|
Hej!
Jag älskar alla udda äldre ord som nästan glömts bort, och har börjat skriva noveller efter sådana som jag hittar på sajter på nätet.
Snöd
Snöd = fåfänglig, usel, lumpen, eländig, erbarmlig, ömklig, slem
Det första som slår mig då vi kliver in i den ruckliga kojan är hur stor nöden är hos de som bor där. Taket är halvruttet, och då kvinnan i familjen ler ett försiktigt leende ser jag att flera tänder fattas. En unken lukt av ruttet kött slår emot mig då hon pratar med ord som jag aldrig hört, och säkert aldrig lär höra igen.
Stefan som är den mest driftiga av oss gestikulerar för att fråga om vatten, och lite mat. I hörnet skymtar jag en liten snöd figur som är så mager att det ser ut som att hon eller han skall gå av på mitten. Här och var syns små sår på händerna, och då vi kommer närmare ser jag att ansiktet är vanställt och att munnen består av ett simpelt hål.
Jag drar i Stefans tröja och vill lämna stället så fort det bara går. Sjukdomstecknen finns överallt. I taket snurrar en docka som smyckats med fjädrar, och på väggen hänger svansen från en tiger.
Kvinnan vinkar till mig att komma, och jag hukar för att inte slå i grytan som hänger några centimeter från backen i kojans mitt. Kolet från förra brasan ligger fortfarande kvar, och jag ser plötsligt en skelettbit.
Jag försöker frenetiskt fånga Stefans uppmärksamhet, och viskar "Vi måste härifrån. De är kannibaler."
Djungeln kakafoni tycks plötsligt låta mycket högre, och mörkret utanför känns nästan tryggt jämfört med situationen vi är i nu.
"Vi klarar oss inte utan hjälp.", viskar Stefan i mitt öra, och tar sig närmare utgången. "Vi har inget vatten, och maten är slut."
Jag backar efter Stefan, och det känns som att mitt ansikte stelnat i en grimas. Benen skakar, och händerna likaså.
När vi kommit utanför skjulet ser jag något hänga i trädet utanför. Eftersom det är så mörkt anar jag bara siluetten av det, men blir varse vad det är då vi kommer fram.
"En människa, helvete Stefan...det är en människa. Vad...?"
Jag hinner inte säga mer...mörka fingrar binder våra händer och fötter med rep gjorda av slanor från de höga träden runt oss. Leende vita munnar pratar i ett, drar i vårt hår och skär av det med vassa knivar gjorda av stenar. De mörka, nästan svarta ögonen studerar våra kroppar i ljuset av en blyg måne, känner på armar, rumpa och lår.
 Våra familjer kommer aldrig att få veta vad som hände, men det är en äventyrares lott. Det visste jag då vi beträdde den heliga platsen.
Sannfärdig-sanningsenlig-autentisk-korrekt-ärlig
"Är det verkligen en sannfärdig lista du bär med dig StorSture? Kan verkligen alla dessa kvinnor bära på så mycket ondska?"
Niklas Thorsson biter sig i underläppen när han studerar den senaste listan på kvinnor som skall hämtas till bålet, och funderar en kort sekund på om han skall berätta om den halvvuxna jäntan som knackat på deras dörr igår kväll, och i nuläget låg nedbäddad i deras källare.
Hon hade skrikande bett honom att förbarma sig över henne, och svamlat om häxor och troll som jagat henne. Innan jäntan somnade viskade hon till Niklas fru att hon förvisso var en häxa, men en som utövade vit magi.
Bålet är tänt när de kommer fram till kulle där kvinnorna får rannsaka sin skuld, och talar om sanningar ingen tror på.
Sjön som ligger intill har agerat domare många gånger, och idag är inget undantag.
Med huvan över det långa röda håret bärs en kvinna mot vattnet, får händer och fötter bundna för att sedan kastas i.
Niklas Thorsson trampar oroligt fram och tillbaka på stället, vill hoppa i för att rädda kvinnan, men vågar inte av skräck för vad de andra skall säga.
Inuti vet han så väl att det de gör är fel, och att ingen levande själ kan överleva med händer och fötter bundna. Vi människor är svaga varelser, tänker han för sig själv, och blundar.
Folkets jublande får honom att öppna ögonen igen, och han ser några män lyfta upp en livlös, oformlig massa ur vattnet. Den svarta klänningen har tyngt ned henne, och en näckrosstjälk har tvinnat sig runt hennes huvud som en extra bindel.
StorStures mage hoppar när han skrattande skriker och hoppar av glädje. Med en kolbit stryker han över ett namn på listan, och ropar ut namnet på nästa.
"KillingStina, ta hit KillingStina!"
En kvinna med matta ögon, och vitblek hy förs upp på bålet. Några andra kvinnor binder hennes fötter tätt intill stolpen, och viskar något i hennes öra, för att sekunden efter spotta kvinnan i ansiktet."
"Tvi dig du hemska otyg, tvi dig.", säger de i en mun, och kliver försiktigt ned från bålet.
"Vem tänder!" ropar StorSture med barsk röst.
"Jag vill! Snälla far, jag vill!" hörs en pipig röst.
Det är Einar som är nyss fyllda åtta, och vill vara lika duktig som sin far. Han har sett många bål, och blir lika fascinerad varje gång.
StorSture ignorerar sonen, och sträcker facklan till Niklas Thorsson som backar, men återvänder lika snabbt.
Med darrande hand låter han elden slicka över torra kvistar och halvruttet hö som rykande tar eld.
Kvinnan på bålet skriker så högt att hon går över i falsett.
"Oskyldig!" skriker hon gång på gång tills rösten tystnar.
Niklas hjärta vrider sig av smärta. Hur kan han? Med vilken rätt tar jag någon annans liv? Det här måste vara fel. Niklas Thorsson torkar tåren som glider ned längs näsryggen. Imorgon flyttar jag bort härifrån, tänker han, och studerar StorSture som skrattar när nästa kvinna inte kommer upp ur vattnet.
Liggare – gästbok, logg
Ett högt plingande väcker mannen som halvsover i en obekväm trästol som skulle mått bra av en limklick eller två. Han sätter sig upp, och plirar med sömntyngda ögon på kvinnan som står vid disken.
Daniel piggnar snabbt till, och svärmar som ett bi runt henne medan hans mun går i ett. ”Hej! Välkommen till hotell Falcon, kan jag ta din väska, vill du ha ett rum? Jag har ett som ligger mot sjön, men då måste du…”
Hon håller upp handen för att få honom att sluta prata, och ler. ”Ett rum tack. Helst mot bakgården.”
Hennes röst är hes, och doften av liljekonvalj sköljer över Daniels näsa när hon lutar sig mot disken. ”Finns det ett badhus i närheten?” Kvinnan drar med handen över en knut gjord av flätat hår.
Han ställer sig så nära han vågar, och studerar hennes perfekta profil medan ena handen tar en penna och andra plockar fram en liggare. ”Det finns ett litet en kilometer härifrån…” Daniel lägger pennan mot sidan. ”Jag…jag kan skjutsa dig om du vill. Hur var namnet?”
Kvinnan lägger sin hand på hans några sekunder. ”Smith, kalla mig Smith.” Hon tittar runt i den tomma lobbyn och viskar i hans öra. ”Du får gärna skjutsa mig dit, men jag varnar dig. Det kan bli hett. ”Hon lägger pekfingret under hans haka och öppnar kappfickan där ett svartglänsande vapen förvaras. ”Men du är väl inte rädd för någonting?”
Daniel sväljer några gånger innan han svarar. ”Nej, men…”
Kvinnan pussar honom lätt på kinden och smeker hans arm. ”Bra, jag behöver en modig karl. Mitt namn är Lola förresten, Lola Smith…nyss hemkommen från New York efter femton år där.” Hon tar emot nyckeln med pekfingret och tummen som en pincett, sedan trippar den nätta varelsen iväg mot sitt rum.
När Daniel hör skottljud en stund senare skyndar han sig uppför trapporna, och hittar till sin förskräckelse Lola översköljd av blod.
Men hon lever fortfarande och andas häftigt. ”Hannes, Hannes sköt mig.” Orden stöts fram ur den vackra munnen, och han ser hur blodet pumpar ut genom ett hål i bröstet, och ett annat vid låret.
Polisen går igenom hennes tillhörigheter och frågar ut Daniel som försöker erinra sig om han missade några tydliga tecken på att hon var förföljd, men minns inget speciellt. ”Hon hade pistol” säger han och möter polismannens blick. ”En silverfärgad, rätt stor sak…”
Blinkande lampor talar om att ambulansen har en last, men inte att den som ligger där är död.
Daniel skakar när han sätter sig på stolen, och doften av svett far upp i hans sinne. Han lägger händerna över huvudet, och sträcker ut de långa benen. Snart sover han och drömmer söta drömmar om vilt sex med Lola.
Förära – ge som gåva
Du människa som tyckte att du hade rätten att släcka oskyldigas liv
Att du bara du hade rätt till en åsikt
Att de andra är mindre värld för att deras hjärna är annorlunda är din
Tänkte du en endaste sekund på att dina tankar var fel, smutsiga av ensamhet?
Tvekade du aldrig med fingret mot hanen?
Sitter du nu nöjd med blod på dina händer?
Då skall jag tala om att vi andra accepterar inte sådana som dig, och för att inte ge någon chansen att briljera inför de som tänker som dig, och utlösa flera vansinnesbrott kväser vi branden, och förärar er istället en bägare fylld av eftertanke och förundran över livets skeden. Något du inte har rätt att påverka.
Stuta – slag, smocka, aga med ris, käpp, eller handen
Per-erik tittar med avsky på den välbekanta stut-bänken som står i ena hörnet i skolsalen som en evig påminnelse till barnaskaran vad som händer om man trotsar läraren.
Herr Enoksson stryker det silvriga håret bakåt med en åderfylld, smal hand och följer pojken Perssons blick. Den lilla slyngeln är ett hår av hin, och förtjänar varenda rapp.
Bänken gick till och med itu sista gången. Mitt itu som om någon högre makt stoppade agan av den lilla pojken.
Skolans vaktmästare hade lappat ihop bänken, och nu står den på plats. Enoksson grymtar belåtet och tittar på riset som förvaras under katedern. Det kändes tryggt att ha det där, som en osynlig hjälp.
Per-erik studerar lärarens rynkiga ansikte, och minns pappans ord. "Enoksson är en bitter gammal man pojken min. Han lever efter gamla traditioner. Mig slog han också ofta. En lärare skall ha respekt för sina elever, men din lärare är rädd för er. Rädd att bli bortglömd och ensam. Enoksson är känd i hela byn för sina alkoholvanor, och ingen kvinna vill vila i hans bädd. Bakom den timida ytan döljer sig ett odjur."
Per-erik hör inte att Enoksson pratar med honom, och hinner inte ducka för hörrilen som kommer. "Du skall lyssna på mig pojk. Fattar du det? Lyssna och lyda!" Läraren är högröd i ansiktet och skakar i kroppen av ilska och frustration. Han lyfter handen för att utdela ytterligare en hörril...
Pojken hukar och biter ihop tänderna, beredd på smällen, med ljudet av hans röst ringande i öronen. "jag..." viskar Per-erik och har inte långt till tårarna."Jag menade inte..."
"TYST ditt lilla skityngel! Jag vill inte höra några..." Enoksson segnar ned på golvet, och barnen ser till sin stora fasa hur han långsamt dör inför deras ögon.
Allsköns
Allsköns – av alla tänkbara slag
I pappas bod hittade jag och min älskade bror allsköns underliga ting som vi på bara fötter tog med oss in till farmor och fick nogsamt förklarade vad det var. Ni förstår alla saker som stod där i den trånga, bräckliga boden var arv efter min farfar, pappas pappa som varit sjöman.
Farmor rodnade när hon såg vad vi tagit in den här dagen, och satt tyst en lång stund innan hon drog in oss i famnen och placerade mig på ena knäet, och Lars på det andra.
"Den här lilla saken har en egen historia. Jag minns så väl den där dagen i april..." farmor tystnar och sätter pekfingret på hakan med fundersam min. "Eller...var det i juni?" Hon rynkar ögonbrynen och drar upp underläppen över överläppen. "Jag minns...att jag hade en gul klänning som Gustaf givit mig, och att trädgården var full av blommor. Så..."
Naturligtvis blev både jag och Lars otåliga, och jag lade handen på farmors. "Snälla du, berätta vad som hände. Vi är sååååå nyfikna."
Hon log och vände blicken mot mig igen. "Du förstår lilla vän, mina minnen är inte lika klara längre. Det var sommar, så mycket är säkert, men jag minns inte exakt månad." Farmor lyfter på de buskiga svartgråa ögonbrynen och gör en min av hopplöshet. "Gustaf hade varit ute på sjön i över sex månader, och jag drömde ofta mardrömmar om att skeppet förliste. farfar var ingen mästare på att skicka brev, men ett litet kort fick jag då och då. Förvisso inga memoarer, men han hörde av sig, och det räckte för mig."
Lars hoppade ned från farmors knä och satte sig på golvet istället, och jag följde efter.
Farmor väntade tills vi satt oss tillrätta, sedan fortsatte hon prata. "En dag stod han där, lika stilig som alltid med den vita mössan käckt på svaj, och skorna nyputsade. Det ljusa lockiga håret hade vuxit några centimeter, och täckte en del av örat. Ansiktet var brunbränt, och tänderna lyste onaturligt vita, men det jag såg mest var ögonen. Blåsvarta som vattnet i en tjärn, och fyllda av värme. Ni förstår barn...jag och farfar älskade varandra redan som barn, och den känslan försvinner aldrig. Inte ens nu när han är borta."
Farmor tystnade igen och tittade på fotografiet av mannen som varit den enda i hennes liv. "Nåväl, nu skall jag inte hålla er på halster längre. Farfar hade fotograferat sig och gjort en minibild som han placerat i en sorts amulett som han gav mig. Jag förstod först inte vad det var, och vände och vred på den en lång stund medan han skrattade åt min hjälplöshet.
Sedan tog han den och visade den sinnrika konstruktionen där små luckor trycktes upp med hjälp av knappar, och hur en hårlock gömts i ett av facken, och fotografiet i ett annat. En tunn glasskiva låg över det för att skydda mot väta och smuts."
Farmor tog den lilla silverfärgade klumpen i handen, och tryckte på några små, nästan obefintliga knappar varvid den fällde ut sig som en blomma, och blottade ett svartvitt, gulnat fotografi på en ung man."Er farfar berättade att han låtit en häxa lägga en förtrollning på smycket, och att varje yngling som närmade sig mig skulle åtnjuta döden."
"Och...?" sade jag och hoppades få höra en spännande berättelse.
"Jag tvekade aldrig" säger farmor och ler mot oss. "Gustaf blev min första man, och min sista. Det är lönlöst att ens försöka leta någon som liknar er farfar. Han var mycket speciell, och världens snällaste man. Några år efter hans död lade jag undan smycket. Det ligger för många minnen i det."
Farmor tystnar igen, och nu orkar varken jag eller Lars sitta stilla längre. Med en snabb puss på hennes kind lämnar vi farmor med minnen snurrande i huvudet.
Ävlan – angelägen strävan
Två syskon
Bar solbrun hud
Ett kar fyllt av klart källvatten
Höga plask
Små tår
Ett lågt fnitter som eskalerar till skratt
Kärleksfulla kramar som sekunden senare byts ut till nyp
En ävlan att vara den som syns mest
Någon gråter
Tröstas av mamma
Kryper upp i famnen
Lipar åt den andre i smyg
Ånyo = på nytt, åter, än en gång
Ånyo satt jag på ditt trappsteg
Fylld av längtan efter din blick
Trasig i själen efter dina svek
Vad hade hon som inte jag ägde?
Var det bara hennes kropp du sökte?
Dörren till huset öppnas och jag känner hur hjärtat bultar
Varje ven i mig är på helspänn
En äldre man med en gammal gråvit pudel kommer ut
Hälsar genom att lyfta hatten
Ler mot solen och spottar ut en snus.
”Hej min vän du ser ledsen ut, kan jag hjälpa dig?”
En kort rad av bokstäver som får mig att gråta förtvivlat och stammande berätta om dig, min enda kärlek och skarpa längtan.
I det ögonblicket ser jag dig komma gående, med armen runt henne, och handen i hennes sons.
Jag behöver inget säga
Mannen har sett dig och nickar tyst
Du ignorerar min smärta och knuffar mig åt sidan, sedan går du in
Urskillning betyder 'omdöme'
(i synnerhet gott sådant), 'insikt', 'förstånd', 'takt' och dylikt. Urskillning konstrueras vanligtvis med prepositionerna med och utan, man kan t.ex. göra något med eller utan urskillning. Urskiljning betyder 'avskiljande', 'bortskiljande', ett ord som således har en konkretare innebörd.
Med bössan över ena axeln och flaskan i den andra blundade Anders med ena ögat, sänkte kroppen lite och tryckte på den svartglänsande avtryckaren medan han sade ”Poff din lilla djävel.”
Mannen som gick ungefär fem meter framför honom vacklade till och ramlade ihop. Eftersom det i Anders ögon såg ut som om det skedde i ultrarapid
skrattade han högt och tog ytterligare en klunk av den grumliga vätskan.
En kvinna iklädd svarta tajts och en rosmönstrad halvlång tunika steg ut från en angränsande dörr, och Anders sänkte sig ned till knästående och ställde flaskan på marken. Ännu en kvinna kom ut från huset och de slog följe på den lilla parkvägen som gick mellan skolan och matsalen.
Plötsligt hörde han steg bakom sig och kastade sig ned mellan två stenar som likt två enorma fallos riktade sig uppåt. ”STANNA!” skrek Anders och osäkrade vapnet. ”Jag skjuter!” Stegen blev avvaktande, men stannade inte. Han försökte se om den som kom mot honom var av kvinnligt eller manligt kön, men stora buskar gjorde att han bara skymtade ett stort burrigt hår.
Utan urskillning sköt Anders först på den som kom bakom honom, sedan på de två kvinnorna som rasade ihop likt två spratteldockor vars trådar brast.
Personen som kommit mot honom skrek högt av smärta, och Anders tyckte sig urskilja ord som satan och helvete.
Det var precis så han hade haft det. Ett helvete som aldrig stoppade, ord som trycktes in i hans öron dag efter dag, trasiga böcker, uppbrutna skåp, mat som någon spottat i. År av längtan efter något annat. Smärta och hopp som mixades varje morgon i en motbjudande röra.
Ljudet av sirenen trängde in i dimman som blivit hans gömställe. Stället där inga slag fanns och alla människor var goda. Med händerna hårt tryckta mot öronen blundade Anders och tänkte sig tillbaka till barndomen då lena, smekande händer drog över hans kind.
Tre polismän smög uppför den smala stigen och såg Anders som satt på backen med ögonen hårt hoptryckta. Bössan låg bredvid hans ena lår, och de såg pannan rynka sig när de närmade sig.
Anders hörde en kvist brytas och förstod att slutet var nära, men tänkte inte ge sig utan att slåss. Någon skulle få plikta med sitt liv idag, och det skulle inte bara vara han
Plagga = aga, klå, smälla
”Här skall jag nu ge ett exempel på vad som händer när barn är olydiga.”
Läraren kavlade upp ärmarna och tog tag i bambukäppen som alltid stod vi katedern som en ständig påminnelse till barnen att sköta sig.
”Dra ned byxorna Keyla. Du skall plaggas.”
Den lilla flickan gjorde som läraren sade och bet sig hårt i läppen medan hon blundade.
”Swosch!” Det första slaget smärtade alltid värst tyckte Keyla och knöt händerna. ”Swosch, swosch!” Två snabba rapp över vaderna gjorde så att hon knäade några sekunder.
”Nu barn är det er tur.” Läraren vinkade fram Laikoli som satt närmast katedern. Det mörka håret stod åt alla håll, och pojken såg ut som en galen professor. Mörkt bruna ögon kikade fram under några hårlänkar som letat sig ned mot den svettiga pannan. Uniformen var klanderfri ren och skorna så välputsade att det nästan gick att spegla sig i den svarta ytan. ”Laikoli stig fram här.”
När läraren räckte fram käppen svalde Laikoli några gånger i snabb följd, och lyckades stoppa spyan som gled upp genom tarmarna. ”Jag kan inte…” viskade han och undvek att möta Keylas blick när hon vände sig om. ”Jag kan inte…”
Läraren placerade bambukäppen i Laikolis hand och lade sin hand över. ”Då hjälper jag dig…”
Trots att pojken försökte hålla emot såg han röda ränder på Keylas ben där slaget tagit.
”Nu har ni sett hur det går för människor som bär sig illa åt. Glöm aldrig det här.”
Utanför det lilla skjulet pågick det vanliga livet för Thailändarna som kämpade hårt med att plantera ris och skapa vackra kreationer att sälja till förbipasserande turister. De gamla damerna med svärtade tänder satt sida vid sida i långa rader och höll händerna sysselsatta med vackra broderier. Då och då skrattade de så att rynkorna bildade ett vackert mönster i deras ärgade ansikten. Gladfärgade klänningar blandades med västerländska kläder som kommit dit genom organisationer som månade om byns folk.
Efter bestraffningen haltade Keyla ut på vägen intill skolhuset, arg och mycket ledsen. Hon hade aldrig menat att slå så hårt på flickan, men ilskan över att hon stal hennes sista bröd hade gjort att allt gick på tok. Keyla mindes allt blodet och skämdes. Samtidigt var hon fullt medveten om att samma straff skulle upprepas hemma när föräldrarna fick reda på vad hon gjort.
Efterlåten
Vid mitt evinnerliga googlande igår hittade jag den här länken
Där hittar du glömda ord som knappt används längre.
Jag gillar också sådana, och naturligtvis klickade hjärnan igång.
Häng med ni också.
Efterlåten är ett gammalt ord för undfallande och slapphänt. Kika in på http://glomdaord.wordpress.com så hittar du fler roliga ord.
Så här blev min novell:
” Allvarligt talat, så tycker jag att du är åt helskotta för efterlåten mot barnen. De mår bra av att se verkligheten, få höra människors människoöden för att förstå.” Karim andades häftigt. Det nästan kolsvarta håret låg över kragen på den perfekt stärkta kragen. Slipsen var knuten och pressvecken på byxorna hade kunnat skära itu en frukt. Under skjortan anade jag konturen av vigselringen som var en perfekt kopia av min. Så nära, men ändå långt borta. I luften cirkulerade doften av Karims rakvatten, och lukten av tandkräm.
Jag tittade på lilla Tea som stod med handen i Karims. Hon ville så gärna vara med och idag hade jag lovat henne, men backat i sista stund. Nu stod jag här med skampinnen i näven medan Karim om igen skällde på mig. Han tyckte jag velade för mycket, och ansåg mig vara alldeles för snäll mot våra telningar.
Tea tittade trotsigt mot mig och knyckte på nacken när hon gick iväg med Karim. Vad månde bliva av någon med det temperamentet tänkte jag och hann bara ge en hastig smekning på sonens kind innan en stängd dörr var det enda som fanns.
Stånka
Men i mina barndomstrakter betyder stånka något helt annat.
Det är nämligen det man gör när något är tungt, t.ex så här:
Anna lyfte upp vattenhinkarna från det redan gröna gräset. Händerna värkte av kylan som fortfarande låg som en tunn dimma över nejden. Deras lilla torp var den byggnad som låg längst ned av alla, och på grund av det också fick vänta på solvärmen.
Hon tittade uppåt mot Per och Felicias lilla stuga som knappt syntes längst däruppe, men redan var täckt av solstrålar som värmde dem.
Stånkande tog hon sig uppför backen, stängde noga grinden så att inte kossorna skulle kunna rymma sin väg, och hällde vattnet i det stora badkaret.
Anna log, tänk om mamma och pappa visste vad som försiggick i badkaret ibland? Hon rodnade ända ned till tårna när hon tänkte på Erik. Deras känslor borde väl ha svalnat, men avståndet tycktes stärka dem istället, och när de äntligen sågs, ja då var det som om tiden itu aldrig funnits.
Lillasyster Gracela kom utspringande klädd i bara pyjamas. ”Anna skynda dig in. Titti har fått ungar.”
”Redan, men hur kan det komma sig? Du sade ju att grannkatten var här för bara några veckor sedan.” Hon skrattade och rufsade Gracela i håret. ”Kom så skall vi se vad det blev för färger den här gången. Jag är ändå klar här nu.” Anna gnuggade sina röda fingrar. ”Åh vad jag längtar tills sommaren kommer igång på riktigt. Det är fortfarande iskallt i älven.”
De sprang ikapp till ytterdörren och ställde skorna noggrant under bänken, sedan gick de in. Först Gracela, sedan Anna direkt efter.
|
