu, så nu har jag skrivit om det så att det blir gutestuk över det istället:). Det är egentligen allt jag behöver, några spännande karaktärer, lite Gotlandsmiljöer och en dator – sedan är det bara att låta fantasin flöda;).
En SHOT till tack går att beställa direkt från mig med signering och några ord från författaren för samma pris som Adlibris tar, 170 kronor inklusive frakt. Skriv ett mejl på skogsnuvan@yahoo.se.
Eller beställ från Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197895342
Bokus, CDON och Ginza har också romanen.
En riktigt god och underhållande läsning önskar jag alla som köpt romanen.
KIM M KIMSELIUS
Jag sitter och ler under tiden jag läser Kims inlägg. Vilken tur att det finns människor som uppskattar en talang tänker jag och minns mina egna hieroglyfer som jag skrev nio år gammal.
Jag hade en mamma som stöttade till hundra procent, och en svensklärare som hejade på mitt författande. Ofta tillät han mig att skriva det jag kände för, och orden flödade ut ur hjärnan och ned i anteckningsboken.
Kim M Kimselius skriver underbara böcker som älskas av alla åldrar.
Här har ni några exempel
Nu lämnar jag över till Kim M Kimselius
Åh, dit vill jag resa, tänkte jag och insåg att jag för att kunna resa till den platsen var tvungen att hitta en historisk händelse som utspelat sig där.
Precis så är det nuförtiden. Men det började inte alls på det sättet, utan det började just så här:
Mamma och pappa läste sagor och berättade för oss barn. Glädjen för berättandet växte inom mig. När jag väl hade fått lära mig de mystiska krumelurerna som kallades för bokstäver, insåg jag hur många ord och berättelser jag själv bar inom mig. Därför började jag skriva.
Den första glädjen när min allra första bok ”Röda slottets hemlighet” var färdig, en underbar känsla. Även om det bara var ett skrivhäfte, där jag, en åttaåring, hade textat det finaste jag kunde, starkt påhejad av min storasyster som hjälpte mig med att stava så rätt som möjligt. Ibland hade hon det inte så lätt, för när jag hade plitat ned en extra fin bokstav och hon sa att den var fel, då vägrade jag att ändra på den, för bokstaven var så vacker…
Jag började skriva kasperdockspjäser som mina kusiner och syskon spelade upp så fort vi träffades på helgerna. Pjäserna fick många applåder, vilket uppmuntrade mig att skriva ännu mer, längre texter.
Det var inga problem att hitta ord, för de fanns där inom mig, överförda till mig genom alla berättelser jag hade hört, alla böcker jag hade läst. Ju äldre jag blev desto fler ord samlades inom mig.
Kanske att jag alltid har känt en sådan glädje för skrivandet, för att jag redan från början har skrivit direkt ur hjärtat till mig själv. En berättelse som passar perfekt till mig, något jag själv tycker om att läsa. Jag har aldrig skrivit för att det ska passa in i en speciell mall, jag har skrivit för att det har varit roligt och för att just den berättelsen har pockat på att få komma ut.
Sådär är det fortfarande. Jag skriver inte till 9-12-åringar, eller 12-15, eller till vuxna. Jag skriver till MIG, något JAG vill läsa, något jag vill berätta för mig själv. Det är kanske just därför som jag har läsare från 7 år och ända upp till 98 år, som är den äldste som har skrivit till mig. Jag får brev från personer i alla åldrar som berättar hur mycket de tycker om mina böcker. Något som gör mig otroligt glad.
Nu är vi tillbaka i början av det här blogginlägget, när jag hittar en plats jag väldigt gärna vill resa till och inser att jag måste skriva en berättelse om det. Precis så har många av mina historiska äventyrsberättelser blivit till: Svarta Döden, Faraos förbannelse, Kinesiska Draken… Ja, nästan varenda en av mina böcker har kommit till bara för att jag har velat se och uppleva en plats jag har läst om.
Det finns fortfarande många platser att utforska, och det gömmer sig oändligt många ord i mig, tillsammans med mängder av berättelser. Min största rädsla är att jag aldrig ska hinna skriva allt jag har inom mig innan min tid på jorden är över. För hur länge vi än lever, känns livet alldeles för kort för att hinna med allt det där roliga som vi bär inom oss som en dröm.
Jag har i alla fall uppnått en dröm: Att bli författare! Det är helt otroligt, nästan ofattbart, men det är sant! Jag är en författare som har fötts med gåvan att skriva, och jag tänker förvalta orden väl, det lovar jag dig!
Nyfiken på mina böcker? Kika in på www.kimselius.se eller på min blogg http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ . På bloggen hittar du skrivtips och kan läsa om själva skrivprocessen och mycket mer.
Kramisar från Kim M. Kimselius
Tack för att du gästade mig Kim, och tack för att du delar med dig av dina kunskaper.
Ronnie G Lundin
Ronnie och jag har aldrig träffast IRL, men jag har läst och läser novellerna han skriver på sajten www.kapitel1.se där jag också skriver.
Ronnie Lundin bor på Fårö i Slite, och har precis kommit ut med sin bok Ivar Hamarsman
Nu ger jag ordet till Ronnie.
Att hitta uppslag till en bok
Vi som skriver en del får ofta frågan, ”Var får du allt ifrån”. Jag blir alltid lika ställd för sanningen är att jag egentligen aldrig har funderat så mycket över det. Men när jag nu på nytt fick frågan så måste jag försöka bena ut det hela och inser att jag hela tiden har vetat det. Grunden är förstås att man ska ha lätt för att skriva, men det kan naturligtvis alla som skriver böcker.
I mitt fall är en del av svaret en stor portion fantasi. Man måste ha en del av barnasinnet kvar för att det ska kunna bli något på papperet. Jag har läst mycket böcker och genom det lärt mig mycket om bokens hemligheter. Hur den byggs upp och hur språket behandlas.
Som uppväxt på Fårö med sitt säregna landskap och mustiga sägner, som alltid finns på öar där livet var hårt förr i tiden, fick jag tidigt ett intresse för det gamla, glömda och okända. Min farmor var en stor inspirationskälla som kunde berätta om hur det var när hon var barn i början på 1900-talet.
Många tycker att min bok ”Ivar Hamarsman” är väl underbyggd med trovärdiga detaljer som jag måste ha ägnat lång tid för att forska fram. Sanningen är att mycket hade jag tidigare samlat på mig genom just att prata med gamla människor och att läsa historia i allmänhet. Att väl känna till den ort historien utspelar sig på ger guldvärde då man kan bre ut miljön på ett sätt så läsaren kan se den som en film, just så som många läsare har sagt att de upplever min bok.
Idén till ”Ivar Hamarsman” kom från en annan bok där sägnen om Hamarsman kort berättas, men mest efter hans död som osalig ande (byse på gotländska). Jag ville se människan bakom den hårde okuvlige man som sägnen berättar om och tycker att jag lyckats rätt bra.
Namn lånade jag hejvilt. Mina syskonbarn fick ge namn åt två personer och en god vän till en annan. Hamarsmans yngsta dotter fick låna min egen dotters ord när hon hjärtskärande ber om sin pappas nåd. Några bekanta är förebilden för ”diktarna” i boken med mera.
Min nya roman, som kommer ut i höst, handlar om övergången mellan jord- och arbetarsamhälle och är något jag alltid har velat skildra så den tanken är väldigt gammal.
När det gäller novellen ”Stalkern” i novellsamlingen Vildsint, där även Anitha var med, dök handlingen upp när jag hörde en morgonpratare i radio som berättade att han hade drömt att han var stalkad av en kvinna, men upptäckte att det var tvärtom. Den novellen skrev jag ner på en timme när jag väl kommit ur sängen.
Novellen ”Såsom i en spegel” i kommande Vildsint II, kom till när jag mindes en otäck scen i en 50-talsfilm om en okänd värld bakom en spegel.
Ofta är det små saker som gör om tanken blir en bok eller novell. Små uppslag kan göra så mycket. Ofta kommer idéerna precis när man ska somna eller när man vaknar. Men din egen fantasi är den allra största orsaken till att en bok blir till. Se på barnen när de leker. De ger en teater, eller berättar en bok varje gång de leker med dockan eller bilarna. Får de fortsätta att använda sin fantasi kanske de en dag skriver den där stora boken som alla vill läsa.
Vill du veta mer om mitt skrivande och kanske köpa min bok ”Ivar Hamarsman, rikaste mannen på Fårö”, titta på in på www.ivarhamarsman.se där jag faktiskt får besök då och då av den 600 år gamle bysen.
Sanna Juhlin
Idag har jag äran att få besök av Sanna Juhlin, en författarinna med stor kreativitet.
Nu lämnar jag över ordet till Sanna:
Det är något väldigt speciellt med att uppnå sina mål och förverkliga sina barndomsdrömmar. Jag har gjort det och jag driver mig hela tiden framåt emot nya mål och projekt.
Mitt namn är Sanna Juhlin och jag är gift småbarnsmor som nyss fyllt 40 år. Jag ska berätta lite kortfattad hur min författarkarriär har gått till. När min dotter föddes för 8 år sedan hade jag dåligt självförtroende då det gällde mitt skrivande. Men jag började gå skrivarkurser och fick en sådan underbar mentor som sade till mig; strunta i det grammatiska – skriv ut bara alla underbara berättelser du har inom dig.
Studierna gav mig blodad tand och jag fortsatte i rasande fart att plugga, även då jag fick min son för 4 år sedan.
Idag studerar jag litteraturvetenskap på Universitet och jag har mycket att tacka mina studier för – just i hur man genomför projekt.
Jag bestämde mig för snart 5 år sedan att jag skulle bli yrkesförfattare. Naiv och blåögd tog jag mig fram på lätta steg och visste i stort sätt ingenting om marknaden och hur tuff den var. Det enda jag hade hört var att det var rent ut sagt omöjligt att bli utgiven men det struntade jag i.
Jag skrev mitt första barnmanus och skickade in till förlag och ett halvår senare hörde de av sig och ville ge ut min bok. Lyckan var total även om samarbetet var illa. Jag började iallafall fokusera allt mer på att lyckas nu när jag äntligen fått in en fot.
Projekt ”intervjua andra författare”, kom till och ledde till att nio andra författare medverkade i en bok som trycktes print on demand. Boken gav mig många kontakter som jag håller än idag. Ett samarbete inleddes med min egen syster och jag skrev Att fånga en tandfé som Åsa illustrerade och bokförlaget Texicon gav ut. Under tiden hade jag även skrivit en roman och det nystartade bokförlaget Ord Text Mening gav ut den i december 2010 och till sommaren 2011 kommer den ut som ljudbok. Memento mori – minns att du skall dö är alltså min debut som romanförfattare och det kändes väldigt speciellt att få visa att man kan mer än bara skriva korta barnbokstexter, även om det också är väldigt svårt.
Det som är jobbigt med att skriva manus för barn är att jag inte kan rita själv men jag ser bilderna framför mig. Skriver jag enbart dialog måste jag nedteckna hur det ska gestalta sig på bild också. Skriver jag en mer genomförlig text så är det lite lättare för mina illustratörer att jobba efter dem.
I nuläget samarbetar jag med två stycken men ifall våra barnböcker kommer att bli utgivna är det ingen som vet. Det känns lite tråkigt då jag får så fina bilder till mina berättelser och inga barn kommer att få ta del utav dem. Jag testar alltid mina manus på min dotter. Hon uppfattar min ironi och vi har samma humor men ibland är det svårt att veta ifall förläggarna tycker att det stämmer på allmänheten.
Jag tycker om att skapa vardagliga berättelser med humor. Just nu skriver jag på en kapitelbok för barn i åldrarna 10-14 år och som kräver lite mer efterforskningar eftersom det har en historisk inblick i krigsbarnen under andra världskriget.
Egentligen är det väl så jag tänker, att jag skriver främst för mig själv och sedan för mina barn då det gäller barnmanusen. Jag beundrar verkligen Pija Lindenbaum för att hon så skickligt väver in sina dolda budskap och undermeningar i sina berättelser och för att hon faktiskt skapar sina böcker själv med både text och bild. Jag älskar också Stina Wirséns underbara Vem-böcker som har en väldigt egen ton och härlig humor.
Barnböcker berikar verkligen och de som inte läser barnböcker just för att dem inte har några barn att läsa för går verkligen miste om mycket.
Kanske har jag bara haft tur då det gäller mitt författarskap. Men jag vill gärna tro att lite talang och disciplin också spelat in då jag blivit utgiven på tre olika bokförlag. Det har inte gått smidigt. Det har varit hårt arbete och jag har hela tiden lagt fram delmål och lyckas genomföra de projekt som jag bestämt mig för.
Den jag har lyckas förbluffa mest är nog mig själv – jag har alltid trott att jag varit blyg, oföretagsam och inte haft någon talang alls.
Idag med facit i hand kan jag se att jag blivit intervjuad av tidningar, pratat i radio och framför kamera, hållit i en mindre föreläsning, varit projektledare, tagit mig till bokmässan i Göteborg och upplevt en massa underbara saker som jag aldrig vågat drömma om tidigare.
Författarskapet har förändrat min personlighet helt eller är det så att detta är mitt rätta element. Den jag är född till att vara och det är en härlig känsla.
Tack Anitha för att jag fick gästblogga här hos dig. Ni kan läsa mer om mig på min hemsida www.sannajuhlin.webgain.se och få möjlighet att köpa mina böcker signerade och till ett billigare pris än i handeln.
Kram!
Sanna Juhlin
