Anitha Östlunds krönikor                                                                           

          Syskonkärlek

Krönikor

Genom åren har jag skrivit en hel del krönikor som du nu kan läsa här.

Skall vi lära barnet hyfs genom att ignorera det?

 Eftersom jag hade så mycket på schemat igår hann jag aldrig titta i aftonbladet som låg på bordet hela dagen, men slår upp den nu på morgonen och möts av detta på insändarsidan:

Ska vi lära föräldrar att kränka sina barn?

Det är Monica Danielsson socionom, och Birgitta Jansson psykolog som skrivit den

I artikeln diskuteras kommunernas föräldrakurser som det görs massor av reklam för på skolor och i tidningar. Jag har läst det lilla reklambladet, och min tanke då var att det är väl bra att de som har problem får hjälp.

Men när jag läser artikeln ser jag att det är auktoritära metoder som lärs ut. Sådana här straffmetoder som jag hatar. Bland annat går en metod ut på att man straffar barnet genom att ignorera det om barnet gjort något fel.. Till och med om barnet vaknar nattetid och skriker skall det ignoreras.

Superbra metod eller? Idioter säger jag. Vad lär sig ett barn som ignoreras av en vuxen när det är ledset?

Naturligtvis att det inte är någon ide´att söka hjälp. Istället vänder det ledsenheten inåt. Jag har sett bilder från ett polskt barnhem där barnen inte fick någon tröst. De blev inbundna och utstrålade en sådan sorg att det vred om mitt hjärta.

Är det sådana barn vi vill ha?

Är det underligt om de ignorerar vuxna när de blir äldre. Fångas de inte upp av en vuxen famn kan vad som helst hända.

En annan metod är att barnet genom gott uppförande "köper" en extra godnattsaga, klistermärken eller att ta en kamrat med hem. Skitbra! Som artikelförfattarna skriver gör barn mot andra som de uppfostras själva.

Ytterligare en är time-outmetoden...dvs barnet får sitta avskilt och fundera över det som skett, ibland kanske till och med stängas in i ett rum några minuter för att coola ned sig själv. Det här kan jag köpa, MEN sedan läser jag resten av texten och blir så arg att jag darrar. Om barnet skriker skall du ignorera det, och höja ljudet på tv:n eller sätta på musik på så hög volym att det inte hörs.

Nu höjer jag om igen ett varnande finger. Visst kan det bli superstökigt här hemma med tre tokiga ungar som skriker ikapp, men jag sätter mig ned på golvet för att coola ned dem, och får dem att sitta med, sedan ber jag dem lugna ned sig.

OM jag stänger in någon av dem håller jag hela tiden kontakten genom dörren genom att uppmana vederbörande att dämpa sig så får han/hon komma ut. ALDRIG att jag skulle höja volymen och ignorera den lilla parveln som inte riktigt kan kontrollera sitt humör ännu.

Vad tror du händer när den här ignorerade ungen växer upp?

Han/hon litar aldrig på vuxna, och kan till och med gå till handgripligheter då han/hon blir större.

Är det inte nog med ignorans i samhället? Vi ignorerar uteliggare, blundar då grannbarnen blir slagna av andra barn, struntar i ljudet som hörs från lägenheten ovanpå sena lördagkvällar när det är bråk IGEN.

Kan vi inte istället bry oss om de som är i vår närhet? Inklusive främlingar. Många är de gånger då jag tagit med övergivna killar och tjejer, inte alltför nyktra hem till mitt lilla krypin. Bara därför att jag kan, och de inte riktigt mått så bra eller inte haft någonstans att ta vägen.

Om vi håller om våra barn en extra gång istället för att jobba extra för att köpa senaste stereon tror jag att vi kommer långt. Därmed inte sagt att hjälp ibland kan behövas utifrån. Alla barn är olika, och har olika behov.

Så stoppar man mobbing, eller?

Blåsljud i hjärtat=aorta insufficiens 30 sept. 2011

Vår dotter är en riktig dramaqueen och sitter sällan på sin söta rumpa och bara är. Mamma säger att jag var och är likadan, och lite småleende kan jag väl hålla med.

 

 Nu dröjer det två år tills det är dags för koll igen, och den här gången fick jag ett litet vitt papper som skall visas för tandläkaren om hon skall ta bort en tand eller göra lite allvarligare operationer. Detta för infektionsrisken.

Vi hämtade de andra ungarna, och jag blev snorigare ju längre kvällen gick.

Natten blev tung...jag började skriva på Ronnie Lundins bok Ivar Hamarsman som filmmanus, och kollade alla mejl som droppat in. Väntar fortfarande på DET mejlet...du vet det där från ett förlag som vill ha min bok. Men...icke...

Jag låg och vred mig hela natten, snorade, hostade och mådde allmänt bläh.

I morse vid fem steg jag upp och tog ut en motvillig Zilla som vägrade lämna sin bebis. Hon till och med morrar då jag närmar mig. Lilla grynet gjorde ifrån sig, och skyndade in.

Jag väckte Peter, snorade, snorade och snorade ännu mer. Förkylningen eskalerade på bara några minuter från sådär till usch. Nu värker skallen, öronen och näsan rinner. Vilken bra början på helgen.

Nu sitter jag på parkeringen och bloggar, sedan skall jag hem och skriva på manuset. Får använda varannan till Ronnies.

Ha en underbar dag.
Kram

30 aug. 2011

Mångmamma pratar i dagens blogginlägg om fördomar.

Hur vet man om ens älskade är den rätte?

Idag skall jag vara lite "tung" i mitt skrivande.

   För några dagar sedan hittade jag en insändare i en gammal veckorevyn som Peter släpat hem. Tjejen var tjugotre år och hade varit tillsammans med en kille i fyra år. Nu ville han förlova sig, och hon fick stora hispan. Ju längre jag läser texten desto klarare står det för mig att hon nog borde tänka sig för både en och två gånger. När något känns fel, är det oftast det.

   Jag själv som tjugotreåring var totalt okapabel att se om jag var kär, och en kille från Hudiksvall hade fångat mitt hjärta, och höll det hårt, hårt i massor av år utan att ta konsekvenserna av det han gjort. Så tjugotre år gammal var jag flyttad till Stockholm, men hjärtat kvar i Hudiksvall.
   Inget bra scenario för att skapa ett förhållande med en ny kärlek, men jag försökte flera gånger att radera ut min kärlek som var intensiv, smärtfylld och omöjlig att bli av med. Killen förföljde mig i drömmarna, och dagtid tyckte jag mig se honom överallt. Det mest underliga är, att trots våra känslor blev vi aldrig ett riktigt par. Kanske var det smärtan i det som gjorde att jag varje gång vi sågs släppte allt jag hade i händerna för att kasta mig i hans famn, och bli sårad igen. Ett destruktivt tillvägagångssätt som skadade min syn på killar, och ruskade om min värld med jämna mellanrum.
Det är bland annat om den tiden min kommande självbiografi JA ÄLSKER DÄJ JA handlar.

Nåväl, som trettiosexåring mötte jag Peter, helt annorlunda än alla andra pojkvänner jag haft genom åren, Han var lång, kraftigt byggd, självgående, charmig, aldrig bangen att göra saker, och bäst av allt kär i mig, och beredd att satsa på oss. Helt enkelt en MAN
   Nu blev det naturligtvis en massa komplikationer, och han började med det här berömda katt och råttaspelet.
    En dag satte jag ned foten, och frågade hur Peter ville ha det, och om vi skulle satsa. Då sade han ja, och allt lades sakta men säkert på plats. Den stökiga tiden med exflickvänner som ständigt ringde, och karlar som ibland var mysig, ibland avvaktande försvann.

Några år senare var jag sambo, och lycklig...i alla fall trodde jag det...
   Tankar om han var den rätte poppade upp då och då i hjärnan.
   När jag surfade runt på nätet märkte jag snabbt att det var många som undrade detsamma.

Men veckorevyns Hanna Arnhög skrev en enormt bra sak angående det. Nämligen det här:
   "Jag frågade en kvinna jag känner, som varit gift i tjugo år, hur hon visste att hennes man var den rätte. Vet du vad hon svarade? Att hon inte visste. Det enda hon var säker på var att varje gång hon tänkte sig ett liv utan honom, kom hon fram till att det var ett liv hon inte ville leva..."

Det var väl en ganska bra förklaring?

Peter är min bästa vän, och jag älskar honom intensivt. Att leva utan honom vid min sida skulle göra mitt liv tomt och tråkigt. Vi är två själskamrater, båda lika intensiva som en vårflod. och med humör som tigrar.

Mamma tycker...

För en liten stund sedan ringde min mamma. Samtalet lät ungefär så här:
"Hej gumman, hur är det? Jag vill bara tala om att jag skäms över att ha tvivlat på din skrivkapacitet. Jag har läst din bok du gav mig. PAPPERSKÄRVOR hette den va? Du är briljant. Vilken fantasi du har, men.." Hon tvekar innan hon fortsätter. "Varför skriver du om så tunga ämnen?"
Jag ler, och både känner och ser hur håret reser sig på mina armar. Min mamma är bokslukare, och mycket bestämd med vad hon gillar och inte. Hon och många andra har varit lite avog mot mitt yrkesval, och ofta tjatat om att det vore bättre om jag fokuserade på att hitta ett "riktigt" jobb.

Jag behöver däremot inte fundera länge på svaret. "Jag vill med mina texter visa på för folk vad som pågår bakom dörrarna. Väcka debatt och provocera. Förresten skall några kronor per bok gå till stöd till barn utsatta för sexövergrepp när jag säljer nästa bok. Vill du vara testläsare förresten?"
Jag nästan hör hur hon vrider olustigt på sig, och rösten är tveksam när hon svarar. "Nja, jag...ärligt talat så skulle jag aldrig köpa en sådan tung bok som du skriver nu. Efter vad du berättat om den vågar jag nog inte läsa den, men...jag kan försöka."
Hon pratar om begravningen, och hur vackert avslut han fick. Med skönsång, vackra ord och MASSOR av tårar. Jag tror ingen gick därifrån utan blanka ögon, och rödgråtna kinder.
Jag hoppas att jag aldrig mer behöver vara med om något dylikt.

Innan vi lägger på säger mamma att hon är stolt över mig, och att hon tror på mitt skrivande.

Konstigt nog känns det som om jag begåvats med en multimegastor stjärna i protokollet, för det spelar ingen roll hur mycket självständighet som jag lagt i mitt liv, att få hennes eloge betyder massor, och jag är fylld av lycka när vi avlutar samtalet med det vanliga puss och kramandet.

ADHD Eller?/8 juli 2011

Vaknar öm i ryggen efter att ha tillbringat några få timmar i Zabines säng. Det knakar i ryggen när jag rätar på mig. Razmus och Hampuz sover i våra sängar, Peter ligger i Razmus. Rörigt? ha, ha...det brukar bli lite pannkaka av det hela om man säger så.

Solen strålar som alltid, och daggen i gräset blöter ned mina fötter när jag och Peter går ut i trädgården för att titta på nykomlingen som jag planterade igår. Den lilla vita rosen doftar underbart, och kommer att bli ett snyggt blickfång när hon växer upp.

Bordet är fyllt av böcker, anteckningar och pärmar efter att jag jobbat med texten.
Igår kikade jag på PODKAST och testade lite. Det är mycket, mycket bättre ljud i Mac:en än i PC:n, den saken är säker.

Snabbläser tidningen på nätet, och fylls av harm när Linda (Rosing) Thelenius uttalar sig om ADHD i tidningen. Nu har det gudbevars kommit till hennes kännedom att hon har det, och snabbt skyller hon alla idiotsaker hon gjort på sjukdomen.
ADHD kan användas i kreativt syfte, och tror jag är orsaken till mitt enorma driv. Jag har ingen diagnos, men...jag anar...och min omgivning med.
Lindas beteende beror nog mycket på att hon velat ha uppmärksamhet, och hittat vägar att få den. Till kostnad av sitt jag...men hon är säkert sjuk också.

Jag känner en liten pojke som har ADHD. Han studsar mellan golv och tak, är högexplosiv på många sätt och fylld av enorm energi på många sätt. Tabletter har hjälpt honom att coola ned, och livet är enklare för de som är runt honom. Frågan är om sjukdomen kan växa bort.
Ett ex till mig var likadan, men lugnade ned sig lite som vuxen.
Jag tror att man måste lära sig att använda speedet som energi i det man gör. I mitt fall använder jag kreativiteten och alla snabba kickar till att leva intensivare.

En blomma för mig är inte bara en blomma. Den är ett doftande konstverk, fylld av intressanta insekter, och ett ornament av streck. Lägg sedan på alla texter som på några sekunder fyller min hjärna, och bilder av tänkbara fotovinklar som flashar när jag blundar några sekunder.

Det är lite som att leva under ett konstant rus av eufori och lycka att leva.
Jag blir lika lätt uttråkad och ointresserad när jag tvingas göra något jag inte vill. Då kommer gäspningar och lusten att sova över mig. Något som ett antal pojkvänner fått utstå.


Ringde till mamma igår för att få henne att komma hit och träffa småskruttarna några dagar. De håller på med höet berättar hon, och minnesbilder av tidigare höbärgningar flashar förbi i hjärnan. Vareviga sommar stod jag där med högaffeln eller krattan i handen, medan mina klasskamrater cyklade till badet. FUSK, FUSK, FUSK minns jag att jag tänkte, och flämtade av värmen och svor åt bromsen som älskade min kropp.
Det var många gånger jag önskade att vi var en vanlig familj, utan en massa djur och mark, Och att mamma och pappa kunde vara något annat än bönder.

Nu har Razmus vaknat, och snart mycket snart är det dags för frukost.

Matmamma, smink och barndomsminnen /7 juli 2011

Att äta innebär för mig bara en livsnödvändighet, och som singel slarvade jag rejält med det. Gymträningen krävde energi, och fick det, men utöver det var jag ingen gourmet precis.
Sedan kom barnen och krävde mat, mat, mat...


Jag har pratat runt lite med mina vänner, och många med mig känner likadant.
Det är underbart att vara hemma med ungar, men...livet verkar plötsligt bara handla om mat, och fika.
Vilken lyx det skulle vara att ha en privat kock som fixade maten.

Det är samma sak med smink.
Jag har aldrig fattat vitsen med att först tvätta ansiktet omsorgsfullt, och sedan kladda det fullt med krämer och puder. Numera är det ytterst sällan som jag sminkar mig.
Min lilla dotter däremot är fascinerad av den där världen, och jag blir inte förvånad om hon börjar tidigt med sådant där.
Zabine är allt jag inte är...förutom utseendet.
Lilljäntan är superfeminin, långbent, gråtig och supertjej. Samtidigt är hon en kopia av mig som liten. Till och med hennes små glada skutt får mig att le igenkännande.

Det ständiga blomsamlandet, och letandet efter nya djur och insekter att rädda. Sjungandet och hopsnickrandet av nya sånger, berättandet, skrattet är andra saker som jag vagt känner igen. Min mamma har berättat en hel del, men då och då poppar korta minnesfrekvenser upp, och jag hör min egen röst som liten. Schcizofrent eller hur? Men samtidigt är det en gudagåva att ha sådana minnen.

Jag hade en lycklig barndom, till och med underbar. Mitt liv utspelade sig långt ut på landet, med en ständigt hemmavarande mamma, och farmor ett stenkast bort. Jag hade djur i massor, och sjön låg nedanför huset med möjligheter att bada, fiska, eller ligga och studera sjöfåglar.
Min mormor bodde i staden intill, och jag träffade henne minst en gång i veckan.

Med sorg i hjärtat ser jag mina små växa upp utan närvarande mor- och farföräldrar. Visst träffar de farmor och farfar ibland, men det är långt mellan gångerna. Mormor och morfar bor trettio mil bort, och träffar barnbarnen ännu mer sällan.
Den där underbara samvaron med gamla får våra små hitta på annat håll. Det blir grannar och bekanta.
Egentligen vore det superbt för ungarna om vi bodde i så kallat familjehus. Jag tror att ungar som umgås med äldre och får lära sig historia ur deras perspektiv, höra om förfäder, och vad som gällde förr i tiden. Kort sagt lyssna på farmors eller mormors historia om livet...
De barnen får en grundtrygghet, och blir inga satungar som slår sönder busskurer och gamla tanter. De ungarna fylls av respekt för livet, en visdom som mamma och pappa inte är kapabel att ge hur mycket de än vill.

Kriminella talar ofta om att de vill ha respekt, men det får man bara genom att själv respektera.

I min pågående film och bok med arbetsnamnet Skam och Skuld har jag en karaktär som heter Benjamin. Han har aldrig fått respekt på det viset. Benjamin växer upp med en snedvriden syn på vad kärlek är, och inser med förtvivlan som fjortonåring att världen inte alls är sådan som hans föräldrar sagt. En schizofren mamma och icke närvarande pappa ställer honom ensam utan vare sig skydd för andra barns påhopp eller naturliga känslor.

Av någon underlig anledning handlar mina böcker ofta om de som hamnat utanför, och jag söker orsaken till varför det blivit så. Deras hjärnor blir mentalt dissikerade i mina texter, och ytterligheter speglar deras liv.

Jag tänkte läsa in början på boken, och sätta ut den på bloggen, men...tiden räcker inte riktigt till trots att jag naggar nattsömnen grovt i kanterna.

Brev från mitt vuxna jag till mig själv som ung/ 2011-05

Lilla, lilla gumman…om du bara anade vilka möjligheter ditt liv innebär, men du måste våga gå emot de vuxnas önskningar och följa dina drömmar.
Strunta i studievägledarens råd om att läsa till socionom, och sök till frisörlinjen om det lockar. Utbildningsvägen kan ändras om du känner att du hamnat fel.

Försök att kasta blygheten åt sidan då du får chanser att synas mer än andra, och låt aldrig, aldrig någon trycka ned dig i skorna, varken ung eller gammal.
Och snälla älskade unge lägg inte ritpennorna på hyllan när du lämnat din trygga barndomsort, och göm inte det du skrivit sena nätter i röda pärmar.

När du en gång börjar jobba måste du komma ihåg att det absolut viktigaste är att du trivs och ärligt kan säga dig själv varje morgon att du älskar det du gör.
Minns att ingen blir glad av att äga en massa saker, så res och se världen för dina intjänade slantar istället för att köpa massor av kläder som du ändå tröttnar på efter några gånger.

Angående kärlek kan jag bara säga några få saker.
Sök bland dem som står bakom de högskrävlande lustigkurrarna, och gå inte bara efter utseendet. Lyssna till orden, och stanna upp för att ta in kemin.
Lita alltid på din intuition när den säger dig något, och tillåt aldrig någon att förminska dig.
Kom ihåg att den du lever med är en människa, inget föremål du kan äga, och att du skall vara ärlig i dina känslor mot honom eller henne.
Låt ingen använda din kropp som en sexvara eftersom den är det värdefullaste du har, och inte skall slösas bort.

Min lilla sötnos som likt ett kvicksilver försöker ta in världen fortare än det är möjligt…stanna upp ibland och lyssna, njut och ta in världen. Tiden springer inte ifrån dig, och du mår så mycket bättre om du vågar bromsa.
Flytta ut på landet och skapa med händerna, gräv i jorden, skriv och måla så hittar du elixiret du annars måste söka under hela din livstid.

Nu har jag ett enda råd att ge dig, men ack så allvarligt.
Vänta inte med att skaffa barn tills din kropp börjar sacka. Naturen är inte skapt på det sättet, och du slipper många sorgenätter om du utnyttjar de första trettiofem till barnalstring. Då undviker du värkande lekamen, och besök hos Sankte Per i förtid.

Nu älskade Anitha hoppas jag att ditt nyfikna sinne skall leda dig rätt, och att de som lever runt dig inser den storhet i livet som varje människa äger.

Att kämpa för sin dröm

Jag lyckades nätt och jämnt kämpa mig ur det nattsvarta mörkret som omfamnat mig då sprutan sattes i min rygg, och smärtan slog emot mig som en vägg.
Flämtande kisade jag mot starka lampor ovanför mitt huvud, och hörde läkarna tala lågt med varandra. ”Vad skall vi göra? Vi förlorar henne om det inte vänder. Finns det inget mer?”
Sedan slocknade jag , och mörkret vann över ljuset igen.

Nästa gång ögonen öppnades fann de ett mjukt ljus, och låg musik som då och då genomborrades av försiktiga fotsteg. ”Är du vaken?” sade någon precis vid mitt öra med låg röst. ”Hur känner du dig?” Min hals sved efter slangen som körts ned i den, och orden ville inte riktigt komma ut. Kraxande viskade jag ”Jodå, ungefär som om en lastbil kört över mig femton gånger.” Min hjärna ställde frågan mina läppar inte vågade, och jag mötte den vitklädda kvinnans blåa ögon.
”Du fick en son som förvisso är lite tidig och just nu är placerad i kuvös, men han mår bra och har redan kissat ned en sköterska därnere.” Det sista hörde jag inte utan gled in i dimman igen med ett leende. En son, en underbar son jublade jag inombords.

Några dagar senare var jag mitt gamla vanliga jag, och insikten att jag nästan dött, men överlevt gjorde mig euforisk. Beslutet kom över mig på natten då jag låg vaken som alltid och tittade på ett foto av mina två andra barn som var hemma med min sambo. Jag skall skriva en bok om det jag gått igenom.

Och så blev det, men i och med att jag började skriva var det omöjligt att sluta. Text efter text flätades ihop, och jag som aldrig anammat datorernas mystiska värld lärde mig genom idogt letande på nätet, och massor av envishet hur cybervärlden fungerade.
Eftersom min bok trycktes på print-on-demand fick jag själv marknadsföra den, och startade novellbloggen-razaha.blogspot.com i samma veva. Min hjärna var brännhet av alla uppslag som jag fick natt som dag, och de plitades noggrant ned i min randiga anteckningsbok som alltid fanns i min närhet för att sedan slussas ut på nätet.
Jag letade upp en nättidning som heter Sourze och skickade in mina noveller, krönikor och dikter till dem. Bloggar startades både på wordpress och aftonbladet.

En dag öppnade jag tidningen Metro och fann en artikel där de skrev om en ny sajt som heter kapitel1.se. När jag skummade vidare genom texten såg jag att de skulle ha en bokmanustävling och hoppade på det direkt.
Tävlingen gick hyfsat, och innan den var över hade cirka tretusen läsare läst min bok, och en del kommentarer syntes under den, men den såldes bara sådär…
Fortsättningsvis letade jag upp recensenter som kikade igenom boken, och kommenterade den på sin sida. ”För blodig och fylld av för mycket smärta” sade hon och dissade den totalt. En simpel tvåa fick jag nöja mig med.

Trevande skaffade jag mig en domän och plats på ett webhotell. Det blev många svängar hit och dit innan jag fattade hur man bar sig åt för att skapa en snygg hemsida där alla mina texter och böcker lades in. Idag är den livligt trafikerad och många författare har ansökt om att få finnas med. Hemsidan förnyas ständigt genom att jag luskar upp tips och tävlingar som jag informerar om. Med tiden har jag lagt in hundratals med noveller som mina läsare får ta del av gratis. Allt för att kanske lyckas fånga någon som gillar mitt sätt att skriva och rekommenderar mig till andra.

I skummet av hemsidesinförskaffandet började ytterligare en bok att växa fram, och när faktumet att vi skulle till bokmässan i Göteborg dök upp här hemma skyndade jag mig att trycka upp en novellsamling som fick det påhittade namnet Pappersskärvor. Tretusen spänn fattigare höll jag underverket i min hand, och bara några månader senare fick jag två superfina recensioner som lyfte upp mig till rosa moln. Mitt självförtroende reste sig som en stegrande häst och stannade uppe en lång stund.

Genom ödets nyck fann Fredrik Lindqvist som är dramaturg min blogg, gillade den och informerade mig i förbigående att en ettårig kurs skulle påbörjas i Botkyrka om att skriva filmmanus. Orsaken till mejlet var att han gillade det jag skrivit och ville ha sin bok med på min sida.

Skrattande ringde jag min kille som tvekade bara några sekunder innan han gav sitt okej. Egentligen skulle jag behövt ett jobb för att dra in pengar till vårt byggprojekt, men han förstod och stöttade på alla sätt mitt envisa stångande med jantelagen.
Själv var jag fullt övertygad om att ödet stoppat mitt ettåriga frenetiska sökande av jobb, och kastat mig till insikt.

Nu står jag här på darrande ben, nybliven filmmanusförfattare med en superb filmide i näven, och huvudet fyllt av visioner och trådar av spänning. Året i Manuspiloterna har gett mig insikt efter insikt, och för mig finns idag inget annat alternativ än att skriva.

 

 

 

 

Måste alla hoppa för att en gör det?

Om du ser någon hoppa från ett stup, följer du då efter?

Den här frågan har stor relevans eftersom det verkar som att den fria viljan flugit sin kos totalt idag.
Alla kvinnor skall vara konstruerade på exakt samma vis, och kläderna de bär har någon annan tagit beslut om.
Inte underligt att barnen i förskolan pratar om bantning sinsemellan, och vikten av att ha rätt sorts kläder.
Det som är udda förkastas och nidord haglar från söta flickmunnar som knappt lärt sig läsa de snygga reportagen i mammornas tidningar om hur man tappar si och så många kilon. Skrämmande tycker jag och många andra.

Häromdagen kom min lilla sexåring hem med tårar i ögonen, och sade att en klasskamrat kallat henne tjock, och att hon borde banta.

För det första är min tös smal som en vidja, och för det andra ser jag rött av ordet banta.

Jag har aldrig någonsin bantat, och kommer inte heller att göra det. Man rör sig mer och äter mindre så försvinner det där lilla extra som lagt sig i små ringar runt magen över vintern. Så jäkla enkelt är det.
Det här med barnkläder gör mig också ursinnig. Vad är det för vits att köpa svindyra kläder som smutsas ned två sekunder efter att de beträtt parkleken, och varför? varför? varför? gör de flickkläderna ljusrosa? Cerise är helt okej, mörkrosa med, men herregudarne varför ljusa kläder?
Jo, jo jag vet att jag har valmöjlighet själv, men barnen bestämmer ju delvis själv vad de vill ha, och de ser vad kompisarna bär. Så sköra i tanke och vilja.

På vårt dagis springer var och varannan unge omkring i prinsessklänningar. Nu är det ju inga problem med det om ALLA har sådana, men ibland är det bara några enstaka, och då blir det catfight. De drar i tyget, och ibland spricker skiten.

När de blir ungdomar kommer vi till området dyra jeans. jag skulle ALDRIG kunna lägga ut 4000 spänn på ett par jeans, inte ens om de var av guld. Jag har haft långa diskussioner med en i min närhet om ämnet, och vi är av olika åsikt om det här. Hon säger att barnen måste få samma kläder som alla andra för att inte avvika från de andra.

Jag har blivit uppfostrad av min mamma att tro på mig själv, och ha modet ATT avvika. Om jag gillar något använder jag det, punkt.

I min värld finns inte ens tanken att köpa ett par jeans till barnen över trehundra. Jag använder mig mycket av Tradera där jag köper och säljer begagnade kläder till shyssta priser. Det är många sköna tusenlappar jag spar på det här viset. Pengar man kan ha roligt för.

Än idag som vuxen gillar jag att ha kläder som ingen annan har, och handlar mycket begagnat och på små udda ställen. Billiga och roliga kläder. Sådant som folk blir glad av, eller provocerad. Jag hatar att klä mig som andra, och den absoluta mardrömmen när jag var liten var när mamma kom hem med ett plagg från JC, vår lilla småstads enda ungdomsbutik. ALLA hade ju dem.

En ung tjej skrev till mig och bad mig att ta upp det här på min blogg. Hon var av samma kaliber som mig, och bar det hon kände för, vilket resulterade i skällsord från omgivningen, och nästanmobbing. Hon hade en helt egen stil som provocerade folk som såg henne, och hon fick ständiga påhopp, något jag sluppit.
Hennes brev berörde mig djupt och jag skickade ett peppande svar där jag också lovade att skriva en längre artikel om det här.

Åter tillbaka till början. Om en människa hoppar från ett berg, måste då alla följa efter? Skulle du?

Kommentera gärna, och berätta hur du gör.
Ha det, Kram

 

 

ALFAKASSAN_Buffel och båg?/ 9 maj

Jag är ARG, sådär arg som små barn kan bli när de skriker vilt och kastar saker i förtvivlan över att något är fel.
Exakt så känner jag mig nu, och maktlös…mot myndigheter och ALFA-kassan som skickar mig papper efter papper fyllda med paragrafer om vad som gäller.

Jag skall börja från början.
I tjugo år jobbade jag på en elaffär, och betalade in summor av pengar till ett fackförbund jag aldrig någonsin använde.
En dag sade jag upp mig från avtalet, men fick en straffavgift för att jag inte sade upp mig på ”rätt sätt”.
Det är extremt lätt att gå med i dessa kassor, men segare än karlssons klister att ta sig ur. De håller fast en med näbbar och klor, öser över en papper.

Nåväl, 2003 födde jag min äldsta son, 2005 min dotter, och 2007 när jag var på väg ut i yrkeslivet kom en liten överraskning i form av Hampuz som nu är tre år.
Mellan varje barns födelse har jag gått arbetslös några veckor, och sökt jobb (som man ju måste) höggravid.

Eftersom jag haft förmånen att ha min mamma hemma när jag var liten ville jag ge samma sak till våra barn, och har levt på existensminimum under många år av den anledningen

2009 tog jag mig till arbetsförmedlingen samma dag som föräldrapenningen tog slut, och möttes av en massa olika papper som skulle skrivas i, och gick med i ALFA-kassan för att de verkade humanare än andra. Lite som att använda grön el.

Efter att ha sökt över hundra olika jobb som ingen svarade på bestämde jag mig för att studera och ringde till ALFA- kassan för att fråga hur det påverkade mitt läge hos dem.
”Du betalar in till oss under studierna, sedan anmäler du dig hit första dagen du blir arbetslös för att få ersättning.” var svaret jag fick.

Att plugga gör ingen rik, det vet alla. 3700:- i månaden var mitt studiebidrag på. Av dem ville ALFA ha en grundavgift på 147:- och arbetslöshetsavgift på 150:- = 297:-
Från början kostade det 360:-, men sänktes efter några månader efter beslut av regeringen.

Samma dag min skola slutade anmäler jag mig till arbetsförmedlingen, och får hem ett papper från ALFA någon dag senare.
Jag skriver i alla uppgifter och skickar tillbaka det.
En vecka senare får jag ytterligare ett brev där de ber om mitt studieintyg som jag på eget bevåg redan skickat.
Ytterligare en vecka senare kommer ett brev hem fyllt av paragrafer som gör mig alldeles snurrig.
Det jag förstår efter att ha läst brevet flera gånger är att jag trots mina inbetalningar inte får en krona mer än om jag struntat i att vara med i kassan.
Jag blir så j-a ARG! Varför fick jag ingen information om det här?

Ännu en underlighet är att ALFA-kassan fortsätter mina arbetslöshetsdagar där de slutade för ett år sedan dvs på dag 219 av 300. Nu undrar ju jag naturligtvis vad som händer dag 300? Åker jag ut i nada då? Och vem i helvete kan leva på 288:- per dag?

Jag vill ha ett jobb, inga ynkebidrag som förminskar mig som människa. Allt det här får mig att ännu en gång fundera på att öppna egen firma och strunta i alla underliga paragrafer som fyller min mejl och postlåda.
Jag har full förståelse för att arbetsgivarna backar när de läser att jag har tre små barn (antagligen blinkar VAB-lampan intensivt i deras huvuden), men det finns faktiskt en pappa med i bilen som blir fruktansvärt irriterad av faktumet att inte räknas. Nuförtiden är de flesta män fullt införstådda med att barn kräver både tid och plats i livet.

Förresten har jag märkt att papperen vi får från skolan innehåller bara en rad för vårdnadshavares underskrift. Även där ratas papporna.

 

 

Brev från barnen på skomakarbacken

 

Kära Kung Bore kan det inte räcka nu? Ja jag vet att vi önskade massor av snö i vinter, men, mamma och pappa har aldrig tid att leka med oss för att de måste skotta bort allt det där vita som du singlar över vårt land. Sedan när de kommer in är de trötta och har ont både här och där.

Jag och mina syskon blir oftast satta framför en film och får en klapp på huvudet då och då medan mamma och pappa slöar i soffan. Ibland drar de in oss i famnen för att gosa, men det blir både varmt och tråkigt….vi vill ha tillbaka våra roliga föräldrar som alltid spelade spel och dansade disco med oss på helgerna och kvällarna.

Förresten har mamma börjat prata om att flytta bort från Sverige. Hon påstår att det aldrig snöar i en del länder. Stämmer det verkligen? Kan man leva utan vinter? Åker de barnen aldrig pulka och bygger snögrottor?

Nä, snälla Kung Bore sluta att drälla ned mer snö. Vi har fattat vinken att man inte skall önska något för starkt. Vi lovar att aldrig mer tjata om du bara låter bli att ösa ned sådana mängder. Vår bil kan inte ens ta oss till våra träningar eller kompisar. Pappa säger att vi får roa oss själva hemma.

Snälla rara…

Hälsningar från syskonen Meijer/Östlund på skomakarbacken i Grödinge-Näs

 

Årskrönika 2010-12-30

Av någon underlig anledning tycks jag alltid hamna i dramats centrum. År efter år ser jag samma mönster när jag skriver den avslutande årskrönikan.

Samtliga barn är födda under stor dramatik, och Zabine 5 år är en riktig dramaqueen som säkert kommer att inta scenen på ett eller annat sätt en dag. Razmus 7 år är vår estradör som älskar publik, och säkert som amen i kyrkan också hamnar på samma ställe. På senare tid har han utvecklat en stor talang för att måla mycket speciella detaljerade teckningar.

Januari blev en mycket innehållsrik månad.

Den 1 januari tittade jag nyfiket in på facebook för första gången och öppnade ett konto i min bloggs namn. Därefter fick jag kontakt med kvinnor och män som liksom mig älskar att skriva. Jag fick vänner över hela landet, och vi delade tips och länkar. Peppade, tröstade och skickade kramar.

De dagliga skrivpuffarna som jag försiktigt börjat med 2009 var så roliga att skriva att jag gjorde det varje dag. Bloggandet blev allt intensivare och fingrarna dansade över tangenterna när jag redovisade min dag, eller delade med mig av en novell.

Min tid som föräldraledig var nu över och jag letade jobb överallt utan att få ett enda napp. På arbetsförmedlingen sade han att det var mycket svårt att få tag i någon arbetsgivare som var villig att anställa en 45-årig trebarnsmorsa. Han bad mig kolla på skolor och alternativa vägar.

Min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL hade getts ut 2009, men det var segt att få ut den på marknaden. Ett reportage i aftonbladet om min svåra kamp att få barn resulterade i några sålda böcker, och en helsida jag skrev i expressens bilaga resulterade i ytterligare några intressenter på min blogg.

Pocketblogg.se recenserade boken med resultatet två stjärnor av fem. Domen var att den var för realistisk och att det var för mycket elände i den.

Fakto var att texten var en direkt kopia av mina dagboksblad. Att vara gravid med barn är ingen lustig historia när allt felas. Våra tre barn är ju som sagt små dramatiska saker, och det hade jag allt märkt.

Min kille Peter lyckades till min stora skräck nästan krocka med en stor älgtjur och svängde åt sidan för att fortsätta ned i diket. Historien slutade på ett sjukhus där personalen av misstag försnillade Peters förlovningsring. Som tur var hade han inte brutit något.

Månad lades till månad och naturen förändrades sakta men säkert.

Vår älskade Razmus började i klass ett på Olbergaskolan som är en pittoresk liten, gammal skola där det går få elever. I hans klass var de ynka fem grabbar. Perfekt trodde jag, men…ack så fel jag hade.

Efter bara några veckor insåg vi att vår son var utsatt för mobbing, och en hård orättvis kamp börjde där han stod som den stora förloraren.

Lärarna vägrade att inse vad som hände, och den som mobbade slutade inte trots att jag flera gånger hade långa samtal med honom.

Mitt hjärta blödde för honom, och tiden på skolan blev kort så kort eftersom han inte trivdes. Klockan två ville han obönhörligen hem.

Vi kollade på en annan skola, men det är fullt.

Zabine som haft en underbar dagmamma är nästan otröstlig när dagmamman drabbades av cancer och måste sluta. Båda småttingarna hamnar på Olberga Dagis där hon inte alls trivdes. Lilleman skolades in under protest, men fann sig så småningom.

Jag gjorde ett allvarligt försök att starta en skrivarsajt för unga, men insåg att den tog alltför mycket tid från mitt familjeliv och lägger ned projektet efter några månader.

I mitten av januari gjorde både jag och Peter en varsin tatuering till barnens ära. Det gjorde ont så ont, men blev både ballt och snyggt.

VILDSINT startade tävlingar om vilka noveller som skulle vara med, och min kvalade in. I en recension fick jag utnämnandet bästa , och stolt som en tupp sträckte jag på mig, och ryste inuti av välbehag.

Samtidigt som jag hittade mer och mer att skriva om började mina händer och fötter att motarbeta mig. De värkte ständigt och var iskalla.

En läkare kollade mig, men ansåg att jag var frisk.

Till slut gick jag till en akupunktör jag anlitat tidigare, och som ett mirakel blev jag bra efter några omgångar med nålar.

Min bok ”Ja älskar däj ja” som jag jobbade med växte snabbt och kapitel efter kapitel skjutsades ut på nätet till allmän beskådan. Eftersom den är självbiografisk kändes det lite kymigt att skriva alla sexscener, men det jag gjorde då är ju ett utagerat kapitel och tillhör nästan forntiden.

En dag såg jag en annons om att Botkyrka kommun sökte en författare som ville ha en mentor. Naturligtvis nappade jag och skrev ett mejl som resulterade i ett ja. Tobias och jag träffades några gånger och han gav mig lite tips.

Jag skickade ansökningar till potentiella arbetsgivare, men får ständiga NEJ TACK till svar. Rädslan för framtiden pockade på. Vad skulle det bli av mig?

Det var bara att krasst konstatera att som 45-årig trebarnsmamma var jag utkastad från arbetsmarknaden och värd noll i arbetsgivarnas ögon. Sorgligt men sant.

Men jag kavlade upp ärmarna och satte igång jobbet med att skapa en hemsida. Jag visste inte ett skvatt hur man bar sig åt, men läste på internet och i datatidningar tills det klarnade. Hemsidan www. anithaostlund.se blev en perfekt presentation av mig och mina bokprojekt.

Det var inte med lite stolthet jag förkunnade på facebook att jag var klar.

I april drabbas allihop av en elak kräksjuka som snurrar varv efter varv i vår allt smalare familj. Måltiderna bestod av nyponsoppa, välling eller annan lättmat. Det var med stor lättnad jag märkte att läget stabiliserades.

Bygglovet vi lämnade in 2009 ändras lite, och planerna på att starta i år gjorde att jag blev ännu intensivare i mitt jobbsökande. Tyvärr fick jag inte ens några svar från många, och modet sjönk.

Det kändes som om pengarna rann genom fingrarna med avgifter till kommunen, arkitekten och andra som gjorde att kassan sinade snabbt. Men vi hade startat upp ruljansen och måste fortsätta.

 Tyvärr, tyvärr måste livet sätta upp några fler hinder innan allt kunde starta upp. Men skam den som gav sig. Arkitekten fick en hjärtattack och kunde inte slutföra sitt jobb, jag fortsatte att vara arbetslös och…

En dag fick jag ett mejl från en kille som heter Fredrik Lindqvist. Han berättade att han gillade min blogg och gärna ville ha med sin bok  ATT SKRIVA FILMMANUS på den. Klockor klämtade vilt och jag frågade om det inte fanns en filmmanusskrivarkurs i Botkyrka. Jag hade för mig att jag läst om det året innan, men var då föräldraledig och kunde inte anmäla mig.

Fredrik skickade en länk om Manuspiloternas ettåriga kurs i Subtopia.

Hela mitt inre ropade ja, ja när jag läste den svartvita texten. Hjärtat slog snabbare och benen skakade när jag slog numret till Peter. ”Kan jag? Får jag? Går det?” Skrattande sade han efter viss tvekan ja, och lycklig som ett barn mejlade jag över ett prov på mina texter och allt annat som behövdes.

Dagen efter hittade jag ett mejl från min nuvarande lärare i mejlboxen. Magen gjorde volter och fylldes sakta av fladdrande fjärilar. Så det var därför jag inte fått jobb…ödet ville att jag skulle börja på skola och utbilda mig till det jag älskar mest av allt. Skriva, skriva, skriva…

Men än var det inte slut på hindren jag skulle över…

Gång på gång skrevs långa artiklar om människor som blivit bitna av fästingar och blivit allvarligt sjuka. Så en dag tog jag min två äldsta i handen och klev in till vårdcentralen.

Om jag vetat då vad jag vet idag…ja då hade jag backat ut därifrån illa kvickt. För resultatet av sprutan blev för stackars mig över en månads konvalescens i soffan, med yrsel och illamående.

Läkarna tvistade på varsin kant om vad yrseln berodde på, men kunde inte helt utesluta att det berodde på sprutan. Eller? Hade jag cancer? Eller? Var det någon annan allvarlig sjukdom.

Jag var fullständigt livrädd, dels för att inte kunna gå skolan, men mest för att inte överleva.

Som tur var släppte yrseln, och jag blev mitt vanliga skuttande jag. Faktiskt tyckte jag att livet var ännu underbarare efter den där pärsen.

Simskolan byttes av med Cirkus Cirkörs kurser för barn, och dagarna tillbringades på stranden.

Den varma sommaren medförde miljontals (I alla fall kändes det så) med getingar. De randiga krypen hatade min blotta närvaro och gjorde utfall så fort jag kom utanför huset.
Peter och jag gjorde nattliga räder mot deras läger, och jag tror aldrig att jag dödat så många getingar någonsin.

En hundgård byggdes till hundarna med möjlighet att krypa in i huset för att få värme, och taket på vårt hus lämpades in i källaren på vårt gästhus där de krossade pannorna fick agera fyllning.

Jag skrev skrivpuffar, noveller, böcker you name it…och stormtrivdes med livet.

Manusförfattarskolan började och jag njöt enormt av att få lära mig om det jag är mest intresserad av. Ett filmmanus skapades varsamt med min lärares hjälp.

Bokmässan i Göteborg bankade på dörren, och diskussionerna hemma var att vi skulle åka dit, men då måste jag göra en ny bok att visa upp.

Jag hystade ihop en novellsamling som jag kallade Pappersskärvor.  Den fanns med i Papertalks monter på bokmässan. Där stod de alla tre böckerna jag varit med och skapat. VILDSINT, TRE ÄNGLAR och Pappersskärvor. Det kändes stort…

Tyvärr var mässan överfull och kaosartad, så jag flydde efter att Peter behändigt nog ringt och kallat på hjälp med Lilleman. Stackaren hade ju tre småttingar att hålla reda på…inte alltför enkelt i trängseln på stan.

Vi sov över på Göteborgs vandrarhem, och jag lämnade mina böcker kvar i biblioteket de hade där.

Razmus hittade sakta sin plats på den nya skolan vi flyttat honom till, och småttingarna gjorde detsamma. Zabine blommade upp och fick massor av nya kompisar. Hon studsade glatt både till och från skolan. Lycklig som få.

En dag när vi var på väg till affären längs vår kurviga väg kom det en vettvilling farande alltför fort i kurvan och hotade att mosa oss sönder och samman. En snabb svängning på ratten resulterade i en bortsliten sidospegel, och chockad ser jag idioten fortsätta bortåt i snabb fart. Skakande inser jag vilken tur vi haft, och famnar ödet ytterligare en gång.

Kung Bore ryter till och det blir kallt så kallt, och massor av snö.

Naturligtvis går bilen sönder mitt i värsta trafiken, men lagas snabbt om än för dyra pengar.

Mitt i allt detta byggde vi till en våning. Stormarna hotade flera gånger att rasera vårt projekt, men enträget kämpade vi och vann.

Idag har vi ett härligt stort hus att jobba vidare på, men nu inomhus. Till sommaren skall vi fortsätta, och då skall Peter som är plåtslagare till yrket sätta på ett svart snyggt plåttak.

Som en underbar avslutning på året fick jag min bok recenserad av Kristina Simar, och hon ansåg den vara värd hela fem stjärnor av fem möjliga. Glädjeskriken ekade över skomakarbacken den kvällen…jag lovar. Äntligen! Så jag hade kämpat…

Att bli känd författare är inte lätt, men trägen vinner…ellerhur?

Efter några dagar sansade jag mig och tog itu med beställningarna som ramlade in. Gissa om det är kul att skriva sin autograf och veta att någon uppskattar det man skriver?

Hela familjen ligger nu i förkylning och vi har beslutat att låta sista dagen på året passera utan vår medverkan.

Nu undrar jag vad nästa år skall erbjuda, och drömmer mig bort.

Bokkontrakt? Filmkontrakt? En snyggt inredd övervåning till barnen? Kanske en tipsvinst på en sisådär tre, fyra, fem miljoner?

Det mest viktiga trots allt är att vi får behålla hälsan…för vad spelar det för roll om man är rik, om man är sjuk?

Ha ett underbart GOTT NYTT ÅR

Själv tänker jag gotta ned mig i soffan, slå på en film, greppa tag i ett av barnen och dra ned det i famnen, sedan äta godis tills jag storknar.

Vi syns nästa år!

Kramar!

D.s Det var väl ett år som heter duga?

Jag sitter och läser tidningen Nära, en bok om det andliga i vår värld…dvs spöken, oknytt och människor som ser saker andra inte ser.

Jag själv ser sådana saker då och då, och mannen som ägde huset vi bor i brukar ibland visa sig, eller rättare sagt påkalla min uppmärksamhet genom laddningar i luften. Om jag ändrar i trädgården brukar jag höra honom gruffa och skrattande pratar jag rätt ut i luften till honom.

På min barndomsgård har vi alla möjliga väsen som härjar och det är nog därför jag tycker det är normalt.
Farmors pappa är en av dem som tjafsar med familjen där hemma. Han var en elak surgubbe när han levde, och är inte ett dugg bättre idag.

Nåväl, jag själv märkte att efter att ha hälsat på hos Döden blev jag mer mottaglig för andliga saker, och såg mer än normalt.

Ni som läst min bok TRE ÄNGLAR vet att jag fick besök av både min döda farmor och mormor när jag skulle föda.
De sade inget, bara höll min hand och log.

Undrar om det egentligen var meningen att jag skulle ha stannat i landet bortom? Om läkarvetenskapen var det enda som var anledningen till min fortsatta tillvaro i vår värld.
Enligt läkaren som pratade med mig vid sista födseln skulle jag varit död och begraven för länge sedan utan läkarnas hjälp, och det är jag mer än väl medveten om.
Jag tackar nästan dagligen ödet som lät mig stanna kvar hos min familj, och försöker leva som om varje dag var den sista.

För vem vet? Nästa gång kanske övergången till dödsriket inte stoppas.

Är min dotter ett medium?

 

Efter några år med dotterns låtsaskompis Anna i vår närhet har vi landat någorlunda med faktumet att hon kanske faktiskt är en av alla andar som inte riktigt fattat att de är döda.

Anna berikar vår dotters liv med små berättelser om livet som det var då, på hennes tid, och berättar då och då att hon inte alls vill vara död.

Igår såg jag på tv4 fakta att det skulle handla om barn som är speciellt mottagliga för de osynliga, och satte mig framför tv:n för att ca två timmar senare gå därifrån med massor av frågor. Zabine som hela tiden satt bredvid mig tillsammans med sin bror och såg på programmet talade om för oss att "Mamma, Anna har dött på riktigt nu. Jag kan inte se henne mer." Kalla kårar gick efter min ryggrad och håret reste sig över hela kroppen. "Förlåt, vad sade du?" sade jag och vände hela min uppmärksamhet till dottern. Hon skakade på sitt guldlockiga ostyriga hår och tittade på mig med sina grå kloka ögon "Ja, Anna finns inte mer. Hon har dött på riktigt nu och lever nu med oss, men jag ser henne inte längre."

Ja, vad säger man? Buffel och båg? Fantasier? Ett barns lek? Allvarligt talat kan jag inte gå ed på att det inte är en liten ande som gästat vårt hus. Dottern vet så mycket, och pratar så konstigt ibland om olika länder och levnadssätt. Eftersom jag själv alltid "sett" och känt konstiga saker är det ju inte underligt om arvet finns.

Nåväl, vi lade barnen och fortsatte titta på dokumentären som visade hur dessa barn blev hjälpta av andra medier och en psykolog som hade väldigt öppen attityd för det okända.

Vem vet egentligen vem som kan vad? Om du aldrig provat på att heala någon till exempel kan du ju omöjligt veta att du inte kan. I vår värld är allting så svart och vitt. Min teori är att det finns en gråzon däremellan som alla kan nå om vi bara vågar tro på det vi hör och ser. Att vi tar oss tid att känna in.

 

 

Våldtäkt av barn ger alldeles för milda straff

 

 

"Min kära mamma berättade när jag var liten att om något sådant skulle hända mig skulle hon hämta förskäraren och skiva snoppen likt gurka i smala exakt lika tjocka skivor, sedan låta honom förblöda."
Jag får ont i magen av obehag när Aftonbladets artikel "Åttaårig flicka våldtagen i bil" klickas fram, och med fingret på tangenten går jag igenom den med stigande fruktan.

Hur är en man funtad som gör något dylikt? Vad har han haft för uppväxt? Vem skulle ens komma på tanken att ha sex med en liten åttaårig flicka? Är det ens praktiskt möjligt utan att fördärva den lillas mest ömtåliga del? Och varför spela in gärningarna? Jag ser som i en skräckfilm framför mig hur mannen sitter i soffan med fördragna persienner och gottar sig under tiden som han runkar. Och jag blir så vansinnigt ARG!

Tyvärr har han redan förstört barnens liv, men jag hoppas att polisen tar beslutet att visa ett tydligt foto på gärningsmannen i media, flera gånger om dagen. Kanske de som utsatts vågar peka med förskrämd min på bilden och berätta vad som hände den där dagen då de kom hem rödgråtna. eller ännu värre. den dagen då de slutade leka och kröp in i sig själva.

Nästa suck drar jag när talet om straff kommer upp. Han hamnar inom lås och bom några år, sedan kommer idioten ut redo för nya brott.

Min kära mamma berättade när jag var liten att om något sådant skulle hända mig skulle hon hämta förskäraren och skiva snoppen likt gurka i smala exakt lika tjocka skivor, sedan låta honom förblöda.

Vad tycker ni? Vad skall vi vanliga simpla icke-poliser göra för att försöka förhindra sådana här män att förstöra våra små underverk?

 

 

I tv-spelens förunderliga värld

 

"I min värld saknas totalt engagemanget för att sitta framför en skärm. Jag har aldrig förstått, och förstår inte nyttan av att bli engagerad på det viset som barnen blir."
"NEEEEEEEJ! MAMMMMMMA! HJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLPPPPPP!"

Jag kastar ifrån mig spaden jag håller i, springer det snabbaste jag kan, tar trappan i ett enda jättesteg och är beredd på det värsta när jag nästan flyger in i Razmus rum. "MAAAAAMMMMMMAAAAA!" Tårarna sprutar på honom, och han ser förtvivlad ut. "Han bara ddddddööööööörrrrr!"

Suckande inser jag att skriket beror på ett tv-spel. Adrenalinet pumpar i kroppen, och hjärtats snabba klappande lugnar ned sig successivt. "Men Razmus, du skrämmer ju livet ur mig." Fortfarande darrig och med huvudet fyllt av bilder sätter jag mig ned på den lilla växasängen som agerar spelsoffa tillsvidare och rycker åt mig kontrollen. "Du får inte skrämmas sådär, jag var helt säker på att något hänt."

Han tittar på mig med sina oskyldiga barnaögon och säger uppbragt. "Men mamma, det är akut. Batman har fastnat, och Robin kan inte få lös honom, och bovarna kommer där." Han pekar med fingret på två legogubbar på skärmen som närmar sig stackars Batman och Robin som ser desperata ut. Skrattande trycker jag på nollan och Robin stackaren dör om och om igen. Till slut trycker jag helt sonika på off-knappen och sonen skriker "NNNNEEEEEJJJJJ!" så att huset skakar.

"Eftersom jag är helt rudis på spel gubben, är det ingen idé att jag ens försöker. Man blir ju bara arg." Sonens ansikte har antagit en rödaktig ton och han sparkar på kuddarna i sängen. "Snacka om onödig energi." lägger jag mumlande till och startar upp spelet igen, men väljer bort att fortsätta där jag var. Razmus är topp tunnor rasande. "Du är nog världens dummaste morsa. Jag tycker inte om dig!"

Demonstrativt vänder han mig ryggen och lägger armarna i kors framför sin spensliga kropp. "Fattar du inte att man måste skrika. Det är ju det som är meningen." Razmus spänner ögonen i mig och darrar i hela kroppen av känslor som vill ut. Tårarna rinner på kinderna och ljudvolymen är så hög att hundarna smyger ut ur rummet. "Jag hatar dig!" Väser han och sparkar på sängsidorna.

På tv:n har spelet satt igång igen, och jag manövrerar gubbarna bäst jag kan. I min värld saknas totalt engagemanget för att sitta framför en skärm. Jag har aldrig förstått, och förstår inte nyttan av att bli engagerad på det viset som barnen blir. "Sådär, nu kan du spela igen. Men skrik inte är du snäll. Kan du inte spela sansat stänger jag av den." Razmus rycker till sig kontrollen och torkar ilsket tårarna. "Nu får jag ju börja från början."

Jag tittar på min lille son och säger bevekande. "Då lär du dig hur man spelar. Är det inte det du vill?" Han skakar på huvudet och slår med handen mot det med öppen handflata. "Du fattar ju ingenting."

Jag lämnar min son djupt inne i Batmans och Robins värld och går ut i trädgården igen. Med händerna djupt nere i jorden och fjärilar som fladdrar runt öronen funderar jag på varför barn så lätt anammar allt nytt som kommer, men hittar ingen annan förklaring än massmedias reklam, och kompisars påtryckningar.

 

 

 

 

På sommaren ökar toleransnivån i trädgården

 

"Allt gräs är inte ogräs, en del är till och med vackert, och blommorna som invaderar trädgården får bo med sina nya kusiner och sysslingar i en enda röra."
Så här i sommartid får barnen vara uppe lite längre på kvällarna, men tro för den skull inte att de sover längre. No, no. upp klockan sex och springa in till morsan som drömmer sköna drömmar. Studsa i sängen, bråka med syrran och lillebror. Hög volym, alldeles för hög. "Jag är hungrig!"

Så det är bara att skrämma upp sin gamla kropp och utfodra de små liven. Efteråt har jag kvicknat till alldeles för mycket för att återgå till min skönhetssömn och drar på mig mina slitna jeansshorts och en bikiniöverdel för att placera mig i landet där ogräset och jag för en ojämn kamp. Jag har inte riktigt fattat varför jag aldrig vinner, men de tunna grässtråna och smörblommans köttiga tentakler liksom förökar sig katastrofalt fort och de gula, visserligen vackra blommorna, sticker upp sina huvuden där de inte alls hör hemma.

Solen bränner och vi äter glass och dricker saft i mängder medan dagarna tuffar på. Vardag som helgdag ägnar jag mig åt barnens väl och ve samtidigt som jag pysslar i vår stora trädgård.

När vi flyttade hit 2006 närde jag först en dröm om en perfekt trädgård, men jag har på vägen börjat tolerera många saker. Allt gräs är inte ogräs, en del är till och med vackert, och blommorna som invaderar trädgården får bo med sina nya kusiner och sysslingar i en enda röra. Fruktträden får sig en avhyvling på våren, men sedan låter jag dem hållas och spreta åt öst och väst. På baksidan tillåter jag vresrosorna att sprida sig som de vill och har bara petat ned ett körsbärsträd och ett yttepyttelitet skott från en olvonbuske som jag hittade i Hälsingland. Lupinerna jag snodde frön från på framsidan har fått syskon på baksidan sedan jag med yviga gester i höstas kastade ut små blomägg.

Min älskade trädgård har bara en liten, liten nackdel. Den utövar alltför stor lockelse hos min lilla femåriga tös att plocka blommorna som kommer upp.

 

Fästingsprutan gjorde mig allvarligt sjuk

"När kvällen kom hade det lugnat sig så pass att jag kunde stiga upp, men efter den dagen har ingenting varit sig likt. Sjösjukan finns ständigt där och illamåendet kommer som ett brev på posten. Vissa dagar är bättre, men jag är aldrig helt bra."
Som alla andra människor är jag rädd för att en elak fästing skall få för sig att göra mig sjuk. Därför gick jag hand i hand med mina två äldsta och tog den tredje fästingsprutan. Jag dolde noga min sprutskräck och darrade inuti när kvinnan greppade tag i min arm och tryckte in eländet.

Dagen efter hade jag så ont i armen att jag inte kunde lyfta den och dagen därpå gungade det rejält i skallen när jag skulle ta mig ur sängen. På darrande ben med spyan i höjd med stämbanden tog jag mig till soffan där jag däckade och blev liggande hela dagen. I tron att det var ett vanligt blodtrycksfall lade jag fötterna högt och väntade ut det.

När kvällen kom hade det lugnat sig så pass att jag kunde stiga upp, men efter den dagen har ingenting varit sig likt. Sjösjukan finns ständigt där och illamåendet kommer som ett brev på posten. Vissa dagar är bättre, men jag är aldrig helt bra.

Naturligtvis gick jag till sjukhuset som gjorde en helundersökning med EKG, blodtryck, neurologiska test, hörseltest och blodprov som visade att jag hade för få vita blodplättar. Resultatet blev sjukskrivning i tio dagar, sedan återbesök.

Efter de där dagarna tog jag mig vingligt till vårdcentralen och mötte ytterligare en läkare som slog lite här och där plus ställde en massa frågor. "Ring upp en sjukgymnast för att be dem att titta om det kan vara nackrelaterat" sade hon och tillade; "fästingsprutan kan ge yrsel enligt den här sidan." Hon tittade på sin dator och funderade ett tag. "Annars får du återkomma."

Och där kära vänner är jag nu. Läget är oförändrat och min kära vän Google kan för en gångs skull inte hjälpa mig trots att jag febrilt surfat efter någon som liksom jag drabbats av detta efter att ha tagit fästingsprutan.

Har du råkat ut för något liknande?

Möte i tanken

 

"Vi hade utvecklat en inbyggd intuition för när den andre mådde dåligt, eller bara ville prata och jag hade en inbyggd kommunikationscentral med plats för bara hennes anrop."
Vi hade utvecklat en inbyggd intuition för när den andre mådde dåligt, eller bara ville prata och jag hade en inbyggd kommunikationscentral med plats för bara hennes anrop.

Redan innan jag plockade upp den högljudda telefonen anade jag vem det var. Hon hade väckt mig tidigt i tanken och talat om att hon skulle ringa.

Vi sågs inte så ofta som vi önskade, men försökte att hålla kontakten per telefon så gott det gick. Vi var stöpta i samma form, men ändå så olika. Hennes bakgrund innehöll så mycket smärta och tårar, medan min varit av Bullerbyform. Min älskade vän hade för några år sedan bara varit en liten spillra av ett liv, redo att ta farväl i förtid.

Men en dag hittade hon sin gren på livsträdet och klättrade sakta men säkert uppåt till den hon var idag. Det hade varit tufft och inneburit livsval som inte passade in i andras mallar, men hon hade stått på sig, stolt över sitt val och redo för fajt.

Vi hade utvecklat en inbyggd intuition för när den andre mådde dåligt, eller bara ville prata och jag hade en inbyggd kommunikationscentral med plats för bara hennes anrop. Leende svarade jag i den ålderstigna telefonen som var en kvarleva från min farmor. "Ja hallå, Nitha här!" Hennes glada finskbrytande röst babblade på och jag kände små bubblor av glädje i min mage. Innan vi avslutade samtalet pratade vi som vanligt om att ses. Jobb och livet stod emellan våra möjligheter till möte och det blev istället ett evigt tjatande om att kanske ses som aldrig uppfylldes.

När jag lade på luren log jag mot mina barn som var en del av det som stod emellan och önskade om igen att hon fått uppleva glädjen i att älska.

Bör vi vara rädda för strålande teknik?

Kommer våra barn att dö en alltför tidig död i cancer på grund av all strålning vi omger dem med? Hur farligt är det egentligen när minstingen sitter och spelar datorspel på nätet?
I samma ögonblick som jag trycker på on-knappen på min dator där jag sitter bekvämt i soffan kommer tanken som snurrar en lång stund i min hjärna.

Jag undvek att hålla på med datorn för mycket när jag hade Lilleman i magen, och lade alltid mobiltelefonen så långt jag kunde från min stora mage. Är rädslan obefogad? Är jag orolig i onödan? Finns det överhuvudtaget några forskare som kan säga att det INTE är farligt?

Jag skaffade mobiltelefon sist av alla mina vänner och hånades ofta för min rädsla för det nya. När jag läste artiklar om strålningsskadade män och kvinnor som jobbat mycket med sin mobiltelefon skrattade vännerna och sade att de nog fått cancer även om de jobbat på Ica. Att ödet bestämt att det var tid att lämna jorden, eller åtminstone få en putt ditåt.

Så vad tror ni? Är vi idioter som åsneenvist sitter dag ut och dag in med våra små datorer i knät, kopplade till internet per vågor? Jag anser att mobilt internet är underbart fritt och enkelt, lätt att ha med sig och använda, och har inte funderat på frågan förrän idag.

Av längtan   Det gällde att slå till snabbt som en kobra när någon annan budat. I samma ögonblick som jag såg de bruna stövlarna med sned hög klack visste jag med absolut bestämdhet att jag skulle ha dem. Kosta vad de kosta ville, mina skulle de bli. Jag klickade på knappen för att lägga dem i mina minnesanteckningar och fortsatte sedan surfa runt bland sajtens auktioner. Hela tiden såg jag bilden av stövlarna klart och tydligt framför mig, och till och med kände hur de skulle sitta perfekt på min fot. Min längtan blev större ju längre dagen led och jag kikade om och om igen in på Traderas annons där de fanns. "Utgångspris femtio kronor" stod det, och jag funderade en kort sekund på om jag skulle klicka in för att visa mitt intresse, men nej. nu gällde det att vara smart! Inte visa att jag suktade efter dem. Det gällde att slå till snabbt som en kobra när någon annan budat. Dagarna gick och jag gick in på sajten flera gånger om dagen för att kika på de efterlängtade stövlarna. Några hade budat och summan hade trippat upp till etthundra kronor jämt. Skuldmedvetet tittade jag in i min garderob som svämmade över av både kläder och skor. De vita dubbeldörrarna gick inte längre att stänga, och dörren bågnade av tyngden alla vackra behås gav. Kläderna hängde i snygg ordning färgmässigt om än lite trångt. Sanningen att säga hade jag nog tappat fokus på vilken stil jag ville ha på mina kläder, och därför var där regnbågens artilleri. Här och där skymtade vita prislappar. När jag gick in på mitt bankkonto visade det att jag hade några enstaka tusenlappar kvar till lön, och jag visste att stövlarna egentligen borde få komma till någon annan tjej, men jag ville såååååå gärna ha dem. Barnen stojade friskt när slutligen dagen D kom, och jag satte mig sammanbitet ned vid datorn redo för en match med dallrande nerver. Tricket med Tradera var att vänta, vänta och vänta tills minuterna blivit till sekunder, och DÅ gällde det att snabbt som sjutton kasta in ett bud som var mycket högre än det som just då var högst. Med darrande fingrar satt jag med händerna startklara över tangenterna. Tryckte sakta på tangenterna för att likt en panter kasta mig in i leken, och vinna. För naturligtvis vann jag, och en vecka senare tryckte vår trevlige lantbrevbärare dem med stort besvär ned i vår trånga vita brevlåda. Känslan när jag drog på mig dem var precis sådan som jag föreställt mig, och de var ursnygga. Att klacken kanske var lite väl hög fick jag leva med. Och de tvåhundrafemtio spänn jag lagt ut för dem skulle jag enkelt få tillbaka om jag sålde dem.

Får jag inte sälja kan jag väl skriva!

Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett mina många år som butikschef och de fina betyg som skrivits av forna arbetsgivare. Att jag dessutom är en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.
Föräldrapenningen tog slut och november 2009 var det ett faktum att jag tillhörde skaran av arbetssökande. Jag märkte snabbt arbetsgivarnas ointresse av min person. Att som fyrtiofemåring bli arbetssökande var ingen hit och de tre barnens efterlängtade tillkomst innebar att jag invigdes i VAB-världen. Något som lyste som en röd varningslampa i CV:t och skrämde bort de arbetsgivare som hade det minsta intresse av mig. De flesta svarade inte alls, och de andra skickade ett vänligt mejl där de informerade mig om att tjänsten var tillsatt av någon annan.

Över tjugo års erfarenhet i butik skickades i papperskorgen. Oavsett mina många år som butikschef och de fina betyg som skrivits av forna arbetsgivare. Att jag dessutom är en jäkel på att sälja och en positiv, glad själ spelade heller ingen roll.

Suckande insåg jag fakta efter några månader och började titta inåt i mig själv - vad är jag bra på? Tre bra saker fann jag som lyste starkare än de andra egenskaperna. Som säljare har jag varit effektiv, vänlig och drivande. Skrivandet har jag med mig från barnsben och det är antagligen en kvarleva av mammas forna berättande av egenskrivna texter. Driftig som få har jag alltid varit, och nyfikenheten har många gånger drivit mig att söka svar på många frågor. Internet har blivit en stor effektiv uppslagsbok.

Det enträgna skrivandet på min blogg Novellbloggen är uppmärksammat och har lett till att jag satsat på att skriva på heltid. Kommentarerna på texterna jag lägger in är idel positiva och manar mig vidare. Fantasin lämnar mig aldrig i sticket och antalet texter jag skrivit har snabbt växt till över trehundra. Allt finns på nätet till allmän betraktelse.

Marknadsföringen av boken som jag skrivit om barnens tuffa tillkomst går segt och istället för att översätta den till engelska lämnar jag den ett tag för att påbörja mitt nästa skrivprojekt. Som ett experiment delar jag med mig succesivt av det skrivna till mina läsare på en blogg under samma namn som boken.

Mörka nätter när de tre små barnen sover skriver jag kapitel efter kapitel, och minnen som legat långt bak i hjärnan plockas fram och sätts på pränt. Boken är en självbiografi om tiden som nyinflyttad till Stockholm och börjar när jag fyller tjugo för att sedan följa den sexuellt oerfarna lilla gryende kvinnan genom kärlekar, våldtäktsförsök och lyckostunder.

Min blogg Novellbloggen-Razaha hittar du här:

http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.com/

 

Där hittar du dagboksinlägg och den dagliga skrivpuffen som skapas efter ett tema från Skrivpuff.