Kapitel 2

Anitha vaknar med ett ryck av tågets gnisslande när det bromsar in vid Stockholms central. Hon torkar bort dreglet som runnit ur mungipan och lägger handen på magen som kvillrar av fladdrande fjärilar. Tänk om de inte tycker om mig? Hoppas att det inte är alltför svårt att hitta dit! Anitha gräver efter plånboken i väskan och letar sig fram till den lilla kuren där de säljer turistkort.  ”Jag skulle vilja ha ett dagkort.” Hon tittar sig runt och ser folk nästan springande ta sig från ena sidan av rummet till det andra. I små kurer vid spärrarna sitter människor som kollar sl-kort eller tar betalt. ”Är det långt till Enebyberg härifrån?” Hon når knappt upp till disken med sina hundrasextiofyra centimetrar och plexiglaset skymmer delvis kvinnan som bläddrar i en massa pärmar. Efter några minuter lutar hon sig fram för att tala i mikrofonen. Med fingret pekar den mörkögda, mörkhyade kvinnan ut hur Anitha skall ta sig dit och ger henne turistkortet. ”Glöm inte att skriva på din namnteckning. Annars gäller det inte.” Svenskan är stapplig och det är lite svårt att höra vad hon säger.  ”Har du en penna jag kan låna av dig?” Anitha skriver sin sirliga gammaldags namnteckning under fotot och tackar för lånet med en nickning. ”Ha en bra dag.” Hon ler mot den stressade kvinnan och belönades med ett leende. ”Du med.” Kvinnan vänder sig till nästa kund fortfarande leende. ”Ursäkta avbrottet. Vad kan jag hjälpa dig med?”

Anitha tar sig per tunnelbana och buss till Enebyberg som ligger en bra bit från Stockholm stad. Efter att ha virrat runt ett tag står hon till slut framför metrobutiken som eventuellt skall bli hennes arbetsplats.  Den är enorm enligt Anithas mått. Hemma i Söderhamn är de flesta livsmedelsbutikerna små. Förundrad rättar hon till sina kläder, tar några djupa andetag och går in.

Den kvinnliga chefen som hette Eivor är supertrevlig, och kemin stämmer direkt. Efter bara en kort stunds intervjuande känns det som att hon skall bli erbjuden tjänsten, men säker kan man ju inte vara, det har Anitha lärt sig. Efter en snabb rundtitt på stället åker hon in mot stan igen.

Det är fortfarande vinter, om än en dålig sådan. Fötterna är dyngsura av allt blask, men trots att Anitha fryser om tårna bestämmer hon sig för att gå runt i den gamla delen av stan och shoppa för att ta 18.15-tåget hem. Huttrande går Anitha in i butik efter butik och samlar på sig kasse efter kasse med olika kulörer och bilder.

När hon sitter på sin plats i tåget hem rasar tankarna runt i skallen. Vill jag flytta hit? Kan jag lämna alla kompisar igen? Och familjen? Till slut somnar Anitha, och vaknar inte förrän tåget med ett högt gnisslande stannar i Söderhamn. På stationen träffar hon sin kompis Hans. Nyfiket frågar han vad hon gjort sedan de sågs sist och berättar i sin tur vad han hittat på. När bussen kommer ger han Anitha en hård kram.”Sköt om dig nu och hör av dig.” Han vinkar länge när bussen far iväg.

När hon går av bussen skäller hundarna som besatta från hundgården, och Anitha hyssjar dem. ”Tysta! Det är ju bara jag. Vad löjliga ni är.” Visslande går hon in på den lilla grusvägen till hemmet. På trappan möter Anitha mamman som är på väg ut i ladugården för fixa havrekross till djuren. ”Vill du ha hjälp?” Frågar hon och hoppas på ett nekande. Man måste bära ansiktsmask för att inte dra ned det fina dammet i lungorna, och hörselkåpor för att inte bli döv att det höga ljudet som låg långt över decibelgränsen för tillåtet. Det är nästan obehagligt att stå intill den gamla maskinen. Mamman knäpper igen overallen och skakar på huvudet. ”Nej du skall gå in och ringa till Posten i Bollnäs för de vill ha dit dig på intervju. De pratade om något test du skulle få gå igenom. Jag skrev upp numret på blocket inne på kontoret.” Mamman lägger en gammal nött sjal runt huvudet och knyter den i nacken med en van rörelse. ”Vi kan fika när jag kommer in igen.” De alltför stora stövlarna sladdrar runt benen på henne när hon med bestämda steg går mot ladugården. Ja, det är väl bara att fara dit, jobbet i Stockholm är långt ifrån säkert tänker Anitha och går in i sitt rum för att packa upp alla kassarna med kläder som hon köpt. I sitt huvud går Anitha igenom fördelarna och nackdelarna med att flytta. Skall jag våga ta steget? Klarar jag av att inte träffa Kase alls?

Hon tar upp telefonen och slår numret som står på blocket. ”Posten Bollnäs.” En mjuk kvinnoröst talar om att testet tar ungefär en timme och vart hon skall vända sig. ”Glöm inte legitimationen.” avslutar kvinnan samtalet.

Anitha ringer runt bland Stockholms alla lägenhetsuthyrare och kollar annonser i gula tidningen för att snabbt kunna flytta om det behövs. Men att få tag i ett boende är inte lätt. När mamman kommer in är Anitha dyster och sitter vid köksbordet med ett vitt block där hon ritar runda oändliga ringar på varandra. ”Vad sade Posten? När skall du dit?” Anitha stoppar ritandet för två sekunder och tittar på henne.” Jag skall dit i övermorgon. Jag har inte hittat en enda ledig lägenhet.” Orden stockar sig i halsen och gråten är inte långt borta. För första gången på mycket länge vill Anitha krypa in i famnen på Inger och bli tröstad.

Dagen efter åker hon till arbetsförmedlingen för att få hjälp med boendet som de två veckor tidigare lovat hjälpa till med om hon bara fixar ett fast jobb. Kvinnan som Anitha pratar med ställer sig frågande till löftet och informerar snäsigt att de ger henne fyratusen kronor i flyttbidrag, men att de inte har några möjligheter att hjälpa till med något annat.  Kvinnan som är iklädd en vit blus med en löjlig stor rosett framtill och håret stramt bakåtkammat i knut trummar otåligt med pennan medan hon talar och viftar bort Anithas protester. ”Du får ringa runt till bostadsförmedlingarna som alla andra. Var glad att vi kan bistå med ett flyttbidrag.” Hon klickar på datan och skriver in att Anitha varit där.

Efter några dagars letande hittar hon en lägenhet i Djursholm som annonseras ut i Dagens nyheter. Tillsammans med föräldrarna tittar Anitha på en karta var det ligger i förhållande till Enebyberg. Det är ganska långt emellan men hon beslutar sig ändå för att åka iväg. ”Jag får väl byta om det visar sig ligga helt åt fanders.” Föräldrarna nickar instämmande. ”Nä, ikväll måste jag fira det här.” Hon ringer till mormodern och frågar om det är okej att hon sover över där, och slänger snabbt ihop kläder i sin bag för att ta kvällsbussen in till stan där natten tillbringas på Statt.  Anitha dansar tills fötterna hettar. Killen i bandet är söt så hon flirtar lite oskyldigt med honom genom att blinka med ögat.

Sent, sent går Anitha med snabba steg genom kyrkogården hem till mormodern och ramlar dödstrött i säng.

Morgonen efter ringer klockan åtta och hon stiger snabbt upp för att slänga i sig frukost, tvätta och torka håret för att sedan rusa ned till bussen och ta den till Bollnäs. Väl där letar Anitha upp det gula posthuset och kliver in. Intervjun går fort, men testet är lite krångligt och tar lång tid. Det är många konstiga frågor och bilder som hon skall gissa på vad det föreställer. Anitha kliar sig i huvudet, gissar vilt, blir godkänd och erbjuden halvtidsjobb. Det är ju ett heltidsjobb jag vill ha! Hur gör jag nu då? Det är ju trots allt ett jobb. Anitha tackar och ber att få återkomma.

När hon kommer hem sätter Anitha sig direkt vid telefonen och ringer chefen på Metro. Eivor blir överlycklig och ber Anitha komma dagen efter. ”Vi är så desperata efter folk, framförallt någon med din erfarenhet. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med boendet på annat sätt än att lyssna med personalen och kunderna.” Hon funderar en kort stund. ”Jag vet vad vi gör. Jag sätter upp en annons på vår anslagstavla. Boendet ordnar sig på något sätt.” Anithas hjärta bankar av lycka. När hon sagt hejdå till Eivor rusar hon jublande ned till föräldrarna som sitter i köket och äter kvällsfika. ”Jag fick det! Jag fick det! Yes, Yes, Yes!” Anitha studsar runt mellan golv och tak, vilt viftande med armarna och skrämmer vettet ur katten som rullat ihop sig i kökssoffan. Föräldrarna och systern bombarderar henne med frågor. ”Vart skall du bo? När flyttar du? Är det heltid?” Anitha drar sig ur mammans famn och sätter sig vid bordet som är minst lika gammalt som huset. ”De vill ha dit mig nu! Boendet hoppas jag lösa imorgon. Jag skall till Stockholm igen, och ja det är heltid.” Det känns som om hela kroppen är fylld av bubblor av lycka och hon har svårt att sitta still. Kroppen vill hoppa och skutta omkring.

På kvällen kryper hon tidigt i säng, men har svårt att komma till ro. Tankarna snurrar i huvudet som en centrifug. Klarar jag av att flytta till en storstad och bo i en trång lägenhet, eller kanske till och med bara ett rum? Fixar jag att aldrig få gå i skogen på långa promenader.  Kommer jag att sakna sjön som ligger vid vårt hus, och möjligheten att fiska när jag vill? Vågar jag lämna allt igen? Anitha somnar ifrån alla funderingar med ett leende på läpparna.

Kapitel 3

Klockan sex nästa morgon kliver hon upp för att hjälpa sin mamma i ladugården med djuren. Golvet är iskallt i köket och hon startar upp elden i spisen för att få lite varmvatten till duschen. Anitha vill ju inte stinka ladugård när hon skall åka tåg. När de mockat och gett djuren mat duschar hon en snabb iskall dusch innan det bär iväg.

 På tåget träffar Anitha en tjej som sjunger i samma sångkör, men som hon knappt känner. De småpratar om allt möjligt tills de kommer till Stockholm där de skiljs åt.  En tant på tunnelbanan inbjuder till samtal och snart sitter de och pratar om ditt och datt.

Rummet som finns för uthyrning är fint, men det ligger långt från Enebyberg, och Anitha har svårt att hitta dit. Svettig och besviken tar hon tåget tillbaks till centralen för att gå till drottninggatan och kika på lite nya kläder. Många snygga killar passerar och Anitha skrattar för sig själv.  ”Det dräller ju av dem. Hur skall man kunna välja en?” Hon vänder sig än åt det ena än åt det andra hållet.

Anitha tröstar sig med en tidning och en dajm, sedan hoppar hon upp på tåget tillbaka till Söderhamn igen. Nu får jag inte jobbet, attans!Vad skall jag göra?Finns det något jag inte gjort?

Det är en mycket ledsen tjej som återvänder hem och blir tröstad av mamman. ”Lilla gumman, du hittar säkert något annat. Har du verkligen sökt överallt? Nu måste vi lägga oss, klockan är mycket. Vi pratar vidare imorgon.” Föräldrarna går upp till sitt sovrum och Anitha ropar in de två katterna. ”Sotiz! Jesper! Kom nu då!” Som två svarta skuggor kommer de smygande upp på bron och skrämmer henne med sitt plötsliga uppdykande. ”Hejsan vänner, kom så sover vi nu.” Hon trycker dem intill sig och faller i orolig slummer.

Lördagen kommer med strålande solsken och det bestäms vid frukosten att de skall hämta in höet som ligger i ladan. Bläh! Jag hatar att hålla på med det där stickiga, skitiga jobbet. Dessutom tränger böset in långt in i ögonen. Vidrigt! Pappan delar ut order och sätter på sig den gröna overallen medan han pratar. ”Glöm inte att sätta på sjalar på håret. Annars blir det väldigt skitigt. Jag går ut till kvigorna och ger dem mat så kommer ni efter. Vi får hoppas att vädret håller i sig. Börjar det regna blir höet förstört.” Han går ut, men vänder tillbaka och lutar sig in genom dörröppningen till köket. ”Det här är bra träning för dig, och nyttig.” Han ler mot Anitha som lipar åt honom. ”Äh, det skall bli skönt att slippa sådant här.”

När de kommer tillbaka är det eftermiddag och efter ett varmt bad packar Anitha väskan för att åka till stan. Telefonen ringer och när Anitha svarar hör hon att hennes kompis Pierre är i luren. ”Anna har dumpat mig igen, faan jag har ingen tur med tjejer. Jag blir så ledsen. Jag gillar henne.” Klockan på armen visar att det är bråttom ut till bussen. ”Stackars dig! Jag skall med bussen om fem minuter, kan vi inte ses ikväll så kan vi prata mera? Vid sex, är det okej?” Anitha trär på sig skorna medan hon pratar, och kränger skinnjackan över axlarna. De smala fingrarna leker med nycklarna i fickan medan Pierre beklagar sig. ”Du, jag måste rusa. Vi ses ikväll.”

Anitha springer snabbt ut till bussen som precis åker in på hållplatsen för att hämta några andra. Flåsande sätter hon sig på sätet och ser det välbekanta sceneriet glida förbi. För en sekund blir Anitha rädd att hon glömt något och går igenom väskan igen. Parfym, pengar, lite smink, sovtröja och tandborste. Allt är med. Vilken tur.

Efter tjugo minuter glider bussen in på stationen och Anitha kliver av för att fortsätta uppför backen till mormodern. De höga husen som var i samma tråkiga färg syntes snart och småhoppande halvspringe hon de sista metrarna. Tre trappor senare plingar hon på dörren. ”Hej gumman! Vad kul att du kommer. Jag har tagit fram lakan och täcken till dig i vardagsrummet”. De kramas hårt.

Efter att ha bäddat till soffan och fixat till sig går Anitha in till mormodern som sitter i köket, och de pratar om killar och livet. Hennes mormor plirar med de brungröna ögonen som är omgiven av tunna smala rynkor och tar Anithas hand i sin. ”Det löser sig skall du se. Du har tiden för dig.” Handen är smal och iskall. Runt mormodern står en aura av nikotin som sticker i Anithas näsborrar.

Plötsligt ringer väninnorna och berättar att de är på väg. ”Vi är där om några minuter. Taxin skulle komma direkt. Syns om en stund då.” Det dröjer inte länge innan de knackar på och ljudnivån stiger snabbt när gänget skrattar, pratar, och tar sig en grogg eller två. Anitha är deppig men gör allt för att hålla humöret uppe och inte visa alltför mycket. Det kanske är bland de sista gångerna vi ses. Vem vet hur det blir sedan?

Klockan nio går de ner till folkan där de snabbt kommer in. Anitha dansar med olika killar och har kul. Vid tio dyker en kille upp som hon haft en fling med förut. Åke är grisbonde i Växbo. Till en början låtsas Anitha inte se honom. Han ringde ju aldrig mig som han lovade. Nä, jag struntar i honom. Åke är inte värd min uppmärksamhet. Till slut tycker hon att allt blir löjligt och smyger bakom Åke för att köra in händerna i sidorna på honom. Han hoppar högt och förklarar allvarligt att han varit upptagen med att träna och att det varit matcher hela veckan. Anitha sätter på sig en barsk min, men brister i skratt. ”Okej, jag förlåter dig, men jag var förbannad på dig, och besviken. Jag trodde att du var ärlig.” Åke fnyser lite, men ber inte om ursäkt och verkar inte speciellt intresserad av hennes sällskap, så Anitha rycker på axlarna och går iväg till dansgolvet. Lite senare kommer han fram till henne och lägger sina händer runt ansiktet, sedan kysser Åke henne djupt och hett och går iväg. När han går ut genom dörren formar han ”Jag ringer” med munnen och skickar en slängkyss. Ja, ja, vi får väl se hur det blir med det tänker Anitha och vänder sig lite röd om kinderna till kompisen som sett alltihop. Skrattande går de tillbaka till baren.

Plötsligt kommer en kille fram till Anitha och plutar med munnen mot henne. ”Jag tycker du är söt och vill ha en puss av dig.” Hon avvärjer attacken och backar skrattande mot väggen. ”Nä du här blir inga pussar. Du är ju full som en alika.” Han lommar iväg mot en annan tjej och upprepar proceduren. Tjejerna iakttar fnissande hans attacker på offer efter offer och märker att discjockeyn spelar sista tryckarna. ”Skall vi smita iväg?” De går mot garderoben där de träffar två killkompisar som frågar om tjejerna vill ha skjuts. ”Tack gärna, vad gulligt!”

När Anitha går uppför trapporna till mormodern känner hon att fötterna ljummar. Bootsen är dammiga av alla fötter som trampat över dem och det är underbart att låta tårna få fritt spelrum igen. Det dröjer inte många sekunder innan John Blund tagit med henne till drömmarnas land.

Dagen efter stiger hon inte upp förrän kyrkklockan klämtar tio. Såååååå skönt! Anitha sträcker på sig som en katt. Soffan är lite hård, men duger för en natt då och då. Hon sätter på sig jeansen och en tröja för att gå ut till mormodern som sitter ute i köket och röker. ”God morgon, har du sovit gott?” Mormodern hostar till. ”Vad vill du ha till frukost?” Anitha plockar fram en tallrik och häller fil med flingor i den. ”Vad tycker du? Gör jag rätt om jag flyttar? Jag är kär i Kase tror jag, men han beter sig så konstigt. Vi kanske aldrig ses om jag flyttar?” Hon rör hetsigt i filen med skeden. ”Tänk om jag ångrar mig? Eller ännu värre, tänk om de ger mig sparken för att de inte trivs med mig?” Mormodern tar dotterdotterns hand i sin. ”Tänk noga över vad du vill, och bygg inte beslutet på kärleken till en kille. Det dräller av karlar därute, mister du en står dig tusen åter.” Hon öppnar njutningsfullt en Marabou mjölkchoklad som de delar på. Bit efter bit försvinner in i deras munnar.

Röken från den smala vita Marlborocigarretten slingrar sig upp mot det nikotingula taket och de smala brunbrända fingrarna håller ett fast tag runt fästet. Det permanentade tunna mörka håret står åt alla håll och en ensam papiljott dinglar i nackhåret. ”Men jag förstår varför du tycker om Kase, han är en trevlig ung man.” Mormodern skrattar åt Anithas blossande kinder. ”Du hade kunnat förvarna mig innan du tog med honom hit bara. Jag blev lite förvånad när du inte låg ensam den där gången.” Hon tittar på klockan på den vita väggen. ”Snart kommer Alice och permanentar mig. När går din buss?” Anitha hoppar förskräckt upp från stolen så att den tippar med ett brak. ”Oj! Den åker om tio minuter, jag måste springa. Hon kramar om sin älskade mormor hårt och springer ned till busstationen för att ta sig hemåt. Det långa mörka håret slår mot ryggen i takt med löpstegen, och under armarna bildas två mörka ringar. Den röda bussen drar precis igen dörrarna när hon anländer till den, och öppnas med ett suckande när Anitha knackar på dörren. ”Jag…skall…till…Myssje ” flämtar hon och lägger fram pengarna det kostar. Chauffören skrattar till ”Ta det lugnt du, det är ingen brådska. Vi har flera minuter på oss.”

Efter tjugo minuters färd står hon hemma på gården igen där det är full fart. ”Skynda dig och byt om. Vi skall hämta ett lass till om en liten stund och behöver din hjälp. Mamman knyter en färggrann skarf runt håret och manar på Anitha med en handrörelse. ”Seså, skynda dig! Har du ätit någonting idag? Ta en macka innan du kommer ut så orkar du några timmar till. Vi äter när vi kommer hem. Förresten kan du väl ta med bananerna som ligger i fruktskålen.” Munnen gick i ett på Inger och under tiden som hon pratar tittar hon mot ladugården där en traktor kommer körande. ”Nu kommer pappa. Skynda dig!” Anitha slänger i sig en av bananerna och lägger resten i en plastpåse som hon river fram från städskåpet. De sätter sig på flaket och åker till ladan där höet ligger. Det är precis så stickigt och kvalmigt som hon mindes det. Svetten rinner både från ansikte och rygg innan de är klara.

Det är på två sätt att jobba med jordbruket. Känslan att jobba med kroppen är jätteskön och euforin när man ser det man odlat gro är stor, men det är slitigt och mycket tungt. En jordbrukare är aldrig ledig från sitt jobb för en ko kan rymma mitt i natten eller bli sjuk. Anithas pappa jobbar heltid på elverket och kvällar, nätter och helger med jordbruket. Han är en så kallad månskensbonde som älskar det han gör även om det innebär ständig rörelse.

När de kommer tillbaka ringer Anitha på några annonser om rum, men lyckas inte så bra. Mamman står och lyssnar på samtalen med sammanbitna läppar. Min vackra mamma tänker Anitha och undrar i sitt inre om hon skall bli lika välbevarad som henne. Det kantiga ansiktet med höga kindknotor och två blå klarseende ögon har knappt en rynka. Kroppen har fått sina törnar och det syns, men hon är inte kraftig som andra mammor Anitha mött, och leendet som ofta glimmar till kan säkert snärja karlar fortfarande. ”Du är vacker. Det vet du va? Jag hoppas att jag kommer att se ut som dig när jag blir äldre.” Mamman rodnar och smeker sin dotter över håret. ”Tack gumman. Det beror nog på goda gener för din mormor har inte många rynkor. Strunta i det där för idag. Nu har du försökt på flera ställen. Vi tittar på Barnen från frostmofjället istället. Den är urgammal och jag har sett den massor av gånger, men gråter lika mycket varje gång. Kom nu! ” Anitha tittar på tidningarna med annons på annons om boende och suckar. ”Det skulle vara rätt skönt att bara slöa en stund, men…” Mamman greppar Anithas hand och drar henne med sig upp.

Det dröjer inte länge innan de sitter och gråter så att det skvalar. Den är ju så sorglig. Lennart skrattar överlägset och retar dem. ”Det är ju precis detta regissören är ute efter. Att ni skall gråta. Gud vad ni är lättlurade ni kvinnor.” Anitha tittar med rödsvullna ögon på sin pappa. ”Den är ju sorglig!” Hon gråter ännu mer. De silverfärgade tårarna rinner ned på tröjan och bildar våta mörka fläckar. ”Jag vet att det är film, men man tänker aldrig på det när man sitter framför teven. Jag blir helt inne i filmen.” Hon snyter sig i en servett som ligger på bordet.

När filmen är slut och Anitha tvättat av ansiktet öppnar hon sin deklaration.

När sidorna är ifyllda hoppar hon högt trallande in i sitt rum. Jag fixade det själv. Jippie! Matte är inte min starka sida, men efter idogt tänkande trillade polletten äntligen ned. Det kanske inte är så himla svårt ändå. Nu skall jag leta upp Jesper och krypa i säng. Anitha går ut på bron och skriker det högsta hon kan. ”JESPER!” Inget glatt jamande hörs, och ingen katt kommer rusande. Magen värker av oro när hon tänker på landsvägen där bilarna ibland kör som galningar. Stora timmerbilar passerar i full fart flera gånger per dag. ”Hoppas att inget hänt min lilla skrutt” Viskar Anitha för sig själv innan hon sluter ögonen och somnar.

Kapitel 4

Måndagen börjar med att Anitha kastar sig upp klockan sex för att yrvaket trä på sig overallen och gå ut i ladugården. Ögonen svider av trötthet, och doften av ko, häst och får tränger djupt in i näsborrarna när hon öppnar ladugårdsdörren. Anitha klappar länden på Bezzie och ryktar av henne lite snabbt, sedan mockar hon åt kossorna som står och mumsar i sig gröpen de fått. En liten svart kanin uppenbarar sig plötsligt på stillbordet mitt bland dem och Anitha lockar hukande till sig den lilla krabaten för att greppa tag i öronen och dra till sig honom.  ”Hörrudu min lilla vän kom så släpper jag ut dig på gården istället. Du får inte bajsa bland kornas mat. Då kan de bli sjuka.” Kaninen slutar sprattla efter bara några sekunder, finner sig i sitt öde och trycker istället huvudet mot Anithas hand för att bli klappad. Hon sätter sig ned på trappan till stillbordet och lägger ena kinden mot den mjuka pälsen. Den lilla kaninens hjärta galopperar och nosen rycker oroligt. ”Lilla vän. Det är ingen fara. Kom så får du komma ut i friheten.” Anitha bär ut det lilla djuret som bara ligger hopkrupen några sekunder i dörröppningen innan den lilla kroppen exploderar av fart och snabbt sätter sig under ladan i säkerhet. Väl där stampar den varnande av ilska och rädsla.

 Anitha duschar och klär på sig för att sedan ta bussen till stan där hon besöker sin arbetsförmedlare.  Kön är lång och lokalen varm. Människorna är svettiga och fläktar ansiktet med en hoprullad platsjournalen. Kul att den kan användas till något nyttigt tänker Anitha och slänger ett öga i sitt exemplar. I Söderhamn finns det bara några få jobb, och det är för det mesta inom sjukvården eller på Eriksson. Suckande rullar hon ihop tidningen och gör som de andra. Plötsligt ropas hennes namn upp av en äldre man som haltar lite. ”Såååå.” Arbetsförmedlaren drar på ordet och bläddrar igenom Anithas mapp. ”Du tänker flytta härifrån ser jag.” Hon ser att små tofsar av grått hår sticker ur mannens öron och tänker för sig själv att det ser roligt ut. Han liknar ett litet troll med sin stora potatisnäsa och lockiga gråsprängda hår. Med lite andra kläder skulle han få den rätta skogsmullelooken. Anitha skrattar till och han vänder upp blicken och föser ned glasögonen till nästippen. Hon tystnar och försöker tänka på något annat. ”Nåja, det ser helt okej ut. Vi får hoppas att boendet löser sig. Det är inte lätt att få bostad där borta.” Mannen reser sig upp och lägger ihop mappen, sedan klickar han på datorn och suckar. ”Min son flyttade häromveckan och det är lite tomt hemma, men han trivs och det är väl det viktigaste.” Den vita skrivaren rasslar och piper några gånger innan den spottar ur sig ett ljusgult papper med SJ-logga. ”Varsågod här får du en rekvisition. Ja du vet ju hur det går till, så det behöver jag inte tala om. Eller hur?  Lycka till!”  Anitha nickar och plockar upp väskan som ligger vid fötterna. ”Tack! Jag hoppas också att det skall gå bra den här gången. Ha det bra!” Hon halvspringer genom lokalen för att komma ut. Den dubbla svängdörren gungar tillbaka och är hotande nära att krocka med nästa som skall ut.                                         

På kvällen ringer Eivor från Metrobutiken och frågar hur det gått med bostadssökandet.  ”Tyvärr kan vi inte hålla platsen längre än till nästa vecka, vi måste ha hjälp nu! Det är kris!” Anitha ritar hjärtan i olika storlekar på en gammal dagstidning som ligger på skrivbordet, och skriver KASE i dem med röd tuschpenna. ”Jag skall åka till Stockholm imorgon för att kolla runt på lägenhetsförmedlingarna. De flesta ställena är alldeles för dyra och ligger för långt från er, men jag letar intensivt, jag lovar.” Hon ritar små avbrutna svarta pilar rätt över hjärtana och suddar slutligen över allt med en tjock svart tuschpenna. ”Jag ringer dig när jag kommer hem. Håll tummarna!” Anitha lägger på luren och studerar teckningen.

Plötsligt hör hon systern komma in i köket och öppna luckan till spisen. ”Hjälper du till med att tända en eld? Det är ju iskallt härinne. Skall vi äta någonting? Jag är hungrig!” Anitha går ut till systern och gemensamt startar de upp pannan. Efter några minuter sprider sig en mjuk värme i köket. ”Idag blir det köttbullar och makaroner. Dukar du?” Monica nickar med huvudet utan att svara.

De går tysta som två skuggor bredvid varandra. Systern vill inte störa Anitha som hon ser mår dåligt. Tallrikarna plockas fram en efter en och Anitha känner ett lätt vemod. Vill jag lämna det här? Tryggheten med familjen? Hon tittar på Monica. Och henne?

Plötsligt ringer telefonen inne på kontoret och Anitha skyndar sig att svara. Det är Ante, en gammal barndomsvän som med ett mullrande skratt efterlyser brev.  ”Jag kommer att ligga inne i lumpen ett tag så du har gott om tid på dig att skriva. Förresten hur går det med jobbsökandet?” Hon förklarar vad som hänt och Ante blir eld och lågor. ”Vad häftigt! Då kommer jag och hälsar på så kan vi gå ut på krogen.” Efter lite småtjatter avslutar de samtalet och Anitha rasar dödstrött i säng och somnar innan hon ens nått kudden.

På tisdagen är det full fart igen. Ladugården, duschen, frukost och iväg. Anitha sover hela tågresan, och väcks när medpassagerarna packar ihop sina saker och ställer sig upp. Suckande gör hon likadant och kliver av. Det här börjar bli jobbigt! Fram och tillbaks om och om igen.” Människorna i vagnen går av en efter en som ett långt lämmeltåg.

Anitha letar sig fram till lägenhetsförmedlaren på St.Eriksplan. Stängt för lunch står det på en vit smal skylt med svarta handskrivna, tjocka bokstäver. Typiskt tänker hon och svär till. Vad skall jag nu hitta på? Framför allt hur skall jag hitta tillbaka? ”Ursäkta, kan ni visa mig hur jag tar mig till T-centralen? Jag är totalt vilse. På kartan ser det ganska nära ut, men…” De två killarna som stannar visar henne hur hon skall gå på kartan som noga vecklas ihop när de gått.  När tunnelbanan kommer till slussen hoppar hon av och letar upp en annan bostadsagentur som är öppen. De vill ha trehundra kronor för en adress. Suckande betalar Anitha det begärda och får titta i en vit pärm där hon hittar ett objekt som kanske passar. Till sin stora lycka ser Anitha på kartan att den leder till en adress strax bortanför Metrobutiken. Perfekt! Äntligen har jag lite tur.

Efter lite stök hittar Anitha dit, och märker att mannen som bor där verkar vara trevlig. Dessutom har han en snäll schäfer som heter Sissi. Det verkar ju lovande. Jag kanske kan ta med henne på mina springturer? Hon klappar tiken på huvudet när hon buffar på hennes arm. De bruna ögonen tigger om kärlek. Anitha låter handen ligga kvar på manken på tiken under tiden som de pratar. ”Peter skall in i lumpen, och då tänkte vi att någon kanske kunde låna rummet. Det är ju synd att det bara skall stå tomt. Skall vi gå och titta på det?” Mannen sätter på sig ett par grå tofflor som har stora märken av hundtänder på kanten av sulan. ”Det är inte stort, men…” Han ler ursäktande ”Det räcker gott och väl till för en person.” Han öppnar en dörr som har en affisch med en rockgrupp på. ”Varsågod.” En blå heltäckningsmatta täcker golvet, och två garderober står öppna och tomma väntande på henne. En smal säng är placerad i ena kanten av rummet. Den gröna tapeten är på vissa ställen avskavd och en del partier är bortrivna. ”Jag tar det!” Anitha vänder sig mot sin nya hyresvärd och har svårt att låta bli att krama honom av tacksamhet. ”Skall vi skriva kontrakt nu eller när du flyttar in? Han står och balanserar mellan två steg med kroppen vänd mot köket. ”Förresten, när flyttar du hit?” Hon känner att halsen snörs ihop av rörelse och orden stockar sig i halsen. ”Jag skall till Metro nu, men det blir säkert per omgående. Vi kan skriva kontrakt idag om du vill. ”

”Jaha, då var boendet klart. Superbra! Tack så hemskt mycket.” Om igen funderar Anitha på att kasta sig runt halsen på mannen, men besinnar sig. ”Jag ringer dig ikväll.” Sissi kommer springande med svansen högt buren och slickar hennes hand när hon smeker tikens ansikte. Anitha promenerar till sitt nya jobb, och försöker memorera vägen dit. En karta utriven ur en telefonkatalog används som hjälp för att hitta till huset. Nu ringar hon noggrant in platsen med rött och skriver hans namn och nummer i kanten på kartan.

Eivor blir jätteglad och tar emot med stora famnen. ”Vad glad jag blir. Välkommen i gänget!” Hon visar Anitha runt i lokalerna sedan sätter de sig ned och skriver anställningsbevis. ”Jaha, då ses vi på måndag” Eivor tar hennes hand. ”Välkommen till Stockholm, hoppas du skall trivas!” Helt överväldigad av lycka går Anitha ut ur butiken med ett stort leende över hela ansiktet. Jag har fått jobb OCH husrum. Så jäkla fantastiskt. Jag fattar det inte! Hon vill bara skrika rätt ut, men behärskar sig och tar bara ett litet extra glädjeskutt medan hon om och om upprepar orden. ”Jag har fått jobb, jag har fått jobb.”

På bussen tillbaka till stationen pratar Anitha med en kvinna som har ett litet barn med sig. ”Jag har fått jobb på Metrobutiken, och kommer ursprungligen från Hälsingland.” Rösten darrar av glädje och hon rör sig oupphörligt. Orden far som katapulter genom luften och kroppsspråket är livligt.  Kvinnan verkar mest störd och vänder blicken ut genom fönstret, så Anitha tystnar lätt rodnande av förlägenhet.

Hemfärden går i ett enda töcken. Hon sitter i sin fåtölj på tåget och försöker ta in att hon äntligen fått jobb och skall flytta. Jag skall flytta, jag skall flytta! Äntligen! Eller? Det är som om en virvelvind flyttat in i hjärnan och tankarna gör henne trött. Snart somnar Anitha till tågets dunkande. Jobb, jobb, jobb sjunger de.

Väl hemma ringer hon sin mamma från tågstationen och nästan skriker i luren av glädjen som fyller henne.”Mamma, jag fick rummet, det ligger jättenära Metro och han har en hund, en jättefin som jag kanske kan springa med, och…” Inger avbröt den strida strömmen av information och frågar skrattande om Anitha vill bli hämtad eller om hon tänker ta bussen. ”Kan du komma?” Anitha sänker rösten, men har svårt att inte skutta omkring på gatan av lycka. Hon tittar upp mot himlen som är ljusblå och små ulliga vita moln seglande bland sig. Februarisolen värmer ansiktet som redan har fått några små fräknar.

”Vi kommer att sakna dig. Det vet du va? Men jag är glad för din skull.” Mamman rattar vant bilen och tittar med jämna mellanrum på sin dotter. Hon lägger handen på Anithas hand och trycker den hårt. ”När flyttar du?” Rösten är lite osäker och underläppen darrar. ”Söndag förmiddag.” Anitha tittar ut över staden när de åker längs ån som följer den. Det brungråa vattnet är fyllt av sjöfåglar som äter mat och kvackande letar nya fruar och män. Jag kommer att sakna det här, tror jag i alla fall. Stan är tråkig, men ändå charmig på något sätt. Så mycket minnen överallt. Hon ruskar av sig tankarna och vände blicken mot den gamla pizzerian som det länge gått rykten om råttor i pizzan. Strax bredvid ligger kebabstället som har nattöppet och är totalt smäckfullt på helgerna. Så många gånger som jag och tjejerna samlats därinne och skrattande gått igenom nattens bravader. Anitha ser dem framför sig och ler. Kommer de någonsin att flytta efter mig som de sagt, eller…? Mamma Inger svänger upp mot sjukhuset och vidare mot Hällåsen. På vägen passerar de ännu en grill där hon spenderat många nätter, och discot Berget där Anitha mött en av sina största kärlekar flera gånger. Hon minns också hur hon på darrande ben sjöng med sin mamma och syster inför massor av jublande människor där uppe och lyckan i att sjunga för andra. Sångerska? Ja varför inte. I Stockholm skulle det finnas alla möjligheter att lyckas. Det kanske är meningen att jag skall flytta?” Hällåsens sportarena och bad dyker upp på sidan av vägen och Anitha ser barackerna där hunddagiset finns. Vilken tur att jag slipper det där. När de kommer ut på den stora motorvägen som leder hem gasar mamman på och släpper hennes hand. Tysta sitter de sida vid sida, båda i sina egna tankar.

När de kommer hem går Anitha ut i badrummet och färgar håret skinande kastanjerött, sedan noppar hon de tjocka buskiga ögonbrynen så att de får en smäckrare fason. Anitha studerar länge spegelbilden och vänder sig så att hon ser ansiktet ur olika vinklar. Den långa pagen inramar det lite barnsligt runda ansiktet med två grönblåmelerade ögon som likt Elvis Presleys är behäftad med ögonlock som hänger. Munnen är fyllig och en svag amorbåge syns. Kindknotorna är höga liksom mammans, men hon var ännu inte kommen till åldern där de kom till sin rätt. En liten söt uppnäsa som ser ut som en backhopparbacke gjorde så att Anitha fick det naturligt söta, pikanta utseendet som lockar killarna. Hon snurrar runt framför spegeln i en piruett. Det fortfarande våta håret ligger klistrat mot huden. Lycklig går Anitha barfota ut på bron för att ropa in sina katter.

På torsdagen kliver hon upp tidigt för att hjälpa sin mamma med djuren, sedan ryktar hon Bezzie. Anitha ställer sig framför henne och lägger armarna runt den grova halsen, sedan sniffar hon in den sträva, stickiga doften av hästen. Bezzie frustar och undrar varför matte beter sig så underligt, men gnuggar kärleksfullt sitt huvud mot Anithas. Deras två mörka manar glider ihop till en enda massa. Små tårar rinner nedför kinderna på Anitha och hon snyftar till. ”Är du ledsen?” Mamman kommer bakifrån utan att höras och lägger armen runt dottern. ”Du kommer ju att komma hem ibland, eller hur? Bezzie finns kvar, och…” Hon är tyst en kort stund innan hon fortsätter prata. ”Och vi.” tillägger hon och harklar sig. ”Det kommer säkert att gå jättebra.”

De går in i gamla ladugården och byter kläder, sedan in i huset. ”Jag går till farmor och hämtar resväskorna.”

Farmodern bor bara ett stenkast bort, och Anitha passar på att umgås lite med henne medan de äter bullar och mjölk. Huset luktar gammalt och en obestämd doft av svett och tvål. Köket ser ut som när Anithas familj flyttade, och inom sig är hon tacksam att ingen okänd flyttat in i hennes barndomshem. Alla minnen sitter i väggarna och det är skönt att ha kvar möjligheten att gå in där hon växt upp. Anitha spinger som alltid upp på övervåningen och går en nostalgitripp där. Minnen från barndomen sköljer över henne, och när hon kikar in i skrubben som varit hennes rum går en varm ström av igenkännande genom kroppen. Farmoderns säng står i det minimala rummet och den tjocka gröna heltäckningsmattan som pappan en gång lagt in ligger fortfarande kvar. Anitha stryker med handen över de färgglada, blommiga tapeterna och ler när hon går nedför trappan igen. ”Jag älskar att du inte ändrar på rummen däruppe. Det är så mycket minnen som poppar upp. Både bra och dåliga.” Med glad röst och lockarna i en enda röra går farmodern ut till hallen där Anitha står. Med sig har hon två stora svarta resväskor. ”Lycka till nu! Skicka gärna ett kort, och glöm inte att ge Inger adressen innan du far.” Hon suger på en Kungen av Danmarkkaramell och smackar lite med munnen. De pigga ögonen spelar av bus och Anitha lägger armarna om den rynkiga halsen. ”Hejdå farmor. Ja jag lovar att skriva. Du får väskorna så fort jag kan få hem dem igen.”

När hon går tillbaka till föräldrahemmet drar hon lite på stegen för att hinna betrakta byn som alltid varit hennes. Där bodder Maria som var hennes bästis när hon var liten, men som gled iväg till andra vänner när de växte upp. De var jämnåriga och gick i samma klass i många år, och deras mammor umgicks. Håkan som bor mittemot hennes barndomshem var ytterligare en som försvunnit med tiden. Han tillhörde samma bygäng som Anitha och hon hyste varmare känslor för honom än som bara vän, men när de till slut lite trevande fått ihop det vågade hon inte löpa linan ut. Istället för att låta tiden ge svar på om det skulle bli något seriöst förnekade Anitha sina känslor och flydde. De vinkar åt varandra när de åker förbi varandras hem, men umgås aldrig mer. Mittemot Maria bor Ossian som är en alkoholist. Han kom ofta vinglande efter vägen skrålande någon visa. Anitha höll sig skräckslaget på säkert avstånd när han gick förbi.

Den gamla grusvägens stenar rullade ut mot vägkanten och ned i diket. Anitha minns den gången då hon efter att ha jagat en ståtlig Macaonfjäril med sin håv ramlade på knäna i gruset. Det gjorde så infernaliskt ont och blodet rann från de stenfyllda knäna. Efter det sprang aldrig Anitha i sandaler vis av händelsen. När hon passerar det svarta fältet av jord ler hon för sig själv och ser framför sig blomfröna som hon och Maria planterade för att bli rika när de så småningom skulle sälja blommorna som kom upp. Naturligtvis fanns inte tålamodet, och efter några veckor struntade de i vattning och rensning. Några blyga ringblommor kom upp lagom tills det blev okej att åka och bada.

När Anitha kommer tillbaka hem möts hon av sin lilla kusin Stefan. ”Kan inte du klippa mig? Snälla? Jag lovar att sitta jättestill.” Han sätter ihop händerna i en bedjande gest. Hon hämtar mammans sax och fixar till honom. En timme senare går en nöjd kille till sitt rum med en ny häftig frisyr. Stefan bor hos föräldrarna eftersom mamman inte kan ta hand om honom.

”Tjusigt!” Lillasyster Monica visslar uppskattande när hon ser kusinen och berättar att de blivit tillsagda att göra lappskåjs. Anitha tittar på köksklockan.”Dukar du så fixar jag maten, men sedan måste jag packa. Det är mycket som skall med.” Plötsligt hörs ett välbekant jamande utanför dörren. In slinker en illaluktande Jesper som gnuggar sig mot sin matmors ben om och om igen. ”Nej du min lilla älskling. Glöm det! Nu skall du bli ren.” Hon bär försiktigt katten i nackskinnet till badrummet och sätter ned honom i badkaret. Sakta vrider Anitha på kranen och blandar noggrant kallt och varmt vatten som hon duschar över den lilla svarta katten. Det gillar han INTE! Fräsande och morrande river han hennes bara armar med de vassa klorna så det blir långa blodiga rivsår.” Aj! Lugna dig!  Det där gör ont.”

Med en handduk torkar Anitha av den nu mycket ynkliga katten och smeker honom frånvarande på huvudet medan hon grubblar över framtiden. Kommer jag att kunna ha djur? Kan man ha katt i lägenhet? Eller hund? När Jesper blir nedsläppt springer han snabbt och gömmer sig under en byrå i hallen. Anitha går ut och stänger för djuren, sedan lägger hon sig för natten. Huvudet surrar av ord och tankar. Katten kommer smygande längs benet på henne och lägger sig med ett belåtet kurrande vid huvudet. Ur munnen rinner en tunn sträng av saliv medan han likt en kattunge som diar trycker med tassarna på kudden omväxlande hårt och mjukt. Kurrandet följer Anitha in i drömmarnas värld.

Kapitel 5

Det är sista helgen hemma så det är stor avskedsfest på G.

På fredagsmorgonen hjälper hon Inger i ladugården för att sedan åka med niobussen till stan. När deklarationen är  inlämnad går stegen vidare till tågstationen. Där inne sitter det grönklädda militärer både i sofforna, fönsternischerna och på golvet. Nästan allihop vänder sig om när Anitha kommer in genom den gamla dubbeldörren. Blygt noterar hon att det är en söt mörk kille som tittar till lite extra och rodnar när han ler. Efter att ha köpt Stockholmsbiljetterna med svetten rinnande under armarna av nervositet går Anitha till busstationen igen, och åker hem.

Telefonen går varm hela kvällen när alla vänner ringde. Kicki är olyckligt kär igen och vill prata om det, men Anitha är uppe i varv och kan knappt tänka, än mindre diskutera killbekymmer. Kan inte människan lägga på någon gång tänker hon gång på gång under samtalet. Det var väl ett jäkla ältande. Efter ett tag säger de hejdå till varandra, och väninnan önskar henne en trevlig resa. ”Vi ses väl inte på ett tag, men du får ta det lite lugnt där borta med grabbarna!”En liten taxvalp som föräldrarna köpt samma dag springer omkring i huset och pinkar lite här och där. Han tar bort lite av nervositeten inför resan.

Lördagen blev ett enda stort BLÄH!

Pappa Lennart kommer in i hennes rum på morgonen och talar om att de måste ta in ett lass hö. ”Vi måste försöka få in det innan regnet kommer. Det är ju jättebra att du är hemma och hjälper till.” Hela familjen åker iväg och sliter som djur för att hinna få in alltihop innan det blir mörkt. Svettiga och täckta av hö åker de på flaket efter traktorn som pappan kör. Musklerna värker och hårda valkar har bildats av det hårda arbetet. ”Längtar du?” Systern skriker från andra sidan flaket. ”Ja naturligtvis, men det är på två vis!” ropar Anitha tillbaka. När de svänger in på grusvägen till huset hoppar hon av i farten och skyndar sig in och startade upp elden för att få varmvatten. Tänk om Kase kommer? Tanken poppar upp utan att hon hinner värja sig. Jag vill träffa honom för att berätta att jag flyttar. Se hans min. Hjärtat svider till och ljudet av den hesa rösten ekade i henne som i en resonanslåda. ”Ja älsker däj ja.” Detär de fyra magiskaorden Anitha ofta får höra när de träffas och hans sinne var dimmigt av alkohol. Någon enstaka gång sade Kase dem dagen efter, och hennes hjärta brann troget i en stilla kärleksfull låga. Varför tråna efter någon som inte vill ha mig? Å andra sidan kanske jag inte längtat så om det varit lätt att få honom. Hon skrattar lågt för sig själv.

Tankarna avbröts av att föräldrarna kommer in och vill ha kvällsfika. När de sitter vid bordet tar Anitha sats och ställer frågan som hon förväntar att få ett nekande svar på. ”Kan jag låna bilen ikväll? Ja, för ni skall väl bli hämtade? Pappan och mamman tittar på varandra. ”Ja det är klart att du får låna den, men kör försiktigt. Vi skall till Gävle med Siv och Kurt.” Jublande hoppar Anitha upp från bordet och skyndar sig in i sitt rum. ”Tack så hemskt mycket!” Ropar hon över axeln, och fortsätter packa ned sina kläder till resan. Vad skönt att kunna ta sig hem inatt, och att slippa stressa till bussen ikväll.

Anitha hjälper sin syster med ladugårdsbestyren och tar sedan ett kokhett skönt bad för att varva ned. Hon kikar i lådan med kläder under sängen efter något roligt att ta på sig på festen. ”Den här får duga.” Plagget är ett secondhandfynd som köpts billigt och sytts om. Anitha sminkar sig med lite mascara och en ljusblå ögonskugga, innan hon går upp till systern som tittade på teve.

När den gamla moraklockan nere i köket startar sin dova uppräkning studsar Anitha upp som en gummiboll, sätter på sig jackan och de vita lovikkavantarna med tanken att starta bilen för att värma upp den. Men den är DÖD!  Hon vrider desperat på nyckeln flera gånger. ”Förbannade, helvetes biljävel!” fräser Anitha med sammanbitna tänder. ”Vad i helvete är det för fel?”  Det osar i luften av alla svärdomar hon kan och ögonen är svarta av ilska. ”Varför har du inte åkt än? Skulle inte du träffa tjejerna?” Lillasystern kommer ut iklädd mammans jacka och ett par gummistövlar.”Den förbannade bilen startar inte. Åh vad jag hatar bilar!” Monica försöker starta den, men inte ett liv hörs. Anitha kavlar urförbannad upp ärmarna och dyker ned i motorn. Pillar lite här och pillar lite där, men den är tvärdöd! Ena armen på jackan har halkat ned och färgats svart av olja.”Faan! Jag har inte tid med det här.” Efter några hårda sparkar på bilens framdäck stegar hon arg som ett bi in i huset och ringer efter en taxi som rullar in på gårdsplanen efter cirka tio minuter.

Anitha lyckas komma till Söderhamn i tid för att möta väninnorna, men var på mycket dåligt humör när de träffas.

Efter bara en liten stund möter hon en söt kille som presenterar sig som John, och när de umgåtts en halv kväll pussas de. Vilken kille!Han är ju underbar! Anitha studerar profilen. Den raka näsan slutar vid mustaschen som består av några få fjun och knappt syns. Ögonen är som två blåa oceaner och omringas av långa, långa mörka fransar. Han håller henne hårt om midjan när de dansar tryckare, och verkar inte vilja släppa greppet när låten är slut.

Plötsligt minns Anitha var hon träffat honom förut. Det är med en av tjejerna i lottakåren från Bollnäs. Hon och John är ett par. Anitha backar förskräckt undan. ”Nu vet jag var vi träffats! Du är tillsammans med Åsa va? Eller…är det slut mellan er?” Hon drar på orden rädd att höra sanningen, men ändå nyfiken. Anitha vill inte förstöra mellan kurskamraten och pojkvännen. John tittar förläget i golvet. ”Vi är fortfarande ihop, men det är struligt just nu. Jag vet inte om jag är kär i henne längre.” Han lindar armarna runt Anithas hals ”Jag gillar dig! Mycket till och med.” John lägger sin panna mot hennes. Anitha drar sig ur hans famn med en djup suck. ”Jag vill inte involvera mig i dig när du redan har tjej. Det är ju värdelöst! Dessutom är Åsa min kompis. Hör av dig när du är singel. OM du nu blir det.” Hon lämnar John som ser mycket ledsen ut. Killarna på discot nästan slåss om att dansa med Anitha och snart står hon på dansgolvet igen. Hur kunde jag glömma var jag träffat honom? Vad elak jag känner mig. Hon skymtar John i vimlet då och då, men ingen av dem tar kontakt.

Utanför discot träffar hon en gammal flirt som vill prata, men Anitha vände tvärt på klacken och springer in i John och hans bror som skrattande erbjuder skjuts hem. ”Du ser ut att behöva lite hjälp att komma ifrån, eller har jag fel?” John ler mot henne, tar Anithas hand och håller den hårt tills de kommer till bilen. ”Varsågod min sköna.”

Hemma hos Anitha fortsätter de att prata under tiden som de blir bjudna på macka och te av mamman som nyfiket slår sig ned med ungdomarna.

När de bytt adresser och telefonnummer sätter sig killarna i bilen för att fara hemåt. John lutar sig ut genom fönstret och ropar till sig Anitha. ”Jag hoppas att vi ses fler gånger.” Han stal till sig en puss innan de med en kort tutsignal for iväg. Suckande borstar Anitha tänderna och säger god natt till mamman innan hon går in i sovrummet och kurar ned sig i sängen med katterna. Sista dagen hemma. Sorgligt nu när jag lärt känna Bollnäsborna.  Hon somnar med ljummande fötter.

På söndagen stiger Anitha inte upp förrän klockan på sängbordet visar åtta. Efter en enkel frukost packar hon det sista. I huvudet går Anitha om och om igen igenom vad hon har lagt ner i väskorna. Har jag missat något? Dagboken är med, kläder i massor, hårtork, smink, pengar och p-piller. Anitha kollar minnesanteckningarna igen och jämför med innehållet i väskorna. Jo då, allt verkar finnas där.

Efter att ha kramat om katterna, mamman, och lillasystern blev hon skjutsad till tåget av pappan. Innan de sade adjö kramar han om Anitha hårt, och önskade henne lycka till. ”Ha det bra nu gumman, och ring så fort du kommit fram.”  

Hon kånkar upp väskorna på tåget, och krånglar sig fram till sin plats. Vilken tur att jag varit förutseende och köpt sittplats, det är ju tvärfullt! Tidningarna som ligger överst i väskan plockas fram och snart sitter Anitha djupt nedsjunken i sätet. Städerna passerar i fönstret och emellanåt stannar tåget med ett gnisslande och fler människor kliver på.

En äldre tant gick på i Gävle och stod vinglande i gången mellan sätena. ”Varsågod! Sitt här. Jag är ung och kan stå.” Anitha reser sig och går till resväskan som står vid bagageplatsen. Den gråhåriga stappliga kvinnan lägger ihop käpparna och sätter sig tacksamt ned. ”Tack det var vänligt av dig! Jag hann inte köpa någon platsbiljett och hoppades att tåget inte skulle vara så fullt. ”

En timme senare ser Anitha den välbekanta Karlbergsmuren och känner förväntan och nyfikenhet breda ut sig. När tåget anländer till Stockholmcentralen är hon trött och svettig.

Efter att hon letat sig ned till tunnelbanan och tagit reda på åt vilket håll som var det rätta åker Anitha till Mörby för att där ta sig upp med hjälp av rulltrappan. Väskorna är både stora och otympliga. ”Det dräller ju inte precis av gentlemän som vill hjälpa till.” muttrar hon för sig själv och tackar en gammal man som ojar sig över hennes packning och hjälper till med de tröga hissdörrarna.  Därinne stinker det av urin och något odefinierbart. Underbart, en allmän pissoar! Anitha drar ett djupt andetag och håller andan hela vägen upp. När dörren öppnas andades hon ut och greppar packningen för att fortsätta till busshållplatsen. Vänta nu! Vad var det för nummer på bussen till Enebyberg? Där var den! Hon pinnar på och sätter sig med ett flåsande på mittplatserna. Nära utgången. Det är bra. Då blir det enkelt att ta sig av. När Anitha med svetten lackande kommer fram till huset hon skall bo i och plingar på öppnar hyresvärden dörren, och hjälper henne in i rummet med packningen. Armarna känns alldeles för långa, och de värker efter allt bärande ”Ni kvinnor har alltid mycket packning. Jag har aldrig förstått hur ni tänker. Det är väl bara att packa ned lite underkläder, några par byxor och ett antal tröjor?” Mannen skrattar lågt och hasar iväg på sina tofflor. Med ena handen på dörrhandtaget vänder han sig om.”Packa upp nu så får du lite fika sedan.”

Anitha plockar omsorgsfullt upp plaggen i väskan och sätter dem på klädhängarna i garderoben. Hårtorken får ligga på nattduksbordet tillsammans med plånbok och dagbok. När allt är på plats sveper hon en handduk runt sig och går till badrummet som ligger alldeles bredvid. Med ett njutningsfullt stön kliver Anitha in i duschen, men skjutsade locket till avloppet åt sidan med sin fot och kliver ned i hålet. ”Aj! Vad i…?” Skummet från schampot rinner in i ögonen och gör så att det svider till ordentligt när hon försöker se vad som hänt. Med tårna känner Anitha över golvet och hittar hålet. Foten svider och värker. Haltande med badlakanet runt den nakna våta kroppen går hon genom hallen och hör mannen och sonen prata framför teven som är igång.  Anitha går in i sitt nya rum och sätter på sig en flanellpyjamas, sedan fortsätter hon ut i köket och tar upp breven från de femton brevvännerna.  Därefter skriver hon brev efter brev.

Plötsligt kommer Paavo ut till henne och ser arg ut. ”Jag vill inte att du använder duschen eller spisen. Sådant får du sköta på jobbet eller badet i Täby.” Han kliar sig i det gråa skägget och spänner ögonen i henne.” Mat kan du väl äta på ditt jobb, eller på restaurangerna vid centrum?” Anitha får ont i magen av nervositet. Jag måste hitta ett nytt boende, och det omgående. Det ligger en underlig aura av nervositet runt honom. Han verkar konstig på något sätt, och jag gillar inte riktigt blicken. Hans händer vrider sig runt varandra, om och om igen. Till slut blir hon nervös av ljudet som alstras av hud som dras mot annan hud. Mannen trampar på stället och verkar inte kunna stå still. Ansiktet är förvridet i en stel grimas. ”Ja, god natt då. Hoppas du kommer att sova gott!” Han stänger dörren och hon hör de hasande stegen gå mot det andra sovrummet. Ett högt kurrande ljud ekar i köket från magen, och hon kände sig plötsligt hungrig. Nä jag går och lägger mig. Måste ju vara pigg imorgon. Klockan vid sängen lyser med ilsket röda siffror på 7.00 när hon slocknar

.

Kapitel 6

Nästa dag vaknar Anitha klockan halv sju, men ligger tills sju. Hon smyger försiktigt ut för att upptäcka att huset är tomt. En filt i soffan vittnar om att sonen sovit där, men allt är tyst så Anitha anar att han stuckit iväg. Gud vad skönt! Undrar om Paavo också åkt? En snabb runda i huset ger henne rätt, och med en suck av lättnad går hon till badrummet för att borsta tänderna och håret. Anitha tittar allvarligt på sig själv i badrumsspegeln. ”Du måste härifrån. Nu! Den här mannen är inte ärlig. Något felas.”

Vid ankomsten till Metro stämplar hon in, får en rock och blir hänvisad till en kassa. Anitha förstår inte ett jota! Istället för priser på varorna är det nummer på alla olika sorter. Det blir en hel del siffror och koder att komma ihåg, men istället för att bara stå där och glo städar hon bland tidningarna, och tar ut nytt bröd till butiken.

Personalchefen verkar snäll och trevlig. Han är i 25-30årsåldern och en begynnande flint döljs av sidohår som dras över. ”Hej och välkommen! Lennart heter jag. Lena kommer att visa dig hur kassan går till.” Han pekar på en ljushårig tjej som kommer gående. ”Var snäll nu Lena, så hon inte går direkt.” Han skrattar åt sitt skämt och går iväg. Anitha får stå vid kassan med Lena som utstrålar vänlighet. ”Du lär dig snart. När du väl kan numren sitter de där forever.” Den mjuka rösten innehåller en dialekt från en annan landända.

Dagen består av att testa olika saker. Efter en halvtimme får hon sitta själv i kassan och träffar kunderna som oftast bor i Enebyberg. Hm, här skall jag nog trivas både trevlig personal och snygga killar tänker Anitha och stämplar in varorna som kommer med rullbandet.

En av killarna som jobbar med installationen i butiken gör sig ärenden till hennes kassa om och om igen och slänger små inviter åt hennes håll som han sedan skrattar bort. ”När skall du och jag gå ut och käka då? He, he” Han plockar ihop det han köpt och går iväg. Anitha undrar vad han menar med sitt underliga beteende, och beslutar sig för att avvakta.

När det är lunchdags hämtar hon en yoghurt ur kylen och en fralla från konditoriet som betalas i kassan. Under tiden maten intas grubblar Anitha på hur matfrågan skall lösas. Jag får köpa hem mackor som jag äter på rummet. Kex kan jag ju inte leva på.

Dagen slänger sig fram och innan hon vet ordet av är det tid att trycka ned sin lilla pappersbit i stämpelklockan och gå hem.

När hon kommer innanför dörren berättar hyresvärden lite surt att väninnan Mia ringt. ”Du skulle ringa upp. Se till att inte prata för länge. Telefon är dyrt.” Mia är urstockholmare. Hennes mamma är kusin med Anithas mamma och de har brevväxlat under många år. Efter ett kort samtal där de bestämmer att ses dagen efter skyndar sig Anitha till rummet. Magen knorrar och hon bestämmer sig för att äta mackorna, men väskan är tom. Attan också! Dem glömde jag ju i omklädningsrummet. Några ensamma kex som ligger på bordet bredvid sängen får agera kvällsmat och knaprande på dem skriver hon i dagboken. Ute i vardagsrummet hörs teven och Paavos snarkande.

Innan Anitha somnar ligger hon och pratar med sig själv. ”Jag har äntligen fått fast jobb, och stormtrivs med livet här. Det här fixar sig. Jag fixar nytt boende så fort jag bara kan.” Huvudvärken som kommit under påverkan av allt oväsende från ombyggnaden i butiken börjar ljumma i huvudet. Det och hungern är ingen bra kombination. Sticken i tinningen som alltid förebådar ett migränanfall gör så att hon snabbt petar i sig en förebyggande tablett och lägger sig för att sova med kudden över huvudet för att få det mörkt. Anitha somnar rätt nöjd med dagen, om än hungrig.

Nästa dag vaknar hon vid sex och är hungrig. Magen skriker! Desperat rotar hon runt i väskan och hittar några kex som ramlat ur sin förpackning, men det mättar inte speciellt mycket.  

Mannens son knackar plötsligt på dörren och talar om att han skall till militärförläggningen. ”Förresten, lycka till på nya jobbet. Hoppas att du kommer att trivas.” Han höjer sin hand i en vinkning innan dörren stängs med ett klick. Anitha hör ytterdörren stängas och smyger ut till badrummet. Hon sätter på duschen efter att noga ha kollat så ingen är hemma, sedan kliver hon in i den efterlängtade värmen och blir kvar där en stund. Huvudvärken har gett med sig lite och Anitha känner sig mycket fräschare än innan.

En kvart senare går Anitha med glada steg till jobbet. Dagen gick fort på grund av allt nytt hon får lära sig och klockan är över åtta när Anitha stämplar ut och går till busshållplatsen.

En kille bromsar in framför henne med sin stora svarta lastbil och frågar om vägen till Mörby. Skrattande svarar Anitha att hon flyttat dit dagen före och inte hittar alls.  ”Jag skall försöka ta mig till Helenelund, och det lär ju bli en pärs. Det är många byten hit och dit.” Han tittar ingående på Anitha och klappar på sätet bredvid sig. ”Jag kan skjutsa dig dit om du vill, men då får du lotsa mig till Mörby först.” Anitha sträcker fram handen och tar hans hand till hjälp när hon drar sig upp i lastbilen.”Jag har kört från Haparanda. Det är lite drygt att köra 16 timmar” säger killen och suckar. ”Jag börjar faktiskt få lite grus i ögonen nu. Förresten, du får inte hoppa in i bilar med okända män så här. Det är livsfarligt fattar du väl? Jag kunde varit en våldtäktsman.” Han sätter solglasögonen på huvudet och tar Anithas hand. ”Vet du inte att det är livsfarligt att lifta? Framförallt här. Herregud jänta, gör inte om det här. Lova mig det.” Anitha vrider på sig av obehag och känner det som när hon blir uppläxad av mamman. ”Lugn, jag har liftat massor av gånger. Både till Gävle, Söderhamn och Hudiksvall. Visst har det hänt konstiga saker, men peppar, peppar har jag klarat mig hittills. Det är både kul och spännande för man träffar så mycket olika sorters människor.” Hon studerar honom med öppen nyfikenhet ”Du då, vem är du? Jag tror inte att du är mycket äldre än mig.” Han skrattar till och slår med handen på ratten. ”Vilken tjej, bara rätt på sådär. Det gillar jag, och ja, vi är nog ungefär lika gamla.” Han tittar noga åt höger och vänster innan den stora lastbilen rattas ut på vägen som leder mot Mörby. ”Jag fyller tjugo om en månad. Charlie heter jag förresten.” Hon tittar ned på bilarna de passerar och njuter av att sitta så långt ovanför de andra. ”Anitha heter jag och fyller tjugo om några månader jag med, närmare bestämt tolv dagar innan jul. Tji planering av mamma och pappa där vet du.” Hon skrattar till och böjer sig framåt. Det hisnar lite i maggropen när han svänger det stora vidundret. ”Där skall vi in!” Hon pekar på vägen som avviker från den de åker på och han vrider på ratten nästan utan att röra den. ”Det måste vara en mäktig känsla att köra en sådan här?” Han flinar och tittar på henne snabbt innan blicken åter riktas mot trafiken. ”Jo, det är rätt häftigt. Det är ju ingen som jäklas med en i trafiken.” Charlie gapskrattar och växlar upp lastbilen så att den går fortare.

När de kommer fram till Mörby stannar de och lastar av ett jättepaket, sedan hoppar han in igen och frågar om hon kan ta fram kartboken som ligger i sidan på dörren. ”Kika efter om du hittar Helenelund så krånglar vi oss dit.” Anitha bläddrar fram Stockholm i kartboken och letar upp adressen. ”Hit skall jag. Stupvägen 17.” Charlie drar sig upp i hytten och startar lastbilen. ”Får jag se? Äh, lätt som en plätt. Vi kör dit, och sedan tar vi av där.”

En halvtimme senare plingade Anitha på hos Mia. ”Hej! Gud vad kul att träffas. Var det svårt att hitta hit?” Hon kramar henne hårt och länge.”Nä, jag liftade med en kille som stannade vid busshållplatsen och plockade upp mig. Han var jättetrevlig.” Mia blir alldeles bestört. Du är faan i mig inte klok! Det är ju livsfarligt!” Hon drar med sin hand genom den korta pagen och spänner de mörkbruna, glittrande ögonen i Anithas.” Äh, jag är inte din morsa, men tänk dig för. Nu fikar vi.” De käkar semla och pratar hela kvällen.

Vid tio tar Anitha tåget tillbaka mot Enebyberg. Det är INTE lätt att hitta bland alla linjer tänker hon och studerar en karta inne i tåget som någon rivit av hälften på. Anitha vinklar huvudet omväxlande åt höger och vänster för att följa de olikfärgade linjerna som går härs och tvärs, och blir mest förvirrad. Två killar som stått och studerat henne en stund frågar om de kan hjälpa till, och hon frågar hur man tar sig till centralen. ”Ingen aning, vi skall ut på krogen i city.” De talar om att de kommer från Öland och frågar om några discon är öppna en tisdag.  ”Jag vet ärligt talat inte. Jag flyttade hit igår.” säger Anitha och ler. ”Tyvärr.” Vid centralen skiljs deras vägar och hon önskar dem lycka till! ”Detsamma. Tack för sällskapet!” Hojtar de innan rulltrappan åker ned i underjorden. Många söta killar passerar och hon vänder sig omväxlande åt höger och vänster. Var kommer alla snyggingar ifrån? De är ju precis överallt. Det här skall bli mycket intressant.

När Anitha äntligen går in genom dörren är hon stelfrusen och kryper snabbt till sängs. John blund jobbar inte speciellt hårt för att få henne att sova.

På onsdagen klär Anitha snabbt på sig och tar bussen till Mörby för att byta buss och åka vidare till Täby där närmaste arbetsförmedling låg. När hon efter en stunds väntan äntligen kommer in berättar de att hennes fyratusen kronor har de skickat per REK till posten vid Enebytorg. Irriterat lånar Anitha telefonen för att ringa dit och tala om att hon kommer. Samma resa tillbaka för att hämta pengarna på posten, sedan stämplar hon in på jobbet. ”Det var en dam in och frågade efter dig igår. Hon skulle komma idag igen.” Lennart ler och tillägger.”Det var angående bostad.” Anitha ler tillbaka och håller upp sin ena tumme som hon sedan lägger in i handen och trycker raden av fingrar över. ”Jag håller tummen för att det är något vettigt.”

 I samma ögonblick ropar Eivor att Anitha har besök och hon skyndar sig dit. ”Hej! Jag heter Monika. Du söker bostad?” Kvinnan räcker fram en välmanikyrerad hand och söker Anithas blick. ”Hej! Jag heter Anitha och letar någonstans att bo. Just nu bor jag några kvarter ditåt hos en underlig gubbe som jag inte riktigt gillar. Han tillåter mig inte att duscha där eller använda spisen.” Monika pekar åt helt andra hållet. ”Jag äger huset precis bredvid centrumet och har ett rum över. Jag lovar att du både får duscha och använda köket hur mycket du vill. Min son bor i det andra rummet. Du får gärna komma och titta på det. Hyran är på femhundra kronor.” Anitha kände en spiral av glädje och lättnad strömma genom sig och har svårt att ta in allt vad Monika säger. ”Gärna! Jag kan väl komma på lördag. Jag jobbar sena kvällar hela veckan.”

När Monika lämnat butiken rusar Anitha in till personalrummet och ropar glädjestrålande att hon eventuellt fått bostad. ”Hoppas, hoppas att det är okej nu.” Mia lägger armen runt hennes axel.

Vid hemkomsten på kvällen betalar hon sjuhundra kronor till Paavo i hyra för rummet februari ut. ”Jag flyttar antagligen efter det, men det var gulligt att jag fick bo här. Kan jag ringa mamma och berätta?” Han nickar surmulet och mumlar något om att det är dyrt, och att han minsann snålar. Efter första signalen lyftes luren i andra ändan och Anitha talar om vad som hänt. ”Men vart skall du ta vägen nu då? Måste du verkligen flytta? Lilla gumman.” Mamman låter orolig och en massa känslor virvlar upp i dottern. ”Det är okey! Det löser sig. Jag skall eventuellt flytta närmare jobbet. Skall dit imorgon för att prata med henne. Jag ringer senare. Kram!” Hon lägger på luren innan hon får något svar. Paavo går runt, runt i hallen som en hungrig tiger. Munnen är ett rakt streck och Anitha känner obehag i luften.

Kapitel  7

På torsdagen var det dags för kassakurs kombinerat med charmkurs. Personalen tyckte att det var skönt med ett avbrott i jobbandet och var glada och uppsluppna. Efter en dags tragglande med i Anithas synvinkel sett ganska självklara saker gick hon och en av arbetskamraterna iväg till ett konditori intill och köpte varsin semla. Med munnen full av härlig vit grädde och mandelmassa pratar de om kursen och jobbet. Skrattande tittar de på människorna runt sig och liknar dem vid olika djur. ”Han där då?” Anitha pekar på en man med kinderna fulla av mat som samtidigt pratar. ”Han liknar en hamster.” Kamraten fnissar och föreståndaren på kondiset hyssjar ned tjejerna med ett finger för munnen och sträng uppsyn. ”Kolla henne då…” En kvinna med snipig mun och nästan lila hår kliver in genom dörren. En stank av parfym når dem och hostande torkar Anitha ögonen som tåras. ”Stinkande råtta.” Orden får dem att skratta ännu mer, och de beslutar de sig för att gå.

Med ett ”Syns imorgon!” skiljs de åt och Anitha åker hem.

När hon kommer hem möts hon av Sissi som vilt dunkande med svansen talar om att hon vill ut. ”Är det okej? Kan jag springa en sväng med Sissi?” Den stora hunden nästan välter omkull henne av lycka när kopplet kommer fram. ”Varsågod! Hon gillar att springa, och jag orkar inte.” Anitha slänger snabbt på sig springskorna efter att ha bytt om till träningskläder, sedan går de ut.

Mörkret ligger över husen, men med Sissi vid sin sida känner hon ingen rädsla. Den stora schäfern viftar på den tjocka svansen och lägger öronen tätt utefter huvudet.  ”Nu trivs du va?” Ropar Anitha när de stormar fram efter vägkanten. Sissi skäller glatt och vänder huvudet bakåt någon sekund för att få ögonkontakt. Den tjocka pälsen rör sig i en enda rörelse när hon galopperar fram genom snöblasket och Anitha känner fötterna bli våtare och våtare. Under tiden som de springer far tankarna härs och tvärs i Anithas huvud. Det har hänt mycket idag, och jag har lärt mig lite nya saker. Charmkursen var jag inte så imponerad av, det var ju rätt så självklara saker det mesta.

När de kom hem igen var de dyngsura om fötterna och Sissi klafsade in i badrummet där Paavo torkade av tassarna. Anitha drar av sig de svettiga och regnvåta kläderna med stort besvär.”Är det okej om jag tar en dusch? Jag är genomsvettig.” Han tittar på henne med sur min. ”Okej, men bara för den här gången. Slösa inte på varmvatten, det kostar alldeles för mycket.”

Anitha känner värmen komma tillbaka i kroppen, men fötterna är fortfarande iskalla och stela. Det varma vattnet rinner i en strid ström över kroppen och hon tvålar in sig från huvud till tår. ”Oj, ja just ja. Vattnet…” Anitha vrider av kranen och fortsätter dra skummet med smekande rörelser över kroppen. Det luktar äpple och hon får en minnesbild av sig själv uppe i äppelträdet därhemma, ätandes färska nyss mognade äpplen. Anitha vrider på kranen igen och sköljer av sig skummet. Efteråt tyllar hon in sig i en stor handduk och går till rummet. En skön känsla av välbehag etablerar sig genom kroppen när hon lagt sig i sängen, och när dagboken fått sitt sluts ögonen.

På fredagen är det äntligen dags att se sig om i stan. Anitha skall träffa väninnan Sussi och har knappt en timme att duscha och fixa sig. När hon är färdig springer hon med andan i halsen till busshållplatsen, rädd att missa den.

Anitha anländer till t-centralen den tid de kommit överens om, men hittar ingen väninna.

Efter många om och men hittar de varandra. Tjejerna står på olika våningar och det blir stora kramen när de äntligen träffas. Skrattande går de i armkrok till ett disco som heter Boulevard. Det dröjer inte många minuter innan de inser att de nog är äldst på stället. ”Äh, Vi skall ju bara dansa, och det spelar väl ingen roll om killarna är yngre.” Sussi tittar på skylten ute vid garderoben och skrattar till. ”Åldersgränsen är 18 år, det förklarar ju saker och ting.” Anitha tar väninnans hand och drar med henne till dansgolvet som precis öppnats. ”Vi dansar. Kolla in brudarna…de där kan ju omöjligt vara äldre än femton. Vi går till baren och kikar vad de har.” Tjejerna dansar hela natten och äter glass när de sitter i baren där det bara serveras alkoholfritt.

Efter en kul kväll tar Anitha sig sakta hemåt per nattbuss. Vilket äventyr! Det blir många byten. Hon känner att det doftar sprit i huset, och skyndar sig till sängs.

På natten vaknar Anitha av att dörrhandtaget trycks ned. Magen voltar av obehag, och hon knyter händerna så hårt att naglarna går in i huden. Snälla! Låt det vara låst! Efter några försök till ger han upp och hasandet av tofflorna talar om att han går till sovrummet. Det tar en stund innan det bankande hjärtat lugnar ned sig, men till slut somnar hon om.

Lördag morgon slänger Anitha sig upp klockan halv tio i panik. Jäklar jag skall ju på kika på rum! Tur att det är så nära. Hur kunde jag sova så tungt? Hon tittar på klockan och ser att bussen kommer till hållplatsen om fem ynka minuter. Med långa steg springer Anitha iväg och hinner dit sekunden innan bussen blir synlig. Jackan är fortfarande oknäppt och håret spretar åt alla håll. Flåsande kliver hon ombord och åker till Enebytorg.

När Anitha anländer är inte Monika där, men sonen öppnar dörren. ”Hejsan! Jag heter Tommy och är Monikas son. Det är mitt rum du skall ha. Kom in!” Tommy är mörkhårig och ser lite utländsk ut, men verkar snäll. ”Mamma kommer snart. Hon bad om ursäkt för dröjsmålet, men skulle skynda sig.” De sätter sig i köket och pratar. Tommy var nyfiken på den unga flickan som han tycker är söt, och vill veta mer. ”Var kommer du ifrån?” Anitha tittar honom i ögonen med fast blick och ser att han rodnar. ”Jag kommer från Hälsingland, södra norrland. Är bonntös faktiskt och måste säga att jag är väldigt nöjd med att bo här. Innan jag flyttade hit bodde jag i Gävle ett halvår, men blev tvungen att flytta hem när jobbet tog slut. Det var inte kul.” Hon tittar sig runt i köket och ser att det är toppmodernt med diskmaskin och stor frys och kyl. Det verkar också vara nymålat, faktiskt känns en lätt färglukt i luften om hon känner efter noga. ”Är huset nyrenoverat? Det ser så nytt ut inuti.” Tommy harklar sig ”Äh, det är morsan…Hon har renoveringsmani och målar alltid om eller något annat. Mamma har alltid hållit på så. Jag brukar hålla mig hemifrån, men blir ibland påtvingad en målarpensel som hon ber mig använda.”

Plötsligt kommer Monika in och ropar skrattande på Tommy. ”Kom och hjälp mig! Det är till din lägenhet det här. Gillar du färgerna?” Hon ser de främmande skorna och tittar frågande på sin son. ”Är hon här?” Monika ställer noggrant upp skorna på plats och går in i köket. ”Hejsan! Välkommen! Har Tommy visat dig runt?” Anitha reser sig upp och hälsar medan hon ruskar på huvudet. ”Nej, vi har pratat.” Monika tar tag i hennes hand och drar med sig henne till övervåningen. ”Det här är ditt rum…ja om du nu vill ha det? Det andra tillhör min yngste som Kenneth. Och ni har vardagsrummet mellan rummen tillsammans. Jag hoppas att det går bra? Kenneth är en snäll kille, Tommy med.

Anitha går in i sitt rum och tittar runt. Det står en smal säng vid ena sidan och en ännu smalare garderob bredvid. Ute i vardagsrummet står en jättestor hörnsoffa som nästan täcker hela rummet. En lätt doft av nikotin når Anithas näsborrar och hon ser askfat på bordet framför soffan. ”Om det är okej att jag använder dusch och kök så tar jag det.” Monika skrattar till och ser på sonen att han är mycket nöjd med arrangemanget. ”Klart du får. Du och Kenneth kommer säkert överens, och Tommy lär väl komma hem emellanåt han med.” Anitha går till hallen och trär på sig stövlarna. ”När får jag flytta in?” Hon tar jackan under armen och väntar på svaret med bävan. Varje natt hos Paavo är osäker. Jag måste därifrån snabbt! Kvinnan trycker upp det lockiga håret med händerna och tittar Anitha i ögonen. ”Naturligtvis flyttar du in så fort du kan. Din chef berättade om din nuvarande hyresvärd. Är söndag okej? Hinner du plocka ihop dina saker?” Yes! Gud så skönt.  Anitha drar en djup suck av lättnad. ”Tack! Det är lite läskigt på nätterna där borta. Jag har nästan ingen packning och det mesta ryms i mina resväskor. Jag vet ju inte var jag bor från månad till månad. ”

Nu skall det bli ordning med maten. Med små hoppande steg går hon iväg till bussen och tar den till Mörby för att träffa jobbarkompisen Tina som testat på en hel del i livet. Bland annat bodde hon hos en shejk i utlandet en kort tid.

 Efter några timmars vandrande i butikerna åker Tina hem och Anitha åker vidare till Mia.

När pendeln stannar i Helenelund har Anitha nästan somnat, och lutar sig mot medpassageraren med huvudet. ”Oj, förlåt.” Mannen som var nästan svart skrattade med vita blänkande tänder. ”No problem, no problem.”

Mias pojkvän kom till lägenheten några timmar senare och de får en trevlig kväll. Natten spenderar Anitha där. Hon orkar inte åka hem, och nattens försök att komma in skrämmer den unga tjejen rejält. ”Tänk om jag inte låst. ”Hon darrar till av obehag. Mia kramar om Anitha och säger åt henne att sova över. ”Det finns plats både i min säng och ute i soffan. Du får välja.” Pojkvännen skrattar till och säger att hon mer än gärna får ligga i sängen med dem. ”Då får jag två tjejer helt för mig själv.”

Soffan är hård, men Anitha känner sig trygg för första gången på länge, och den envisa klumpen av oro i magen försvinner tillfälligt. Snart sover hon sött.

Mia väcker Anitha tidigt eftersom hon skall iväg till jobbet. ”Chrille har redan åkt så sov ut och kasta in nyckeln genom brevlådan när du går. Morsan har också dragit. Vi hörs! ”Med de orden slog hon igen dörren och gick iväg. Anitha tar några timmar senare sig med pendeltåg, tunnelbana och buss hem till rummet där Sissi ivrigt flämtande möter henne. Hunden studsar runt som en gummiboll när hon tar fram kopplet. ”Sitt Sissi! Vänta.” Med tungan hängande låg hunden platt mot golvet ivrigt väntandes på Anithas signal. När hon satt på sig träningskläderna skakade hon kopplet och Sissi spratt upp som en spänd fjäder.

När de svettiga återvänder till huset och Anitha duschar kan hon efter en snabb blick i spegeln konstatera att kilona fullkomligt rasar! Av den småmulliga tjejen syns bara en glimt. Allt springande och stressande hit och dit gav resultat. Hon skyndar att torka av sig innan Paavo kommer hem. En lapp på kylskåpet talar om att han skall jobba övertid, och att hon får ta ut Sissi om hon känner för det.

Hemma i Hälsingland brukar de avsluta kvällen med bullar och mjölk. Det är knappt Anitha kommer ihåg när hon käkade en bulle sist. Visst de säljer konditorivaror på Metro, men hon är inte sugen på sådant. Inget är som mammas goda bullar och farmors kubbar. Tanken på dem gör så att det vattnas i munnen på henne, och för en kort sekund drabbas Anitha av stor hemlängtan.

Resväskorna packas och rummet kollas noga igenom så att hon inte har glömt något. Anitha vill inte återvända dit igen! Inte ens för att hämta något kvarglömt.

På kvällen var hon hungrig och tog de sista kexen. Lite MER fick skölja ner det sista av kaksmulorna. Anitha huttrar av kylan i rummet. Det skall bli såååå skönt att komma härifrån.

Kapitel 8

På tisdagen ringer de från SL i Stockholm och vill ha med henne på kurs så att hon kan bli konduktör. ”Nja, det är inte aktuellt längre.” Anitha ritar på ett kvitto som ligger på bordet. ”Lönen ligger på cirka sextusen i månaden” Mannen tystnar en stund.”Det är bra betalt.” lägger han till. Faaan, vad allt krånglade till sig. Hon drar i en test av håret. ”Nåväl, tänk på saken och återkom så snart du kan.” Mannen lägger på utan att vänta på svar. ”Han skulle behöva gå en charmkurs.” säger Anitha högt och ler.

När hon ringer hem och berättar för föräldrarna vad som har hänt berättar de att lillasysterns extremt stora akvarium som stått i rummet spruckit och läckt vatten på golvet. ”Jag förstår inte att hon kan ha sådan dålig koll. Det värsta är att hela väggen kanske måste bytas. Vi har ingen aning om det runnit ned vatten där med. Typiskt att hon bor på övervåningen. Det kommer att bli en mycket dyr historia det här och jag vet inte om försäkringarna täcker.” Äntligen gjorde mamman en paus i pratandet och Anitha talar om att hon jobbar så mycket att det inte finns tid att fara hem till dem. ”Jag jobbar mycket helger för det är då man tjänar bra. På vardagarna är det nästan hälften.”  Anitha undrar för sig själv om oviljan att åka hem lyser igenom, men känner att hon inte alls har någon lust att åka det där urtråkiga tåget för att sedan få lappsjuka av tråkighet. ”Vi saknar dig. Kan du inte ta ledigt en helg bara?” Anitha avslutar samtalet utan att svara på frågan.

Torsdagen börjar med att Anitha talar om för chefen att hon fått erbjudande om ett annat jobb. ”Allvarligt talat. Om du tar det jobbet stryper jag dig! Vi är supernöjda med dig, och vill ha dig kvar här. Du är ju jätteduktig!” Anitha blir glad och kontrar snabbt med orden. ”Kan jag få högre lön då? Om ni nu tycker att jag är så duktig så måste det väl vara värt någonting?” Chefen vrider olustigt på sig som en mask på en krok, och leendet blir lite ansträngt. ”Nja, det är inte så lätt. Det går inte riktigt till så. Vi har vissa regler som vi måste gå efter, men om några månader kanske?” Han lägger sin ena hand på Anithas axel och ler. ”Fasiken, du är en tuff förhandlare. Jag skall prata med min chef för vi gillar dig som sagt var. Jag lovar att göra vad jag kan.”

Lite senare pratar Anitha med Erik som står i charken. Han verkar ju jätterar, men hon är lite blyg och vågar inte säga så mycket. Det blir lite enstavigt. Erik ser bra ut, och har mycket vackra ögon med nästan kolsvarta långa ögonfransar runt sig. Han kikar under lugg på henne och flirtar vilt. ”Du får inte sluta.” Han torkar en bytta som är  nydiskad och ler igen. ”Jag måste gå nu, men vi ses snart.”

Plötsligt hör Anitha att Eivor kommer in i butiken. Hon har med sig en katt som är en kopia av Jesper som blivit kvar hemma hos föräldrarna. Saknaden är stor, och Anitha smeker den över huvudet. Erik kommer springande och kelar också med den. I Anithas huvud blixtrar tanken det skulle vara underbart att bli smekt av de fingrarna. Leende fortsätter hon att gulla med katten som kurrande trycker sig mot dem. ”Han gillar dig.” Erik lägger handen nära, nära hennes och de grova händerna rör sig taktfast till kurrandet. ”Jag har två katter hemma.” Erik gnuggar örat på katten och busar lite med honom. Anitha känner något tjockt i halsen och saknar Jesper och Sotiz som bor kvar hos föräldrarna. ”Jag har också två, men de är kvar därhemma.”

Den svarta katten tycker att han får för lite uppmärksamhet och lägger sig på rygg med alla benen i vädret, sedan jamar han högt. ”Eivor kommer tillbaka och lyfter in honom i buren för att sedan lämna butiken.

På lunchrasten berättar de andra tjejerna att Erik super mycket på helgerna och att han är en riktig flirtkuse som raggar runt rätt mycket. De tittar lite menande på Anitha och frågar om hon är intresserad av honom. Rodnade erkänner Anitha att hon tycker att han är söt, men att hon precis lämnat en liknande kille hemma i Hälsingland som krossat hennes hjärta om och om igen. ”Akta dig för Erik, han är duktig på att krossa flickors hjärtan.” säger Mia och berättar att hon bor tillsammans med honom, men bara som kompis. ”Han är supergo på alla sätt, men obotlig tjejtjusare och otrogen så fort han kan.” fortsätter hon och reser sig upp för att gå. Anitha tackar dem för informationen och går ut till kassan.  På väg ut stöter hon på Erik och får ännu ett blixtrande leende som får henne att rodna.  ”Hej du!” säger han och lägger handen på Anithas axel. ”Allt väl?” Hon tittar in i de blågröna ögonen som glittrar av bus och undrar om han hörde vad som sades i lunchrummet. Hur kunde jag vara så oförsiktig. ”Mmm, det är lugnt. Du jag måste ut till kassan. Vi syns senare.” Hon rusar ut till sin plats.

Mary som jobbar i kassan är en riktig satmara och för dagen blir Anitha hennes byte. Bråket eskalerar och de tjafsar om det mesta. När Mary till slut skäller ut henne inför en kund får Anitha nog och säger ifrån. ”Nu får du ge dig Mary. Skärp dig! Bråka inte om allting. Hur skall jag veta allt? Jag har bara jobbat ett litet tag.” Gråten ligger bakom ögonlocken och hotar att börja falla när som helst. Anitha har lärt sig att respektera äldre, men kvinnan som skriker åt henne är otrevlig och orden hon säger är förolämpande.” Jag går på fikarast nu.” Anitha stängde igen sin kassa med en smäll.  Kunderna som samlats i kön vid Marys kassa försökte att inte stirra, men hörde mycket väl att den gamla kvinnan hackade på den yngre. Till slut fick en äldre man nog, och röt åt Mary att hon skulle skärpa sig och ge tösabiten en chans. ”Jag har känt dig länge, men trodde nog du var trevligare än så här.” Mannen tittar nedlåtande på henne. Med käppen slår han lätt på kassadisken och ber Mary ta betalt istället för att tjafsa.

”Du lär dig att tampas med Mary när du jobbat här ett tag.” säger chefen tröstande när Anitha flyr ut i lunchrummet. Personalen stöttar henne och säger att Mary alltid varit en satmara. ”Som tur är går hon snart i pension.” En av kvinnorna skrattar. ”Mary kan vara riktigt go ibland, jag lovar.” skrattet stannade av när Mary kom in i rummet. Höknäsan och det silvergråa håret förstärkte synen av henne som häxa, och ofrivilligt skrattar Anitha till för att tystas av en kall blick. Resten av dagen blir lugn och Mary skärper sig.

På natten ligger Anitha och grubblar över livet och längtar tills flytten skulle vara klar.

När lördagen kom jobbar hon tills klockan halv fem, sedan går Anitha till sin nya värd Monika. Den här gången är det Kenneth som öppnar. Tommy dyker upp en stund senare. Det är uppenbart av vilken anledning han kommit. De pratar om allt möjligt tills Monika dyker upp flera timmar senare.  När de skrivit kontrakt åkte Anitha tillbaks till sitt så kallade hem och fixar till sig inför nattens bravader.

Men Ingen Mia ringde. Vad har hänt? Bussen tog Anitha till city och hon väntar vid drottninggatan där de skall ses, men förgäves, ingen Mia kom. Två timmar senare ger Anitha upp, och frågar ett par tjejer efter ett bra ställe.  ”Fellini skall vara bra.” säger de med en mun och pekar vilken riktning hon skall ta.

Anitha går in på stället som visar sig vara ett rätt bra disco. Med en drink i näven sitter hon och tittar på folket som passerar förbi. Plötsligt böjer sig en något dragen kille fram till bordet och presenterar sig. ”Hej! Jag heter Danne, och det här är Peter. Får vi sitta här?” När han pratar hörs det att han fått några öl för mycket i sig, men de verkar harmlösa så hon makar lite på stolen för att göra plats. ”Varsågod! Anitha heter jag. Nyinflyttad.” När de dansat några gånger bestämmer sig killarna för att lämna stället.

”Är du ensam här? Eller väntar du på någon?” Killen i baren böjer sig nyfiket över servetten som hon tecknar på. ”Schysst bild. Är du konstnär?” Han drar av sig det vita förklät och hojtar till sig en av de yngre förmågorna i baren. ”Jag tar paus en liten stund. Hojta om det blir för mycket.” Killen hoppar över baren efter att ha dunkat den andre hårt i ryggen. ”Jag heter Hassan. Är det okej om jag sätter mig här?” Anitha räcker fram sin smala valkade hand och presenterar sig. ”Jag heter Anitha och är nyinflyttad. Fint ställe det här.” Hassan kisar med de nästan svarta ögonen och drar med handen över det mörka håret som är genomvått av gele. ”Mm en dag skall jag äga ett sådant här disco.” Han flyttar sig successivt närmare och tar med händerna på Anithas kropp. ”Du kanske vill jobba där? Du skulle passa bakom baren med ditt snygga anlete.” Hassan lägger handen på hennes lår och rösten sänks några oktaver. ”Har du någon kille då?” Hon flyttar hans hand med sin och skjuter bort stolen en bit ifrån honom. ”En puss då? Snälla?” Hassan plutar med munnen och greppar tag i Anithas ansikte. ” Släpp mig!” Hon trycker honom bestämt ifrån sig och flyr till en annan del av lokalen där hon snart hittar nya vänner. Det här är ju kul! Grabbarna är som flugor runt en sockerbit!” tänker Anitha när hon på ömmande fötter letar sig mot Odenplan för att därifrån ta nattbussen hem.

Två fulla killar som stoppar henne berättar att de också skall dit. De är från Umeå och hittar ungefär lika bra som Anitha. Plötsligt ser de bussen komma emot dem på gatan och rusar vilt skrikande ut i gatan för att stoppa den. Busschauffören muttrar missbelåtet, och skäller lite på ungdomarna innan han stänger dörrarna och far vidare. Puh! Så skönt att få åka hem. Jag är dödstrött, men jag får inte somna nu tänker hon och sätter sig i bussen som är fylld av skränande, livligt tjattrande ungdomar.  

Plötsligt saknar Anitha discot där hemma där alla känner alla och tar hand om varandra. Hon sneglar försiktig på den som sitter bredvid och flyttar sig närmare fönstret. Killen är mörkhyad och har tjocka fylliga läppar som är mörkt blålila. Håret är svart som ebenholts och krulligt. Hans händer har naglar som är nedbitna till huden och fingrarna är som prinskorvar. Anitha sitter blixtstilla och är livrädd att han skall tilltala henne.

Hon minns mammans ord när de talades vid sist. ”Försök att låta bli att prata med folk överallt. Du är så blåögd gumman att de kan lura dig till vad som helst. Håll dig för dig själv på nattbussen, eller försök ta kontakt med någon tjej som skall åt samma håll. Jag är så orolig jämt. Man läser ju i tidningarna om vad som händer där borta.” Anitha känner att ögonlocken börjar falla ihop, och hon rycker till. Killen bredvid tittar på henne och lägger leende handen på hennes.  ”Okey?” De vita tänderna accentuerar vackert till den mörka hyn.  ”Okey!” Anitha trycker sig ännu tätare mot det iskalla fönstret.

Efter några timmar, och några byten är hon äntligen hemma, och springer med snabba steg till huset för att skynda sig in på rummet. I hallen känns en stark doft av sprit. En harkling från vardagsrummet hörs och med bultande hjärta skyndar sig Anitha in på toaletten för att tvätta av sig sminket, och sedan ned i sin säng.

Kapitel 9

Telefonen ringer och Anitha hör att någon svarar. En snabb blick på klockan visar att det är två timmar kvar innan de skall åka. Vilken lång tid det tog att ta mig hem inatt.Jag är dödstrött!.

En hård knackning på dörren avbryter hennes tankar.  ”Du har telefon.” Mannen stänger dörren med en smäll. I luren är Anithas släkting Mia som ber om ursäkt för att hon inte hört av sig. ”Förlåt gumman, jag har faktiskt tappat bort ditt nummer. Letade som en galning igår när jag skulle ringa och berätta att jag inte kunde ses, men det var puts väck! Idag gick jag igenom telefonkatalogen och hittade din hyresvärds nummer. Vilken tur att han har ett så udda efternamn. Vad gjorde du igår? Var du hemma?”

Anitha berättar om sin kväll och de avslutar samtalet med ett löfte om en träff senare. Mannen sveper då och då förbi henne i hallen som för att hålla koll på hur mycket hon pratar, men säger ingenting. Ett bistert uttryck finns i ansiktet och när hon plockar upp telefonluren igen för att ringa till föräldrarna kniper han ihop läpparna till ett smalt streck. Om och om igen drar mannen med handen över det gråsprängda håret och muttrar något ohörbart för sig själv.

Efter några signaler svarar mamman.  ”Hej! Jag skall fatta mig kort för min hyresvärd blir sur annars.” Anitha viskar det sista när hon hör att han stökar i köket. ”Jag skall flytta igen.” Inger drar efter andan som att hon laddar för en diskussion, men Anitha förekommer henne ”Lugn, jag flyttar lite närmare jobbet. Faktiskt bor tanten nästan granne med Metrobutiken.” Hon sänker rösten ytterligare. ”Han är konstig mamma. Jag kan inte stanna här, och dessutom får jag eget rum på det andra stället. Jag måste sluta nu för vi skall åka.”  Anitha mimar att hon är på väg åt mannen som kommer ut i hallen och pekar ut mot bilen.” Jag måste gå, vi får prata mer sedan.”

Paavo skjutsar henne till Monika med bilen fylld till bristningsgränsen av resväskor och påsar, och efter ett kort adjö åker han iväg.

”Jaha, då är det dags för nästa rum.” Klädesplagg efter klädesplagg packas upp och in i garderoben som snart är överfylld av färgglada tröjor och byxor. Skorna får stå på garderobens översida och det som inte fick plats hamnar i en påse under sängen. Monica och hennes son Kenneth gör allt för att fixa till rummet till henne, och när de är klara är det alldagliga rummet riktigt gulligt. Här kommer jag nog att trivas tänker Anitha och tittar efter Monika som går nedför trappan. Hon gömmer dagboken under huvudkudden innan hon följer efter de andra.

 ”Vill du följa med till Tommys nya lägenhet? Det blir lite ensamt för dig att sitta här alldeles själv.” De står i hallen när hon kommer ned och Monika flyttar nervöst nycklarna i handen från den ena till den andra sidan om och om igen. ”Han bjuder på fika. Stod och bakade bullar när jag ringde.” Hon skrattar till och lägger kärleksfullt armen runt sonen som drar sig undan. ”Kom igen nu. När var det du skulle på bion med din kompis?” Anitha grubblar på hur hon skulle göra och valde till slut att följa med. ”Vi skall inte ses förrän ikväll, och då är vi ju tillbaka.” De åker iväg till Tommy som blir glatt överraskad av att se Anitha. ”Hej! Vad kul att du kommer.” Han lägger armarna runt henne och trycker till. ”Ja som du ser bakar jag bullar.” Tröjan är full av vitt mjöl och det har kommit smör på hans ena kind. Det mörka rufsiga håret står åt alla håll. Han är ju riktigt söt tänker hon och borstar instinktivt bort mjöldammet från hans tröja. ”Tack. Sätt dig ned skall du få en. Ni med förresten.” Tommy vänder sig till mamman och brodern som står i ytterdörren med en massa flyttkartonger.

”Nu skall vi se om det smakar?” Han ställer fram ett fat med nybakta stora bullar och lyfter sedan in kartongerna för att ställa ned dem i köket med texten synlig mot sig. ”Hjälper ni mig att packa upp?”Monika skrattar. ”Det var ju därför vi kom hit. Jag bjöd med lilltjejen så hon skulle slippa sitta ensam. Du hjälper också till? Ellerhur?” Anitha nickar med munnen full av bulla.

Det känns lite underligt att ta i en främmande killes saker och situationen tedde sig lite lustig för Anitha. ”Vart vill du ha de här?” I hennes famn ligger t-shirts och kalsonger i en enda röra. ”Följ med här.” Han tar emot kläderna och slänger dem på sängen med urskuldande min. ”Jag tar det sedan när ni åkt.”

De blir kvar hos Tommy i flera timmar och Anitha missar bion som hon och Mia skulle ha gått på. Som tur var finns hennes telefonnummer i plånboken och Anitha meddelar att det blir inställt. ”Vi kan väl ta det en annan dag? Jag hinner inte in tills filmen börjar. Jag hjälper Tommy att packa upp.” Mia gäspar. ”Äh, det gör inget. Jag är bustrött och skall lägga mig tidigt. Vi hörs!”

När de återvänder till huset är Anitha för trött för att göra någonting överhuvudtaget. Det blir sängläge med en bra bok istället. Hon trivs redan bra och klumpen i magen av oro är försvunnen.

Måndagen börjar med en god frukost, sedan går hon till jobbet och blir kvar där tills halv åtta. Det är kallt som attan inne i lokalerna eftersom hantverkarna öppnat nya ingången och den isande vinden får fritt tillträde . Anitha behöver inte sitta i kassan, men jobbar både i charken och tar fram nya varor i butiken istället. Sida vid sida med Erik står hon och säljer ost, korv och fisk till kunderna som uppskattar hans flirtande, och med lätta steg går vidare efter att ha spenderat pengar på lite lyxigare varianter av mat.

När Anitha kommer hem till sitt nya boende är huset tomt, och hon slötittar på teven i vardagsrummet som finns mellan sovrummen. Ögonen har nästan ramlat ihop när hon väcks av en bildörr som slår igen. Anitha springer ned och möter upp Monika som frågar om hon duschat.  ”Nej, inte ännu. Varför undrar du det?” Lägger hon nyfiket till. Monika puffade upp håret med händerna innan hon med snipig mun talar om att Anitha absolut inte får duscha på övervåningen eftersom det kostar för mycket att dra upp vattnet dit. När Monika stängt badrumsdörren tar hon Anithas hand i sin och går ned en våning där källardörren dras upp på vid gavel.  ”Kom får du se var du duschar.” Kvinnan leder henne nedför trapporna.

När de kommit ned i det halvdunkla utrymmet fortsätter Monika längst in i lokalerna med snabba steg. Till slut stannar hon framför en gammal sned duschkabin som för länge sedan borde ha hamnat på tippen. En liten lampa som knappt ger något ljus sitter över det blå handfatet som både är sprucket och skitigt. Anitha känner att golvet är iskallt och fasar redan för när hon blir tvungen att gå över det med fuktiga bara fötter. Inom sig svär Anitha om och om igen på att söka med ljus och lykta efter något eget boende så fort hon kan. Jag har ju kommit ur askan i elden tänker hon och suckar djupt. Monica säger något och Anitha skakar av sig olusten för att lyssna på henne. ”Tänk på att inte använda för mycket vatten, och du MÅSTE komma ihåg att stänga av vattnet under tiden som du tvålar in dig.” Hon betonar ordet måste och spänner blicken i sin inneboende.

När de går uppför källartrappan lipar Anitha bakom ryggen åt Monica.

Dagarna går i varandra med jobb och att bara vara.

Anitha får ingen lön från KAS-jobbet på hunddagiset i Söderhamn och ekonomin börjar tryta.  Efter många om och men slår hon en signal till kommunen som förvånat berättar att de inte fått hennes papper. ”Snälla rara du, kan inte du skicka dem omgående. Jag är pank som en kyrkråtta och hundarna pissar snart på mig.” Hon snurrar telefonsladden runt vristen tills sladden hotar att åka ur luren. ”Här är min nya adress.” Kvinnan på kommunkontoret lovar att skynda på ärendet och Anitha avslutar med att önska henne en trevlig dag.

En dag träffar Anitha en bekant nere i city som känner Kase och kan visa nytagna foton på honom. På bilden är han kortsnaggad och hon kände hur det högg till i magen av längtan. Gud vad jag saknar honom! Bilden sitter kvar hela dagen på näthinnan och Stockholm känns inte längre så perfekt.

På kvällen slår hon en signal till föräldrarna för att berätta vad som hände och för att fråga hur de har det där hemma. När Anitha lagt på luren är hon helt säker på en sak. Det är inte av längtan till barndomshemmet som hon vill hem.  Mamman talade om att de skottade säd ur förrådet för att kärra ut det till en container som skulle hämtas av en bonde som köpt alltihop. Jobb, jobb, jobb…inte en lugn stund.  Precis så var det hemma i Hälsingland. Alltid!

En kort stund senare ter sig livet ljusare igen när Mia och Anitha pratar om att ses till helgen. ”Då ses vi på lördag. Vad kul! Men du tappa inte bort mitt nummer igen. Det var så kymigt att gå ut själv. Jag var jättenervös och tänkte gå hem flera gånger.” Mia skrattar till och berättar att hon satt Anithas nummer i adressboken den här gången. ”En lapp är så himla lätt att tappa bort.” Klockan åtta på lördag vid Åhlens. Hejdå!”

Efter att hon skrivit flera sidor i dagboken plockar Anitha beslutsamt upp alla flyttkorten hon hämtat på postkontoret och sätter sig ned i köket för att skriva på dem. Det blir en tjock packe som skall skickas iväg dagen därpå.

På natten ligger hon och tänker på sin älskade Kase, och saknar honom. När Anitha blundar förnimmer hon hans doft och hör den hesa rösten säga orden hon älskar att höra. ”Jag älsker däj ja!” på härligt hudikmål.

Kapitel 10

Lördagen kommer och tjejerna glider in på innestället BZ som ligger mitt i stan. Det speciella med det discot är att de skjuter undan taket när det blir för varmt därinne. Det är en maffig känsla att dansa under stjärnorna, men tyvärr kan de inte se dem eftersom stadens ljus kväser möjligheten till det. Svalkan gör att de dansar hela kvällen utan att avbryta alltför många gånger.

När de sitter vid sitt bord är det ett par killar som ser ut att vilja ta kontakt, men inte riktigt vågade. Synd, för en av dem är riktigt söt tänker Anitha och möter hans ögonkast några gånger för att inbjuda till kontakt.

Efter några timmar reser sig grabbarna upp och lämnar stället efter att killen som kastat lystna blickar mot henne skickat en slängkyss. Tjejerna tittar skrattande på varandra och ägnade sig åt de stora glasen som är fyllda av glass istället. ”Mums!” Anitha slickar njutningsfullt av skeden som är fylld av glass med chokladsås. ”Vilket ställe det här är. Tänk att kunna äta glass på ett disco. Det har jag aldrig varit med om förut. Har du?” Mia sväljer det hon har i munnen och slickar sig i mungipan. ”Nej, det här är perfekt. Hit tänker jag gå ofta. Apropå gå, det börjar bli sent. Skall vi dra hemåt? Anitha nickar med munnen full av glass och pekar med skeden mot utgången. De reser sig och går till garderoben för att hämta sina jackor när de plötsligt blir stoppade av en mycket kraftigt byggd vakt.  ”Har ni haft kul?” Han plockar upp några röda papperslappar från sin västficka. ”Här får ni friplåtar till nästa helg. Varsågoda!” Han skyndar vidare in mot dansgolvet för att kolla av sina besökare, och tjejerna hinner inte säga tack innan de ser ryggen på honom.

Klockan är tre, och discjockeyn spelar tryckare. Mia puttar Anitha i ryggen för att hon skall skynda sig innan alla andra kommer. Med stapplande klackar tar de sig nedför trappan och får sina jackor för att sedan gå ut i kylan. Isvindar viner runt husknutarna och Anitha huttrar till. ”Fasiken vad urrigt det är. Blir det inte vår snart? Ni har så förbannat kallt här i Stockholm. Det går liksom in i märgen, en konstig rå kyla.” Mia skrattar till och drar kappan tätare runt kroppen. ”Ja, nu får det bli sommar. Eller i varje fall vår. Nä nu måste jag springa. Jag ser att min buss kommer där.” Hon pekar mot en röd buss som stånkande tar sig uppför backen till krönet där de står.  

Efter en snabb kram skiljs de åt. ”Tack för en supertrevlig kväll. Det här måste vi göra om.” Med stelfrusna tår tar sig Anitha till busstationen och hoppar på bussen.

Hon nickar till med jämna mellanrum, men lyckas hålla sig vaken tills det är dags att kliva av.                  

På måndagen kom Erik tillbaka från sin ledighet, och han ler sitt lite mystiska, charmiga leende som ger Anitha gelé i knäna. Han talar lite försiktigt om att hon kan flytta in till honom. ”Du får ju naturligtvis eget rum…” Erik tvekar några sekunder innan han fortsätter. ”Vi kan åka tillsammans till jobbet då. Jag kan styra så att mina tider synkar dina.” Han tar tag i Anithas händer och håller dem i sina några sekunder. ”Jag skulle kunna fixa frukost till dig varje morgon.” Eriks ögon gnistrar och glimmar av bus och hon blir full i skratt. Han flirtar med mig.  Anitha myser över uppmärksamheten och tittar honom skyggt i ögonen. ”Nja, jag, jag…” Jag stammar som en nyförälskad femtonåring Hon rodnade ännu mer. ”Det, det, det skulle nog vara jättemysigt, men, men…” Gud så pinsamt det här är. Anitha vet inte vad hon skall säga. Jo det är så här. Jag är lite tänd på dig och det är nog inte så bra när man skall bo sambo som kompisar. Du är så läcker att jag bara vill äta upp dig, men du har lite dåligt rykte grabben och dessutom är du rökare. Hon ler för sig själv när tankarna far iväg i huvudet. Till slut blir tystnaden pinsam, och Anitha går ifrån honom med orden. ”Vi får väl se, men tack för erbjudandet.” Stolt över sig själv att hon vågat säga någonting över huvud taget.

Det är dags att åka hemåt till Söderhamn och Anitha ringer till föräldrarna för att förbereda dem på sin ankomst. Tågbiljetterna får hon gratis av Söderhamns kommun eftersom hon bara var nitton år när hon flyttade.  ”Kommer du hem? Vad glad jag blir!” Mamma Inger ropar till pappan att dottern är på hemgång. Föräldrarna blir jätteglada, de saknar sin flicka och var många gånger oroliga för henne.

Även om mamman och Anitha bråkade så var de inte långsinta. Allt handlade egentligen om att hon och systern blivit uppfostrade av Inger att vara självständiga. Något som mamman haft stora problem med när hon själv varit liten. Som förälder jobbade hon hårt på att få barnen trygga och självgående. Att sedan som Anitha bli tvingad till att bo hemma igen och gå efter deras regler det blev för mycket för henne. Hon ville hela tiden slå bojorna fria igen, gå och komma som hon ville utan frågor. Nu kunde Anitha träffa sin mamma under normala omständigheter.

På fredagsnatten var det galej igen!

Den här gången går de in gratis med hjälp av fribiljetterna. Anitha och Kajsa blir direkt inspanade av en kille som kommer fram och presenterar sig. Efter lite snack förstår de att han nog bara är ute efter en sak, men de pratar med honom hela kvällen och blir presenterade för ett par tjejkompisar till honom.

Förvånat upptäcker Anitha att det är hennes gamla arbetspolare från Gävle som sitter där. De tjattrar på som sjutton och smiter efter ett tag från Micke.

Anitha berättar om Erik som jobbar på Metrobutiken där hon jobbar, och får om igen höra att han är en liten Don Juan som hoppar i säng med olika tjejer varje helg. ”Honom har jag hört talas om. Han kallas för Vallentunas hoppa på tjej kille.”

Anitha himlar med ögonen ”Vilken otur, men han är söt att se på.” Hon möts av de andras gapskratt. ”Håll dig undan från honom. Han sårar dig bara.” Eva lägger sin hand på Anithas axel. ”Men han är jäkligt charmig!” säger Elin och skrattar igen. Gänget splittras inte förrän framåt stängningsdags. Nattbussen hem är full av tjoande och skrikande ungdomar i varierande åldrar och varenda sittplats är upptagen. Anitha får stå hela vägen och är beredd att ge en miljon för en säng när hon äntligen ser sitt hus.

Lördagsnatten hamnar tjejerna på en privat fest i Täby som urartar med slagsmål och sönderslagna möbler. Tjejerna tar besvikna en taxi hemåt istället och Anitha lägger sig klockan elva.

När hon tidigt på söndagsmorgonen sitter på tåget hem kilar det runt en massa tankar i huvudet. Kommer jag att träffa Kase? För naturligtvis måste jag träffa mina gamla väninnor och röja runt lite på stan. Annars får jag nog lappsjuka av att bara vara hemma och inte göra något speciellt. Kanske Kase åker runt i sin bil utanför discot, eller till och med kommer in?? Han brukar dyka upp när jag minst anar det. Lite som gubben i lådan.

Monica möter henne vid tågstationen, och de två syskonen babblar i ett om allt som hänt både i Stockholm och där hemma. Efter cirka tjugo minuters färd åker de in på gårdsplanen.

Det första Anitha gör när hon hoppat ur bilen är att ropa till sig sin katt Jesper, och kela med honom. Gud vad jag har saknat den här lille rackaren. Han är tovig i pälsen som sjutton och i stort behov en omgång med borste och kam. ”Jag tar hand om dig senare.” Anitha släpper iväg den svarta lurviga katten.

Det blir stora kramkalaset när de kommer in, men en timme senare är allt som vanligt. Föräldrarna går ut och jobbar med något på gården. På en bondgård finns det ju alltid göra.

Anitha ringer till väninnorna, och de bestämmer att de skall hitta på någonting. Hon går ut till föräldrarna för att fråga om det är möjligt att låna föräldrarnas bil, men det vill de inte vara med om. ”Du har ju nyss kommit hem, måste du ränna iväg direkt?” säger pappan besviket. ”Nej, nej det finns buss som åker in. Den får du ta.” Mammans min av besvikelse smärtar i Anitha, men hon vill så gärna träffa de andra.

Argt slänger hon snabbt på sig kläder, och springer ut till bussen som kommer om bara några minuter. Missar jag den är det kört! Sista bussen för dagen går NU! Om igen känner Anitha att det är så himla rätt att ha flyttat ifrån det här stöket. Visst man kan ju lifta till stan, men det finns ju faktiskt risker med det. Ändå var det just det Anitha gjort massor av gånger. Ibland fick hon gå rätt långt innan någon stannade. Bussen stannar med ett högt pysande, och hon kliver på.

Sååå skönt att slippa det här! Det gamla vanliga panoramat glider förbi fönstret och halvsovande tittar Anitha ut.

Vid busstationen blir hon mött av Maria, och de går till ett cafe där de gaggar i flera timmar tills Anitha måste fara hem med sista bussen som går vid tre. De pratar om killar, jobb och att Maria kanske eventuellt skall flytta hon med. ”Jag måste fundera…det är så osäkert, och…helst vill jag bo här.” Hon drar det tjocka håret bakom örat och vrider munnen i en mycket speciell min som vi kallar Maria-minen. ”Det vore jättekul om du också kom. Det är lite ensamt.” Anitha ser lite moloken ut, men ljusnar snabbt upp och lägger till. ”Det finns så mycket roligt att göra där borta. Det är ett helt annat liv. Här i Söderhamn är det verkligen dött. Allrahelst på vintrarna.” Plötsligt kör bussen in på hållplatsen och Anitha ge Maria en hård kram och rusar dit. ”Vi hörs! Sköt om dig!”

Väl hemma tar hon itu med att reda ut alla hemska tovor på Jesper, och passar på att ligga och mysa med honom. En katt kan Anitha inte skaffa förrän det finns ett fast boende, och Jesper var ju en utekatt nu så han vill inte flytta med. Kurrande gned katten sig mot henne och dreglade.

Egentligen är det mycket som lämnats bakom henne. Katterna, vännerna, familjen, livet med skog och natur och lite sved det i hjärttrakten när Anitha tänker på allt hon missar därhemma. Familjen blir lite främmande. Deras vardag är så annorlunda mot hennes turbulenta dagar. I storstan levs ju ett totalt annorlunda liv.

En telefonsignal får Anitha att rycka till och Jesper slinker snabbt iväg in under sängen. ”Östlund.” Hon ritar på anteckningsblocket som ligger vid telefonen. Hjärtan blandas med romber och pilar. ”Hejsan! Det är Ante. Jag tänkte fråga om du har lust att följa med på mc-semester?” Anitha var tveksam, men samtidigt intresserad. ”Är det okej om jag funderar lite på det? Jag vet faktiskt inte ens när jag får semester. Vi kan väl höras om några dagar?” Ante tyckte det var helt okej och efter att de talat lite om Stockholms uteliv och Antes liv i Örebro sade de hejdå och lade på.

På natten kryper Anitha ned i sängen och lägger Jesper tätt, tätt intill sig. Den svarta, långhåriga katten kurrar av välbehag hela natten.

Dagen efter åker föräldrarna på utlandssemester ”Hejdå, sköt om er nu! Hjälp Monica med djuren är du snäll. Vi är snart hemma igen.” De far iväg med vännerna som kommit för att hämta dem.

Anitha och Monica hjälps åt med djuren i ladugården, sedan packar hon ryggsäcken och åker till järnvägsstationen för vidare färd till Stockholm. En urtråkig färd med tråkiga människor i kupe`n. De flesta sitter och sover eller läser hela resan.

Tillbaka i huset är det bara att packa upp alla kläder hon hämtat. Så skönt att vara här igen Tänker hon, och somnar.

Dagarna kommer och går i varandra och hon tillbringar mesta fritiden framför teven livligt språkande med Kenneth. Tyvärr röker han som en skorsten så det ligger en tjock dimma av rök i vardagsrummet som tar sig in i hennes sovrum. Ibland undviker Anitha att gå in i vardagsrummet eftersom det blir jobbigt.

Hon söker efter lägenhet igen, men det verkar lönlöst. Alla objekt blir uthyrda till någon annan eller är riktiga råtthål. Dessutom vill ju lägenhetsförmedlaren ha pengar, och det blir dyrt.

Men en dag händer något...

Kapitel 11

Äntligen fredag! Anitha är på toppenhumör och sjunger högt när hon trycker upp svängdörren in till charken med foten. ”Krasch! Bang!” En kille i hennes egen ålder sitter på ändan strax innanför med en stor rostfri skål i famnen och tändstickor över hela huvudet och kläderna. ”Oj förlåt…det var inte meningen. Gud vad pinsamt. Jag trodde att det var tomt här.” Kinderna hettar och rodnaden når långt ned på halsen på henne. Samtidigt tänker Anitha för sig själv att situationen är vansinnigt lustig och har svårt att hålla sig för skratt. Med handen för munnen står hon helt perplex strax innanför dörren och bara glor på killen på golvet.  ”Vem är du?” säger han nyfiket med en hes röst som ger Anitha rysningar och lutar sig framåt med ena handen lyft. ”Jag heter Ola och jobbar här.” Hon känner att hjärtat tar ett extraskutt och ger honom ett stort leende.  ”Hej! Jag jobbar också här. Anitha heter jag. Vilket leende! Hon tittar honom i ögonen och känner små kittlingar när deras händer möts. ” Ola reser sig upp på knä för att samla ihop stickorna.”Välkommen i vårt lag. Hoppas att du skall trivas här hos oss.” Anitha ställer sig på knä bredvid.  ”Vänta så skall jag hjälpa dig.” Hon plockar först upp dem på golvet, sedan lite försiktigt de som fastnat i hans ljusa lockiga hår. Småleende tittar Anitha på sin skakandehand medan blicken glider över Ola. Jisus jag är så nervös att jag skakar. Han är väldigt söt. Vad skall jag säga nu då?

Plötsligt kommer Erik svischande in genom dörren och tittar fundersamt på Anitha och Ola som sitter på golvet. ”Vad i all världen sysslar ni med?” Han ler och sätter händerna i sidorna. ”Det hände en liten olycka” säger Ola och skrattar till lite generat. ”Varför berättade du inte att vi fått en ny anställd?” Lägger han snabbt till och spänner ögonen i sin arbetskompis innan han vänder blicken mot Anitha. ”Sorry, jag har legat inne i lumpen tills igår och inte varit här på länge. Jag jobbar i charken och heter Ola som sagt. Nu får du ursäkta, men jag måste plocka fram alla varor som skall in i charken. Brukar du också stå här?” Han sveper med handen över den stora disken som börjat fyllas av färsk fisk, ost i massor och korvar av alla sorter. Under tiden som Ola pratar reser han sig upp och sträcker fram handen för att hjälpa henne upp. ”Mm, jag, jag, jag brukar jobba både här, i konditoriet och i kassan.” Anitha stammar lite när hon pratar, och känner ett litet behagligt kviller i magen med vissheten att de kommer att träffas ofta och mycket. Erik tittar fundersamt på henne och håller upp svängdörren. ”Vi syns senare.” Hon hör att grabbarna skrattar när dörren åker igen och anar att de pratar om henne.

Med ett hårt grepp tar hon tag i den stora rullvagnen som är fylld av olika varor som skall plockas ut i butiken, och rullar sakta ut den.

På kvällen precis innan stängning kommer det in en söt kille som köper tuggummi. ”Det blir sex och femti. Ingenting annat som jag kan locka med? Kanske en tidning? Vilken härlig kväll det är, perfekt för att ta en lång mysig promenad. Vad skall du göra ikväll?” Anitha är på toppenhumör och pratar glatt med honom. ”Varsågod, det är jämnt. Jag tänkte gå hem och titta på en film. Du…” Den okände killens ansikte antog en röd nyans och han nästan stammade fram orden. ”Jag måste gå nu. Ha en bra kväll.” Med snabba steg skyndade han sig ut genom dörrarna innan hon hann säga något mer. Anitha plockade ihop kassan och gjorde sig redo att räkna den för att sedan gå hem.

Med studsande steg lämnar hon butiken efter ännu en lång dag, och när Anitha öppnar ytterdörren till sitt nya hem ropar Monica att en mäklare sökt henne.  ”Han bad dig ringa så fort du kom hem så det är bäst att du ringer nu.” Anitha tackar Monica innan hon med darrande fingrar slår siffrorna i det långa numret.  ”Hejsan! Vad bra att du ringde. Tyvärr har vi inte funnit något bra alternativ till dig, men vi gör vårt yttersta, jag lovar.” Mannen i luren låter verkligen ångerfull och orden hon tänkt säga blir osagda. Det är ju ingen ide att skälla på honom om de inte har något lämpligt, men lite tillsägning skadar nog inte. ”Det ni hänvisat till har bara varit smäck. Antingen svindyrt eller skitlångt borta. Ring mig när du hittar något. Läget är ganska akut för mig.” Mannen harklar sig och låter affärsmässig när han avslutar samtalet. ”Jag lovar att försöka hitta något passande för dig. Vi hör av oss.”  

Luren hinner knappt landa i klykan innan den ringer med ett högt skrällande. ”Ja hallå!” Anitha letar febrilt i minnet efter efternamnet på Monica. ”Hej! Det är syrran. Jag tänkte bara berätta att det har kommit en avi med tvåtusensjuhundra kronor hem hit.” Det mjuka hälsingemålet får Anitha att le, och hon saknar sin familj.

Efter att luren lagts på en stund senare tar hon ett glädjeskutt ut i köket. ”Inte dåligt, fyratusenfemhundra pix på kontot. Vad härligt. Jag känner mig rik!” Monica tittar upp från dagstidningen hon läser och ruskar skrattande på huvudet.  ”Är du helt tossig?” Anitha berättar vad som hänt och att hon varit nästan bankrutt. ”Jag gav mina sista pengar till dig i hyra. Lönen är inte speciellt hög på Metro. Handels har ju urusla avtal, men det är ett roligt jobb. Man träffar så många trevliga människor, och arbetskamraterna är jättesnälla.” Monica tittar allvarligt på den unga tjejen framför sig och undrar hur hennes framtid skulle te sig i Stockholm. Det var inte alltför lätt att komma som utböling från ett litet ställe. Klimatet ute i vimlet i storstaden var mycket tuffare än i en liten stad. ”Det löser sig säkert. Ta det lugnt du.”

Veckan slänger sig fram och plötsligt var det fredag igen. Anitha har sökt lägenhet på en massa platser, men blivit besviken om och om igen. ”Faan är det helt omöjligt?” Hon pratar för sig själv medan pekfingret följer rad efter rad i dagens nyheters bostadsannonser.  

Ola kikar in på lunchrummet och lägger sitt finger över rynkan mellan hennes ögon. ”Hallå där varför är du så bekymrad? En så söt tjej som du har väl inga problem?” Anitha suckar tungt och stannar upp med fingret för att vända sig mot Ola. ”Jag letar desperat efter någonstans att bo.” Erik kommer in genom dörren och tittar på dem. ”Tjena stumpan! Letar du något särskilt?” Han tänder en cigarrett och sätter på fläkten i taket.

Anitha drar ihop axlarna och suckar. ”Jag vill ha något eget! Det är jobbigt att bo hos någon annan! Man måste hela tiden tänka på vad man gör.” Eriks ögon vilar en lång stund på henne. ”Du får bo hos mig om du vill. Det vet du ju. Jag är en rätt schysst kille.” Det sista säger han med blicken full av bus. Hon skrattar för sig själv när tankarna på Eriks ord rusar genom hjärnan.  ”Nja, jag vill nog ha något eget, men tack för erbjudandet.” Anitha samlar ihop sina saker för att gå ut och sätta sig i kassan igen. Erik är grymt söt, men Ola verkar vara mer stabil. Båda är urcharmiga och gör dagarna mycket roligare. Hon skrattar åt lågt. Ola har säkert tjej. Killar som han är sällan lediga, men tänk om…? Jag hoppas att jag får chansen att lära känna honom ordentligt.

När stegen går hemåt känner Anitha att det pirrar i kroppen av längtan att gå ut. Inte en kväll till hemma. Jag vill ut och dansa. Hon tar några danssteg på vägen, och irriterade bilister tutar åt henne och hytter med näven. De belönas med ett stort leende och en glad vinkning.

Anitha ringer till väninnan Sussi som är trött och skall vara hemma, så det är bara att gilla läget. Skall det bli ännu en tv-kväll med Kenneth? NEJ! Jag vill att något skall hända nu! Det här är tråkigt! Hon byter kläder och sminkar sig. Lite kymigt att gå ut ensam, men vad har jag för val? Jag känner ju ingen här än.

Anitha tar kvällsbussen in till stan och närmar sig snart BZ som har livligt blinkande lampor i entre`n. Handflatorna är våta av svett och hon känner att benen darrar av nervositet. De kraftigt byggda vakterna med nästan fyrkantiga ansikten klippta i kortkort frisyr tittar på legitimationen och hälsar henne välkommen.

Musiken hördes ned till garderoben, och efter att ha lämnat in jackan går hon uppför trappan och direkt upp på dansgolvet. Aldrig att jag vågar bjuda upp någon kille. Hellre dansar jag själv. Njutningsfullt följer hon rytmen av musiken med kroppen i en vågrörelse och blundar för att slippa se alla människor som står runt golvet. Skit i dem! Dansa!  De smala höfterna rör sig mjukt och plötsligt tar en mörkhårig kille tag i hennes arm. ”Ursäkta, Ruffe heter jag. Är det okej om jag dansar med dig? Jag är ensam här ikväll.” Anitha pekar på dansgolvet framför sig och gör en inbjudande gest. ”Varsågod. Anitha heter jag. Kul att träffas.” Efter några danser sätter de sig vid ett bord och pratar.

”Du, det var jättekul att träffas, men jag måste dra hem. Skall jobba tidigt imorgon. Vi ses säkert fler gånger. Ha en fortsatt trevlig kväll.” Ruffe går ned till garderoben med ett leende på läpparna. Det känns skönt att gå hem i hyfsad tid, även om det känns lite fel att gå ifrån den trevliga norrländskan han mött. Han riktigt längtar efter sin säng.

Anitha dricker cocacola på cocacola och är snart speedad av allt koffein. Ett jättegäng grabbar från Nynäshamn drar in henne i sin gemenskap, och hon dansar med var och en av dem tills fötterna glöder. Anitha trivs, men känner att det är tid för hemgång. ”Tack för en superkväll. Jag tänker försöka ta trebussen hem.” En snabb blick på klockan visar att det börjar bli bråttom att sticka iväg, och hon kramar snabbt om dem en efter en innan hon skyndar sig nedför trappan till garderoben.

Med jackan över ena armen skyndar Anitha sig gatan fram för att kliva på bussen som redan står vid hållplatsen och väntar. Fötterna ömmar som sjutton och skorna åker av en efter en. Hon sitter och gnuggar de skavsårsprydda hälarna när en kille stannar framför henne. ”Ursäkta är den här platsen ledig?” Han gör sig redo att sätta sig. ”Mm varsågod. Vänta så skall jag maka på mig.” Anitha flyttar sig inåt fönstret och drar på sig strumpor och skor.” Jag har dansat hela natten och är alldeles öm om fötterna” Hon ler urskuldande mot honom. Han drar sin långa flyelugg åt sidan och sätter den bakom örat. ”Samma här, men jag har haft superkul. Var kommer du ifrån? Din dialekt gör att jag gissar på norrland. Charlie heter jag förresten. Är lite trött, så hjärnan fungerar inte riktigt som den skall. Förresten gör väl ölen sitt.” Han lägger ena benet över det andra och placerar händerna på låren. ”Jag kommer från Näsby park och är faktiskt en av de få här i Stockholm som har hela släktträdet här. Min farfars farfars far tror jag det var som invandrade hit för en massa år sedan, eller rättare sagt årtionden. Ja vi kommer från Belgien från början. Vallonsläkt du vet, smeder, valfångare och flera andra hantverk.” Charlie sträcker på sig och ser nästan förnäm ut. ”Du då? Du verkar vara från samma släkt? De där typiska tjocka ögonbrynen och ögonens mörkhet gör att jag tror det. Eller?” Han slappnar av och sjunker ihop i kroppen igen medan han drar dragkedjan på jackan fram och tillbaka. ”Du kanske är utländsk? Italienare? Turk?”

 Bussen stannar för att släppa av några passagerare och ett gäng stimmiga tonåringar kliver på. De tjafsar med chauffören och stämningen blir hätsk. Nervöst betraktar bussens passagerare skådespelet och känner att de inte vågar säga något till de uppretade ungdomarna som spottar när de pratar. ”Jävla idiot! Släpp in oss nu! Busskortet ligger hemma säger jag ju, och pengarna är slut.” Den kortklippta tufft klädda killen tittar på sina kamrater och garvar högt. ”Pengarna är slut. Endos finito,  gone with the wind.” Plötsligt greppar han busschaufförens krage och stirrar honom stint in i ögonen. ”Hörru blattejävel släpp in oss i bussen, annars…” Killen vevar med knuten hand bara några centimeter från ansiktet på den andre. Plötsligt glider en polisbil förbi tätt intill och killarna kastar sig handlöst ut från bussen och springer skrattande därifrån. Han som bråkat mest vänder sig om och kör upp fingret i en obscen gest, sedan drar han med handen snabbt över halsen som om han skär av den. Chauffören stänger igen dörrarna och startar upp bussen. De mörka händerna skakar av både rädsla och ilska.

Anitha drar en djup suck och märker att hon håller ett krampaktigt tag i Charlies hand. ”Åh förlåt, jag blev bara så rädd. Är inte riktigt van sådant där. Nyinflyttad du vet.” Andningen blir normal igen och hon tar upp tråden där de tappat den. ”Jag är av vallonsläkt jag med. Vår släkting var tydligen valfångare eller något liknande. Det är på pappas sida. Mamma kommer ursprungligen från Uppsala och har hela sin släkt där och i Stockholm, men jag kommer från Hälsingland, en liten pyttestad som heter Söderhamn. Helt död på vintern och fylld av turister på sommaren. Jag längtar inte tillbaka, men min familj bor ju kvar så jag måste åka dit ibland. Just nu söker jag någonstans att bo.” Charlie nickade och gjorde allt för att inte somna. ”Det måste vara jobbigt att flytta från familjen? Jag bor hemma fortfarande, och fyller tjugotre till vintern. Det är svårt att hitta lägenhet här, och dyrt…” Han gäspar och sätter handen för munnen. ”Sorry, men jag är så jäkla slut. Vi är framme snart nu.” Han reser sig upp och trycker på stoppknappen. ”Här skall jag av. Ha det bra, och lycka till med lägenhetsletandet.”

Anitha har i stort sett berättat hela sitt liv dittills när de skiljs åt. Stackaren, han fick inte en syl i vädret eftersom hon var så himla glad och uppåt och babblade i ett. Klockan har nästan passerat fem när Anitha trött ramlar i säng efter att ha satt alarmet på klockan halv sju.