Värdering

Morsning i vinterdiset!

"Sällan syrran, sällan..."

Fjärilen

Fladdrande vingar slår mot fönstret som bara har en liten, liten glipa öppen. Den skimrande blåa fjärilen försöker pressa sig genom springan, men har inte en chans. Slitna vita gardiner med blåa rutor hänger för fönstret, och på köksbordet står en kopp full med te.

Bredvid koppen ligger en halväten kaka där chokladen smält av solen som kikar in.
Kvinnan som ligger på golvet med öppen mun kommer aldrig att äta upp den, och fjärilen kommer med stor sannolikhet att dö.

Utanför dörren pågår livet som vanligt med skrikande barn, hasande åldermansfötter och onyktra män som vinglar hem till en arg fru. Grannarna har förvisso sett att gamla Alma verkat lite däven på sistone, men vem skulle inte göra det med döden på ena sidan och tristessen på den andra.
Åttioårsfesten hon bjudit på fanns kvar i deras minnen, men det var mest Peter Karlssons kullerbyttor nedför trappan, och branden som uppstod när Alma skulle släcka gnistorna från stekpannan, eller huvudvärken de fått av allt vin hon bjudit på som de mindes.
Dagarna efter festen hejade de glatt på henne, men efter några veckor blev hon ett med inredningen, och försvann i larmet av händelser.

En liten flicka som tillbringar allt mer tid ensam i sin och mammans lägenhet saknar Alma mer än andra.
”Tiden går så mycket fortare när man har sällskap.” sade Alma en dag när de träffades i portuppgången och bjöd in flickan i sin lägenhet. De gick igenom en massa spel, och tecknade.
Efter den dagen längtade Teresa tills mamman lämnade henne på morgnarna, och smet snabbt ned till Alma när klockan passerat åtta.
Eftersom de kommit överens om att Teresa inte skulle plinga på Almas dörr, bara knacka lite försiktigt, så gjorde inte flickan det trots att ingen öppnade.

Varje morgon sprang Teresa barfota nedför trapporna till Almas våning, och knackade på hennes dörr med förväntansfull min, men hörde bara ett svagt fladdrande.


När helgen kom åkte Teresa iväg till landet med mamman och tänkte inte på tanten en trappa ned.

Innanför Almas dörr samlades reklambrev på reklambrev, och en svag doft av exkrement spred sig i lägenheten.
Grannarna höll sig för näsan när de gick förbi den bruna dörren med träskylten där det stod Välkommen med stora sirliga bokstäver, och muttrade långa haranger om skitiga kärringar, och tack gode gud för att hon inte var halvdöv i alla fall.
I porten började människorna i huset att heja på varandra och klaga på tanten som bodde tre trappor upp.
”En sådan stank det är däruppe. Förfärligt att de inte kan placera gamlingar där de skall vara. Ättestupan borde finnas kvar.” Almas unga granne log snett mot den medelålders kvinnan som han visste var nyinflyttad och troligtvis singel. Hon i sin tur kråmade sig över uppmärksamheten från ynglingen som såg ut som en ung Elvis.
”Vi kanske borde ringa någon? Eller? Varför inte plinga på och prata med henne?”
Kvinnan tystnade när hon märkte att orden inte föll i god jord. I det här huset var de inte alls som i hennes gamla. Här skötte alla sitt, och knappt hejade i porten. Hon kände en kall kåre efter ryggraden. ”Jag skall väl återgå till mitt…butiken stänger snart…”

Efter en veckas längtan rusade Teresa ned till Almas dörr och satte in en penna under den tunna plåten till brevinkastet. Doften som slog mot henne var obeskrivlig, och hon kände en spya halka upp i halsen. Med tummen och pekfingret hårt tryckt mot näsan öppnade hon inkastet igen, och försökte se in.
Teresa såg att det var ett stort berg av post innanför och när hon lät blicken glida mot det fladdrande ljudet såg hon Almas toffelklädda fötter.
Förskräckt sprang hon upp till lägenheten för att berätta för mamman, men stannade en halvtrappa upp. Om Teresa berättade vad Alma och hon gjort de där gångerna mamma lämnat henne, och kommit hem med olika belöningar för att flickan var så duktig, så skulle den stora lögnen uppenbaras.
Teresa sprang ned till Almas dörr igen, och bände upp den smala plåten. Med en hand över näsan och munnen, och den andra vid plåten tittade Teresa om hon såg fötterna röra sig. Om Alma var död skulle det varken göra från eller till att Teresa berättade vad hon hittat.
Ett litet tag hade hon varit Teresas nyckel till trygghet, men som död var hon bara en tung klump av skuld för Teresa. Om mamma fann ut vad som hänt de där sköna höstdagarna, och ställde henne till svars. Då skulle hon säkert ta tillbaka Barbiedockorna och det vackra kattpusslet som Teresa älskade. Så sent som igår hade de diskuterat vad som hände den som ljög. Teresa tog ett hårt tag i tungan och drog ut den så att hon såg den som i ett dimmigt töcken. Nä den var inte svart ännu.

Dagen efter kom det en polisbil till huset, och strax efter kom en ambulans. De som bodde i huset kikade ut genom tittgluggar i dörrar, och brevlådor. Nyfikna på vart de var på väg.
Det ekade i trappan när polisen bröt upp dörren, och ljudet från virket som bröts sönder fick flera stycken grannar att lämna sina gömställen och träda fram.

Teresa sprang in i Almas kök när ambulansmännen gått nedför trappan med hennes förruttnade kropp. Hon letade överallt, men hittade inte fjärilen som hon visste varit där.
När Teresa med ett skyldigt leende pillade upp fönsterhakarna och öppnade det på vid gavel såg hon det lilla förut så fladdrande och livsglada krypet. Vingarna var skadade av de alltför bittra fejderna med fönsterglaset, och den började redan torka ihop i kroppen.

Snyftande sprang Teresa förbi undrande grannar, och in i sitt rum. Mamman gick in till henne, men frågade inget. Inte förrän dagen efter då saneringsgubbarnas bil parkerades utanför porten.
”Du kände henne va?” Mammas röst var mjuk och fylld av medkänsla.
Teresa nickade tyst.
”Jag vet att hon lekte med dig.”
Teresa tittade upp.
Mamma fortsatte. ”Jag kom tidigt hem en dag och hittade dig inte någonstans. Du anar inte vad orolig jag blev. Alla möjliga hemska tankar dansade förbi i hjärnan. På väg ned mot källaren hörde jag ditt skratt. Ett härligt pärlande skratt fyllt av sann glädje”, Hon sträckte ut händerna mot dottern. ”Den dagen bestämde jag mig för att gå ner i arbetstid, och umgås mer med dig. Jag tänkte tacka Alma för det hon gjort, men…” Hon avslutade inte meningen.
Teresa tittade in i mammans ögon, och tårar rann utefter kinderna. ”Jag ville rädda den, men kom inte in. Jag hörde den fladdra mot fönstret mamma. Jag hörde den hela tiden.”
Mamman torkade hennes ögon och drog in henne i famnen. ”Vad pratar du om älskling?”
Teresa lade ansiktet mot mammans hals och hulkade. ”Fjärilen mamma, fjärilen. Den dog.”

Veckans utmaning

Låt två människor mötas i en hiss, och gestalta hur ett hat byggs upp från att de hälsat.

Här är min berättelse:

De tunga hissdörrarna glider isär och in kommer en svartklädd man i trettioårsåldern. Han nickar åt en välklädd kvinna med rött lockigt hår, snäv svart kjol och en svartvitrutig puffärmsblus som redan står i hissen.


Hissdörrarna går igen och de börjar nedåtfärden. Hissen hackar, och pustar som ett gammalt godståg, och en smal rännil av svett syns på mannens panna. Han sätter handen mot väggen och drar med den andra över ett rakat huvud. På kinden syns ett långt ärr som verkar ha sitt ursprung i nacken.

”Så du är en sån?” säger kvinnan plötsligt med frän, frågande röst.

Mannen torkar svetten i pannan och drar ihop de svarta ögonbrynen så det bildas en svart brygga över ögonen. ”Vad menar du?” Han öppnar upp sin svarta skjorta och rör den i en fläktande rörelse.” Puh, är det inte väldigt varmt härinne?”

Kvinnan slätar till kjolen med händer där naglarna är lysande röda och i perfekt skick. En tjock guldring blänker till på högerhanden, och över ringfingret på vänsterhanden syns en svag vit ring som skvallrar att hon antingen är förlovad, gift eller skild.

Nyfiket böjer mannen sig mot henne och tar tag i hennes hand mitt i rörelsen. ”Är du gift?” Kvinnan skakar på huvudet så att det röda håret flyger. En svag doft av äpple nuddar vid mannens näsa, och han ler. ”Vad menar du med sån där? Förresten har jag lärt mig i skolan att det heter sådan där, men vad faan, jag har väl haft fel förut.”

Kvinnan pekar på hans huvud och snörper på munnen. ”Du är väl en sådan där skinhead som det kallas, slår ned utlänningar och gamla tanter.” Hon pekar på mannens skinnkängor. ”Jag såg en gång några skinheads som slog ned en man. De sparkade honom med sina kängor så att tänderna for ut. Så mycket blod, så mycket…” Kvinnan tittar in i väggen som om det funnits ett litet biograffönster. ”Jag minns så väl ljudet av hans skrik. Ja naturligtvis ringde jag och min man polisen, men de dröjde och…”

Hon vänder blicken mot mannen som svettas ännu ymnigare. Stora mörka ringar syns under armarna, och doften snurrar runt honom. ”Hur kan ni? Har ni ingen hut alls? Ge er på en ensam man som inget gjort.” Hon tar ett steg bort från honom. ”Efter den där gången undviker jag att vara ute nattetid. Polisen berättade att det oftast händer mellan tolv och fem.”

Hissen stannar och dörrarna öppnas. Mannen tar ett tveksamt steg ut ur hissen, men drar in foten när dörrarna åker igen. ”Vilken våning skall du till?” Kvinnans röst är dov när hon svarar. ”Botten.” Hon skakar av sig olusten och studerar honom uppifrån och ned några gånger på ett överlägset sätt. ”Du har aldrig funderat på att byta umgänge? Om jag inte tar alldeles fel så bör du vara runt trettiofem. Kanske dags att bli människa?"

Mannen som förövrigt heter Pär och nyss blivit diagnostiserat cancer studerar kvinnan framför sig och tänker. Stackars sate, så genomrutten in i själen att hon inte ens tar sig tid att ta reda på fakta innan hon kastar ur sig spydigheter. Att hata en sådan är patetiskt och bortkastad tid, men det är svårt ibland att känna kärlek för sina medmänniskor.
Han tittar på sina välsmorda gamla kängor som varit hans bästa vänner sedan ungdomstiden, och är det bästa man kan ha året runt ute i skogen.

Pär har aldrig träffat på den här kvinnan förut trots att han emellanåt åkt skytteltrafik mellan lägenheten och källaren. Först flyttade Sigrid, sedan min älskade unge. Fortfarande känner han hjärtat smärta när han tänker på exfrun och dottern som flyttade efter mamman några veckor senare.

Hissen når botten, och Pär låter kvinnan gå ut före honom. Han hör de trippande, snabba stegen länge, sedan ljudet av ett alarm som stängs av och en bilmotor.

Han drar några djupa andetag lättad över att färden är över, klaustrofobin blir bara värre och värre, men att gå de sju våningarna är inte att tänka på. Lungkapaciteten är nere på tjugo procent, och läkarna har bara gett honom några månader till att leva.

Pär öppnar sin gamla pärla och tar sig mödosamt in. Smärtan går som långa bitande trådar över kroppen. Han tittar på fotografiet av dottern och startar bilen. Älskade unge, snart syns vi.

Tärningen

Med en svartvit tärning till hjälp fick jag mitt liv att gå vidare

Nummer sex innebar just det. Ett krogbesök med sex till efterrätt. Jag behövde sällan leta någon, de kom fram presenterade sig, bjöd på några drinkar och bjöd hem mig. Aldrig, aldrig gick vi hem till mig. Min lägenhet är mitt tempel. Doften av dig känns ännu på huvudkudden som jag vägrar att tvätta.

Nummer fem var nog det trevligaste, ett bubbelbad med tända ljus stående efter badkarskanten, och på toalettsitsen. Det blanka golvet glittrade i ljusskenet, och mina rynkor tedde sig då inte fullt så djupa.

Nummer fyra innebar ständig ångest för min del. Att stå på en scen och sjunga tillhörde inte mina favoritintressen, men karaoken var ett sätt att bli av med spänningar, och ibland lät det faktiskt rätt bra. Med några drinkar i magen blev det lättare.

Nummer tre var precis så tråkig som siffran, städning av lägenheten, till och med översidan av fönsterkarmarna och tavelramarna fick sig en duvning.

Nummer två innebar helt enkelt att bara vara, sitta på en filt sommartid ute bland folk och titta på barn som leker i sanden, och människor som drar in magen och skjuter ut brösten när de passerar. Vintertid åkte jag ut i skogen, satte mig på en stubbe och såg hur snön föll. Då och då gästade jag en backe full av skrikande ungar som åkte bob och pulka.

Nummer ett var för mig ett nästan oöverstigligt hinder, ringa dig…du som stampat på min kärlek, manglat runt den med starka nävar och spottat mig i ansiktet. Jag ville bara höra din röst…höra dig säga mitt namn.
Utan tärningen skulle jag ha greppat en kniv och skurit mig längs blodets heliga tråd. Lämnat mina vänner som full av frågor gråtande skulle vända sig till medier som efter att ha tagit bra betalt svamlade om allt möjligt. Det är bra avans på sådant där. Människor söker svar, och belönar den som har dem rikligt.

När ångesten äter sig in i hjärtat blundar jag och tänker på dig, att du kanske kommer tillbaks, älskar mig som förr. Det måste du….annars dör jag.

Minne av en dröm

Rulltrappan är så lång att jag inte kan se slutet på den. Mina ben darrar av förväntan och ryggsäcken skaver in i axlarna av tyngden
När jag kommer ut ur tunneln på andra sidan möts jag av månens glada ansikte. Mörkret ute gör att alla ljud förstärks.
Folk strömmar ut bredvid mig, och de tar alla sikte på det stora vita, öppna huset framför mig.

Huset ser nästan ut som ett tempel, och skor i alla dess färger ligger travade på varandra vid ingången. För en sekund flyger tanken att behålla skorna på genom mitt huvud, för det blir säkert ett litet helvete att hitta dem efteråt.

Precis när jag reser mig ser jag honom…min älskade som följt mig i livet sedan jag som nybliven femtonåring mötte honom på en fest.
Vid sin sida har han en ljus tjej som nästan äter honom med blicken.
”Du?” säger han chockad och försöker lösgöra sig från tjejens hand. ”Vad gör du här?”
Jag gör allt för att inte bryta ihop och gråta inför allihop, men känner det som om magen vänds ut och in, och måste hålla handen för munnen för att inte spy. ”Du var ju sjuk?” Tungan fastnar i gommen, och orden viskas ut. Mina ben orkar inte längre hålla min kropp i upprätt läge, och jag kryper ihop tätt intill golvet.
Peter är på väg fram till mig, och jag ser att han ångrar sig, men orden jag hör tyder inte på ånger eller att han över huvud taget bryr sig.
”Vadå? Vi är väl inte gifta heller? Jag gör väl vad jag vill?” Den mjuka amorbågen är som ett rakt streck och ögonen biter sig in i min själ.

Den blonda tjejen ler elakt mot mig och greppar tag i Peters arm. ”Kom älskling, vi går.” Jag blundar hårt för att mota tårarna.
Han drar sig loss och öppnar en burk öl som går upp med ett högt pysande. ”Vad faan gör du här då?”
Försiktigt öppnar jag ögonen och studerar min älskade som jag så länge satt på en piedestal. Hjärtat bankar så hårt att jag hör det klart och tydligt.
Genom öppningen ser jag månen lysa och hör en gammal barnvisa i mitt inre. Sakta nynnar jag på den och reser mig upp.
”Jag klarade inte av ensamheten där hemma, och tänkte fira med mina vänner som tyvärr försvunnit spårlöst.” Mina axlar dras ihop och jag sväljer flera gånger innan jag fortsätter. ”Hur är det därhemma i Hudik? Hittar du några jobb?”
Förvånad över vändningen i samtalet och min uteblivna ilska står Peter några sekunder alldeles perplex. Sakta stammar han fram något som jag inte hör och inte alls bryr mig om.
Innan meningen är slut har jag satt på mig mina skor och lämnat stället.

Den extremt långa rulltrappan verkar ännu brantare och ännu längre när jag åker tillbaka. I mitt huvud rullar scenen om och om igen av de två tillsammans i en säng.
När jag kommer upp igen skakar jag i kroppen och mitt hjärta värker av sorg samtidigt som jag är glad att få veta något som jag förut bara anat.

Nu kan jag gå vidare

Jag har precis varit med i en tävling på Kapitel1 där vi skulle skriva texten bakom en text till en låt.
Jag valde min favorit Du är de ende
Och här kommer resultatet

Brevet

Så sitter jag här igen…med fötterna djupt nedkörda i sanden, och fickorna tomma på pengar.
Ännu en gång har jag på vinst och förlust liftat över världen bara för att kanske få en glimt av ditt älskade ansikte. Eller till och med ett ord som bara jag kan tolka eftersom det är så banalt för den oinvigde.

Som vanligt nickar du till mig och ler. Dina ögon gnistrar som putsade diamanter och den lilla guldstjärnan på hörntanden glimmar till. Några tunna länkar har glidit ur din tofs som du gjort av det ebenholtsfärgade håret, och jag kan se hur svetten får nackhåret att lockas.
Dina händer smeker mina nästan omärkligt, och för några sekunder famlar mina fötter efter fotfäste.

”Hey you, do you want something?” Din röst är som sammet och rysningar etablerar sig längs ryggraden. Jag känner att tungan fastnar i gommen, och försöker harkla mig, men misslyckas.
Istället skakar jag sakta på huvudet och försöker låta bli att drunkna i dina ögon.
Din hand glider över stolsryggen när du lämnar mitt bord, och trots att jag inte vill det vänder jag mig om i samma ögonblick som du skall tränga dig mellan mitt bord och de andra gästernas. ”Tonight” hör jag i luften bakom ryggen. Visslande fortsätter du gå runt i lokalen för att städa av borden och vara allmänt trevlig.

Några minuter senare kommer en av de andra kyparna fram till mitt bord med en stor kupa med glass, och nyplockade jordgubbar dränkta i cremefärgad grädde. Mina fingrar trevar efter plånboken, men han lägger handen på min och skakar på huvudet.
”You are his special guest”

Du försvinner från stället för att ljuga för din kvinna och ge barnen en sista puss innan John Blund hälsar på.
Under tiden går jag in på restaurangens toalett och tvättar av mig resdammet, pudrar näsan och duttar din älsklingsparfym bakom örat.

Med en hög vissling kallar du på mig och sträcker fram handen för att gömma min hand i din.
Leende går vi genom staden sida vid sida längs mörka gränder för att inte synas. Min mun längtar efter din och hjärtat bultar i terrorkadans.
Genom mörkret hörs ord som får mitt inre att vibrera. ”My love” Handling räcker inte till, och trots att jag försökt så många gånger kan jag inte krypa in i din kropp.
Bara du kan få mig att känna så här, och själarna tvinnas ihop till ett.
Som alltid gråter jag då vi ses slagen av vårt öde att aldrig bli vi.

Om inte du ändrat dig och vill ha mig?

Du hittar mig där vi möttes första gången.

Love you forever.

Eva låter blicken glida över Carlos breda rygg och hör honom säga något i sömnen. ”Eva? Why?” Hans röst är besynnerligt gäll och kroppen är stel. Leende lägger Eva brevet på huvudkudden där hon nyss legat. Carlos skulle inte kunna läsa brevet, hans svenska är alltför begränsad. Tanken bakom det är att ge sig själv en orsak att glömma honom och ge livet innehåll.
Evas mening var aldrig att älska honom, och barnen som lekte på golvet den där gången var så lyckligt förvissade om att de skulle ha honom i sitt liv för alltid. Hon kunde och ville inte spräcka spegeln av lycka.

Långsamt klär hon på sig jackan och slänger upp den något trasiga lädersäcken på ryggen.
Tyst står hon och ser på Carlos andning. Tårarna rinner över kinden ned på bröstets rundning och vidare ned mot naveln.
Hon tar ett snabbt steg mot sängen och rycker till sig brevet i tanken att förstöra det, men hejdar sig i gärningen och smyger tillbaka det.

Carlos syster Rosa skulle säkert hjälpa honom, men då var det försent.
”Aldrig mer…”viskar Eva och tycker att orden slår mot väggarna och studsar tillbaka. ”Aldrig mer…”

VEDERGÄLLNINGEN

Elina gick ut genom dörren efter att hon ropat in till sin mamma. ”Jag sticker till farmor ett tag, kommer snart!”

Hon tog ett skutt från trappavsatsen och landade med en duns på altanen pappa Emil byggde förra sommaren. Elina hade ju faktiskt blivit 8 år förra veckan, och hade då fått lov att få cykla själv till sin farmor, som bodde precis där grusvägen slutade och blev till landsväg. Hennes två  tofsar hängde mot hennes bara axlar.( Hennes mamma brukade säga att Elinas hår måste vara av guld eftersom det skimrade så mycket). Klänningen hon tjatat till sig att få ha var precis så perfekt som hon föreställt sig. Mamman hade in i det längsta tjatat om att det fortfarande var lite kyligt ute, och att Elina kunde bli förkyld. ”Det vill du väl inte?” hade hon sagt, om och om igen. Till slut hade de kommit överens om att lägga en varm tröja i cykelkorgen. ”ifall att” som mamma sagt.

Den rosa cykeln hade blivit lite skrapad här och var, men var fortfarande älskad av Elina. Pappa brukade kolla bromsar och däck lite då och då eftersom Elina gillade att åka över stock och sten. Hon och grabbarna som bodde granne med henne brukade cykla iväg till skogen och köra halvvilda race längs skogstigarna. Faktiskt var hon oftast den duktigaste av dem, och till killarnas förtrytelse kom hon nästan alltid först i mål.

Idag skulle hon snabbt åka iväg till farmor för att prata lite med henne, och till kvällen skulle de ut och busa i byn. Nåja, kvällen och kvällen, som åttaåring får man inte vara ute så sent, men de hade kommit överens om att springa omkring bland kåkarna och busringa på dörrarna.

Elina tyckte inte alls om mörker, man kunde nog till och med kalla henne rejält mörkrädd!

Fantasin kunde spela en stora spratt när mörkret föll.

När hon svängde in på gården hos farmor och farfar knastrade det av gruset, och hon fick nästan sladd när cykeln svängde till lite extra när en sten kom lite olyckligt under däcket. Cykeln fick som vanligt ligga i gräset nedanför den gamla bron.

Farmors hus var lite läskigt tyckte Elina. Ibland kände hon sig iakttagen när hon strosade runt i det. Mest illa var det nog nere i gamla ladugården där drängarna och pigorna bott förr i tiden. Dörrar kunde åka igen fast ingen vind kommit åt dem, och det knakade i brädor på ovanvåningen som om någon gick där.

Brrr, hon rös till lite när hon tänkte på det.

Farmodern kom ut på bron och gav henne en stor varm kram medan hon sade ” Hejsan stumpan, vad kul att du kom. Jag gör lite saft och tar fram lite bullar jag gjort idag, så fikar vi.” Hon steg in i det varma stora köket som luktade gamla människor och piprök. Farfar Anton satt vid bordet och rökte på sin pipa, och som vanligt hade han sin gråa keps på sig.

” Hej lilla gumman” sade han när Elina klev in. ” Att vi får så fint besök”. Han lade sin ena hand på hennes och tryckte till den lite lätt. ” Hur mår de där hemma?”

” Tack bra. Mamma håller på med storstädningen därhemma, och jag fick lov att åka hit eftersom jag redan städat mitt rum”. Hon drog ut en av de gamla antika stolarna och satte sig.

De satt länge och pratade om skolan som snart skulle ta slut, och om korna som skulle kalva, sedan reste sig farfadern med en grymtning och sade ”Nja, jag måste ut till lire och fortsätta med traktorn. Vi ses sedan.”

Farmodern reste sig för att ta ut ännu en plåt med bullar, och började göra en till deg för att fortsätta göra ännu fler bullar. När farmodern fortsatte med ännu en deg gick Elina fram till bänken och sade ” Farmor, det behövs inga fler degar nu. Det räcker med de två du gjort”. Hon pekade på två stora bunkar fyllda till brädden med färsk deg.

”Oj, oj, vad har jag nu gjort? Jag glömde bort dem. Säg ingenting till farfar är du snäll.”

Elina nickade, och sade sedan med ett skratt ” Du kan börja sälja bullar till Ica affären, så får de goda bullar att sälja istället för de där tråkiga de har nu.” Hon såg lite allvarlig ut och lade huvudet på sned. ”Farmor, varför är du så snurrig?” Hennes farmor tog hennes hand i sin mjöliga nariga hand och såg lite ledsen ut när hon sade ” Lilla, lilla gumman. Jag har en sjukdom som kallas alzheimers, och till slut kommer jag inte ens att minnas dig.” Hon satte sig ner på huk framför Elina och viskade ”Vi säger inget till farfar eller mamma om det här va? Då kommer de att skicka iväg mig till doktorn igen” Elina nickade igen, och kände två tårar rinna på sina kinder. Hon älskade sin farmor och farfar, och hade ofta sovit över där.

Plötsligt reste sig farmodern snabbt upp och skyndade sig in i skafferiet för att komma ut med bekymrad min. ”Elina, kan du hämta marmeladen i källaren är du snäll? Jag har glömt ta in en burk. Nyckeln hänger vid dörren.”

” Javisst” sade Elina, hoppade i skorna och ryckte till sig nyckeln för att sedan gå till den gamla jordkällaren som låg tvärs över vägen. Hennes steg blev mer och mer tveksamma för hon tyckte egentligen inte alls som tanken att gå in i den mörka, kalla källaren. Ficklampan hon tänkt ta med sig hade hon glömt på bänken.

Låset var gammalt och nyckeln var svår att få i och vrida runt. Det knakade i den gamla dörren när den gled upp. I dörröppningen satt ett stort spindelnät som var fyllt av gamla flugor och myggor. ” Undrar hur stor den där spindeln är? Den gör ju jättestora nät” sade Elina för sig själv medan hon krånglade sig in genom nästa dörr. Hon kände hur det kröp i henne när hon såg alla gråsuggor och skalbaggar som kilade iväg när de träffades av ljuset utifrån.

”Nej, snabbt in och hämta marmeladen, sedan ut i solljuset igen” sade hon och tog sats.

Väl därinne insåg hon snabbt att det inte hade varit så dumt med en ficklampa i alla fall. Man kunde se potatislådornas mörka skuggor där de stod på rad. Eftersom Elina varit inne i källaren med sin farmor förut visste hon på ett ungefär var marmeladen fanns. Tyvärr var det längst in, på hyllorna som farfadern spikat upp. Hon trevade försiktigt med handen längs hyllan, och DÄR var det en glasburk. Rysande av obehag vände hon sig om för att gå till ljuset för att se att det var rätt. Hon läste på burken och ljudade för sig själv ”Blåbärssylt” Attans det var ju fel tänkte hon, och ryckte till när något rasslade till bland burkarna därinne. Tänk om det var en storråtta? Hon ville egentligen bara springa ut i det befriande solljuset och låsa dörren, men hon hade ju lovat att hämta marmeladen. Efter ett djupt andetag klev hon in i mörkret igen, och stod alldeles blixtstilla tills ögonen vant sig.

Elina hörde ljudet av röster därute, och försökte känna igen dem, men kunde inte riktigt komma underfund med vilka det var. Hon tog sats igen och klev in längst in i källaren, trevade med fingrarna längs hyllan.

Då smäller källardörren igen, och hon hör nyckeln vridas om medan flera röster fnittrar hysteriskt.

” Nej, vad gör ni? ÖPPNA!!!” Hon släpper burken hon höll så den går sönder med ett krasch, och börjar banka på dörren. Allt är ett kompakt mörker. ”HJÄLP!” skriker Elina, om och om igen. ”HJÄLP!”

Paniken närmar sig, och Elina är skräckslagen. Det rasslar på hyllorna där burkarna står, och hon känner sig iakttagen. Tänderna börjar hacka mot varandra, och hon sätter på sig tröjan hon haft knyten runt höften. Det är jättesvårt att se i mörkret, knapparna glider flera gånger mellan fingrarna som inte riktigt vill lyda henne. Till slut sitter den som den ska. Plötsligt känner Elina någonting som går över hennes fot, och sparkar till med den. Om igen börjar hon vildsint banka på dörren. Hon försöker komma ihåg om hon hörde en eller två dörrar stängas.

Tårarna rinner i strida floder nerför hennes kinder, och hon torkar dem med baksidan av handen. Slagen haglar mot den mörka kalla dörren. Om och om igen skriker hon ”HJÄLP! Släpp ut mig!” . I källaren är det iskallt eftersom den är gjord för att hålla matvaror kalla även på sommaren. Elina vet inte vad hon skall göra och är livrädd!! Vad var det som hände? Vem var det som gjorde det? Hennes hjärna går runt, runt som en centrifug.

Inne i köket fortsatte Elinas farmor med sina kakor, och när ingen marmelad kom, ja då tog hon helt resolut jordgubbssylt istället. ”Det är väl inte så noga?” sade hon för sig själv. Efter baket som resulterat i massor av bullar diskade hon och satte sig sedan med ett korsord.

Efter några timmar ringde det. I andra änden var svärdottern, Elinas mamma, som frågade om Elina var där. ” Nej, det tror jag inte” sade hon, och tittade sig runt i rummet.” Jag tror att hon var här förut, men hon har nog åkt hem.”. Hennes trötta kropp behövde vila kände farmodern, och satte sig ner i stolen framför skrivbordet.

” Elina är borta!” sade svärdottern. ” Sade hon något om vart hon skulle åka? Är Anton hemma? Kan du fråga honom om han sett henne?”

Farmodern segade upp sig ur stolen och gick ut på trappan och ropade .”ANTON!!!” sedan vände hon om och gick in igen, tog upp luren och sade ”Nej, Anton är inte hemma. Han svarar inte.”

” Jag kommer dit” sade svärdottern och slängde på luren.

Elina hade slagit på dörren så mycket att hon kände att naglarna hade gått sönder. Fötterna var isande kalla, och emellanåt kände hon något som nuddade hennes bara fötter. ”Åh, varför hade hon varit så envis i morse? Sandaler nu! Det var ju iskallt.” Hon pratade för sig själv för att lugna ner sig. ” Vad skall jag göra? Gud vad hungrig jag är, och törstig, och kall”. Elina hukade sig och försökte dra tröjan över sina bara ben, men det resulterade bara i att den åkte isär. ”Mamma!” skrek hon. ”hjälp!” Rösten började svikta och ur hennes hals kom bara ett svagt ljud. Det rasslade precis bredvid hennes fot, och hon ryckte till sig foten medan hon slog med händerna ut i mörkret. ”Försvinn! Stick iväg!” När foten var på väg tillbaka till golvet nuddade hon något hårigt och strävt, och hoppade till. Nu sprutade tårarna på Elina, och hon slog om och om igen på dörren. Men, ingen öppnade. Något krasade till under hennes andra  fot.

Elina var trött, och kände att orken började ta slut. Hennes mage kurrade högljutt och strupen kändes sträv och torr. Plötsligt kom hon på en ide´. Farmors äppeldricka som hon hade hjälpt till att göra förra hösten!. Hon hade ett svagt minne av att den skulle stå här någonstans i början av källaren. Febrilt började hon leta efter de speciellt formade flaskorna som drickan var i, och snart hade hon funnit vad hon letat efter. Allt kändes lite bättre när Elina fått lite vätska i sig. Hungern fick hon stå ut med. I värsta fall fick hon väl äta sylt! Tårarna blandades med jorden och dammet som fanns överallt därinne.

I byn samlades allihop för att söka efter Elina. Polisen hade kommit efter bara 20 minuter när mamman ringt och anmält henne försvunnen. Han stod just nu och pratade med de som lovat hjälpa till med sökandet. ”Alla går på en linje. Leta i alla snår, alla lador, alla små skrymslen och vrår.” Han viftade med sina händer i olika riktningar, och började sedan gå.

Elinas mamma grät, och farmodern grät, men de gick ändå iväg efter de andra. Tårarna rann och emellanåt var de tvungna att stanna för att torka bort dem för att kunna se något.

Hela byn hade slutit upp, och gick nu i ett långt, långt band bredvid varandra. En del hade käppar i näven för att kunna kolla bättre under granar och under olika sorters bråte. Samtliga gick i sina egna funderingar, och alla var oroliga för vad som hänt.

En bit uppe i skogen satt tre killar i 10-årsåldern och pratade.

” Nej, grabbar, vi måste berätta var hon är.” sade Pelle, som var en ljushårig spellevink som alltid hade en massa hyss för sig. ” Ni hörde ju vad ledsen hon var. Kom igen, vi släpper ut henne.” Han reste sig upp som för att gå. ” Nej, faan heller att jag går ner i byn. Hennes farsa mördar mig om han får veta vad vi gjort” Sandro snodde en flerfärgad näsduk runt, runt i sin näve. ” Vi måste” sade den tredje av grabbarna och hoppade ner från kojan. ” Vi måste! Kom igen nu!” Sandro satt kvar och lade armarna i kors. Det mörka ansiktet hade mörka smutsfläckar lite här och var.” NEJ!” sade han. ”Inte en chans! Vi smyger ner och öppnar när det blir mörkt”. De andra tittade på varandra en lång stund, sedan suckade de och sade unisont ”Okey!”.

Elina satt nu ner på det kalla jordgolvet. Hon var trött, så trött, och trots att sylten hon hittat var slut, kurrade magen. Den som iakttagit henne hade låst sin position, och Elina kände ett stort obehag. Hon orkade inte längre slå på dörren, och satt nu fånstirrande på den mörka, tjocka dörren. Stirrade på den som om stirrandet skulle göra så att den öppnade sig. Tårarna hade tagit slut, och hade ersatts av ett hulkande som då och då avbröts av en snyftning. Varför kom ingen och öppnade. Varför undrade inte farmor vart hon tog vägen? Vad var Alzheimers som farmor sagt att hon hade? Hon satt och höll om sig själv i ett försök att bli varm. Vad var det nu pappa sagt, hm, Jo, så här var det. Om man fryser skall man stoppa in händerna i armhålorna och försöka hoppa omkring för att få upp värmen.

 Det var lågt i tak i källaren, men Elina var inte så lång, och snart kände hon värmen komma in i kroppen. Elina stod på golvet och hoppade när hon hör någon rassla med låset.

Hon springer fram till dörren och börjar sparka på den med fötterna. ”SLÄPP UT MIG!” skriker hon vilt flåsande av ansträngningen. Hennes sandalklädda bara fötter smäller emot dörren, om och om igen. Hon hör någon andas därute och säger i vanlig samtalston. ” Snälla, släpp ut mig!” Låset rasslar till, och hon hör springande steg som snabbt avlägsnar sig. Snabbt rycker hon upp dörren och kliver ut.

Ute är det mörkt. Elina försöker lyssna om hon hör springande steg, men det enda som hörs är  ljudet av musik, och förstår att de som låst in henne står och tittar. Hon skriker rätt ut i mörkret.” VARFÖR?”

På andra sidan vägen ser hon en skock människor som står och pratar vilt gestikulerande och på gården ser hon en polisbil stå med blåljuset blinkande.

Elina ser lyktorna av en bil komma i full fart och tycker att hon ser en siluett av en kropp som springer lite längre fram. Siluetten springer lite halvkrupen framåt mot henne och är på väg över vägen. Nyfiken stannar hon kvar där hon är.

Sandro kände sig dum, attans att allt spårat ur som det gjort. Det hela hade ju börjat som en dum lek. Pojkarna hade triggat varandra och slagit vad om vem som vågade låsa, och han hade varit den som gjort det. När de hörde hennes gråt tänkte de öppna, men något fick dem att låta bli. Elina hade blivit ännu ett bustreck för grabbarna, och de smet iväg. Samvetet hos dem gjorde sig påmint när de såg Elinas föräldrars oro, men då var det för sent. Att öppna dörren skulle innebära att de blev upptäckta och straffade. Ingen av pojkarna var beredda att ta det.

Sandro smög sig hukande tillbaka mot Elina. Såg henne som en siluett vid källaren. Han ville be om förlåtelse. De andra grabbarna hade snabbt stuckit hem efter att de släppt ut henne, men han kunde och ville inte gå hem utan att prata med Elina.

Hans hörlurar trasslade in sig i nyckelknippan han bar i ett band runt halsen, och han försökte sänka volymen för att kunna fixa det. Pojken gick ut på landsvägen för att se bättre i gatljuset.

Bakom honom kom en bil full med glada ungdomar på väg hem efter ännu en festlig natt. Föraren var onykter och pratade glatt med sina vänner.

Sandros mörka klädsel gjorde att han inte syntes ute på den mörka körbanan, och olyckan var ett faktum.

Hans sista tanke var.” Jag ville ju bara säga förlåt”

Mitt namn är Pippi

”Emma klarar inte längre av att sköta varken sig själv eller sin ekonomi. Vem anmäler sig som frivillig?” Tystnaden var total i uterummet och alla tittade på varandra. Ingen av dem ville ha oket att sköta sin släktings ekonomi över sig och hoppades innerligt att någon annan skulle anmäla sig.
Jesper tittade uppfodrande på sin hustru som ju faktiskt var dotterdotter till Emma och den som kände henne bäst. ”Du kan väl göra det? Arbetslös och med all tid i världen till förfogande?” Han rättade till den blågulrandiga slipsen och sträckte på ryggen. ”Någon?”

En diskret hostning hördes från Anna-Klara som nyss fyllt tjugo. ”Jag gör det gärna.” Armringarna runt hennes handled skramlade när hon skakade på armen och det knallröda korvade håret rörde sig som en massa. ”Jag känner inte Emma så bra, men vi kan väl känna oss för och kolla om kemin stämmer. Jag heter Anna-Klara förresten och är Teodors dotter. Vi flyttade tillbaks hit för en månad sedan eftersom pappa inte trivdes så bra i utlandet.” Hon ställde sig upp och tittade sig runt. ”Hur pass dålig är Emma egentligen? Har demensen tagit allt, eller…?” Frågan hängde en lång stund i luften och alla skruvade sig av obehag.

De flesta hade knappt sett Emma på kort, och skickade någon rad på ett vykort då och då. Allihop hade sitt egna liv att leva och inte tid för snurriga gamla kärringar som knappt kunde tala rent. Egentligen var det bara dotterdottern och hennes man som var de enda som visste hur det var ställt. Människorna började med låga röster tala sinsemellan, och såg ut som levande frågetecken.

”Ursäkta…URsäkta…URSÄKTA!" Jesper tystade mumlandet i rummet och höjde rösten för att höras. ”Emma har ibland riktigt bra dagar och kan till och med påta i trädgården, men hon är inte tillförlitlig så pass att hon kan sköta sin ekonomi längre. Hon behöver någon som kan hjälpa henne med räkningar och sådant. En gång i månaden minst.” Jesper tittade på sin fru medan han pratade. ”Vi har diskuterat det här en längre tid hemma, men Eliza säger att ansvaret är för tungt och att hon inte har tid.” Han spottade ut det sista ordet spefullt och såg ut som han ville slå något hårt i huvudet på sin fru. ”Jag…hm…jag menar…Vi älskar Emma och hade hoppats klara oss utan er hjälp, men har nu kommit till slutsatsen att det inte längre fungerar. Mitt företag har gett mig en högre tjänst som innebär mycket resande, och Elisa…” Jesper svepte ut med armen och ryckte på axlarna. ”Ja hon orkar inte.”

Eliza klev fram till sin man och gjorde armkrok med honom medan hon klappade honom på axeln. ”Jesper menar att han precis som ni har fullt upp i livet och inte längre har någon lust att lägga alla helger på Emmas väl och ve. Eller hur älskling?” Hon tittade på honom och log. Rösten innehöll massor av sarkasm och leendet nådde inte till de blå ögonen. Greppet runt hans arm hade hårdnat som om hon höll honom fast och de som tittade på paret tyckte sig se massor av kärlek och funderade på om de hört fel.
Jesper lösgjorde sig brutalt från hennes grepp och tittade in mot huset. ”Jag går in ett tag. Fundera under tiden på om ni har några förslag.” Eliza stod en lång stund med armarna hängande och ansiktet röjde stor sorg. Hon visste så innerligt väl vad som hände innanför dörrarna.

Jesper gick raka vägen till barskåpet, hällde upp en vodka, och svepte den sedan njutningsfullt för att snabbt hälla i en till. Med ett hårt uttryck i ansiktet vände han sedan tillbaka till församlingen som nu pratade med höga röster för att överrösta varandra.

Speciellt två röster hördes. Det var Amelia som var kusinbarn till Emma och där för att utröna om tanten hade några pengar undanstoppade i madrassen som det alltid talats om. Men hon kunde ju inte bara ställa frågan rätt ut så det gällde att göra sig vän med de andra och därifrån klura ut vem som visste mest. I nuläget verkade faktiskt läget dödfött. Jesper och Elisa var de som hade haft mest kontakt, och också dem som var svårast att lura.
Den andra som pratade var Anna-Klara som verkligen ville hjälpa tanten som var en av hennes få kvarvarande nära släktingar som verkade vara vettig. Pengar hade alltid tillhört ett av hennes största intressen och då framförallt andras pengar. Att förvalta dem till att föröka sig var hennes födkrok och flera av dem som mottagit hennes tjänster hade blivit omåttligt rika.

”Nå!” Jesper nästan skrek ut ordet. Han tittade på sin fru som stod och pratade med en man en bit ifrån honom och tänkte för sig själv att nu passade hon på den jävla satmaran

Fjädrade sig som en påfågel framför den okände mannen och puffade med håret som en filmstjärna. Han spottade på golvet och stoppade in ett tuggummi för att dölja alkoholdoften. Det kändes som om blodet sjöng i kroppen och ilskan rann fort av honom för att ersättas av ångest. Var de på väg att splittras han och Eliza? Ville hon inte längre ha honom? Han satte sig tungt på en av stolarna vid bordet och tittade rakt fram på ingenting. Barnen? Hur skulle det bli med barnen om de splittrades?

Anna-Klara räckte upp handen och klirrandet av armbanden fick Jesper att vakna till. ”Som jag sade förut så känner jag inte Emma, men tror säkert att jag skulle klara av ansvaret. Pappa kan säkert hjälpa mig om det skulle behövas.” Den långa färggranna kjolen som var hopsatt av flera olika tygstuvar hasade nästan över hennes smala höfter, och de två olikfärgade korta linnena som satts ovanpå varandra för att stärka effekten drogs uppåt över den vältränade brunbrända magen. Männen tittade fascinerat på den lilla tjejens uppenbarelse och grubblade på vilket vis de var släkt med henne. Den lilla guldfärgade näsringen blänkte då och då till i solen som tittade in i rummet, och hon liknade inget de tidigare sett. Hyn glänste som ebenholts och de smaragdgröna ögonen gick igenom deras själar.

Jesper reste sig upp och räckte sin hand till Anna-Klara. ”Okej! Du får prova. Det verkar som att du är den enda som verkligen menar vad du säger, och bryr dig om Emma. Här är nyckeln.” Han räckte fram en knippa nycklar fäst vid en nyckelring med ett svartvitt foto. ”Adressen har du här. Åk iväg och prata med henne, men var noga med att låsa dörren då du går. Annars smiter hon.” Jesper vände sig till de andra och schasade iväg dem. ”Seså showen är slut! Åk hem till era prydliga små hem och fundera på vad ni just gjort. Emma är er släkting, inte en pengastinn sugga som skall mjölkas. Hon är en underbar människa som gett så otroligt mycket stöd till oss.”

När dörren stängts efter sista släktingen gick Eliza fram till Jesper och slog till honom det hårdaste hon kunde. ”Din jävla fähund! Kunde du inte låta bli spriten för en gång skull? Hörde du inte viskningarna bakom din rygg? Jag fick skämmas å dina vägnar, skämmas.”

Hon gick gråtande upp till övervåningen med stampande steg och slängde ned innehållet i garderob efter garderob. ”Förbannade karl! Förbannade liv! Åh…” Hon tittade en lång stund på skorna för att försöka bestämma vilka som skulle tas med, men föll till slut ihop i en liten hög på golvet. ”Varför? Varför? Varför?” Eliza mindes så väl den där dagen då hon kom hem oförhappandes och fann sin man med sekreteraren. Ilskan hon känt då hade aldrig släppt, och den präglade livet fortfarande trots att det gått nästan ett år. ”Vi kan väl fortsätta för barnens skull? Snälla?” Orden Jesper sagt hade stoppat henne från att gå den dagen, men satt upp en mur av is mot honom. Hon rös om han tog i henne, och pilar av giftiga kommentarer slank ständigt ur hennes mun utan att hon kunde stoppa dem.
För barnen skull, för barnens skull. Som ett mantra sade hon orden dag efter dag för att stoppa sig själv från att sticka ifrån alltihop. Idag var mantrat plötsligt borta och hade istället ersatts av två bruna pigga ögon som kärleksfullt förklarade att hon förtjänade kärlek och borde lämna Jesper.

Hon reste sig upp, smällde ihop väskorna och ryckte till sig två par skor. ”Jag kan ju hämta resten senare.” sade hon högt för sig själv. Stånkande drog Eliza väska efter väska nedför trappan och nickade kort åt sin man innan hon stängde ytterdörren och gick ut.

Anna-Klara hittade adressen hon fått, parkerade sin lilla sportbil och gick in på tomten. Hon såg att den var lite eftersatt och det kliade i hennes fingrar att få påta i jorden. Leende tittade hon på syrenerna som sträckte sig långt över hustaket och bildade ett tak av doftande blommor. Jordgubbar hade planterats runt hela kanten på rabatten och plantorna dignade av söta bär som lockade henne att smaka. Hon tog en och snurrade runt, runt med armarna utsträckta. Kroppen fylldes av euforisk lycka och hon kände sig för första gången på länge som hemma.

”Får jag vara med?” Rösten kom från en berså av schersmin. Fnittrande stod kvinnan klädd i nattlinnet och tittade på Anna-Klara

”Vem är du?” Det rynkiga ansiktet hade två små smilgropar och var brunbränt. Ögonen plirade närsynt och händer likt små klor sträcktes fram mot Anna-Klara. ”Jag heter Pippi Långstrump. Min häst Lilla Gubben är försvunnen och jag hittar honom ingenstans. Kan du hjälpa mig?” Anna-Klara sträckte fram sin smala hand och presenterade sig. ”Jag heter Anna-Klara. Hur kom du ut? Låste de inte dörren?” Kvinnan pekade skrattande på en stege som rests mot huset. ”Jocke hjälpte mig ut, och idag hittade vi nyckeln som de gömt. ”Anna-Klara beslöt sig för att vänta med ytterligare frågor, men undrade vem den där Jocke var.

Pendlandet mellan fantasi och skeende blev jobbigt för Emma och för att komma över passagerna hanterade hon allt som en enda verklighet. Hon var Pippi Långstrump. En karaktär som passade den lilla gumman mycket bra eftersom hon levde lite som henne. Katter sprang in och ut i huset som de ville, och kattluckan svängde ideligen fram och tillbaka. De gned sig spinnande mot sin matmors ben och jamade högt efter mat eller klappar. Huset var lite slitet och en och annan takpanna skulle behöva bytas ut för att det inte skulle bli läckage. I fönstret prunkade stora röda och rosa pelargonior som nästan sträckte sig ut. Gräsmattan hade stora tufsiga grästorvor och hade invaderats av blommor. Det var vackert vildvuxet.

”Skall vi gå in och fira.” Emma tog Anna-Klaras hand i sin och haltade mödosamt in genom dörren. ”Vi får inte glömma att lägga tillbaka nyckeln. De får inte veta att jag vet.” Nickande åt den andras snurriga förklaring gick Anna–Klara in genom dörren. ”Vad, vad…vad skall vi fira?” Stammande och fylld av frågor trädde hon in i ett gammeldags kök. Luckorna på skåpen satt på trekvart och diskhon var fylld av gammal disk. Flugor surrade över tallrikar med matrester och matbordet var kladdigt. Emma tog två koppar ur diskhon och hällde becksvart kaffe från en silverfärgad bucklig termos i dem. ”Varsågod! Vi måste naturligtvis fira att jag hittat dig. Ja, jag hittade ju dig in min trädgård. Ellerhur? Alltså är du min. En sakletare får alltid behålla det hon hittar.” Emma fnittrade igen och satte handen för ansiktet för munnen som saknade tänder.
Anna-Klara skrattade åt den gamla damen och fann henne roande. Det var väl inte så noga med att ställa allt till rätta på en gång. Emma lyfte sin kopp och tittade Anna-Klara djupt i ögonen. ”Ja, skål då och välkommen.”

Eliza parkerade sin bil utanför det röda huset som hade adressen Blekingegatan 5. Det var välskött och hade ett äppelträd på var sida om tomten. En fontän hade placerats vid en konstgjord damm mitt på gräsmattan. Elizas modersinstinkter gjorde att hon såg alla potentiella faror och tänkte att det skulle bli svårt att ta dit barnen. Jag måste försöka få honom att åtminstone skaffa ett staket innan vi flyttar in.

Förhållandet med Alex hade börjat av en ren slump. Han hade passerat hennes bil då hon gråtande lagt huvudet mot ratten

Tveksamt hade Alex knackat på fönstret och frågat hur det var fatt. Eliza torkade snyftande bort tårarna och nekade till att hon var ledsen. ”Jag har bara fått något i ögat, men det är redan bättre. Tack för att du bryr dig.” När hon vevade upp rutan stoppade han den med sin hand och log. ”Jag vet inte varför du gråter, eller varför du säger att du inte gör det, men en söt tjej som du är mer värd än att lämnas ensam en sådan underbar dag som denna. Jag bjuder på fika.” Eliza funderade ett tag på om det var rätt att göra så, men beslöt sig för att för en gång skull följa sina impulser och tackade ja. ”Vänta lite, jag måste hitta ett bättre ställe att parkera bilen på.”

En halvtimme senare hade han dragit ur Eliza hela historien om otroheten och bristen på kärlek från mannen. ”Jag fattar inte varför du stannar? Barnen kan väl lika bra bo hos dig i en lägenhet? De mår inte bra av att bo som nu. Era bråk kommer att stanna i deras minnen för alltid. Det vill du väl inte?” Alex lade handen på Elizas och hon kände att det hettade där den låg. Till slut låg hon gråtande i hans famn och han smekte långsamt hennes rygg.
Efter den dagen höll de kontakt, och hamnade i säng några gånger på sjaskiga hotell långt från staden. Känslorna mellan dem växte lavinartat och Eliza märkte smått panikslagen att hon var kär. Med Alex kände Eliza att hon var trygg och älskad. Det kändes som om en högre makt stod vid hennes sida och försökte hjälpa henne till ett bättre liv.

Nu stod hon här på hans tomt. Ditlockad av löften om evig kärlek och att barnen skulle få följa med. Dörren öppnades plötsligt på vid gavel och ut steg Alex. ”Hejsan käraste. Var det svårt? Vad sade Jesper?” Han kramade henne hårt och smekte hennes tårade kind. ”När hämtar vi barnen? Eller…” Alex höll Eliza en liten bit ifrån sig och tittade på henne. ”Vill han behålla dem?” Hon lade armarna runt hans hals och kröp in i hans famn. Eliza kände sig som en liten flicka och ville bara kramas. Ha honom tätt, tätt intill sig en stund under tystnad. ”Håll om mig…bara håll om mig.” Viskade hon och lade huvudet på hans axel. Alex luktade gott, och hon anade att han precis duschat eftersom det mörka håret fortfarande var vått i topparna. Den stora guldringen i örat förstärkte hans manlighet och Eliza kände något varmt gunga till i magen.

”Du är modig, vet du det?” Hon tittade rätt in i de mörkbruna ögonen och hjärtat fladdrade till lite extra. ”Tänk om Jesper frågat vem du var? Eller ännu värre, någon av de andra släktingarna kunde ha ställt den frågan. Vad hade du sagt då?” Alex skrattade mjukt och det smala ärret över hans kind stramade till. ”Att jag var din kusins kusin. Ingen av de där personerna visste vem den andre var. De var en patetisk blandning av pengakåta uslingar. Förresten kan jag ge mig attan på att de trodde att hon var på väg att trilla av pinn.” Han drog med handen över hennes länder och eggade henne mer och mer tills hon tog Alex hand. ”Var har du ditt sovrum?” Han smekte hennes hand med tummen och lade fingret mot hennes mun.”Vårt sovrum min kära, vårt.”

När grannen till Alex såg paret på uppfarten log hon och skrockade för sig själv. ”Det är på tiden att han får lite kärlek. En så snäll och fager gosse skall inte vara ensam.

Emma och Anna-Klara spelade spel och pratade i munnen på varandra. Det skrattades och gräts om vartannat

Gamla fotoalbum dammades av och gicks igenom med Emma som intresserad åskådare.

I mängden av svartvita foton utmärkte sig ett mer än de andra, och hon satte ned sin ådriga, darriga hand på bladet och tittade storögt på Anna-Klara. ”Det där är väl jag?” Emma bläddrade några sidor framåt och bakåt. ”Men om det där är jag, vem är då det här?” Hon pekade på sig själv och såg förvånad ut. ”Jag är ju gammal och gråhårig.” Emma reste sig upp och gick ut till hallspegeln. ”Det här är inte jag. Du måste ha fel…” Hon öppnade koftan och klädde av sig plagg efter plagg tills hon stod naken. Med fingrarna pekade hon på olika ställen på kroppen och den skrynkliga huden rörde sig. Den långa silverfärgade flätan löste hon upp och spred håret över ryggen, sedan snurrade Emma runt, runt tills hon nästan föll omkull.
Plötsligt vände sig Emma mot Anna-Klara och utropade. ”Du!” Hon klädde sakta och omständigt på sig för att sedan gå fram till Anna-Klara med händerna lyfta. ”Du skall flytta in till mig. Jag gillar dig.”
Det korta ögonblicket av insikt var borta lika snabbt som det kom, och hon stannade upp i rörelsen för att studera sina lyfta händer med frågande min. Emma tittade på Anna-Klara och log ett inåtvänt leende medan hon studerade henne med kisande ögon. ”Är det du som är Annika? Var är Tommy?” Emma tittade sig runt som om hon letade någonting. ”Har du sett Herr Nilsson? Han lekte tafatt med mig och Lilla Gubben, sedan är de försvunna båda två.” Emma gick vidare till nästa rum och ropade med jämna mellanrum på sina vänner.

Anna-Klara reste sig upp och slog ihop albumet efter att hon läst under fotografiet att det mycket riktigt var Emma. Hon hade varit ett vackert barn, och klänningen verkade vara av mycket exklusivt material. Med blandade känslor följde Anna-Klara efter den lilla damen som snabbt fångat hennes hjärta. Visst var Emma snurrig, men hon gjorde inte en fluga förnär och kunde kanske få hjälp av minnesträning. Anna-Klara hade läst något om det i en artikel i tidningen, och fastnat på grund av ren simpel nyfikenhet. Nu funderade hon på om det kanske fanns en chans att få med Emma till den där doktorn som de skrivit om. Pappa Teodor kunde säkert bistå med hjälp. Anna-Klara drog upp mobilen från fickan och knappade in ett nummer.

Jesper vaknade med ett ryck av telefonsignalen och famlade i fickorna efter mobilen innan han såg att den låg på bordet. ”Jesper.” Han lyssnade uppmärksamt på rösten i telefonen och tittade sig runt i rummet. På bordet stod en urdrucken vinflaska med en halväten kyckling på en tallrik bredvid. En stank av gammal gubbe låg över rummet, och han förstod inte varför förrän han tittade på sina byxor.

Urindoften var stark och drev honom till badrummet där han snabbt drog av sig byxorna och tryckte ned dem i tvättmaskinen. ”Mm, jag förstår.” Jesper tittade sig själv i badrumsspegeln och kände djup ångest. Hur faan kan jag vara så dum? Tänkte han och slog med handflatan på den. Spegeln knakade betänkligt, men höll. Jag måste sluta dricka. ”Så hur mycket vill du ha?” Jesper gick ut från badrummet och tittade ut genom vardagsrumsfönstret när han kom dit. Trädgården var som alltid i perfekt skick och inte minsta kvist petade upp ur äppelträdets krona. Arboristen som de anställt gjorde ett gigantiskt jobb och höll alla de vackra fruktträden i schack. ”Okej, men då säger vi så. Nycklarna har du ju redan, och det är väl inga problem att få plats i Emmas hus. Jag är dig stort tack skyldig. Ring om du behöver någonting.” Jesper klickade in sig på datan på sitt kontor och gick in på hitta.se där han sedan sökte på Anonyma Alkoholister och skrev ned numret

”Hejdå Anna-Klara hoppas att du kan hjälpa Emma med minnesträningen. Vi har helt ärligt inte lagt ned så mycket tid på det där. Och som sagt…ring om du behöver hjälp.”

En månad senare satt Anna-Klara, Emma och Eliza i trädgården hemma hos Emma. ”Så vad säger läkaren?” Eliza böjde sig fram mot den gamla damen och tog hennes hand. ”Jag lär mig vartefter, och en del dagar är bättre än andra. De har kommit fram att jag inte har Alzheimer och det var skönt att få reda på. Anna-Klara och jag har det så trevligt på kvällarna när vi löser korsord och spelar dataspel.”

Eliza tittade frågande på Anna-Klara. ”Dataspel? Men varför i all världen…?” Flickan skrattade åt kvinnans uppsyn och berättade att nya rön visat att det var nyttigt för snurriga pensionärer att spela vissa av spelen. ”Till och med jag har fått bättre minne. Nog om det nu…” Hon drog igen den stickade koftan som hade regnbågens alla färger. ”Hur är det med dig? Jag förstår att skilsmässan varit jobbig…?” Eliza skrattade till och viftade med händerna. ”Nej, nej oroa dig inte för mig. Alex gör mitt liv till en enda solskenspromenad och han har ändrat hela tomten för ungarnas skull. Häromdagen stötte jag på granntanten som kramade om mig och sade att jag var guld för Alex. Hon bjöd in mig på te och vi satt hela eftermiddagen och pratade. Barnen tyckte naturligtvis att allt var pest i början, men mjuknade efter ett tag och älskar nog Alex lika mycket som jag…eller…” Hon rodnade och drog en ringklädd hand genom sitt korta ljusa hår. ”Nästan lika mycket.”
Anna-Klara visste att Jesper lagt in sig själv för avgiftning och ville inte diskutera honom med Emma bredvid. I hennes ögon var Jesper den perfekte svärsonen som tröttnat på sin fru och lämnat henne. Inte tvärtom.

KÄRLEKSBESTYR

Fundersam tittade Petra på mannen bredvid henne. Undrar om hon hade gjorde bort sig nu? Petra brukade inte lifta med ensamma män eftersom det innebar ett riskmoment. Hittills hade hon bara råkat ut för små incidenter med mystiska män som frågade om hon ville ha det skönt., men de hade backat när hon sagt ifrån.

När hon klev in i bilen hade Petra registrerat två barnstolar i baksätet och att han spelade folkmusik, och det kändes tryggt på något sätt. En våldtäktsman lyssnade väl inte på sådant, eller hade barn?

På morgonen hade hon vaknat med beslutet att åka till Hudiksvall för att försöka träffa sin älskade kille Peter. Tyvärr kunde hon inte få tag i honom eftersom han saknade telefon, men trots det beslöt Petra att åka. Saknaden efter hans kyssar och varma famn hade blivit för stor. Medvetet hade hon undvikit att sätta på sig utmanande kläder för att inte ytterligare locka till dåd av underliga män.

Lite lustigt egentligen, att hon flyttat 25 mil för att slippa karleländet, och så sitter hon nu här liftandes dessa mil tillbaka för att åtminstone få träffa honom. Livet är bra underligt tänkte Petra medan blicken drogs till mannens händer. Han hade finlemmade, helt släta, smala fingrar som han ideligen satt och trummade med på ratten. Då och då tittade han på sin medpassagerare och log. De pratade om Peter.

”Jag har flyttat till Stockholm nyligen och han får väl flytta efter om är intresserad.” sade Petra kaxigt. Nu skrattade mannen och slog med näven på ratten ”Där slog du huvudet på spiken, du är en liten tuffing du med skinn på näsan, men (han lutade sig mot henne) är det så i verkligheten? Du är ju både snygg och sexig.”

 Petra vred sig lite i stolen illa berörd av hans intimitet.” Jag försöker vara tuff mot honom, men eftersom jag älskar karlskrället är det inte lätt. Förresten är jag bara tjugo och vill inte ha någon fast kille ännu” Det sista klingade lite falskt i hennes öron eftersom hon skulle gett precis vad som helst för att få Peter till sin. Faktum var, att trots alla killar hon träffade i Stockholms nattliga vimmel hade hon bara en i hjärtat.

Efter flera timmars bilåkande släppte mannen av henne vid Iggesunds grill, och med dröjande steg gick Petra mot det låga trevåningshuset där Peter bodde. Magen var orolig och kurrade betänkligt eftersom det var länge sedan något stoppats i munnen. Till det fanns oron över vad som fanns bakom den stängda dörren. Klockan hade hunnit bli tio så han kanske var vaken tänkte hon innan pekfingret trycktes mot ringklockan.

Efter några minuter hördes hasande steg därinne och en sömndrucken välbekant röst ”Hallå, vem är det ? Vänta ett tag, jag kommer…måste bara…(resten dränktes i ett mummel).

Hjärtat slog nu som en stångjärnshammare och bara ljudet av hans härliga dialekt fick hennes blod att rusa. Ett par nycklar sattes in i låset och strax därefter öppnades den. ”Du!?” sade han bara innan han tog henne famn och kysste henne djupt. Deras tungor lekte med varandra i virveldans innan han släppte henne och såg henne djupt i ögonen. ”Vad gör du här? Varför? Du kan ju inte bara dyka upp så här.” Orden snubblade över varandra, och när Petra kikade in i hans lägenhet såg hon tjejkläder ligga slängda över soffan i vardagsrummet. ”Har du besök?” frågade hon, redan medveten om svaret. ”Nja…jag visste ju inte att du skulle komma. Gud vad jag saknat dig.” Han försökte ta hennes hand, men hon slet snabbt tillbaka den. ”Så du kunde inte låta bli?” Frågan hängde i luften medan hon rusade nerför trappan med tårarna rinnande.

KÄRLEK

Med sina seniga darriga händer skar Emma upp en bit tårta till sitt barnbarn som idag fyllde 25 år.

Hon satte sej ner och tankarna reste iväg på minnenas kavalkad. Emma mindes det som igår, sommar, värmen, och det gamla torpet där hon växte upp.25 år hade hon varit då hon träffade honom med stort H, mannen som sedan den dagen för alltid funnits i hennes tankar. Ännu idag kunde hon minnas kyssarna som doftade smultron eftersom han hade en ovana att ständigt smörja på smultrondoftande cerat. Att det aldrig blivit dem, ja  vad hade orsaken egentligen varit? Emma satte sig mödosamt ner i en av solstolarna som plockats fram dagen till ära. Hon blundade och tänkte sig tillbaka.

Elias hade varit en mycket vacker man. Eller man förresten, han hade varit lika ung som henne, och livet lekte. Hans föräldrar hade bestämt att han skulle fortsätta på privatskola för att bli advokat eller läkare. Sommarlovet skulle han tillbringa i England hos sin gamla faster.

Emma hade sett honom första gången i väntrummet hos doktorn i byn, och hade intresserad lyssnat lite extra när han ropades in.

Hennes mamma och pappa hade nu för längesedan lämnat jordelivet, men på den tiden levde de i allra högsta grad. Emmas pappa var en gammal biträv som inte var speciellt intresserad av att umgås med andra, utan föredrog att vara ute i skogen för att jaga, eller bara gå omkring. Han bar ofta en grå sliten keps och rökte pipa. Gången var lite svängig eftersom han var hjulbent.

Emmas mamma var helt raka motsatsen. Hon var en söt kvinna med massor av vänner, och hon älskade att resa. Två motsatser som ändå hade en varm gemenskap, och var djupt förälskade i varandra.

Nej, nu kom vi från ämnet. Jag skulle ju berätta om när Emma såg Elias första gången.

När Elias kom ut från mottagningen nickade han mot en rodnande Emma, och sade hej. Lite blygt men ändå käckt hälsade hon tillbaka. När hon kom ut från mottagningen stod han där…

”Hej igen du sköna, vill du följa med mig och ta en fika?” Han sträckte fram sin hand, en hand som vittnade om att han var en kontorist och ingen vanlig arbetare. Den var finlemmad, och slät som en barnstjärt. Emma log och sträckte fram sin hand ” Gärna, Emma Wahlberg är mitt namn. Vad heter du?” Han hade tagit hennes hand i sin som om det var helt självklart, sedan började han gå. ”Mitt namn är Elias Mansdotter, jag är här med min familj på semester. Bor du här?” Han stannade för att vända sig och få ögonkontakt. Emma kände som om hon träffat den här mannen förut, men kunde inte minnas att hon träffat honom någonstans. Hon släppte hans hand för att knäppa igen jackan som fladdrat upp.” Ja, jag bor här. Jag är till och med född här. Du ser vårt hus därnere.” Emma pekade ner över dalen på ett litet timmerhus som stod precis vid kanten på älven. ”Det är inte stort, men det är vårt”. Hon tog hans hand igen, och de fortsatte mot konditoriet som förövrigt var det enda i stan. De gick jämte varandra, tysta, tänkande, funderande på vem den andre var. Plötsligt kom Emmas lillasyster Kajsa springande över gatan mot dem. ”Emma, Emma, mamma vill att du skall komma hem och äta. De har letat överallt efter dig. Hon tittade frågande på Elias ”Hej, Kajsa heter jag, vem är du?” Hennes flätor studsade upp och ner och hennes fräkniga ansikte pryddes av ett stort glatt leende.” Elias” sade han och fortsatte sedan ” Så du är Emmas syster?” Han mätte henne med blicken uppifrån och ner, sedan vände han sig mot Emma. ”Snygg syster du har. Ni har verkligen fått det bästa av allt. Vi kanske kan ses senare? Vi blir kvar här några veckor.”

De skildes åt och Emma gick hemåt med sin syster för att få mat.

Sommaren gick och Emma blev vansinnigt, galet kär. Att skiljas kändes som en omöjlighet, men en vacker höstdag när doften av bondens gödsling av åkrarna låg i luften och bladen antagit en vackert orangeröd nyans var det dags för avfärd.

När bilen körde iväg kändes det som om hjärtat slets ur, och de hade oupphörligen kysst varandra och lovat att de skulle ses igen. Adresser och telefonnummer hade bytts, och när bilen inte längre syntes var en liten papperslapp det enda hon hade kvar av sommaren med Elias.

Livet fortsatte och Emma började fundera på att gå i privatskola för att bli läkare, men familjens ekonomi tillät inte sådant, så hon fick tänka om. Hon levde för breven från Elias, och de blev om möjligt ännu kärare per korrespondens. Hon började lära upp sig till frisörska hos Beda på hörnet, och hade väl egentligen ett rätt bra liv.

De pratade om att ses, men tiden stämde aldrig, och avståndet mellan dem var ju långt. Resan var heller inte billig, så det blev brevledes som kärleken fick växa. Månad lades till månad, och till slut bestämde Elias att han skulle åka till henne.

Nervöst stod Emma och väntade på perrongen. Hon hade klätt sig i sin finaste klänning och satt på sig sina vackraste skor. Nu stod hon här lysande som en sol i sina klargula kläder. På huvudet hade hon en stor hatt som passade bra till hennes lite hjärtformade ansikte. I sin hand bar Emma ett paket med cigarretter av den finaste sort som hon tänkte ge i gåva till Elias. Så länge sedan de sågs…

På tåget satt Elias lika nervös han, iklädd ny kostym och nysmorda skor. Han ville så gärna göra intryck på Emma, ville se hennes ögon lysa av lycka. I väskan hade han packat ner ett litet lila paket med silverfärgat band runtom som han tänkte ge henne.

Han satt och försökte minnas hur hon såg ut när han sist såg henne, men bilden hade bleknat så han tog istället fram plånboken med fotot. Hjärtat svämmade över av kärlek till denna kvinna, och han kunde göra vad som helst för att få leva vid hennes sida.

Ingen därhemma visste att han planerade att flytta till den lilla byn, och försöka sig på en framtid som målare. Alla som kände honom visste att han älskade att måla, men hade sett det som hans hobby och tidfördriv inte som ett fast jobb. Hans far skulle aldrig godkänna att han lämnade sin utstakade bana så därför smet Elias helt sonika ifrån alltihop. Han hade lämnat ett brev där han talade om vart han flyttade, och varför han flyttade.

Tåget åkte fort, fort backe upp, och backe ner. Gröna berg och dalar gled förbi utanför fönstret för att ersättas av vatten. När det stora tunga tåget åkte upp på bron visste ingen att några bultar lossnat. Bultar som höll brokonstruktionen stadig när det blåste.

Elias stod och tittade på det vackra landskapet som passerade utanför, och tänkte för sig själv. Här skall jag bo tills jag dör. Det är så vackert.

Bultarna hade nu lossnat helt, och skakningarna när tåget kom gjorde att konstruktionen började rämna.

När loket dundrade över stället där allt börjat, skakades de sista muttrarna bort, och katastrofen var ett faktum.

Emma stod på perrongen när hon plötsligt hör en hög smäll. Direkt efter kommer en massa brandmän och poliser åkande i full fart. Hon hörde på sirenerna att de åkte mot bron, och försökte sträcka på sig för att se bättre. Visserligen låg stationen på en kulle, men en massa hus stod i vägen så hon inte kunde se någonting.

En gammal man kom gående med haltande, snabba steg, och hon stoppade honom. ”Ursäkta, vad är det som hänt? Varför kommer det en massa poliser och brandmän?” Han stannade och flåsade lite ”Hörde du inte smällen? Det har hänt något vid bron. Jag tror det är tåget. Nej, jag måste vidare. Adjö ”. Han haltade vidare, och Emma samlade ihop sina saker för att springa efter.

När hon kommit förbi husen som skymt sikten, såg hon förödelsen!! Bron hade gått tvärt utav på mitten, och halva tåget hade ramlat i vattnet. Hon slog handen för munnen, och med tårarna rinnande sprang hon till brons fäste där bilarna stannat.

Överallt i vattnet låg människor, och brandmännen jobbade förtvivlat för att få upp de som låg i vattnet, och ut de som satt i tåget. Emma letade efter ett känt ansikte, men hittade ingenstans Elias.

Hon gick ut en bit på bron, men blev stoppad av en polisman som bad henne att gå tillbaka. Bron kunde rasa sade han.

Emmas syster kom springande nerför kullen, och snart stod de omslingrade gråtandes. Kajsa höll om Emma medan hon sade ” Det är ju inte säkert att han är skadad. Han kanske sitter i vagnarna längst bak. Jag tycker att vi pratar med polisen, och frågar om de vet någonting.

Dagen var ett enda kaos för samtliga, och framåt kvällningen började Emma förstå att Elias nog inte skulle komma. När hon läste hans sista brev ännu en gång stod där svart på vitt. ”Jag sitter i främsta vagnen på plats nummer 6, det är mitt turnummer. Vi ses snart. Älskar dig massor!” Emma grät…

När bärgningen var över kunde polisen konstatera att 36 människor drunknat, och 14 blev skadade. Bland de som omkommit fanns Elias. Han hade dött omedelbart när nacken knäckts av.

Nu satt hon här och mindes. Emma hade överlevt, det gör man ju alltid, och hon hade försökt förtränga det som hänt. Hennes föräldrar skickade henne till dyra psykologer för att försöka hjälpa henne, men hur lagar man ett trasigt hjärta? Ingen människa har makt att göra det

.

Efter många år träffade Emma bonden Kalle som var en snäll och vänlig själ…och djupt förälskad i Emma. Hon bet i det sura äpplet och gifte sig med honom utan att riktigt älska honom. De hade haft ett bra liv, och fått många barn. Ett av barnen (det förstfödda) hade fått namnet Elias.

Kalle var duktig på att jobba, och händig. Så efter några år köpte de en stor gård där Emma levde nu idag med sina barn runt sig. De hade flyttat in en efter en sedan deras förhållanden gått i kras. Nu levde de i en enda stor familj  på gården, och Emma såg efter sina barnbarn när det behövdes. Kalle var död sedan länge, och minnet var det enda hon hade kvar.

Hon tittade på sitt 25-åriga barnabarn och sade ”Karin, vill du lova mig en sak?” Karin vände sig mot sin gamla farmor och satte sig på huk. ”Ja, vad vill du jag skall lova?” Farmodern lade sin rynkiga hand på sondotterns kind och med tårar i ögonen sade hon” Lova mig, att om du möter kärleken så låter du inget stoppa dig från att leva med den mannen. Ingenting!”. Hon reste sig upp medan hon tog sin käpp. ”Nä du, jag måste nog gå in och vila mig från solen ett tag. Väck mig när ni ätit klart.” Stapplande tog hon sig in i huset, och lade sig på den stora soffan de hade i vardagsrummet.

”Emma, Emma…vakna vi skall gå nu. Det är dags.”

Hon sträckte på sig, och famlade lite sömndrucken efter sin käpp. ”Nej, lämna den där, den behöver du inte nu”. Plötsligt kände hon igen rösten. Det var en röst hon inte hört på länge.” Elias! Är det du? Älskade, älskade Elias.” Hon öppnade ögonen, och letade upp sina glasögon, sedan såg hon honom. Framför henne stod hennes Elias lika ung som då.

Blygt tittade hon ner i golvet för att ömt tas om hakan av honom, och han sade ”Jag är här för att hämta dig min älskade. Nu är vår tid kommen!” Lämna glasögonen. I vår nya värld behövs inget sådant. Du blir ung på nytt, och vi kommer alltid att leva tillsammans. Kom nu vännen!”

När Karin gick in för att väcka farmor märkte hon direkt att något var fel. Visserligen log farmodern, men det var ett stelt, låst leende, och ögonen var slutna.

När familjen kände på hjärtat var det tyst. Sorgsna stod de i en ring runt soffan, och stora tårar rann på deras kinder..

Elias och Emma stod tysta bredvid varandra och tittade på hennes familj, innan de vände för att gå in i evigheten.

Mer förälskade än någonsin.

Kärlek på distans

När Maja kommit in i planet och satt sig på sin plats, öppnade hon sin handväska för att plocka upp ett slitet, blått brev. I brevet stod det:

Hejsan gumman!

Vad jag längtar! Kan inte sova eller äta, och på jobbet är jag knappt kontaktbar eftersom jag drömmer om dig! Älskade, älskade du (törs jag skriva så fast vi aldrig träffats?). Det känns som om vi är själsfränder, och efter din beskrivning verkar det som att vi till och med är lik  varandra.

Nåväl, vi syns snart!

Pussar i massor

Magnus

När hon läste brevet kände hon att hon ofrivilligt log, och fnittrade till lite grand. Så löjligt hon betedde sig egentligen. Som en nyförälskad 15-årig flicka på väg till sin första träff.

Mannen i sätet bredvid tittade till på henne när hon fnittrade.” Ni ser lycklig ut” sade han, och räckte fram sin hand. ”Sebastian Erlandsson är mitt namn, journalist till yrket”. Maja räckte fram sin tunna smala hand och presenterade sig ”Maja Grönblom heter jag, och ja, jag är såååå lycklig. Jag är nästan övertygad om att jag mött min själsfrände.” Hon kände att hon rodnade och satte upp händerna i ansiktet som för att dölja rodnaden. Maja drog i en test av sitt långa röda hår, och började nervöst tvinna det mellan sina fingrar.” Vill du höra?”

Brevet hon hade i handen ramlade ner på golvet, och hon böjde sig snabbt ner för att plocka upp det. När hon tittade upp igen hade rodnaden lagt sig, och hon fortsatte prata. ”Jag hittade hans kontaktannons i en dagstidning, och något i den fångade mitt intresse. Jag gick hela dagen och tänkte på raderna han skrivit, och till slut totade jag själv ihop ett brev. Jag som aldrig någonsin svarat på en kontaktannons, eller förresten ens tänkt tanken. Nåväl, jag berättade om mitt liv, mig själv, och mina intressen, sedan skickade jag iväg det innan jag skulle ångra mig. Dock utelämnade jag en sak han bett att få… fotot han efterlyst i sin annons struntade jag i att lägga i eftersom jag anser att man skall tycka om någon för hans inre, inte det yttre.” Hon fortsatte att frånvarande tvinna hårlocken, och tog ett djupt andetag för att fortsätta.” Det tog inte många dagar förrän jag fick ett svar. Ett långt sådant, där han berättade om sina innersta tankar och sina värderingar. Allt bara stämde klockrent! Han sade att han tyckte som jag. Att det inre var det viktiga, inte det yttre. Så han skickade inte heller något foto, men däremot en beskrivning.”

En flygvärdinna kom fram till dem och frågade om de ville ha någonting, men båda skakade på huvudet. Den ena nyfiken på fortsättningen, den andra ivrig att berätta. Hon harklade sig innan hon fortsatte. ” Magnus som han heter, berättade att han var rödhårig med gröna ögon” Nu fnittrade hon till och skakade sitt röda lockiga hår innan hon såg honom rätt in i ögonen. Hennes ögon var turkosgröna som en lagun i något utländskt land.. ” Lite lustigt att han var rödhårig liksom mig tyckte jag, men samtidigt gillar jag gröna ögon. Det är något magiskt över sådana. Naturligtvis satte hans brev igång min fantasi om hur han såg ut, och han frågade mig mer ingående om mitt utseende. Men mest av allt slogs jag av hur lika vi tänkte och tyckte om ALLT.” Maja började vika brevet tills det var litet som en tändsticksask för att sedan veckla upp det igen.”

Efter bara några brev förstod vi att vi var ohjälpligt förälskade i varandra, och började planera för att ses, men han bor ju på andra sida jorden, och jag här.” Hon slog ut med händerna i en hjälplös gest. ”Tiden gick, och innan vi visste ordet av hade det gått flera månader. Breven han skickade var välskrivna och välformulerade, och jag började undra över hans bakgrund.

När jag frågade honom om den, bad han mig att släppa det. Han ville inte prata om det, men berättade lite kort att han blivit bortlämnad av sin mamma, och sedan aldrig mer sett henne. Fadern hälsade på då och då, men var för Magnus bara en farbror som då och då kom med presenter.” Maja fick tårar i ögonen när hon pratade, och rösten stockade sig lite när hon fortsatte. ”Jag som själv haft en inte alltför rolig barndom kände att även där var vi lika. Två trasiga själar som funnit varandra. Kunde det bli bättre? Vem kan förstå mig bättre än någon som varit med om samma sak.”

Hon öppnade sin väska för att rota omkring i den ett tag. Hon verkade leta något, och när han frågade vad sade hon ”Jag letar efter min näsduk. Gud så pinsamt här sitter jag och bölar inför en främling på ett plan”. Hon hade till slut hittat den, och snöt sig ljudligt innan hon stoppade ner den och fortsatte berätta. ”Idag skall vi ses för första gången, och nu har det gått ett år av kärleksfulla brev, blommor, och samtal. För vi har pratat i telefon många gånger nu. Lite blyga första gången men modigare allt eftersom tiden gick. Nu är jag så nervös!! Han kommer och möter mig på flygplatsen iklädd en svart kostym, med en lila ros i bröstfickan. Allt för att vi inte skall missa varandra. Jag själv skall ha en vit muslinklänning med massor av spetsar, och en lila ros i håret.”

Sebastian tyckte kvinnan i sätet var både söt och underhållande. Att hon var kär syntes på henne för hon lyste av lycka! Sätet var hårt, och han började känna av svanskotan efter sin ridolycka. Attans att det var så himla lång resa, men samtidigt hade han VÄLDIGT trevligt. "”Men tänk om inte kemin finns där mellan er. Vad gör du då?

Det är en lång resa du gör på vinst och förlust. Förresten, man skall ju inte fråga om en dams ålder, men hur gammal är du?” Hon tittade på sina nylackade tår i de vita sandalerna med guldremmar, och vände sig sedan mot honom.” Jag är 55 år, och du är förlåten.” Han skrattade till ” Hade jag aldrig trott! Inte en dag över 50 skulle varit min gissning:” Nu rodnade Maja igen, och hon rättade till sin klänning med händerna. Med ett stort leende låtsades hon niga (så gott det nu gick i en flygplansstol), och sade sedan. ”Tackar allra ödmjukast för den komplimangen. Nu växte jag flera centimeter.”

Mörkret lade sig över kabinen, och med en gäspning sade Maja.” Nej, nu vill de nog att vi tystnar, och sover en stund. God natt Sebastian. Tack för att du lyssnat på en dams tramsiga tankar.” Hon drog filten över sig, och föll i orolig slummer.

Sebastian somnade även han efter en stund, men innan han somnade tillrättalade han en länk av hennes hår som trillat över hennes ögon. Maja mumlade i sömnen.” Oh, älskade Magnus vad jag saknat dig!”

Efter massor av timmar var det dags för landning, och Maja skyndade in på toaletten för att sätta på sig sina finaste kläder. När hon tittade sig i spegeln såg hon en nätt, rödhårig kvinna med en fantastisk kreation av spets, muslin och siden och i håret hade hon stuckit in en lila ros. Hennes kinder blossade, och i magen flög massor av fjärilar.

När hon sagt adjö till Sebastian och tackat för trevligt sällskap letade hon snabbt upp sin röda resväska och gick mot utgången. Hennes ben skakade och hjärtat skenade. Tänk om han inte var här tänkte hon plötsligt. Tänk om jag åkt alla timmar förgäves. Nej, sådan var inte Magnus tänkte hon. Han var en underbar, älskvärd människa som hon faktiskt kanske skulle leva resten av sitt liv med. Innan hon fortsatte gå, samlade hon ihop sig, drog ett djupt andetag och gick ut.

Utanför stod en nervös Magnus och väntade. Skulle hon komma som hon lovat? Deras brev hade gått om varandra ibland. Så ivriga hade de varit att tala om för den andre vad som hände i deras liv. Han hade fått en beskrivning hur hon såg ut, och letade just nu efter en kort, smal kvinna med rött hår och vit klänning. Det borde ju inte vara så svårt att se någon som ser ut som en gräddbakelse med en lila ros? Han drog sitt röda lockiga hår från pannan för att se bättre. En mörkhårig kvinna som stod bredvid mötte hans blick med flirtande ögon, men hans grönblå nästan turkosa ögon hade bara ett mål. För ut från dörrarna kommer en kvinna i vitt, vitt, vitt och en stor lila ros pryder hennes hår. ” Maja, Maja här är jag!” ropar han högt, men tystnar förfärat när han kommer närmare. För framför honom står en avbild av hans spegelbild, om än kvinnlig.

När Maja hör hans röst tittar hon sig runt, och ser en rödhårig man i sina bästa år med svart kostym, och lila ros i fickan. Men vad är detta? Han är en avbild av henne. Det är bara kurvorna som fattas.

När de hämtat sig från chocken och torkat tårarna tar han hennes händer och säger.” Älskade, älskade du. Vi måste vara tvillingar, men varför har ingen berättat?” Frågorna haglar över henne, men Maja känner sig som en urvriden trasa och alla känslor hon hade känns äckliga och felaktiga. Hur kunde hon missa?  Varför hade de låtit bli att skicka kort? Så otroligt pinsamt. Hon grät oavbrutet, och kunde inte stoppa det. De satt som en enda stor massa av vitt och svart mitt på golvet och höll om varandra. En hjärtskärande gråt som fick flera av resenärerna att reagera med rysningar kom från Maja och mascaran hon så omsorgsfullt målat på innan hon klev av planet rann nu som svart sot över kinderna.

När de så småningom lugnat ner sig och fått tag i en taxi åkte de hem till Magnus krypin för att prata. Maja slet förtvivlad av sig den vackra klänningen hon köpt enkom för resan, och bad Magnus slänga den i soptunnan. ”Släng den! Jag vill aldrig mer se den:” sade hon och torkade tårarna som rann oupphörligt. Magnus snurrade ihop den och gick med tunga steg ut till soptunnan, lyfte på locket och pressade ner den.

När han kom in igen tog han av sig plagg efter plagg, och slutligen satte han de lila rosorna som börjat sloka i ett vattenglas. I hans ögon fanns ingen lyster längre, bara bottenlös förtvivlan. ”Älskade du, berätta vad du vet om dina föräldrar. Jag fattar ingenting.” Gråten låg som ett lock i hans hals och några stavelser föll bort. Maja tog ömt hans hand och drog honom med sig till vardagsrummet. ”Kom så sätter vi oss i soffan och pratar.”

”Vi börjar med din pappa, vad heter han?” Maja smekte förstrött hans hand medan hon talade. Magnus lade sin andra hand runt hennes axlar och drog Maja intill sig. ”Det är ju absurt att vi skulle vara syskon. Jag bor ju på andra sidan jorden. Pappa heter Axel Jansson och bor i Piteå numera tror jag, det är jättelänge sedan vi sågs.” Maja tittade ner i golvet och ville bara försvinna från jorden. ”Han är min far också” sade hon och började gråta ännu mer. ”Varför har ingen sagt något om att jag har en syster? Jag fattar ingenting!” Visst är det kul att hitta dig, men inte så här.” Han tittade in i de turkosgröna ögonen och kände något vibrera inuti sig. ”Jag älskar ju dig! Och varför har inte din mamma sagt något om mig? Skäms hon? Nej, det finns ingen rim och reson i deras beteende alls! Jag blir så förbannad när jag inser vad de gjort.”

De satt tätt intill varandra i flera timmar, småpratandes och torkade tårarna på varandra. Maja kände sig trygg hos Magnus och förbannade om och om igen faktumet att de var syskon.

Nästa dag beställde Maja biljett hem och lämnade med stort vemod lägenheten för att med Magnus hjälp ta sig till flygplatsen. Spänningen mellan dem gick nästan att ta på, och båda två längtade efter den andres famn.
”Du anar inte vad jag hatar min mor för att hon gjort såhär. Mamma skall få veta att hon lever, och pappa den fähunden skall få en utskällning han med, om jag nu får tag i honom. Det var länge sedan vi hördes. Maja torkade tårarna som började falla igen och snörvlade till.  Magnus var snabbt vid hennes sida och räckte henne en näsduk innan han med spänd röst sade ”Jag vet faktiskt inte om jag klarar av att träffa dig igen. Du betyder så enormt mycket för mig, men att inte få dig på riktigt är mer än jag kan ta. Vi kan väl höras per brev som förut?”

Maja funderade en lång stund på vad han sagt innan hon skakade på huvudet. ”Nej Magnus, jag vill inte höras och inte ses. Du får bli ett vackert minne som jag kommer att bevara tills jag dör.”

När flygplanet lämnade backen stod Magnus intensivt vinkande innanför glaset. ”Adjö min älskade, hejdå min syster.”

En unik talang

Eliza besatt en mycket unik talang, hon hade fotografiskt minne och kunde mycket detaljrikt teckna och måla av vad hon sett.

Harold tittade över axeln på den unga flickan samtidigt som han sneglade på målningen på väggen i galleriet som just nu var fyllt av människor i varierande åldrar. Med några snabba penseldrag hade hon tagit fram en exakt kopia av målningen, och när hon med viss tvekan lade till konstnärens signatur tillsammans med det uråldriga datumet skrattade han till, och med ett flämtande vände hon sig om.

”Förlåt, det var inte meningen att störa dig!” Mannen sköt bak sina glasögon över den något glesnande flinten och räckte fram sin hand efter att ha torkat av den på sin byxa. ”Mitt namn är Harold Wägner och jag har ett galleri nere i Österstaden.” Han pekade med sin hand mot delen av staden där de utslagna höll till. ”Att jag hamnat där beror på yttre omständigheter så att säga, sådant jag inte kunnat påverka i den riktning jag vill. Nåväl, jag skall inte tråka ut dig med mitt svammel, men…” Harold drog i ena örat med sin hand, en rörelse han alltid gjorde när han blev nervös.

Eliza väntade inte på att han skulle fortsätta utan räckte fram sin smala, vita hand som hade en ring på varje finger och ett tjockt guldarmband. ”Hej! Mitt namn är Eliza Zachter, och det är ingen fara, jag brukar vandra in i min egen värld när jag målar, och jag blev nog mest orolig för att du var en vakt. Det är inte tillåtet att ha målargrejor här inne, och det ses nog inte med så blida ögon att jag kopierar tavlan rätt av.” Hon skrattade till och log lite generat medan hon torkade av lite färg som hamnat på bänken hon satt på.

Inuti hennes hjärna började gamla drömmar att spinna och ett hopp om förändring började spira.

”Får jag sätta mig ner? Jag vill inte störa…” Han utelämnade orden för att invänta Elizas reaktion.

Hon drog sig åt sidan och gjorde plats åt den något korpulente mannen som inkräktat på hennes skapandeprocess, och med ett något ansträngt leende tittade hon honom i ögonen. ”Målar du själv någonting eller hjälper du bara stackars fattiga konstnärer på deras jakt efter berömmelse?” Eliza sneglade ner på hans händer som var finlemmade och mycket väl kunde vara en konstnärs känsliga redskap. Skrattande vred och vände han sina händer framför sig själv medan han med låg röst sade ”Jag önskar att jag kunde, men nej, jag kan inte få ihop min bild och handens rörelse till det jag vill.”

Harold tittade med öppen beundran på bilden hon skapat och tog fram sin glasögonmonokel för att närstudera signaturen. ”Du är mycket, mycket skicklig på det du gör, men det har du väl hört förut? Kan du måla av alla sorters målningar eller har du specialiserat dig på några speciella konstnärers uttrycksform?”

 Han hade mycket svårt att sitta stilla för han insåg snabbt värdet av upptäckten han gjort. Flickan var en oupptäckt guldgruva och han skulle krama ur vartenda dugg…

Eliza lyfte handen hon målade med och höll den blodrödsfyllda penseln över målningen och lät färgen droppa över den medan hon tittade honom rätt in i ögonen med sina oskuldsfulla blå.

”Vi kanske kan inleda ett samarbete? Jag kan måla det mesta, och mitt fotografiska minne har hjälpt mig när bevakningen av målningarna varit för stor för att göra dem på plats.” Hon log och räckte fram sin hand mot mannen som såg en del av de efterlängtade pengarna flyga sin kos, men snabbt visualiserade nya drömmar.

 Eliza såg mannens ögon tindra och förstod att han svalt betet. Snart skulle hon vara rikare än någonsin förut, och att lura den gamle mannen skulle nog inte vara alltför svårt. Hon hade ju gjort det förr…

Några månader senare kunde de båda nöjda och belåtna på varsitt håll gnugga händerna av välbehag över summan de hade på sina konton.

Eliza målade av de stora mästarna en efter en och Harold sålde dem via människor som han aldrig skulle prata med ute på gatan.

De utskickade hantlangarna var oftast klädda i tjocka, stora mycket slitna rockar och skor som blivit tejpade med silvertejp för att inte falla isär. Händerna var ärrade av slagsmål och hårt arbete och hade ständigt kvardröjande svart smuts i hudvecken.

”Här är pengarna!” Mannen som dolde sitt ansikte med hjälp av en djupt neddragen keps räckte fram ett vitt lite skamfilat kuvert med sin torgvantebeklädda hand.                                                              

 ”Chefen ville att jag skulle tala om för dig att priset på hans tjänster ökat. Du vet, alla risker som han får ta.” Mannen tittade för en sekund in i Harolds ögon och han hann se att de var mörkbruna, och gav till en flämtning av kylan i dem.                                                                                                              

”Hur mycket?” sade Harold och tänkte för sig själv att gangstern därute var en riktig fegis som inte vågade komma in och tala om det själv. För han hade sett bilen med de svarttonade rutorna och visste med bestämdhet att mannen satt därinne. Livrädd att ett enda objekt skulle hamna i hantlangarens giriga händer.

Den kepsprydde drog ner kepsen ytterligare och tittade snabbt utåt mot bilen på gatan. ”Han sade att han ville ha 50 % inte ett öre mindre.”                                                                                                

Harold funderade några sekunder och drog med sin hand genom sitt gråa hår. ”Okey! Men jag måste först prata med min kompanjon. Trots allt är det hennes alster vi säljer.”

Han tänkte på den vackra flickan som han snärjt i ett nät av lögner om att han hade känningar utomlands och att han hade ett galleri. Det hade inte varit svårt för honom att inbilla henne att han var en konstkännare, och hon sög i sig Harolds berömmande ord som en hungrig katt.

När mannen lämnat lägenheten plockade Harold upp mobilen och slog ett nummer som ledde utomlands. Eliza svarade glatt i andra ändan med sitt namn och han gick rakt på sak direkt.

”Hejsan! Hur går det med målandet? Hade du några svårigheter med vakterna i Louvren?”          

Under tiden som Harold talade gick han fram och tillbaka i rummet med snabba steg, och under armarna började två svettfläckar uppenbara sig. ”Jag talade precis med min kontakt, och…” han stannade till framför fönstret när en polisbil stannade och släppte av en passagerare.                        

Det var en välklädd herre med kostym och hatt med en tjock cigarr i ena mungipan. Han gick med bestämda steg mot Harolds ytterdörr och tryckte in signalknappen så att det ding-dongade i hela lägenheten. ”Jag måste lägga på, det kommer en snut!” viskade han och tryckte ihop luren utan att vänta på svar.

När Harold passerade hallspegeln drog han upp mungiporna i något som skulle likna ett leende, men såg att det mest liknade en dålig grimas. Han slätade till den skrynkliga skjortan med händerna så gott det gick, och stoppade in den i de något för stora kostymbyxorna. Kavajen som tillhörde dem hängde på en galge i hallen och han drog snabbt på sig den.

Kriminalare Kent Arve`n stod utanför den träfärgade dörren och kände irritationen växa över det fullständigt idiotiska uppdraget han nu var på. Hans chef påstod att Harold Wägner var en av de som var med i barnhärvan och hade sålt vidare filmer som gjorts av pedofiler, men Kents intuition sade något helt annat. Han tryckte på ringsignalen gång på gång, mer och mer irriterad.

”Kan jag hjälpa till med något?” Harold öppnade dörren på vid gavel som för att visa att han inte hade någonting att dölja.                                                                                                                                     Kent tittade inåt i lägenheten och bad sedan att få komma in utan att presentera sig. När han tagit av sig skorna och klivit in i det stora vardagsrummet som helt saknade gardiner och blommor i fönstren räckte han fram sin hand och presenterade sig. Cigarrens rök luktade fränt och Harold hostade till.                    

”Ojdå, jag glömde helt av den. Var har du toaletten så skall jag genast göra av med eländet.”

Kent log för sig själv när han stängde dörren och snabbt slängde cigarren i toaletten för att sedan vant öppna skåp efter skåp inne i det lilla utrymmet. Inget konstigt hittades och han klev ut till Harold igen.

”Jag heter Kent Arve´n och jobbar nere i city. Vi håller just nu på att nysta upp en härva med pedofiler och har funnit några filmer. Vi hittade ditt namn på en lapp hos en av de anhållna och undrar vad du har att säga om saken?” Han räckte fram en bibba med papper och en massa foton där ett av dem visade en lapp med numret Harold gett till en av sina kontakter angående målningarna.

Harold kände sin egen svettlukt och undrade hur mycket mannen framför honom egentligen visste. Var det en fälla? Hade de bara konstruerat ett fall för att kolla honom? Han fanns inte i polisregistren, det visste han med bestämdhet. Bara de inte kollade hans mobil. Nu svettades Harold till och med om fötterna. Han rörde på tårna i de dyra skorna och undrade för sig själv hur skarp blick mannen framför honom hade.

” Är det okey om jag kollar runt?” Kriminalaren hade redan sett att det stod ett antal konstverk i det intilliggande rummet som var övertäckta med filtar och ville gärna titta närmare på dem.

Harolds mage voltade av obehag och rädsla, men han visste att han hade rätt att kräva domstolsbeslut innan de fick undersöka lägenheten, och med spräckt röst nekade Harold och bad polismannen att återkomma när han fått papperet.

Motvilligt lämnade Kent Arve´n lägenheten helt övertygad om att något var fel. Han låtsades kliva in i bilen och köra iväg, men åkte bara iväg några meter innan han bad sin kollega att stanna och kastade sig ur bilen för att springa tillbaka för att kolla vad den andre skulle ta sig till. Eftersom den misstänkte bodde på första våningen smög polismannen runt huset för att kika in på baksidan.

Så fort polisen kört iväg slet Harold upp mobilen för att ringa till Eliza och blåsa av operationen. Med svetten lackande i pannan slog han siffrorna, och väntade otåligt medan signal på signal gick fram. Varför svarade hon inte?

Eliza å sin sida hade till slut hittat en lägenhet som låg högst upp med takfönster som släppte in det behövliga dagsljuset. Tavlorna skapades utan alltför mycket energi och till slut gav hon sig själv dispens att göra något annat. Eliza kände att hon behövde göra något annat ett tag.

När Harold ringde satt hon på flygplatsen på väg till Hawaii på en tvåveckors semester, och hade ingen som helst lust att förklara vart och varför. Därför struntade hon i att svara när det välkända numret återigen dök upp på displayen, även om hon var mycket intresserad av varför polisen kommit hem till Harold. Hade han andra affärer på gång? Var han kanske smartare än hon trodde? Eller?

Eliza skakade på sitt mörka hår som var uppklippt i en snygg page och tände en cigarrett som hon sedan njutningsfullt drog i sig. Den lilla röda väskan som innehöll hennes kläder hade tippat omkull och hon böjde sig ner för att ställa upp den när plötsligt ett par svarta boots inträdde i hennes synfält.

Mannen hade en tjock svart mustasch och Eliza fnittrade till lite när han snurrade på den med sina fingrar. ”Hi there? My name is Kenny, is it okey if i sit down here?” Han sträckte fram en kraftig valkfylld näve och skakade hennes med stor kraft. ”I don´t know anyone here and feel a little bit lonely with my coffe. I come from Texas and is on my way to a new life in Hawaii.” Han skrattade med en hes mörk röst som sände rysningar längs Elizas ryggrad av någon anledning.  Hon tänkte på allt hon hört om framfusiga amerikaner och talade bara om vad hon hette och sitt mål.

”Holiday  or work?” sade mannen och lutade sig lite närmare. Hon kände åter igen en rysning och undrade om det var av intresse eller obehag. Hur som helst ville hon helst inte ha honom så tätt inpå, och drog sig undan. ”Holiday.” sade hon kort och kände sig mer och mer trängd. ”Sorry, i have to go to the toilet. Maybe we see each other on the plane? Goodbye!”

När hon kom in på toaletten och stod i det blåvita ljuset såg hon sig själv i ögonen och sade ”Du är faan i mig patetisk! Han ville säkert bara konversera lite. Han hade ju tråkigt! Men mannen hade en konstig inverkan på mig. Konstigt! Det var liksom obehagligt och spännande på en gång.”                               

Bordet var tomt när Eliza kom ut och hon började långsamt gå mot gaten för att sätta sig där och vänta istället. Mannen var spårlöst borta! Hon tittade sig försiktigt omkring, men, inte en skymt!

När planet startade såg hon Kenny komma gående från gaten och vinkade. Han nickade och log, sedan satte han sig på sin plats som var några steg framför Eliza. Hon såg att han vecklade upp en svensk konsttidning och satte drickat hon drack i halsen. Kunde han svenska? Nåväl, han kanske bara tittade på bilderna tänkte hon för att försöka lugna sig själv. Pulsen slog extra hårt och den obehagliga trängda känslan var tillbaka.

Efter några timmars sovande vaknade Eliza av att hon kände sig iakttagen. På sätet bredvid henne satt Kenny och tittade med mjuk blick på hennes sovande uppenbarelse. Han kände sig dragen till flickan som satt där och ville lära känna henne bättre, men hon verkade närmast avsky hans blotta existens och innan hon hade vaknat till ordentligt reste han sig upp med en suck och gick tillbaka till sin plats. Hon undrade varför han kommit och tänkte ropa tillbaka honom, men struntade i det.

Eliza gick fundersam mot toaletten som låg mitt i planet och missade foten som någon placerat så strategiskt över gången. Med ett skrik föll hon raklång och slog sin haka i ena sätet. Blödande satte hon handen mot hakan och ropade efter en handduk eller servett att täcka såret med.               

”Varsågod! Hur gick det?” Hörde hon plötsligt en röst säga bakom sig och vände förvånat blicken mot hans håll. Det var Kenny som snabbt knutit upp sin sjal han hade runt halsen för att sedan med bekymrad min trycka den mot hennes haka. ”Hur i all världen gick det här till? Är du alltid lika klumpig?” Kenny smekte henne snabbt över kinden för att torka tårarna som kommit av smärtan.

”Men? Hur?” Stammande försökte Eliza få sin tunga att lyda henne, men lyckades bara åstadkomma halva meningar. Hon kände att t-shirten var våt och förstod att det var blod. ”Hur illa är det?” frågade hon honom, och kände försiktigt med sina fingrar på såret. ”Överlever jag? Eller är det dags att lämna in nu?” Trots smärtan kände hon pirrningar där Kenny höll henne, och hon vände sina klart blå ögon mot honom för att ännu en gång försöka få en förklaring till hur han kunde prata svenska.              

Han hyssjade henne med att lägga ett finger mot hennes läppar och sade ”Tyst nu, vi talar sedan. Först måste vi få ditt sår omlagt” Han reste sig i sin fulla längd och ropade ut över passagerarna.          

”Är det någon som är läkare eller sjukvårdskunnig här? Vi har en kvinna som skurit sig rätt allvarligt och behöver hjälp!” Alla satt tysta och när Kenny vände sig mot sittplatsen bakom sig såg han att den unga killen som satt där hade fullt sjå att inte gapskratta. ”Jaha, och vad exakt är det som är så roligt?”

Han såg killens fot som nu var indragen tätt mot sätet, men fattade direkt vad som hänt. ”Akta dig du! Det kan hända mycket på ett plan.” sade Kenny och spände blicken i honom. ”Det verkar vara tji att få tag i någon som är bra på det här, så jag får väl agera sjukvårdare.” Han rullade upp skjortärmarna och drog ihop jacket som nu hade blivit synligt tack vare att blodet stoppat något sånär, sedan tog han upp tejpen som en av flygvärdinnorna hämtat i sjukvårdslådan och satte flera små bitar efter varandra för att sedan sätta en lång bit över alltihop.

”Sådär, nu är hakan som ny. Nu vore det gott med en drink, en riktigt stark sådan. Vill du ha någonting?” Kenny hjälpte Eliza upp från golvet och plockade upp trasorna som flygvärdinnan sent omsider kommit med för att torka upp blodet på golvet. ”De här trasorna kan vi slänga i soporna direkt. Kan du gå, eller är du yr?” Han lade sin arm runt Eliza och ledde varsamt henne de få stegen till sittplatsen där hon satte sig ner, och han bredvid. ”Jag måste nog ta hand om dig, så jag flyttar mina grejor hit istället.” Kenny gick iväg till sin plats och sade några ord till flygvärdinnan, sedan kom han tillbaka med sin packning som bestod av en ryggsäck. Under tiden hade Eliza bytt om och kastat den blodiga tröjan i sopkorgen inne på toaletten.

 Hon kände en stor tacksamhet för att han tagit hand om henne, men något annat pockade på och rodnande erkände Eliza för sig själv att hon höll på att falla för den okände amerikanen som pratade svenska utan tillstymmelse till brytning. Hennes hjärta bankade lite extra när han log sitt sneda leende och de plirande ögonen fick hennes inre att vibrera.

När de satt och sippade på varsin drink började Eliza nyfiket att fråga ut honom. Utan att tveka talade Kenny om att hans mamma bodde i Sverige och pappan i Texas. Orsaken att han pratat engelska med henne på cafe´t var helt enkelt att han varit lite blyg och trodde att en tjej skulle falla lättare för en amerikan. Han skrattade när Eliza berättade att hon direkt tyckt att han var en typiskt dryg amerikan. ”Ajdå! Jag får nog byta taktik. Hur gör man för att snärja en snygg tjej som dig då? Jag är lite ringrostig på sådant där. Min fritid går åt till friluftsliv, och jag befinner mig oftast ute i tält eller klättrar i bergen på helgerna. Jag gillar inte krogen så värst mycket.

Eliza blev varm och kall om vartannat och i huvudet snurrade Kennys ord runt, runt.

Plötsligt knackade den unga killen som orsakat hennes fall på hennes axel. Han såg mycket skuldmedveten ut och lade armarna i kors för att strax därpå låta dem falla rakt ner. Killen var mycket nervös, och när han såg Kenny blev ansiktet vitt av skräck. ”Jo…Jag…Jag ville bara be om ursäkt. Det var inte meningen att du skulle skada dig. Jag trodde inte…” Den unga killen stammade fram sin ursäkt och rodnade när Eliza log mot honom. ”Jag skall väl inte ljuga och säga att det inte gör någonting, men du är förlåten. Gör inte om det bara.” Hon grimaserade till när hon log, och satte handen över hakan som ett försök att lindra den skärande smärtan som fortplantade sig genom käken.

När Kenny plockade fram en engelsk pocket som han började läsa hämtade Eliza sin dator uppe i skåpet och pluggade in ritplattan som hon köpt alldeles nyss för att kunna spara sina teckningar i datorn. Utan att hon tänkte på det växte en fotolik bild fram på plattan, och Kenny flämtade till när han såg vad hon gjort. ”Du är ju fantastiskt duktig! Är du konstnär eller?”

Eliza ryckte till eftersom hon inte sett att han tittade och bannade sig själv för att ha varit oförsiktig. Bilden var av honom och hon hade till och med fått med ärret som gick från pannan och ner över kinden som en tunn, tunn linje.

Eliza slog snabbt ihop datorn utan att spara bilden och vände sig rödblossande med darrande händer mot honom och log skuldmedvetet. Att ljuga hade aldrig varit hennes grej, och hon funderade på vad hon skulle säga. Sanningen kanske? Eller? Kenny som såg hennes blossande kinder och hur skyldig Eliza tedde sig förstod att han prickat rätt och log för sig själv. ”Professionellt eller? Jag ser att du är vansinnigt skicklig i det du gör. Målar du också? Han exploderade av frågor och Eliza försökte svara utan att säga för mycket. I ögonen på honom såg hon en gnista som lätt kunde tas för ilska.

Plötsligt surrade det i Kenny´s ficka och han plockade upp en svartglänsande mobil som han svarade i. ”Vänta ett ögonblick jag måste flytta mig.” Kenny stoppade i en hörsnäcka för att därefter ursäkta sig och gå längre bak i planet.

Några minuter senare återkom han och lämnade mobilen på bordet med orden ”Jag skall bara på toa, kommer snart. Vad i helvete var det i maten vi åt?” sedan rusade han iväg.

Några sekunder senare pep den till och hon såg att det stod ”Ta med Fågel Fenix hem!” på displayen med stora svarta bokstäver. Förskräckt undrade hon om det gällde henne, och kände att magen slog en volt av nervositet. Hade hon lurat sig själv? Var Kenny polis? Eliza drog upp benen mot kroppen och lade armarna runt dem medan hon började snurra en hårlänk runt sitt finger.                        Frågorna hopade sig i hennes skalle, och när han återvände märkte Kenny direkt att hennes attityd förändrats och att misstänksamheten och avogheten han hade känt när de träffats om igen låg i luften. ”Är det något som hänt? Du är likblek i ansiktet!” frågade Kenny och lade tvekande sin arm runt henne.

 Inom sig funderade Kenny på hur han skulle få henne tillbaka till Sverige utan att bete sig misstänkt, och avslog snabbt alla tankar på att droga eller tvinga henne med sig. Han skulle aldrig klara av att få med henne på det sättet. En kvinna som Eliza väcker alltför mycket uppmärksamhet. Han sneglade på hennes profil och såg att de smala läpparna av någon anledning trycktes tätt samman som av återhållen gråt, och de långa nästan svarta ögonfransarna blinkade frenetiskt. En djup rynka hade bildats som ett dike mellan ögonen och av den charmiga smilgropen vid sidan om munnen syntes ingenting. Mannen som ringt hade inte haft någon lust att tala någon längre stund i telefon och bad Kenny att snabbt redogöra för läget. Han avslutade samtalet genom att säga ”Jag hör av mig om en stund.”

Magen bullrade till på honom och han ursäktade sig snabbt och nästan sprang iväg. Eliza tittade efter Kenny och tog upp sin mobil för att sätta på den. Massvis av samtal hade missats och allihop kom från Harold. Hon kikade om igen för att kolla om Kenny var på väg tillbaka, men såg honom stå i kön till toaletten ilsket gestikulerande och slog snabbt siffrorna som tog henne till Harolds telefon.

”Ja, hallå! Vart faan har du hållit hus! Jag har ringt säkert hundra gånger! Du måste upphöra med producerandet och röja ur lägenheten. Polisen som var här kommer hit när som helst igen och då är det klippt! Jag har ingen möjlighet att få bort alla tavlor, men…” Han tystnade och pratade för sig själv en stund innan han återkom. ”Jag har en plan. Förlåt Eliza, men jag måste göra en sak som du nog inte gillar. Jag hör av mig sedan. Se bara till att lämna lägenheten ifall att de avlyssnat mig.”

Harold tittade sig runt i rummet där tavla på tavla stod lutade mot varandra och slet snabbt av skynket som täckte dem för att sedan greppa kopiorna en efter en och försiktigt lägga in dem i bilen som stod utanför. När han inte fick plats för fler tryckte Harold igen luckan med en smäll och for iväg med en rivstart.

Polisen som stod på andra sidan av gatan lyfte upp sin kikare när ytterdörren öppnades och han såg vad som hände. Ett snabbt samtal på mobilen gjorde att flera bilar dök upp och mörkt klädda män gled ur dem snabbt för att bli ett med omgivningen. Ett antal följde Harold på avstånd för att undersöka vart han skulle.

När Harold kört i sitt tycke tillräckligt långt ut på landet stannade han bilen och kastade ut tavlorna för att sedan hämta en röd dunk i framsätet. Han skruvade av locket och lyfte den för att hälla ut innehållet över de färggranna skapelserna.

Tvekande ställde Harold ner dunken igen, och han lyfte upp en av målningarna för att studera den närmare. Det var inte tu tal om saken, Eliza var en extremt skicklig konstnär och förtjänade något bättre än att måla av det någon annan skapat. De skickligt sammanfogade färgerna var i exakt rätt nyans och kvinnan som tittade på honom var klädd i kläder som människor som levde idag aldrig sett. Varje veck i klädseln syntes och pupillen i kvinnans ögon tycktes levande och leendet hon gav honom var precis som konstkännare tidigare beskrivit mycket hemlighetsfullt. Det såg ut som om hon hade en djupt bevarad hemlighet för konstnären, men egentligen mycket gärna skulle vilja berätta.

Harold hörde aldrig polismannen som sakta förpassade sig meter för meter mot honom, och när han suckande ställde ner målningen tog det bara några sekunder innan han hade två starka armar runt sin kropp som tryckte ner honom på backen. ”Lägg dig ner! Du är arresterad för förfalskning! Lägg händerna på ryggen.” Ett klickande hördes när ett par handklovar låste armarna i bakåtläge, och när Harold tittade upp såg han att ett antal polismän dykt upp på den lilla grusvägen. Han bannade sig själv för att han fått panik och insåg att han hade sig själv och skylla. Om han inte hade varit så dumsnål och valt att ha målningarna i lägenheten istället för att hyra ett lagerutrymme hos Shurgard eller något annat bolag.

Polismännen plockade snabbt ihop målningarna och blev allihop lika imponerade av likheten. En del hade väl förvisso aldrig sett originalet, men de insåg snabbt att någon besatt en stor talang.

När Kenny kom tillbaka satt Eliza alldeles stilla, likblek i ansiktet. Hon höll fortfarande mobiltelefonen krampaktigt i sin hand och tittade ut genom rutan. ”Vad har hänt? ”Han lösgjorde telefonen och lade ner den på bordet, sedan tog han tag med båda händerna runt hennes ansikte och såg henne djupt i ögonen. ”Hallå! Eliza hjärtat, vad har hänt?”

Hon tittade på honom och tårarna började rinna. ”Allt är över, det är kört för mig! Jag kan aldrig återvända hem igen.” Kenny höll om henne och drog sakta med sin hand över hennes rygg. ”Lilla, lilla du, jag förstår inte ett skvatt vad du talar om, men du går tydligen igenom något hemskt. Du skall veta att jag finns här för dig. Eliza du betyder så mycket för mig, mer än du nog förstår.”

Inom sig undrade han vem som ringt och vad det hade gällt, för Eliza var uppenbarligen mycket upprörd på gränsen till hysterisk. Han hade god lust att sno med sig mobilen för att undersöka det sist inkomna numret, men insåg att det nog inte skulle fungera. Vad skulle han göra?

Plötsligt hörs en röst på bruten engelska från högtalaren. ”Vi bryter musiken för att meddela att vi inte kan landa på Hawaii eftersom en stor orkan brutit ut. Vi talar nu med flygtornet och väntar på besked om vi överhuvudtaget kan gå ner. Det som annars händer är att vi tyvärr måste avbryta inflygningen och återvända till Sverige, men som sagt vi väntar på besked.”

Kenny slog ihop händerna av förtjusning och log mot Eliza. ”Vilken tur att vi inte hunnit komma dit, stormarna på Hawaii är ökända för sin kraft och det kan sluta illa om man har otur. Vi måste säkert tanka någonstans innan vi åker tillbaka.”

Eliza kände att hennes mage vände sig ut och in och nästan slog sig förbi Kenny för att skynda till toaletten. Därinne fick hon ur sig hela maginnehållet och med slemmet hängande under näsan och runt munnen tittade hon sig själv i spegeln. ”Vad i helvete skall jag göra?” Ytterligare en kräkattack tvingade henne till toalettstolen, och när Eliza gjort vad hon skulle satte hon sig utmattad på golvet i det lilla utrymmet medan ögonen fylldes av tårar. En knackning fick henne att skärpa sig och efter att ha gurglat med lite vatten steg hon ut i verkligheten igen.

Kenny såg sin chans att kolla mobilen och tryckte in knappen som visade sist inkommande samtal. Efter några signaler svarade en röst i andra änden. ”Ja hallå! ”Kenny kände svetten bryta fram i pannan och tvekade några sekunder innan han pratade.”Vem är det?” sade han med mörka bestämd röst. Personen i andra änden skrattade till och ställde en motfråga. ”Vem är du?” sedan blev det tyst.

I bakgrunden hörde Kenny röster och telefoner som ringde, och han urskiljde plötsligt en kvinnas röst som sade ”Polisen, kan jag hjälpa dig med något?” Blixtsnabbt slängde han på luren och reste sig upp för att undersöka om Eliza var på väg tillbaka. Det var hon, och Kenny tog ett djupt andetag innan han alltför glättigt sade ”Känns det bättre nu? Du har nog drabbats av samma bakterie som mig. Apropå det…” Han reste sig upp och tog ett steg ut i gången. ”Jag måste gå igen. Vi ses om ett tag.”

Eliza beslöt sig för att undersöka vem Kenny egentligen var och gick igenom hans ryggsäck medan han var borta. Chockad försökte hon bena upp det hon hittat. Ett pass utställd på Kenny, ett fotografi på Eliza med telefonnummer och adress ditskrivet på baksidan, en svart liten pistol som nästan liknade hennes systersons leksak, och slutligen en svart liten anteckningsbok med namnen på konstnärerna hon plagierat. Hon frös och svettades om vartannat, fullständigt panikslagen. Var han polis eller gangster? Båda realiteterna var lika illa och att hon just nu satt på ett plan gjorde inte saken bättre. Hennes debut inom kriminaliteten hade börjat jättebra och pengarna hade strömmat in, men just nu såg det inte bra ut.

Hon kände Kennys numera välkända doft och hörde rösten innan hon såg honom. ”Nå stumpan, tänker du berätta eller?” Han tryckte ner sig i sätet och rotade omkring i sin ryggsäck en stund, sedan tog han hennes hand som skakade av sinnesrörelse.

”Sanningen är att jag inte riktigt vet vad som händer. Jag har byggt ett stort projekt på att ljuga och förvanska och utan att avslöja för mycket kan jag säga att hela mitt liv väldigt länge kretsat runt pengar och skapande.” Eliza satt tyst en lång stund och försökte utläsa någon reaktion i hans ansikte. Tystnaden blev till slut obekväm och hon började vrida sig olustigt i stolen medan hon om och om igen snurrade runt plastmuggen hon druckit ur.

Kenny lade till slut sin hand över hennes för att stoppa rörelsen. ”Låt bli! Du gör mig nervös! Ärligt talat Eliza så vet jag inte vad jag skall säga.” Han suckade och lade den andra handen på hjärtat. ”Det gör ont härinne när jag vet hur illa min sanning kommer att göra dig, och jag förstår om du hatar mig efteråt. Kenny lade armarna i kors och sköt fram hakan lite innan han harklade sig och började tala igen. ”Jag är anställd av Georgious Konstatidos som är en maffiagubbe med mycket makt i den undre världen, och mitt uppdrag var helt enkelt ta med dig tillbaka till Sverige. Dessvärre uppstod det problem…” Kenny tog upp en snusdosa som han knackade på och sedan öppnade för att lägga in en stor kula snus under läppen. Den svarta mustaschen fick några små snuskorn i sig och Eliza motstod reflexen att böja sig fram och ta bort dem. Hon tittade med stigande fasa på honom och hade svårt att inte gapa av förvåning, men kände en stingande smärta i hakan så fort hon öppnade munnen och smällde snabbt igen den.

Plötsligt började högtalaren ljuda med ett starkt pipande som strax efter byttes ut till ett skrapande. Till slut hördes samma röst som förra gången, och beskedet de fick var att resan måste avbrytas och en tankning skulle ske vid en kort landning om en timme. Han sade samma sak på engelska och sedan blev allt tyst.

Den förut så glada och förväntansfulla känslan i planet ändrades snabbt till att de flesta såg ut som dysterkvistar på väg till halshuggning, och det var väl exakt så som Eliza också kände sig, men mest av allt kände hon skräck och panik. Hon kände sig som en instängd fjäril som fladdrande mot friheten styrts av någon annan mot en ljuslåga.

Kennys ord hade svårt att tränga in i hennes hjärna, men de gjorde att pusselbitarna sattes på plats. Han var ingen polis, bara en simpel gangster som tänkte föra henne till sin chef. Hade Kenny bara spelat med i spelet när han låtsades förälskad, eller?

”Du undrar säkert om mina känslor är spelade? Svaret är nej, jag föll för dig från första ögonkastet.” Kenny tystnade och tittade på Eliza med allvarliga ögon. ”Förlåt!” Han reste sig för att gå iväg, men insåg hur löjligt han betedde sig och satte sig igen. Kenny slog ut med händerna i en hjälplös gest medan han sade ”Det finns ju för faan ingenstans att gå. Är det okey om jag sitter kvar?”

Jäkligt underlig situation jag satt mig i tänkte han för sig själv, och undrade hur Eliza skulle reagera.

 I samma stund började hon slå på honom med knytnävarna och slutade inte förrän han tog ett hårt tag om hennes handleder. Plötsligt slet hon sig loss, och reste sig upp för att sedan snabbt gå iväg.

När hon återvände drygt en halvtimme senare hade hon skapat en plan som skulle ge henne friheten åter och en möjlighet att ta nya friska tag inom målningen, men den här gången med sina egna alster. Eliza vägrade att möta Kennys blick och satt tyst bredvid honom med hårt hopknipen mun och stel rygg. Han hade visserligen sagt att han inte spelat teater, men ljög han om det ena ljög han säkert om det med. En liten tår letade sig fram ur ögonvrån och med ett snyftande torkade Eliza ögat med tröjärmen. Kenny lutade sig närmare och lyfte tvekande sin hand för att trösta, men när Eliza hetsigt drog sig från honom sänkte han den igen.

Under tiden som Eliza var borta hade Kenny satt ihop pennan som egentligen var ett mycket sofistikerat vapen. Han hade ett uppdrag, och pengarna det inbringade skulle ge honom frihet att göra vad han ville under många år. Kenny tittade på textmeddelandet han fått med något sorgset i blicken och suckade djupt. Det var som vanligt mycket kort och innehöll få ord. Hans chef hade alltför stor makt för att ignoreras och det var nog bara att göra som det var bestämt.

Elizas framtid skulle bli att måla av alla dyrbara målningar för att Kennys chef sedan skulle sälja dem för dyra pengar i utlandet. Han hade tröttnat på att se Harold och Eliza tjäna pengar genom hans kontakter och tipsat polisen som snabbt tagit den gamle mannen till fånga. Elizas lägenhet var under bevakning sedan en lång tid tillbaka och hennes tripp till Hawaii blev iakttagen på nära håll av en polisman som lyckligt tagit emot uppdraget. Orkanen var det bästa som kunde hända för alla parter utom Eliza.

Högtalaren knastrade till och om igen hörde Eliza den dåliga engelskan. Hon kikade försiktigt på Kenny som tittade rakt fram utan att egentligen titta på någonting. Han verkade djupt försjunken i tankar och Eliza stoppade in plånboken och passet i innerfickan. Hon tvekade några sekunder innan hon plockade med sig mobilen, väl medveten om att den skulle kunna spåras.

När de landade hade Eliza ingen aning hur hon skulle lyckas med sin flykt, men panikslagen som hon var tänkte hon inte riktigt klart. Polismannen som noga studerat kvinnan några sittplatser längre fram gjorde sig redo för att ingripa och undrade hur hon tänkte komma iväg från Kenny.

”Sitt kvar på era platser, vi gör strax klart för avfärd. Efter tankningen bär det av mot Sverige.” Mannen berättade om vädret därhemma och lade till något käckt för att försöka muntra upp sina passagerare.

Eliza hörde ytterdörren öppnas och reste sig sakta, sakta..”Jag passar på att gå på toa.” sade hon och undrade om han hörde hennes röst skälva. Benen skakade av nervositet och i halsen fick hon ett lock som nästan kvävde henne. Eliza gick med snabba steg mot dörren, och såg dagsljuset strömma in.

Plötsligt ser hon en man komma i full fart efter henne och inser att något är fel. Eliza skjuter flygvärdinnan som försöker stoppa henne från att gå ut åt sidan och bakom sig hör hon ”Stopp i lagens namn! Stanna!” Eliza vänder sig snabbt om, men låter benen fortsätta sin flykt.

När polismannen kommer till trappan ser han precis kvinnan snubbla på ett av stegen och som i ultrarapid slå volt på volt innan hon slutligen landar.

När Kenny hör tumultet rusar han ut och ser Eliza ligga nedanför trappan. De klarblå ögonen stirrar oseende på honom och han förstår att det är försent.

EN DÖD MAN ÄR EN TROGEN MAN

”Sover de?” viskade Adam och makade åt sig i soffan. ”Mm, äntligen har de kommit till ro. Tea ville inte alls sova och försökte hela tiden kliva upp, men till slut somnade hon också. Är det något bra på teven ikväll? Har du kollat?” Eva tryckte ner sig i den trånga, slitna tresitssoffan och lade handen på hans lår. ”Mysigt va? Bara du och jag.” Adam sneglade på sin fru och mumlade ”Mm, det är ju inte alltför vanligt. Oftast brukar du ju somna med ungarna.” Eva tänkte först börja tala om för honom att hon inte alltid behövde vara den som tog barnen, men kände att kvällen kunde användas till något roligare än att bråka.

Hon tittade på sin man som fortfarande trots alla rynkor och veck var väldigt attraktiv. Det fortfarande tjocka håret var nästan svart och hade bara några få stråk av grått i sig, och hans mage hade bara bullat till sig en aning. Flera av hennes väninnor hade sagt att de tyckte han var en stilig och mycket sexig man, och att hon skulle säga till om hon tröttnade på honom. Hon skrattade lågt och tänkte för sig själv på alla fel hon efter ett tag hittat på honom, men villigt accepterat i kärlekens rus.

Tänk om någon visste hur det egentligen stod till i familjen Janssons hus. Då skulle de nog inte haft så bråttom in i Adams famn. Han hade lurat i alla sina vänner att han minsann var jämlik och hjälpte till i hushållet, men allt var en stor lögn, och emellanåt kände Eva sig som en oavlönad städerska.          Han lekte med barnen på helgerna och fasaden utåt brast aldrig. De hade villa och vovve, och barn…många barn.

Den första som anlänt var den lilla svarthåriga busen Caleb som vände helt upp och ner på Evas tidigare lugna värld, och de sprang ofta hos BUP för att reda ut vad som felades. Efter några år fick han en diagnos, och tabletterna han åt lugnade ner hans blixtrande humör.

Nästa barn var lilla Tea som var helt annorlunda än brorsan. Med sitt blida utseende och sitt lugn var hon som balsam på stackars Evas själ. Tea var en flicka som gärna lyssnade på musik och läste böcker. Tvärtemot hennes natur hade hon ett yvigt mörkt hår som stod åt alla håll.

Efter några år med blöjbyten och sovterror kom då lilla Yvette som med sitt röda hår och mörkblå ögon totalt accentuerade de andra. Hon kunde sitta långa stunder och drömma sig bort med fingrarna tvinnandes det lockiga håret. Dessutom var Yvette en stor begåvning när det gällde teckning, och när den lilla passerat fem var väggarna i hennes rum och i deras kök täckta av målningar som lätt kunde tävla med kända konstnärers.

Precis när de lagt barnalstrandet på hyllan och Eva sålt iväg alla babykläder fick hon ett chockartat besked på sin årliga gynundersökning. ”Du är gravid i 12:e veckan.” sade läkaren och log.  Då förstod Eva varför magen varit så konstig, och alla blödningar som hon trott berodde på ett begynnande klimakterium. ”Ojdå!” sade hon och satte handen för munnen.

När hon med darrande händer ringde till Adam tryckte hon först av luren flera gånger, innan hon efter ett djupt andetag väntade tills signalerna gått fram och gav honom beskedet. ”Men hur i helvete har det gått till? Vi har ju knappt sex längre. Jag tycker att det är jättekul och hoppas att du med vill ha barnet. Fyrabarnsfar, gud vad härligt!” Inom sig kände Eva bara ett tomt vakuum och tänkte för sig själv att han slapp ju ansvaret så tacka faan för att han kunde ha många barn. Samtidigt gladde hon sig för att ha ännu en liten i sin famn, och undrade hur beskedet skulle tas emot av barnen.

Barnen blev jätteglada och började direkt tala om namn och var han eller hon skulle bo. ”Hon kan ta mitt rum, så bygger vi till ett nytt till mig.” Sade Tea lugnt och drog med fingrarna genom sitt hår. ”En bebis kan bo i det lilla rummet, men jag har snart sprängt det med alla mina saker.” Eva skrattade när hon tänkte på hur fullt rummet var av bokhyllor som var fyllda av diverse böcker och garderoben som trots allt bara var en babygarderob som de tagit bort en stång i. Hon rufsade om i Teas hår och sade skrattande att de skulle tänka på saken.

En stor fest planerades och med glatt humör for Eva iväg med lilla Yvette i släptåg, men utanför affären snubblade hon till och ett stort skrubbsår uppenbarade sig på hela hennes underarm. ”Faan, faan, faan.”svor Eva när hon försiktigt rattade hemåt. Dottern härmade hennes ord och mitt i alla smärta fnissade Eva till.

Vid huset stannade hon till med en mjuk inbromsning, och med en grimas av smärta låste hon upp ytterdörren och klev in. Yvette hade somnat och skulle bara bli sur om hon väckte henne resonerade Eva. Dessutom måste de fara tillbaka för att handla det som behövdes.

Inne i köket hittade Eva snart på ett stort plåster och efter en snabb avtvättning klistrade hon på det och tänkte lämna huset. Då hörde hon plötsligt ett konstigt ljud, och tassande på tå följde hon det och hamnade utanför gästrummet de tänkte tapetsera om och ge till Tea. Innanför dörren hördes det ett underligt gnisslande och låga stönanden.

Plötsligt öppnades dörren och ut kom en blond mycket smal, kort kvinna med vackra former. Hon gick med bestämda steg mot badrummet, och efter henne kom Adam spritt språngandes naken. Under stort fniss och stoj satte de igång duschen och tvålade in varandra. Eva stod som förstenad. Hennes muskler hade låst sig och hon var totalt oförmögen att röra sig eller säga något. Stora tårar började rinna över hennes kinder och hennes mage slog volter av obehag. Genom glasdörren såg hon Adam trycka kvinnan mot väggen och slickande utforska hennes kropp. Skakande och gråtande fick Eva plötsligt liv och rusade fram till handfatet för att spy.

Adam släppte förskräckt kvinnan och hoppade ur duschen, svepte snabbt ett badlakan runt sina höfter och tog om Eva bakifrån för att stötta hennes huvud. ”Lilla gumman, hur mår du? Vad gör du hemma redan? Är det graviditeten som spökar?” frågorna rasade som pingpongbollar ur hans mun.

Med ett avgrundsvrål puttade hon honom ifrån sig och skrek ”HUR FAAN KAN DU? VARFÖR!!” Tårarna nästan förblindade henne och med snoret hängande ur näsan tog hon tag i papperskorgen gjord av stål som stod vid handfatet. ”Nu får du aldrig mer träffa dina barn! ALDRIG! Din jävla idiot! VARFÖR!” Eva slog in korgen i Adams bröst och kunde höra någonting knäckas, men ilskan och frustrationen hon hade i kroppen ville ut. Skrikande slog hon honom gång på gång tills han av en händelse hamnade i badkaret och dubbelvikt svimmade av smärtan.

”Är, är han död?” sade kvinnan i duschen stammande och räckte skräckslagen fram sin smala hand som för att blidka furien hon hade framför sig. ”Jag, jag, jag heter Anna Persson och bor några hus bort. Vi …” hon tittade på mannen som låg i badkaret. ”Ja…Adam och jag har träffats ett tag, men, men, han berättade aldrig att han var gi, gi,gift.”

Eva tittade med lågande ögon på kvinnan och väste mellan tänderna.” Din lögnaktiga hynda, du kan väl för faan läsa vad som står på ytterdörren. Nog faan är han gift alltid, och barn har han, massor av barn. Gud vet om de är de enda. Det här kanske inte var första gången han var otrogen.” Hon gick fram till sin man för att med allvarlig min vända upp hans ansikte mot sig. ”Nå Adam. Är hon den enda?” Ett rosslande var det enda som hördes och en tunn rännil av blod kom från hans mun.         

Den andra kvinnan började långsamt backa mot badrumsdörren, sakta, sakta, men trampade på en glasskärva som låg på golvet och kved till. ”Aj!”

 På en sekund hade Eva bytt plats och ställde sig hotande över kvinnan som desperat försökte lirka ur glasbiten. Eva tog ett hårt grepp om hennes ansikte och höll så hårt att händerna vitnade ”Tror du att det bara är att gå va? Din lömska orm, du har förstört mitt liv. Jag är med barn! Fattar du? Du vet sådana där små väsen som kräver att föräldrarna älskar varandra, och som mest av allt på hela jorden vill ha BÅDA sina föräldrar nära. ”Eva flämtade av ansträngningen och spottade när hon pratade.

”Jag, jag, jag menade inte att såra.” viskade den andra och tittade Eva rätt in i ögonen. ”Jag lovar!”   Ögonen var tårfyllda och underläppen darrade. Hon var fortfarande naken och Eva förstod mycket väl varför Adam fallit för henne. Brösten var vackert uppnosiga och hon hade figur som ett timglas. Håret som låg som ett blont vattenfall över hennes bara rygg var fortfarande vått och hade mörknat av fukten. Eva registrerade att kvinnan hade mörka hårrötter och att det börjat bildas en mörk utväxt. Hon kände skadeglädje över att kvinnan var en falsk blondin. Precis som vårt äktenskap tänkte honoch skrattade glädjelöst. Eva ville döda kvinnan, slå henne sönder och samman liksom kvinnan slagit sönder hennes liv. En skärva av spegeln som gått sönder i tumultet låg på tröskeln till badrummet och tanken slog Eva att hon skulle använda den. Bara skada henne lite, inte döda.  Blodet sprutade i en vid båge ur såret och kvinnans slappa kropp föll ned på badrumsgolvets gråa kakel. Eva släppte greppet om skärvan och såg att hon skurit sig i handen.

Plötsligt hörde Eva att ytterdörren öppnades och hon kunde höra någon komma in. ”Morsan! Varför sitter Yvette i bilen? Hon gråter!” Det var Caleb och Eva funderade snabbt på vad hon skulle göra.                                                                                                                                                         

 ”Jag kommer snart!” skrek hon och undrade hur hon kunde agera så iskallt med tanke på vad som nyss skett. ”Vänta lite bara, jag…bäddar sängarna! Kan du ta in Yvette är du snäll?”

Vad skulle hon göra nu? Ensam med tre, snart fyra ungar. Hon tittade in i badrummet och såg att Adam låg som förut. Eva böjde upp hans ansikte och såg att ögonen tittade på henne som två fiskögon…kalla och döda. Hennes ben började skaka och magen slog en saltomortal av obehag. ”Herregud, vad har jag gjort?” Viskade hon för sig själv och lade handen för munnen. ”Morsan!” hördes det nerifrån rummet. ”Vad gör du?!” Det blev tyst några sekunder innan han fortsatte. ”Vi vill ha fika!”

Snabbt torkade Eva av sig blodet och bytte kläder innan hon skyndade sig ned till sin son och dotter.”Dumma mamma!” sade Yvette tjurigt och satte sig i sin brors knä. Eva satte sig på knä bredvid Yvette och smekte henne över kinden. ”Lilla stumpan, förlåt! Jag glömde dig.” En av Calebs kompisar tryckte lekfullt sitt pekfinger i hennes sida och ett gurglande skratt hördes från dottern. Eva reste sig upp och frågade vad som önskades till fika. Samtliga ville ha hembakta bullar och lite kakor. ”Ballerina?” sade Yvette hoppfullt och tittade sin mor i ögonen.                                                               

Eva bar ut bullar och en massa annat gott till ungdomarna som satt i trädgårdsmöblerna på baksidan av huset. Caleb hämtade en back med Cocacola som egentligen varit ämnad för festen och Eva gick in för att koka kaffe till de som ville ha.

Hela tiden strömmade tankarna som till en radiostation i hennes huvud. Vad skulle hon göra? Ringa polisen och tala om vad som hänt? Skulle hennes brott anses ringa? Nja, att mörda sin man och hans älskarinna skulle nog innebära ett antal är i fängelse. Långt från barnen som säkert skulle hamna i fosterhem. Kanske inte ens tillsammans. Eva huttrade till och kände svetten rinna i ländryggen. Under armarna hade två mörka ringar bildats och hon började grubbla på olika sätt att göra sig av med liken. Bränna dem? Nej, grannarna skulle undra, och dessutom hade Eva hört att när man brände lik luktade det speciellt. Hon hade läst det i någon av alla dessa meningslösa artiklar som tidningen publicerade. Stycka dem? Nej, det skulle hon aldrig förmå sig till att göra. Illamåendet halkade sakta upp för att stoppa i halsen. Hon svalde gång på gång livrädd att röja sig själv. ”Mår du bra mamma? Du är lite blek.” konstaterade Caleb och satte sin hand över Evas panna. ”Du är ju alldeles svettig! Du har nog feber!” Han vände sig till sina vänner och sade vädjande. ”Är det okey om vi skippar tevespelet? Morsan är nog på väg att bli sjuk.”

I samlad tropp lämnade ungdomarna huset och barnen försvann till sina rum. När Caleb plötsligt gick upp mot övervåningen skyndade sig Eva efter för att stoppa honom. ”Jag skall bara låna farsans kavaj som han lovade.” sade han och tittade förvånat på sin mamma. ”Du rör bara till därinne. Jag fixar det.” sade hon och viftade iväg honom. ”Se så iväg med dig!” Eva gick in i sovrummet och öppnade garderoben för att leta upp kavajen som satt lite väl snävt på Adams kropp. Nu behöver han inte ha den alls tänkte hon och kände doften av hans rakvatten. Hon försökte minnas om hon någonsin misstrott Adams lögner om övertid och kvinnodoft på hans kläder. ”Det där.” hade Adam sagt skrattande när hon någon gång visat honom ett läppstiftsmärke på den vita skjortan. ”Det där kommer säkert från svängomen med chefens fru som jag var tvungen att göra. Hon insisterade, och …ja gentleman som jag är…” Han hade utelämnat orden för att få henne att fylla i dem själv, och Eva hade återgått till tvättkorgen. Den ständiga övertiden hade blivit en vana och de få gånger Adam kom hem till middag var barnen så lyckliga att ha honom där att Eva inte ville förstöra kvällen genom att diskutera.

När alla barn kommit till ro, och ugglan hoade övergivet ute i mörkret utanför fönstret smög Eva med bultande hjärta upp till övervåningen. Kvinnan var relativt lätt och på några minuter hade Eva burit ned henne och placerat kvinnan i det stora bagageutrymmet på deras bil.  ”Vi måste ha gott om plats, vi har tre barn och vagn som skall med.” hade Adam sagt till försäljaren som mycket väl förstod vad han menade eftersom samtliga barn var med. Yvette hade stuckit in bland bilarna flera gånger, och Eva hade jagat henne rädd att hon skulle få för sig att springa ut från lokalen och ut på gatan. Till slut hade Caleb plockat upp selen ur skötväskan och spänt blicken i sin syster. ”Nå?” Det räckte för att hon skulle lugna ned sig, och visningen kunde fortgå utan vidare missöden.

När Eva för andra gången smugit sig till badrummet och noga virade in sin man i en gammal filt och lade ännu en under honom var hon både svettig och trött. I magen rörde sig hennes foster och med ett sorgset leende viskade hon ut i mörkret. ”Min lilla, älskade älskling. Jag är snart klar så du får sova.” Adam var mycket tyngre än hon trott. Trots sin lilla kroppshydda vägde han en hel del, och Eva fick jobba hårt innan hon slutligen fick honom till trappavsatsen.”Mamma!” En lampa tändes i Yvettes rum och Eva hörde gnisslandet från sängen när hon klättrade ner. ”Mamma, jag är törstig!” Eva harklade sig, men kände att munnen var torr på saliv och svalde. ”Ja hjärtat. Mamma är här. Väck inte dina syskon nu. Släck lampan så kommer jag snart. Jag skall bara…” Hon tvekade några sekunder innan hon fortsatte. ”Jag skall bara plocka undan lite här ute. Lägg dig ner så kommer jag snart.” Rösten gick upp i falsett av nervositet och Eva stönade när hon drog Adam steg för steg nedför trappan. ”Mamma!” Yvettes röst var fodrande och krävde svar. Eva lade ned byltet i trappan och sträckte sig för att höras bättre. ”Ja, vad vill du?” Det knakade olycksbådande i sängen igen, och en skugga avtecknade sig på dörren till hennes rum. ”Jag är supertörstig mamma!” Eva grubblade på om hon skulle springa ned till köket för att hämta ett glas vatten, men beslöt sig för att försöka få sin dotter att avvakta i sitt rum. ”Yvette, gå och lägg dig så skall du få en överraskning.” Hon hörde snabba steg över golvet, ett gnisslande och sedan Yvettes glada röst. ”Vad är det för överraskning mamma? Kommer du snart?” Eva suckade och ropade viskande till dottern att hon snart skulle komma.

Väl ute på tomten kom nästa problem. Hur i all världen skulle Eva lyckas få in Adam i bagageluckan. Visserligen låg han fortfarande dubbelvikt och skulle säkert få plats, men han var tung som bly. Evas krafter började ebba ut och hon kände ett tryck nedåt i magen.

Plötsligt blixtrade det till i hennes mage av en smärta som var omänsklig. Smärtan kom i vågor och Eva kände vätska som rann längs med benen ner i skorna hon bar. Var det blod? Eller fostervatten? Herregud, inte nu! Trycket nedåt blev starkare och starkare för varje sekund och med panik insåg hon att hon var på väg att föda. Älskade unge, inte nu tänkte hon och krystade till.

På bara några sekunder hade hon förvandlats från trebarnsmor till fyrabarnsmor, men fostret var extremt litet och gav bara ifrån sig svaga gnyenden. Hon insåg att han eller hon behövde vård NU! Med navelsträngen dinglande mellan sina ben stapplade Eva in i köket och ringde ambulansen. ”Jag har fött barn, snälla kom och hjälp mig!” Gråtande lade hon sitt huvud mot bordet och låg så när Ambulansen anlände. I hennes famn mot hennes bara bröst låg barnet överdragen med en filt.

De mycket effektiva männen hjälpte den lilla flickan att få syre och virade in henne så att hon skulle hålla värmen. En liten kuvös fick bli hennes tillfälliga hem och slangar kopplades in i den lilla sparkande varelsen. I smyg ringde den ena mannen till polisen och talade om vad de funnit på trottoaren innan de med tjutande sirener tog både mor och barn till sjukhuset.                                       Kvar på trottoaren stod Caleb och höll sina två småsyskon i famnen, skakade av chocken de fått när de såg sin döde far. I bakluckan hade den livsfarligt sårade kvinnan vaknat till liv och fann sig inrullad i något mörkt och tjockt. Blodet hade klistrat håret mot mattan och kvinnan frös så att hon hackade tänder. Hennes förtvivlade skrik på hjälp överröstade polissirenen och polismännen rusade snabbt fram för att undersöka varifrån ljudet härstammade. Med varsamma händer lyfte de upp den nakna kvinnan och hämtade filtar från bilen som de virade runt henne.

När polisen förhört Eva och något så när fått reda på vad som utspelat sig berättade de för henne att hon troligtvis skulle få spendera massor av år bakom galler, men att de delvis förstod henne. Barnen skulle hamna på fosterhem och de lovade att Eva skulle få upprätthålla kontakten med dem.

Den lilla dottern som var liten som en cocacolaburk hade ett envist och starkt hjärta, men tyvärr inte lika starka lungor. Efter några dagars kämpande dog den lilla i Evas famn av infektionen som drabbat henne.

Löpsedlarnas svarta text blänkte på pressbyråns väggar när Caleb passerade den på väg till sitt nya hem. Kvinna dömd för misshandel av sin granne! Maken låg död bredvid!

.

DEALEN

”Hallå! Vem är det? Ella, Elias? Monica gick in i barnens rum för att titta vem det var som snabbt svept förbi så fort att hon knappt hunnit registrera det. Den lilla kojan under Ellas säng var tom och det enda som svarade var tystnaden. Men hon kände sig iakttagen där hon stod, och kollade noga under sängar och i garderober.

”Konstigt” muttrade hon för sig själv och återvände till köket för att fortsätta med diskningen. Hon kunde svära på att någon passerat, men hon hade registrerat att personen var lång. Båda barnen var ju små, så Monica hade trott att det var den 15-åriga granntjejen som tittat in i jakt på småttingarna.

Under tiden som hon diskade tittade Monica ut genom altandörren och tänkte på vilken tur de haft när de nosat upp det här paradiset. Förvisso i renoveringsbehov, men tomten var bedövande vacker, för att inte tala om omgivningen. När de precis flyttat in kände hon att något fanns i huset, inget ont, men något eller rättare sagt någon fanns där.

En dag när hon kapade de vildvuxna svartvinbärsbuskarna i trädgården med sin klippare nöp plötsligt någon henne i axeln, och med ett ”Aj, vad gör du?” vände Monica sig om åt alla håll, men såg ingenting.

Hon började prata med den hon trodde var den skyldige. ”Hm, vad var det den gamle ägaren hade haft för namn?” Högt började Monica rabbla upp olika namn tills namnet Gösta dök upp och ett kort nyp i axeln bekräftade antagandet. Rädd men samtidigt fascinerad av det hon fått vara med om fortsatte hon prata högt med den som uppenbarligen ville lägga sig i hennes trädgårdsskötsel. ”Jaha Gösta, nu är det så att ibland måste man kapa av allt för att det skall växa upp och bli snyggt. Det bara är så. Kan du inte acceptera det?” När hon lyssnade tyckte hon att vinden liksom ven lite annorlunda på ett ställe strax framför buskarna hon kapat. Det såg ut som att höstlöven flög emot någonting och de stannade i luften på ett enda ställe en kort sekund innan de virvlade vidare åt sidan. Dagen gick och Monica pratade med sitt osynliga sällskap om planerna hon hade med hans trädgård. Ibland tyckte hon sig höra suckar i vinden, och känslan av ett nyp i axeln när han höll med.

Barnen kom ut, och lilla Ella ställde sig framför stället där löven stannat och sade med sin ljusa röst ”Hej! Vem är du? Varför tittar du så konstigt på mamma?” Monica lade chockad ner klipparen och ropade tills sig sin dotter. ”Vem pratar du med? Ser du honom?” Ella som bara var 4 år och tyckte mamma betedde sig underligt, drog sig loss och ställde sig bredvid sin mamma på behörigt avstånd från hennes händer. ”Aj, du gör mig illa! Det är klart jag ser honom. Han säger att vi bor i hans hus, och att du förstör hans trädgård. Han är arg på dig och vill att du skall sluta!” Den lilla flickan blev röd av upphetsning när hon förstod att mamman inte såg mannen i kepsen. ”Men mamma, du måste ju också se honom. Han står ju där.” Monica samlade snabbt ihop sina prylar, borstade av sina jordiga knän och gick in i huset som hon älskade så mycket.

”Pelle! Du måste komma hem! Vi har problem. Jag berättar när du kommer hem.” Telefonsamtalet gjorde hennes make orolig och efter cirka en timme körde den välbekanta bilen in på uppfarten till deras tomt. ”Vad är det som händer? Har det hänt barnen någonting?” Monica tog hans hand och ropade på sin dotter som satt i sitt rum i full färd med att leka med sina dockor. ”Kom Pelle skall du få se. Ella var är mannen nu? Kan du se honom?” Den lilla flickan tittade sig omkring , sedan ruskade hon på sitt lilla huvud med dansande lockar. ”Nä, jag ser honom ingenstans. Han kanske är inne?” Hon började ta ett steg uppför trappan, men stannade plötsligt. ”Mamma, sover han i min säng?” Monica ruskade på huvudet, och kände paniken ta grepp om henne. Herregud, vad var det som hände? ”Vänta hjärtat, vi går först.” Ella protesterade, men fann sig i vad mamman sagt åt henne. Inne i huset var det mörkt eftersom de ursprungliga grönmålade väggarna förstörde varje chans till ljus. De hade inte hunnit måla om ännu, utan prioriterade det yttre till att börja med.

Efter en genomgång av huset insåg de att det var tomt.

Pelle började diskutera med sin fru om varför hon dragit hem honom från jobbet för sådant trams. ”Herregud Monica, du är ju vuxen och vet att inte andar och oknytt existerar annat än i sagor. Ellerhur? Du skrämmer ju barnen.” Han lade en beskyddande arm runt sina små, och pussade dem adjö innan han med en rivstart och en tutning for iväg till sitt jobb igen.

Monica tyckte att det var obehagligt att byta om när hon inte visste var den mystiske mannen höll hus, och ropade in sin dotter så att hon skulle titta runt i huset ytterligare en gång. Efter ett tag kom hon in i föräldrarnas sovrum där Monica stod halvnaken och gav sin rapport. ”Nä mamma, han finns ingenstans.”

Snabbt satte mamman på sig sina kläder och slog sedan upp pärmen med köpekontraktet. ”Hör du Gösta, vi har köpt ditt hus. Du måste flytta nu.” Sade hon rätt ut i luften, och kände att svetten rann under armarna av upphetsning. Hon kanske kunde etablera en kontakt med honom, och få hjälp med olika saker. Tänk om han kunde se de rätta lottoraderna, eller v75-raden som Pelle tragglat med i åratal utan att vinna annat än småvinster då och då. Tänk om…

Kvällen kom sakta men säkert med sin vanliga dimma över täkterna som låg runt huset, men det som förut varit vackert och trolskt blev nu spöklikt i hennes ögon. Med ett hårt grepp om Pelles hand och armen runt sin dotter och son satt hon fastnaglad i soffan för att fascinerat se naturen bjuda på sin vackra, om än skrämmande föreställning.

Det var dags för läggning av två trötta barn, och knappt hade hon läst de första raderna i boken förrän de sov de oskyldigas sömn. Monica stod kvardröjande en stund och tittade på deras små underverk innan hon gick ut och satte sig bredvid sin lika sovande man som med vidöppen mun drog långa timmerstockar. Leende smög hon förbi vardagsrummet in i sin lilla skrivkammare och skrev i sin dagbok.

Idag hände något mycket underligt. Någon eller något nöp mig i axeln, och Ella påstod sig se en okänd man. Det är synd att hon aldrig mötte den förre ägaren för då hade hon kunnat tala om, om det är han som smyger omkring här. Jag vet att han dog bara två veckor efter att han sålt huset till oss, men han verkade vara en vänlig själ och jag var aldrig rädd att han skulle spöka för oss. Nu vet jag inte längre vad som sker här i huset. Jag har sett underliga skuggliknande figurer i hallspegeln som diffust visar sig korta sekunder, och en känsla av obehag börjar infinna sig i huset. Eller, är det bara min fantasi som skenar iväg?

Barnen lade sig snällt, och ligger just nu och so…

Plötsligt genljöd huset av ett skrik som härstammade från barnens rum, och jag  rusade  dit med en yrvaken Pelle i hälarna. Inne i rummet kastades täcken omkring och kuddarnas fjädrar flög i luften i en virvlande spiral.

Barnen stod skräckslagna i rummets mitt och såg på. ”Mamma! Ropade båda två och kastade sig darrande i min famn. ”Mamma hjälp!” Dörren in till de nymålade röda garderoberna smällde taktfast och leksakerna som barnen så duktigt ställt upp på sina hyllor hade kastats ner och låg i en enda röra på golvet. ”Mina dockor mamma, han förstörde mina dockor!” Ella tittade gråtande på de älskade en gång så vackra dockorna som nu hade slitits itu i beståndsdelar. ”Varför?” började jag, men insåg att Pelle pratade i telefon i larmet. ”Ja hallå, polisen tack! Vi Har problem, stora problem. Vad det är, ja gud vet?” sade han och lät uppgiven på rösten.

”Ni måste komma och se eländet själva. När är ni här? Om en kvart? Bra! Jadå, jag lovar.” Pelle tittade på sin fru och sade skrattande ”Han sade åt mig att stanna här.”

Han lade armen om Monica och tryckte de två dödsförskräckta barnen tätt intill sig, sedan viskade han ”Kom, vi smiter ut.” De vände sig om för att ta de få stegen ut genom dörren, när…”BANG!!” smällde dörren hårt igen och låstes med ett klick. Plötsligt slutade det, och några förvirrade fjädrar singlade ner och lade sig över leksakshögen. Den låsta dörren gled upp och släppte ut dem.

”Vad var det?” sade Pelle och Monica i kör medan de tittade på varandra. ”Vi måste prata med grannarna och fråga om det spökat här förut, och samtidigt forska lite i hur förra ägaren var.” Skall du eller jag?” Han öppnade den slitna ytterdörren som hade flera lager av färg i olika kulörer över sig. Den skulle bytas ut så småningom men fick duga så länge. ”Gå du, jag tröstar stackars Ella.” Monica reste sig från stolen och gick in till rummet där Ella satt storgråtande med några dockhuvuden i sina händer. ”Varför mamma? Varför?” Den lilla flickans kinder var alldeles rödgråtna och här och var i det lockiga svallet hade några små fjädrar landat.

Monica tittade sig runt i rummet och kände en obehagskänsla. Det kändes som om hon var iakttagen, men ingenting syntes. ”Kom stumpan vi går ut i köket till lillebror.”

När Pelle kom tillbaka hade barnen somnat om i sina föräldrars säng, och Monica satt vid köksbordet med en ficklampa bredvid sig. ”Nå!” sade hon uppfodrande och samtidigt frågande. ”fick du reda på någonting?”

Pelle hade svårt att se sin fru i ögonen när han svarade. ”Vi har nog blivit blåsta.” Sade han och satte sig tungt ner utan att ta av sig ytterkläderna. ”Hur menar du? Vadå blåsta? Är det något fel på huset?” Monica drog sin stol närmare sin mans och vände upp hans ansikte mot sig. ”Pelle! Vad menar du? Vad sade grannarna?” Han svarade inte på hennes frågor som snubblade över varandra som ett pärlband. Istället lade han upp sina armar på bordet och lutade sitt huvud i dem. ”Vi har blivit pålurade bygdens spökhus, och inget biter på den som spökar. Den gamla ägaren provade allt, till och med exorcism utan framgång.” Pelle tittade upp och log lite snett ”Gubben som spökar är han som en gång byggde huset. Han blev galen och åkte in på hemmet där han sedermera dog.” I hans testamente bad han att huset skulle rivas när han dog, men gubbens släktingar sålde istället iväg eländet, och då startade det här. Huset har haft 12 ägare på  bara några år. Allting är lugnt tills någon försöker ändra något i huset eller trädgården.” Monica tog sin mans hand och sade tröstande ”Vi kunde ju inte veta allt det här, så…vad gör vi nu? Kan vi bo kvar utan att ändra något?” Hon tittade på inredningen som gick i 70-talsstil och genom fönstret kunde Monica se trädgården som var igenväxt sånär som på svartvinbärsbuskarna hon tagit ner idag. ”Kan vi leva här?” frågade hon och funderade själv inombords på svaret. Till slut reste sig Pelle upp och tog hennes hand för att leda henne till sovrummet som var fyllt av barn. ”Vi kan väl sova på saken. Han lär väl inte hitta på något mer idag om vi inte själva gör någon förändring.” Han vände sig om i sovrumsdörren. ”Enligt grannarna är spöket rätt harmlöst, och gör sällan några onda saker. Det blir mest lite jäkelskap.”

Natten var lugn, och när familjen steg upp på morgonen fann de barnens rum uppstädat och fint. Förvånade satte de sig vid frukostbordet och intog sin mat medan de pratade om spöket. Ella som satt med ansiktet bortvänt från fönstret med utsikt över vardagsrummet, pep plötsligt till ”Spöket mamma, spöket! Han står i vardagsrummet.”

De vuxna vände sig om men rummet var tomt. ”Var?” sade Pelle och reste sig upp för att gå in i rummet. Ella slog armarna runt sin mamma och viskade ”Ser ni inte? Han är lång och har keps på sig, en sådan som Elias brukar ha. Ser ni inte honom? Nu kommer han närmare. Mamma, jag är rädd!” Den lilla flickan kröp upp i sin mammas trygga knä och fortsatte titta på det som de andra inte såg. Monica reste sig med flickan i famnen och pratade med väsendet som nu fanns i rummet. Det enda som vittnade om dess närhet var en hemsk odör. Det luktade som svavel. ”Ursäkta mig”, sade hon och tittade ut i ingenting.” Jag förstår att du är besviken på dina släktingar, men jag älskar ditt hus lika mycket som jag tror att du gör, och vill bo kvar här. Kan vi inte samsas under samma tak?” Ett nyp i axeln bekräftade att han var nära, och Ella som satt skräckslagen i knät var tyst och tittade bara på mannen som stod bredvid dem. Plötsligt nickade han åt den lilla flickan och hon ropade ”Mamma, han nickade…jag såg att han nickade.” Monica log för sig själv och fortsatte prata. ”Som sagt du har ett underbart hus, och vi tänkte bo här tills vi dör, men bara en sak måste göras. Renovering…massor av renovering.” Spöket skakade på huvudet så att Ella såg det och hon skrek till ”Mamma! Han ruskar på huvudet.”

Monica sade med allvarlig röst. ”Huset rasar om det inte renoveras, och det vore synd på ett så vackert ställe. Ellerhur? Vi kan renovera med gemensamma krafter. Du blir nöjd, och vi med.” Ett nyp i axeln bekräftade hennes tankar, och hon fortsatte prata. ”Men vi har ett stort problem. Pengar, det behövs massor av pengar. Det är där du kommer in.”

En vecka senare var det en stor rubrik i dagstidningen om familjen som flyttat in i det gamla spökhuset och plötsligt vunnit 4 miljoner på Lotto.

BETALNINGEN

Sanna satte på sig lurarna och drog på musiken på högsta volym innan hon reste sig upp från skrivbordet som den senaste timmen varit hennes studieplats.                                             Vilken tur att skolan hade kvällsöppet så att hon kunde få lugnet som behövdes för att klara läxorna.

Hennes två vilda småsyskon gjorde att hemmet såg ut som en tyfon dragit fram, och trots att Sanna hade eget rum fick hon inte vara ifred. ”Sanna, vill du leka med oss?” lät det ofta från treåriga Emelie som nog var den som var ihärdigast och gärna ville sitta i hennes knä.
Mamma Bea fångade för det mesta de små i sin famn precis innan de steg in, och förmanade dem strängt. ”Låt nu Sanna vara ifred, ni kan leka själva. Hon måste läsa sina läxor.”
Fyraårige Simon ville hellre leka med sina älskade bilar och höll sig därifrån, men lockades då och då till rummet av Emelies skratt.

Nu började höstlöven singla från träden, och allt gick i orange och rött. Solen gick ned tidigt på kvällarna och mörkret sänkte sig över staden redan innan det var dags för kvällsmaten. Den här tiden på året tyckte Sanna nästan var den bästa. Det var så skönt att kränga på sig en tjock tröja och ett par varma gosiga kängor innan man gick till skolan, och slippa allt tjafs om bantning och snygga klänningar.

Hon var en söt tjej med några få kilon för mycket. ”Det där är bara valpfett som rinner av dig på ett kick när du passerat arton.” sade hennes mamma och nöp henne i kinderna. De långa benen som säkert var ett arv efter hennes mormor bådade om att hon skulle bli en lång tjej, och Sanna brukade suktande titta på fotografierna av mormodern när hon jobbat som modell. ”Tror du att jag blir lika lång som dig och mormor?” frågade Sanna sin mamma som mindes sin egen oro när hon var ung. ”Klart du gör. Kan inte du vara snäll och se efter Simon och Emelie när jag tar tvätten?” Sanna tog upp sin lillebror i famnen och öppnade en pekbok som de tittade i, och mamman gick ner till tvättstugan och hängde sjungande upp tvätten som luktade sommar av sköljmedlet hon använt.

Sanna knäppte noga igen jackan och virade den hemstickade halsduken flera varv runt halsen, sedan öppnade hon de tunga dörrarna och rusade nedför den första delen av den gamla stentrappan.                                                                                                                            Först hade hon tänkt åka på det breda trappräcket resten av biten ned, men besinnade sig. ”Jag fyller arton nästa månad, och måste väl försöka bli lite mer vuxen.” sade hon högt för sig själv och gick med glada hoppande steg nerför trappan.

Bara några meter från skolan gick en slingrande väg som ledde in i den lilla parken som omgärdade skolan. För att komma hem var hon tvungen att gå genom ett litet skogsparti, men eftersom skolan låg på en höjd syntes den hela tiden, och det tyckte Sanna kändes tryggt.

Plötsligt ringde mobilen och hon plockade upp den rosa kittytelefonen och såg några okända siffror. ”Hallå?” Det var alldeles tyst i luren, men hon kunde höra lätta andetag. ”Hallå? Vem är det?” Mörkret kändes hotfullt och kompakt, hon drog igen den tjocka jackan och tittade i väskan om larmet hon fått av sin farmor låg kvar.                                                                Eftersom det var mörkt såg hon ingenting och med trevande fingrar rotade hon runt i väskan utan annat resultat än ett gammalt läppstift i nästan samma form som larmet.”Attans, mumlade hon för sig själv och fortsatte desperat att leta.

Plötsligt kände hon två seniga armar runt kroppen. Sanna försökte klösa angriparen, men hans grova skinnjacka försvårade det hela. Hon riktade en kraftig spark mellan benen på honom och hörde att hon träffade, men hennes krafter räckte inte riktigt till. ”Din jävla hora vad faan gör du?” Sanna kände igen rösten och blev rädd. Det var en av de så kallade gangstrarna på skolan som stod bakom henne och hon visste att han var stark.
”Släpp mig!” sade hon med bestämd röst, och hoppades att han inte skulle höra skräcken i den. ”Släpp mig för faan!” Greppet lättade lite och hon försökte skaka sig loss från honom utan framgång. Han tog tag i den grova dragkedjan på jackan hon bar och drog ner den med ett ritschande. ”Sådär, genast bättre” sade han och öppnade sitt bälte och lät de alldeles för stora jeansen glida ner. Med ett ryck slet han ned hennes jeans och började med ovarsamma rörelser gräva i hennes underliv.                                                                                            Efter några sekunder, som kändes som timmar för Sanna drog han bort handen för att sniffa på den och tryckte sedan med ett vrål in sin hårda lem och tog hennes oskuld.  Stora tårar rann på hennes kinder och hon grät tyst när han fullbordade våldtäkten som var över på några minuter.

Sannas byxor låg i en hög vid fötterna och jackan hade blivit skitig av trädet som han tryckt upp henne mot. Pojken drog snabbt på sig sina byxor och stirrade elakt på henne medan han hötte med fingret. ”Det här är bara början, sådana som du förtjänar ingen kärlek. Horor är ni allihop, och om du inte ger mig 500 spänn i månaden fortsätter jag.” Han samlade ihop sina saker och gick sedan lugnt iväg.

Hon tog upp en servett ur väskan och torkade av sig sperman som blandats med hennes blod, och klädde sig långsamt, som i dvala för att sedan springa hem och kasta sig in i duschen.

Sanna satte sig ner i duschkabinen med en tung duns och lät tårarna flöda. Smärtan i sig var inte så stor, men kränkningen och skräcken hon kände var oöverstiglig. Sanna frågade sig själv gång på gång varför han utsett henne till offer, och hon kom fram till att enda orsaken måste vara hennes hudfärg.
Hon drog med fingrarna över sin ebenholtsfärgade kropp och stannade vid håret som var en enda röra av glödande spiraler i rött och svart. Sanna erinrade sig mammans fundersamma blick när hon kommit hem efter att slingorna gjorts och orden hon sagt. ”Skäms du för oss? Varför i all världen har du färgat håret så där?” Sanna hade stammande försökt förklara att alla andra i klassen gjorde så. Att det var mode bland unga. Mamman hade fnyst och mumlande ryckt på axlarna innan hon lämnade rummet.

Efter duschen kändes det lite bättre, men hon hade ont i underlivet och hämtade en ispåse nere i köket som hon använde.
Plötsligt ringde hennes mobil och det okända numret lyste mot henne med limegröna siffror. ”Ja hallå.” Dödstystnad förutom andetagen. ”Hallå! Vad vill du? Lämna mig ifred!”             En röst som gav henne rysningar hördes i luren. ”Hej min lilla hora, visst var det skönt idag? Ha, ha, nåväl om du nu mot förmodan inte tyckte det är det bäst att du fixar stålar till mig. Senast den 25:e vill jag ha dem. Ha en bra kväll!” Han lade på och Sanna tryckte snabbt igen mobilen. Var skulle hon få femhundra kronor ifrån? Hennes tankar gick runt, runt tills hon blev alldeles yr och lade sig ner på soffan i vardagsrummet för att fundera.

Hon somnade till och vaknade av att pappan kom in. ”Hej hjärtat! Var är mamma och ungarna?” Sanna nickade mot bordet där det låg ett ritblock med text skriven i all hast. ”Hon och de andra har gått till grannen på kalas, men de kommer nog när som helst. Klockan är ju mer än läggdags för småttingarna."
Pappan vände sig till sin dotter och log ”Hur har din dag varit då? Förresten när får vi träffa din pojkvän? Jag hörde det ryktas om att du träffar en kille från skolan.” Sanna vände sig mot ytterdörren som öppnades och sade ”Äsch, vi är bara vänner, ingenting annat. Jag tänkte vänta med sådant där.” Han klappade på hennes arm och gick ut i hallen för att hjälpa till med barnen som var stökiga av trötthet.
De vanliga kvällssysslorna tog vid och ingen av föräldrarna såg Sannas ledsenhet, och hon hade redan beslutat sig för att inget säga.

Dagarna gick och trots att Sanna febrilt sökte efter ett sätt att få in pengar saknades det flera hundra när dagen för utbetalningen kom.                                                                                  På morgonen innan hon gick till skolan klättrade Sanna upp på pallen i köket och sträckte sig efter hushållskasseburken som var fylld av sedlar. ”Mamma dödar mig om hon märker att jag stjäl, men vad skall jag göra?” sade Sanna för sig själv medan hon räknade sedlarna hon tagit och stoppade dem i innerfickan på sin jacka. Svettig av nervositet strök hon deoderant under armarna innan hon efter ett snabbt ”Hejdå!” lämnade lägenheten.

”Hoppas, hoppas att han inte är där.” mumlade Sanna för sig själv när hon var på väg in i skolan.
”Hej du!” ropade en röst, och kalla kårar gick över hennes rygg. ”Hur har det gått? Blir det ett ligg eller har du pengarna?”Det sista sade han med låg hes röst. Sannas händer blev svettiga och rösten ville inte riktigt bära när hon svarade honom. ”Jag har pengarna, men nu kan jag inte ge dig mer. Jag har ju inget jobb, och veckopengen (hon skrattade ett glädjelöst skratt) den är bara på några hundralappar. Snälla, kan du inte ge dig? Jag lovar att inte tala om för någon vad du gjort.”
Han vände sina isiga blå ögon mot Sandra och det lät som en morrning när han talade. ”Pengarna eller ett ligg, det är bara att välja.” Pojken vände sig åt motsatt håll och rörde sitt pekfinger sakta fram och tillbaka i en lockande rörelse.

Ett gäng killar som stått en bit ifrån kom fram när han vinkade till sig dem och hon kände igen ett par som gick i parallellklassen. ”Vad säger ni grabbar? En svart liten lakritsklubba eller hur?” Han svepte med handen framför Sanna och vred runt henne som en nickedocka, sedan klatschade han henne i baken och skickade iväg henne därifrån. ”femhundra spänn den tjugofemte, annars…!” ropade han efter Sanna när hon rusade därifrån med tårarna brännande innanför ögonlocken. Hjärtat slog som det hotade att hoppa ut ur kroppen. Väskan slog mot den smala höften och innehållet skramlade då hon sprang. Varför hände det här henne? Hon kände dem inte ens. En virvelstorm av känslor snurrade runt i hennes stackars mage när hon låste upp skåpet för att hämta böckerna till lektionen.

All oro gjorde att kilona rasade och hennes föräldrar frågade oroligt gång på gång om de kunde göra något. ”Är det så jobbigt i skolan?” sade hennes pappa en dag och drog handen genom sitt glesa hår. ”Kan vi hjälpa dig med något? Din farbror som jobbar som ingenjör kan kanske hjälpa till med matten som du får traggla så mycket med?” lade han till och lade sin ena hand på hennes axel.
Sanna skakade på huvudet och lutade sig in i pappans famn. ”Det är lugnt, jag klarar mig. Det verkar som om jag fått en elak förkylning som härjar i min kropp just nu och jag har ont i hela kroppen.” Sanna låtsades nysa och drog med handen över näsan som om hon snorade.   Pappan pussade sin äldsta dotter på huvudet innan han återgick till sin kvällstidning.” Jag gör allt för dig, det vet du. Tveka inte att vända dig till oss.” Han tittade bekymrat över tidningen på sin avmagrade dotter och drog med handen över de djupa rynkorna i pannan.”Lova mig det.” sade pappan innan han tveksamt återvände till tidningen.

Veckorna gick fort, och snön kom med vackra singlande kristaller som lade sig i drivor på den hårdfrusna marken.
Skidorna togs fram och Sanna åkte långa sträckor varje dag efter skolan. Svettig och högröd i ansiktet tog hon sedan en dusch. Tårarna och duschvattnet slukades av avloppet.                  

Pressen på henne resulterade till slut i sömnbrist och stora svarta ringar prydde hennes ögon som var torra och fnasiga av det nattliga gråtandet i kudden.
När dagen för utbetalningen kom och Sanna inte fått ihop mer än några hundra funderade hon först på att stanna hemma, men besinnade sig och rusade iväg i sista sekunden.

Utanför skolporten stötte hon på sin fiende och med våldsamt tickande hjärta insåg hon att han inte hade tänkt lämna henne ifred. ”Stick!” sade Sanna och försökte tränga sig in genom dörren.” Jag har lektion snart.” sade hon med ljus röst.
Han skrattade överlägset och tog ett hårt grepp runt hennes arm. ”Kom nu lilla gumman så skall du få vara med på lite skoj. Du skall få den bästa lektionen i ditt liv.” Han skrattade överlägset och manade på henne när hon motvilligt satte fötterna i backen för att streta emot. Sanna spanade efter någon äldre elev eller en lärare som kunde hjälpa henne, men gården var tom sånär på några enstaka elever här och där. Han puttade på henne, och hon drog i jackan för att få den ännu tätare intill kroppen, och började skaka av skräck inför vad som väntade.
Han öppnade dörren på den gamla halvruckliga ladan som låg i skogsbrynet och knuffade in henne.

Inne i ladan var mörkret kompakt, men hon hörde andetag från flera håll och förstod att de var flera därinne.
När han med ett hårt ryck drog ned dragkedjan på jackan och slet upp tröjan ur byxorna för att blotta Sannas bröst hörde hon hur andetagen på honom och de andra blev tunga och någon flämtade till.
En smal, lång gestalt lösgjorde sig ur mörkret och kom fram till henne. ”Vilken vacker kropp du har. Får jag smaka?” Killen böjde sig ned mot hennes ena bröst, tog det i munnen och sög smackande på det innan hon hann svara. ”Vill ni testa killar? Hon smakar faan i mig jordgubbe.” Ytterligare en gestalt kom fram mot henne och han sade med hes röst. ”Det smakar inte lakrits då?” Gänget i ladan skrattade rått.

Den nyanlände satte sig på huk och drog sakta ner dragkedjan på hennes jeans som var så tajta att han fick ta i ordentligt innan de gled ner. ”Grabbar kolla här! Hennes murvhår är becksvart.” Han tryckte in sin skitiga hand i vaginan och Sanna stönade till. ”Hörde ni grabbar? Horan njuter av vår behandling. Nå, vem vill vara den förste?”                            Killen drog ned hennes rosaprickiga trosor och böjde henne ovarsamt över motorhuven på en rostig bil som stod i ladan, sedan greppade han tag i hennes mörka ostyriga hår och höll det så hårt att Sanna kände att det brände i hårrötterna. ”Jag vill gärna testa ludret.” sade han och knäppte snabbt upp sina byxor för att fullborda våldtäkten.
När han var klar slängde han Sanna åt sidan och spottade på henne. ”Faan, hon är trång den lilla horan, skön som faan. Vem vill vara näste man?”

Diffust som i en dröm hörde Sanna röster och hennes kropp slängdes hit och dit för att med jämna mellanrum få ett glödande spett inkört i sig. Hon kände att låren var rispade av något och mellan hennes ben rann sperma som fortfarande var varm. Hela tiden såg hon olika ansikten i den spräckta glasrutan på bilen och lovade sig själv att minnas vartenda ett.         Till slut orkade hennes kropp inte längre. Hon svimmade.

När hon vaknade av att hon frös så att tänderna skallrade var ladan tom och hon kunde höra någon spela fotboll på skolgården som låg några meter ifrån. Hela kroppen värkte, och när hon försökte dra upp byxorna upptäckte hon att de var fyllda av blod och stelnad sperma. Sanna snyftade till och slet av sig byxorna helt, sedan letade hon upp sina skor och drog på sig den långa tjocka jackan som dolde nästan hela hennes kropp.
Haltande och gråtande smög hon iväg genom skogen för att ta sig hem. Hon skakade av köld och chock.

När ytterdörren slog igen hörde hon sin pappas röst. ”Hallå! Vem är det?” Samtidigt pep hennes mobil till och hon såg att hennes fiende skickat ett sms. Med skakande händer öppnade hon mobilen och läste raderna han skrivit. ”Berättar du är du dödens! Samma tid nästa månad, ha, ha!”
Pappan som hört hennes kvidande gråt kom ut i hallen och tog hennes ansikte mellan sina händer. ”Men lilla, lilla gumman, vad är det som har hänt?” Storgråtande och fortfarande med intorkat blod i sitt ansikte berättade Sanna om våldtäkten, och såg sin fars ansikte skifta från svart till grått under tiden som hon talade. När hon pratat klart reste han sig resolut upp, satte på sig sina skor och jacka för att sedan smälla igen dörren hårt när han lämnade huset.

Sanna visste inte vad hon skulle göra, men kände att hon måste bli ren och klev in med kläderna på i duschen. Plötsligt hulkade hon till och skyndade sig till toaletten för att spy. Inga tårar fanns kvar… hon drog av sig de våta kläderna och lade sig tyst i sängen och stirrade rakt ut i intet. Slut i själen, kroppen och psyket.

Hennes pappa däremot ångade av energi. Hans ilska gjorde att han såg svart och när skolgårdens välbekanta hus tornade upp sig kände han sig som en oövervinnlig soldat, lika stolt som han varit i sitt hemland. Nu jävlar skulle han få den där idioten som skändat hans stackars, stackars älskade barn. En bräda som slängts ner från bygget intill plockades upp och spiken som satt i dess ände studerades med nöjd min. ”Perfekt!” sade han för sig själv.

”Vem är Lars Persson? Visa mig!” Pappan stormade fram till två elever som satt i godan ro och talade om sådant som ungdomar gör. ”Visa mig! NU!” Rädda för grymheten de såg i hans ögon pekade de bort mot skolans toalett. ”Han, han, han gick precis in där.” stammade pojken förskräckt.
Lars som precis stängde dörren till toaletten såg en nästan svart man som stod med en bräda i högsta hugg och förstod att det var fara på färde. ”Jäklar!” svor han och sprang så fort han kunde mot skogen.
Sannas pappa såg den bortflyende pojken och rusade snabbt efter. Med ett snabbt dunkande hjärta och tunga andetag som var nästan blodfyllda sprang han till slut ifatt sin dotters förövare.

”Är det du som är Lars Persson?” Han flåsade och hans huvud dunkade av värken som var hans ständige följeslagare efter kriget som varit i hans land. ”Nå, svara!” Han hötte med brädan och siktade noga in sig på var han skulle slå. ”Smasch!” Ljudet av ben som krossades ekade över gläntan de stannat i. ”NEJ! Låt bli mig!” skrek pojken med blodfylld mun. ”Jaha, lika mycket som du lät min dotter vara ifred då, eller?” Han slog till den nu liggande pojken med brädan och spiken rev upp långa sår i hans ansikte. ”Hur faan kunde du? Vad i helvete finns i din sjuka hjärna?” Slagen var hårda och blodet sprutade åt alla håll. ”I mitt land hade du blivit dödad din jävla idiot. Vi ser upp till våra kvinnor och behandlar dem väl, men i det här skitlandet behandlar ni dem som smuts under era skor. Här får du, och här, och här.”

När ilskan ebbat ut och han insåg vad han gjort var det redan för sent. Pojkens huvud låg i en konstig vinkel och ögonen tittade på honom med oseende blick medan kroppen låg i fosterställning med blodet rinnande.

Sannas pappa tog upp mobilen och slog numret till polisen som kom i full fart med blinkande ljus.
Blanka handbojor sattes på pappan och han fördes till häktet av polismän som i hemlighet såg upp till honom för det han gjort. Vilken far skulle inte vilja göra så? Dottern var det käraste han hade, och insikten om vad som försigått och hennes svåra situation hade fått allt att svartna. Hjärtat var fyllt av sorg, men inte över det han gjort utan över att han inte kunnat förhindra sin dotters smärta.

Sanna reste sig upp och mötte sin mamma i ytterdörren när hon kom hem.
”Pappa sitter i fängelse, vet du det?” Sade mamman och lade armarna runt sin dotter för att krama henne hårt, hårt.

Livet i hemlandet hade stundtals varit tufft, men idag kändes det ändå som om det varit lättare tider. Hon suckade och smekte Sanna över kinden som var urgröpt av den ofrivilliga svälten. ”Hur mår du min ängel? Vill du ha något att äta?” Småsyskonen klättrade upp i Sannas knä och kramade henne medan de skrattande kivades med varandra.                                               Sanna mådde mycket dåligt och var bara skinn och ben. Nästan varje morgon kräktes hon och gjorde till slut ett graviditetstest i smyg.                                                                                 Hennes mamma skulle inte klara av mer sorger, och Sanna satt med tummarna i hårt grepp med förhoppningen att det var falskt alarm. Hon knöt sina händer så tummarna vitnade av kraften i greppet.
Stickan visade ett klart och tydligt plus. Efter ytterligare tre tester var saken klar, Sanna var gravid med någon av sina förövare, och hon hade ingen aning med vem. Sanna grubblade fram och tillbaka i flera dagar, men fann ingen vettig lösning och tog beslutet att lösa problemet på sitt sätt.

Hon klättrade upp på den rangliga stolen och knöt repet runt vattenledningen som gick uppe i taket, sedan lade hon snaran runt sin hals och sparkade gråtande undan stolen.

Det sista Sanna såg var skoltoalettens vita kakel.

Madeleines historia (Detta är taget från verklighetens grymma värld, och skall bli en bok så småningom)

Skriven av Anitha Östlund

NOBBA

”Nej tack…jag tänkte stå och titta på de som dansar ett tag. Kanske senare…” Den krallige mannen var klädd i helsvart och rakad på huvudet. Ögonen var besynnerligt svarta de med, och pupillen tycktes så liten att den knappt syntes. Han tittade på mig uppifrån och ned några gånger, sedan fnyste han något ohörbart och gick iväg.

Jag lutade mig behagfullt mot staketet och tittade mot dansgolvet som var täckt av glada ungdomar som dansade av hjärtans lust. Kanske inte alltid i takt, men glädjen i det de gjorde tog bort oviljan att se på dem. Minnen vaknade och såriga händelser som jag försökt att glömma kom upp som illvilliga varelser ur min hjärnas innersta vindlingar. Fotot av killen som gett mig dem flaschade förbi och en tår rann längs kinden för att landa på kragen av min nya vita skjorta.

Djupt försjunken i grubblerier om livet och kärlekens underliga val missade jag att någon ställde sig bredvid mig. ”Smack!” Smärtan tog mig brutalt tillbaka till verkligheten och frågande tittade jag på mannen som stod stilla som ett stenstod och iakttog mig. Jag lade handen mot kinden och kände smaken av blod. Orden malde runt i munnen, men chocken över det han gjort överbryggde talförmågan. Efter några sekunders stirrande öppnade han munnen. Ögonen var som två knivblad och hörntänderna verkade skarpslipade.

En vision av en ilsken katt kom för mig, och jag ryggade meter för meter tills jag kände barstolen i länden. Mannen tittade sig runt i lokalen och pekade på mig med fingret flera gånger. ”Jag har blivit nobbad sex jävla gånger ikväll…hajjar du! SEX JÄVLA GÅNGER!” Han skrattade hånfullt och tryckte in fingret djupt in i mitt ena revben. ”Så jävla lågt! Som om ni är en högstående ras som inte kan förmå er att kliva ned från er fucking jävla piedestal! Fatta läget bruden! SEX JÄVLA GÅNGER!”

Bartendern hade stannat upp i sin servering till en kund och frös i tiden, mållös av det han såg, och skämmig att tillhöra manssläktet. Ändå kunde han inte låta bli att lyssna…men ändå vara beredd att gripa in om det skulle gå överstyr. Mannen tog bort sitt finger och jag försökte dra mig åt sidan. ”Pang!” Mannen smällde in foten i bardisken för att stoppa min flykt, och log samtidigt skevt. ”Du är inte så tuff nu va? Fin i kanten och ball? Stå där som en jävla sexdrottning och vänta på att en snygg karl skall komma fram och bjuda på vin. Jag vet nog hur ni är funtade…allt skall vara gratis…ALLT!”

Han hämtade andan några sekunder, och slängde en snabb blick på bartendern som stod med fingret på larmet till vakterna. ”Jag skall faan i mig bli munk…strunta i samhällets mall av den perfekta familjen med barn, hund och Volvo. Ni tjejer är bara horor allihop…tillåter män som har pengar att sätta på er. Dissar oss vanliga simpla knegare…men ni är förlorare allihop. ALLIHOP!” Han spottade när han pratade, och mitt ansikte var vått av saliven. Mannen alternerade mellan att vara extremt nära mitt ansikte, och en bit bort. Under tiden som han pratade gestikulerade han med hela kroppen.

Ett par bastanta vakter banade sig väg genom discot och jag såg i ögonvrån hur de närmade sig. Min normala kaxighet höjde sig över räddytan och med fast röst sade jag orden som pockat på att bli sagda från första sekunden.

”Dra åt helvete! Försvinn ur min åsyn ditt äckel!” Min bröstkorg hävde sig häftigt och en kort sekund var jag livrädd att få stryk. Mannen lyfte sakta handen och knöt den…ögonen glödde av hat…”Du..du…din jävla fitta…Nu jävlar!” I exakt den sekunden greppade vakterna mannen och tvingade bak händerna på ryggen för att sedan avlägsna honom därifrån.

Hemligheten

Alla barn i byn visste att det var absolut förbjudet att gå ensam till skogen, men hade aldrig fått höra varför.

När de försökte lirka med gammelgubben som för det mesta satt utanför sitt hus på en gungstol fick de inte någon respons, och föräldrarna vägrade att överhuvudtaget prata om det. Därav ökade intresset för vad som egentligen dolde sig därinne.

Anna, Sara och Josefina var tre tjejer någorlunda i samma ålder, som hade blivit helt absorberade av vad som kunde vara orsaken.

Anna som var äldst och den som var modigast ville gå dit trots föräldrarnas varningar ”Så farligt kan det ju inte vara. Jag tycker vi går till skogen och bygger en koja. Om vi inte går IN så är det nog inte så farligt?”

Sara som var näst äldst och lite lillgammal sade med överlägsen röst ”Mamma har sagt att vi inte FÅR gå dit så jag tycker vi låter bli.” Nu lade sig Josefina i samtalet ” Jag tror som Anna, om vi stannar i utkanten är det nog inte så farligt. Vi kan väl fråga om grabbarna vill hänga med?”

Sagt och gjort, med bestämda steg gick de mot Pelles hus för att söka upp honom och fråga om de skulle följa med.

När de kommit fram till huset insåg de snabbt att det var tomt och hela familjen verkade ha tagit bilen och farit iväg. Luckorna som satt för fönstren var reglade och dörren hade en kraftig slå över sig som var låst med ett stort hänglås.

I byn fanns det luckor som noga stängdes över fönstren på alla hus, som noga stängdes varje natt. Dörrarna var ofta av kraftig ek och låstes med flera lås. Varje hus var nattetid en fästning.

Flickorna stod tisslande och tasslande innan de gick mot skogens bryn. Där samlade de ihop tjocka kvistar för att bygga sig en koja, och lade sedan ormbunksblad och grenar från lövträd som de bröt av ovanpå alltihop.

Nöjda med sitt verk stod de utanför kojan när de hörde ett knakande. ”Vad var det?” sade Josefin och gömde sig bakom Anna. ”Äh, det var nog bara en nyfiken älg eller något” sade Anna inte alls lika säker som hon lät.

”Kan vi inte gå nu?” pep Sara och var nära gråten. ”Jag vill inte vara här längre.” Hon tittade neråt byn och såg att folk rörde sig därnere. ”Anna, jag vill hem! Nu!” hon ryckte den äldre flickan i klänningsfållen.

Knakandet ute i skogen kom närmare och flickorna fick plötsligt väldigt bråttom hemåt. De stannade först när de kommit långt ut på ängen som avgränsade skogen från byn. Flämtande vände de sig mot varandra och sade unisont i kör ”Vad i helskotta var det?”, sedan fortsatte de med snabba steg hem till tryggheten i byn.

De vågade inte säga till sina föräldrar vad de varit med om eftersom de förstod att det inte skulle gillas, men när luckorna stängdes för natten hjälpte de gärna till. Rädd för det okända, hotfulla därute. Inte ens sinsemellan diskuterade de händelsen, livrädd att någon skulle höra. Samtidigt var de nyfikna på vad det varit därute, och pratade till sist med killarna om vad som hänt. Grabbarna skrattade ut tjejerna och kallade dem löjliga. ”Men vad sjutton tjejer, ni kan ju inte bli rädda för att det knakar lite. Ha, ha, vilka räddharar ni är. Vi kan slå följe dit in imorgon så skall ni själva få se att det inte finns något där. Våra föräldrar säger nog så bara för att vi skall hålla oss i byn. Eller vad tror du Lasse?” sade Pelle och riktade sig till en mörkhårig kille med knallbruna ögon. ”Äh, det är bara fjant! Vad skulle finnas därinne? Följ med oss imorgon skall ni få se.” De mörka ögonen gnistrade av upptäckarlusta.

De bestämde träff tidigt på morgonen, och lovade om igen varandra att hålla tyst inför sina föräldrar.

Väl hemma packade barnen varsin ryggsäck med några mackor och lite saft, sedan lade de sig tidigt till sina föräldrars stora förvåning. Fönstren reglades noga innan alla ljusen släcktes.

När morgondiset började försvinna kunde man förnimma fem huvuden som sakta men säkert förpassade sig över ängen med det höga gräset. Barnen gick så fort de kunde, och pratade glatt med varandra.

Inne i skogen stod en liten figur och såg på strånas vajande med nervös blick. ”Nej, inte nu…Inte än.” Sade han för sig själv. När barnens prat hördes klart och tydligt greppade han sin stav och slog med fasta slag på dess topp.

”Eljo, deljo, deck ta mig nu väck” och ögonblicket efter var han borta. Smygande steg kunde dock anas om man visste om hans närhet.

Kojbygget tog fart igen, och barnen pratade glatt och högt. Ingen av dem kände sig iakttagen trots att främlingen bara stod några meter från deras bygge. Det var dags för fika och allihop trängde ihop sig på den lilla bädden av granris som grabbarna samlat ihop.

”Men hör ni tjejer, nog måste ni medge att det här var kul? Jag fattar inte varför vi inte kommit på det tidigare. Här får vi ju vara ifred.” Pelle skakade ur löven som fastnat i hans ljuslockiga hår och borstade bort lite jord på sina knän. Josefina borstade ur sitt långa hår med fingrarna och flätade sedan omsorgsfullt en fläta som nästan nådde till rumpan. ”Anna, har du någon snodd? Jag har visst tappat min.” Anna kände i sina fickor och hittade en grå lite solkig snodd som hon pulade ner i fickan imorse efter att ha använt den när hon borstade tänderna. ”Här, varsågod. Du kan få den. Jag använder den bara ibland.” Josefina sträckte sig efter snodden, och tvinnade in den över flätan.

Pelle reste sig plötsligt upp och sade ”Tyst! Jag hörde någonting. Det lät som någon kommer.” Han lade sin hand som en tratt över örat och lyssnade spänt. ”Sch!” sade han när Lasse gick fram till honom. ”Lyssna!”

Mycket riktigt hörde de ett knakande och brakande, och började oroligt speja stigen framåt, men kunde inget se. ”Äh, det var väl bara en älg eller nåt.” sade Pelle och flinade när han såg att tjejerna såg skrämda ut.

Den lilla varelsen var nu bara några centimeter från flickan med den långa flätan. Han ville så gärna känna på flickans hår. Det glänste och hoppade i solskenet. Med fingrar som såg ut som vassa klor greppade han tag i håret och drog henne försiktigt närmare sig. De stora runda öronen flaxade till när han med ett sniffande andades in hennes doft.

”Aj, låt bli!” skrek Josefina och slog mot något osynligt. Bläh, vad det luktar illa! Pelle för sjutton måste du alltid fisa så illa. Det luktar ända hit.” Hon skrattade lite osäkert och sökte hans blick. ”Det var väl du?” sade hon och flyttade sig lite. ”Något drog i mitt hår.” Sade hon och flyttade sig närmare grabbarna som stod tätt ihop.

”Var det du som drog mig i håret?” sade hon och tittade på Lasse. Hon drog fram flätan så den låg på framsidan av axeln och tittade på Anna. ”Såg du någonting?” Anna ruskade på huvudet så att hennes hår stod som en ljus gloria runt hennes hjärtformade ansikte. ”Neej! Sade hon med eftertryck. ”Jag såg ingenting. Du då?” Hon vände sig till Sara som stod flyktberedd med ansiktet mot skogsbrynet. ”Nej, men ja tycker vi går nu. Något är fel…” Hon utelämnade slutet och började gå mot byn.

Ute på ängen slappnade hon av och började plocka av blommorna som lockade i alla möjliga och omöjliga varianter.

Varelsen gick tätt efter Anna som om han var hypnotiserad av lockarna som dansade. Hans näsa som var stor och bullig sniffade i luften tätt intill hennes öra och hon svängde snabbt runt och höll på att slå omkull sin osynlige förföljare.

”Äh, kom igen nu! Vi går hem. Jag tycker inte om det här. Jag fryser!” hon svepte ut med händerna medan hon fortsatte. ”Allt det här ger mig krypningar. Det känns som om vi inte är ensamma.” Resten av gänget kom springande och hade snart hunnit ikapp Anna och hennes följeslagare. När de såg de välbekanta husen drog de allihop en lättnadens suck. ”Jag vet inte vad det var Pelle, men jag vill faktiskt gå dit imorgon igen. Hänger du på? Kojan är ju inte riktigt klar ännu.” Han vände sig till tjejerna med ett flin ”Ni får följa med om ni vill, och vågar.” Lasse gick skrattande in i sitt hus där hans mor tog emot sin son med en kram och ett ”Jag har varit sååå orolig, var har du varit?”  ”Vi har varit hos Pelle och lekt.” Sade han och höll sina fingrar bakom ryggen i kors.

Den lilla figuren som följt barnen tätt i hälarna vände på klacken när bygatan nåddes, och barnen skildes åt.

Han vände sin kosa mot skogen igen, och nosade då och då på hårstråna han ryckt från Josefina. Ett groteskt leende syntes på hans smala läppar och ett grymtande kom fram ur hans hals.

Morgondagen kom med klart solsken som väckte alla insekter som sovit, och människorna i byn började röra på sig. Luckorna öppnades en efter en och spralliga barn trädde ut i solens glans.                                                                                                                                             Pelle och Lasse smög tysta bakom husen för att fortsätta över ängen till kojan som byggts. Idag hade de skippat massäcken eftersom de bara skulle in i skogen en snabbis innan de måste återvända hem för att hjälpa mödrarna med tvätten som skulle hängas.

Han sniffade i luften när barnen närmade sig och brottades med tanken på att stanna eller gå. Den ljushåriga flickan syntes inte till, och med ett irriterat morrande lyfte han upp sina läppar för att blotta de sylvassa tänderna. Den trolliknande figuren smög in i buskaget för att leta upp en håla att vila i innan skymningen skulle träda in och ge honom bättre möjligheter att leta upp mat. Den ensidiga kosten på bär och rötter gjorde att han var ovanligt arg och aggressiv.

Pelle skyndade sig in i kojan, men kom snabbt ut igen ”Vad i all världen är det som stinker! Det går inte att vara därinne. Lämnade tjejerna någon mat som ruttnat eller?” Pojkarna lade sig på knä och trängde sig in i den smala öppningen, men det tog inte lång tid innan de kom ut igen. ”Helskotta Lasse, vi får hålla oss härute istället. Vi kanske kan hitta bra byggmaterial längre in i skogen. Kom, vi kollar läget!” Pelle grabbade tag i sin väns hand och drog med honom in i den allt kompaktare skogen. Några skrämda fåglar som pickat i godan ro på backen efter mat flög plötsligt upp, och pojkarna hoppade förskräckta bakåt.                         Lasse reste sig skrattande och borstade av byxorna ”Det var ju bara några fåglar, det är väl ingenting att bli rädd för. Hörru Pelle inte visste jag att du var en sådan räddhare? Han vände sig om och tittade på sin vän som fortfarande satt ner på backen. ”Kom igen nu, annars blir morsan galen. Jag har lovat henne att hjälpa till därhemma vid lunch. Vi hinner bygga en hel del om vi skyndar oss.

Dagen rasade på och innan pojkarna visste ordet av var det skymning. De hade burit massor av ris till kojan och sedan tråcklat in kvistarna i varandra precis så som det stod i deras överlevnadshandbok. Runt omkring dem hade flera av skogens inneboende samlats för att nyfiket studera pojkarnas lek. När mörkret sakta började lägga sitt täcke över dem gick var och en till sitt för att ladda inför nattens jakt.

”Lasse för sjutton! Vad är klockan? Det börjar ju skymma! Jisus, morsan kommer att mörda mig! Jag som lovade…” Pelle tittade upp från sitt bygge för första gången på lång tid, och insåg att de skulle ha svårt att hinna hem innan mörkret tagit över. ”Har du någon ficklampa med dig?” frågade han Lasse och drog stressat med handen över sitt hår som var fullt av barr och löv. Han fnyste till när en ilsken mygga satte sig på hans näsa, och försökte slå ihjäl den med sin hand, men med ett triumfierande ljud flög den lilla myggan iväg för att kolla om han hittade något bättre ställe att suga blod på.

Under en gran inte långt från platsen där pojkarna stod började den underliga varelsen att vakna. Han sträckte på sig och gäspade stort. Den blåa tungan som var delad rörde sig in och ut i jakt på någon känd doft. När de skarpa klorna på fötterna nådde till andra sidan av gropen han hade grävt tryckte varelsen in dem och tog sats för att putta sig ur den. Den grova hårbeklädnaden på benen liknade en vargs päls, men var längre och tjockare. Det såg ut som han hade ett par byxor på sig. Han hörde rösterna som spreds över skogen och reste nyfiket på sig. Var de fortfarande kvar? Eller? Hade den ljusa kommit?

Med sin käpp slog han mot backen och sade den magiska ramsan Eljo, deljo, deck ta mig nu väck! Och plötsligt var platsen tom där han stått.

Pelle och Lasse skyndade sig att plocka ihop knivarna och snörena de haft med sig, sedan började de ta sig hemåt genom det långa gräset. ”Jag får nog utegångsförbud nu!” skrek Lasse bakåt till sin kompis och gjorde allt för att inte snubbla på tuvorna av rödklöver som uppenbarade sig då och då. Pelle gick precis i hans fotspår och emellanåt sprang han in i Lasse och trampade av honom hans skor. ”Se dig för!” fräste Pelle och försökte se hur långt det var kvar till byn.

Bara några meter från pojkarna såg man vajande grässtrån som var som en orm. Emellanåt stannade den upp och stod stilla några sekunder för att sedan fortsätta sitt slingrande.

Precis innan grusvägens kant blev det stilla i gräset och doften av svavel och något annat kunde kännas om man var tillräckligt nära.

”Måste du alltid prutta så jäkla illa? Vad äter du egentligen?”  Lasse tittade på sin kamrat som halvsprang bara några steg bakom honom. Plötsligt såg han gräset svaja precis bredvid Pelle och ropade till. ”Akta!” Men det stillnade och pojkarna skyndade sig upp på vägen.

När Lasse gick upp på farstubron störtade hans pappa ut från dörren och tog ett hårt grepp runt hans nacke. ”Var i helvete har du varit? Du lovade ju…” Pappan lyfte in sin son och kastade honom på golvet i hallen med ett ilsket vrål. ”Imorgon och en vecka framåt har du utegångsförbud, förstått?” Knogarna var likvita och en åder på halsen framträdde extra mycket. ”Förstått?” skrek han igen, och Lasse nickade med ögonen fyllda av tårar.

Han fick hjälp av sin pappa att hoppa i säng genom att pappan helt sonika slängde upp sin son i den gamla antika våningssängen som kom från ett gammalt torparhem. ”Du får aldrig stanna ute så här länge, lova det?! Det är livsfarligt!” Han lade lapptäcket som modern knåpat ihop under de långa kalla vinternätterna med sin trampsymaskin på sonen, och tackade samtidigt sin gud för att han inte träffat de där hemska som kom i skymningen.

Dagen efter regnade det, och både Lasse och Pelle satt molokna innanför de stora fönstren och tittade ut på eländet. Lasse funderade på om han skulle smita iväg till de andra, men var alltför rädd för bestraffningen som skulle följa och stannade där han var. Pelle å sin sida läste noga igenom överlevnadshandboken som han fått av sin morfar i julklapp. Det lät spännande att sova ute i det fria och han beslöt sig för att lura med sig sina vänner. Visserligen hade hans far alltid sagt att det var totalt förbjudet att gå ut innan det ljusnat, men så farligt kunde det ju inte vara.

Regnet höll i sig och barnen var uttråkade. ”Vilket skitväder det är. Vad skall vi hitta på?”

Anna böjde sig framåt och viskade så tyst hon kunde ”Vi kunde ju sätta på oss regnkläder och gå till kojan.” hon fnissade till ”Vi är ju inte gjorda av socker? Eller hur?

Efter lite diskussioner om vad de skulle ta med sig gick de hem till sina rum för att hämta knivar och rep som de antog skulle behövas till kojbyggandet.                                         Josefina lade sina långa flätor innanför sin röda regnrock och klev i byxorna som i alla fall skyddade lite mot vätan, sedan tryckte hon ner de raggsocksförsedda fötterna i stövlarna som hade små gula stjärnor runt skaftet. ”Jag går till Anna ett tag!” skrek hon till sin mamma innan hon stängde ytterdörren med en smäll.

Liknande scener var det hos de andra barnen och snart kunde man se fem huvuden som guppade ovanför det långa gräset på ängen.

”Skall vi leka tafatt på vägen dit?” ropade Anna och gjorde sig beredd för att springa. ”Okey! Försten till skogsbrynet då?” sade Josefina andfått och kunde redan se att grabbarna rusat förbi dem. Men så lätt tänkte hon inte ge upp, och med ryggsäcken dunkande på ryggen tog hon ut stegen så att det blev blodsmak i munnen.

När den lilla varelsen såg de fem barnen komma stormande mot skogen i ösregnet blev han först lite osäker, men när de kommit nästan ända fram såg han att den ljusa flickan var med och gned de kloförsedda händerna av välbehag. ”Äntligen!” mumlade han. ”Äntligen skall hon bli min!”

Lasse skrek triumfierande ”Jag kom först”när han tog i det tunna slyet som delvis knäckts ner när de gått över det. Pelle var nästa som kom fram och han tog sig om näsan när de nått kojan. ”Näe Lasse, måste du alltid prutta när du är nära mig. Gå iväg en bit bort istället. Det luktar ju skunk!” Pelle tittade oförstående på sin kompis och skrattade. ”Skyll på mig du, jag har INTE gjort någonting.”

Tjejerna kom äntligen fram och var rosig om kinderna av ansträngningen. Josefines flätor hade hoppat ur jackan och låg som två våta rep på jackan. Hon tog upp den ena och vred om den medan hon med busig blick tittade på grabbarna ”Jaha, här är det någon som skitit. Är det du igen?” Josefina tittade mot Lasse som hon tyckte såg mest skyldig ut. ”Näe, jag har inte gjort något. Jag tror att det är en räv eller något annat djur som varit här och revirmärkt kojan. Vem vet, de kanske flyttar in till vintern?” Han skrattade åt sitt eget konstaterande och började krypa in i kojans öppning. Det enda barnen såg av honom var de röda regnbyxorna.

Med fladdrande tunga drog han i sig doften av den lilla flickan och kände om igen längtan efter att hålla det guldfärgade i sin hand. Försiktigt smög han meter för meter närmare barnen, och var till slut bara en halvmeter från kojöppningen som nu var tom.

De skarpa klorna som var svartfärgade av smuts krafsade undersökande på konstruktionen och fann att den var mycket stabil.

”Tysta! Vad var det?” Lasse snurrade runt och lyssnade. ”Äh! Det är ju bara regnet.” sade Anna och fortsatte duka upp av allt hon lagt i picknickkorgen. Mamma skulle INTE bli glad, för kycklingen de skulle ha till middag hade Anna snott med sig till lunch. ”Det var något som krafsade!” sade Lasse med bestämd röst och började ta sig ut genom gången. Inne i kojan tystnade allihop och lyssnade på hans röst där utifrån. ”Äh, det var väl kanske någon gren som ramlade från ett träd.” Han tittade uppåt träden som kojan var uppbyggd på, men såg inget konstigt. Det iskalla regnet strilade in längs hans nacke, och med ett ”brr!” kröp han in igen. Håret klistrade sig på hans panna och långa rännilar rann över regnkappan som nådde honom till knäna.

När varelsen hört att någon var på väg ut knackade han snabbt med sin pinne i backen och läste viskande sin ramsa ”Eljo, deljo, deck ta mig nu väck!” Några sekunder senare syntes ingen på platsen han stått, men den som var uppmärksam kunde se att gräset var nedtryckt som om två skor stått på platsen.

”Har ni frågat era föräldrar varför vi har luckorna stängda över fönstren om natten?” sade plötsligt Anna till de andra. ”När jag frågade farmor hyssjade hon ner mig och sade att ”det pratar man inte om, det bara är så.” När jag var påstridig blev hon arg och sade att jag var oförskämd som inte lyssnade på henne. Josefina drog sig närmare Anna och satte ut armarna medan hon visade tänderna. ”Har du tänkt på att det kanske är monster som kommer om natten och rövar bort en massa barn?” Josefina morrade och fräste som en katt.

Plötsligt blev Josefina akut pinknödig och frågade om det var någon som skulle med. Allihop vinkade avvärjande och sade nej. ”Ja då måste jag väl gå ut själv?” sade hon med osäker röst och pillade med slutet av den ena av flätorna. ”Jag skyndar mig på.” sade hon med lite tuffare röst och kröp ut i ljuset.

Regnet hade slutat och solen kastade värmande strålar över den lilla kojan som knappt syntes. Josefina drog ner huvan och öppnade upp jackan, sedan ruskade hon ut de plaskvåta flätorna över ryggen. Med vana händer drog hon ihop håret till en tofs och slog en snodd runt den.

Den groteska varelsen visste inte till sig av glädje, och med ett lömskt uttryck närmade han sig sitt offer. Hans händer rörde sig som spindlar som klättrar och de gula hörntänderna glimmade till. När flickan sträckte sig uppåt slog han till! Hårt och brutalt! Hon kämpade febrilt och tog ett hårt grepp i hans päls varvid han tjöt till av smärta. Den trolliknande varelsen lade sin skitiga, kraftiga hand över hennes mun, och trots att hon bet honom släppte han inte taget.

”Vad var det?Jag tyckte att jag hörde ett skrik eller rättare sagt ett vrål. Hör ni jag tycker det här är läskigt. När Josefina kommer tillbaka tycker jag att vi går hem.” Anna krängde på sig sin jacka som hon tagit av och började krypa ut. Lasse och Pelle kröp skrattande efter och tänkte för sig själva att nästa gång struntar vi i tjejerna.

När de kom ut märkte de att det var skymning och att månen försiktigt börjat visa sitt ansikte.

”JOSEFINA!” ropade Lasse och började gå in i skogen. ”HALLÅ!” De andra barnen sprang också omkring och skrek räddare och räddare för varje minut som gick.

”JOSEFINA! Annas röst blev spräckt av skräck för vad som hänt, och hon bad Lasse som var den snabbaste av dem att springa hem och hämta hjälp.

Med snabba springande steg förpassade sig odjuret mot skogens mitt där det var igenvuxet och stenigt. Han flåsade tungt och sneglade på sin fångst som han förpassat upp på sin ena axel. De stora fötterna som var vana att gå i skogen hoppade lätt över stenarna som ibland stod i hans väg, och de håriga muskulösa benen tog honom mellan träden. Det blev trängre och trängre och mörkret hade tagit makten. Nattens ugglor hoade förskräckt när de såg honom, och fladdrade högre upp i träden där de var säkra. Josefinas tofs hade ramlat av och håret fastnade i kvistar som de passerade. Hon var först avsvimmad, men förnam att hon blev buren av någon som luktade väldigt underligt när hon började vakna till sans.. Det kompakta mörkret skrämde henne, och när Josefin vaknat till ordentligt mindes hon vad som hänt och skrek högt. Varelsen täppte till den rosafärgade munnen och stirrade in i hennes ögon.

Hemma i byn hade folket samlats och var på väg mot skogen. Polisen som tillkallats stod med en ring av invånare runt sig och delade ut order. ”Ni tar den delen, och har Pettersson med er.” En kraftig man med en stor bössa trädde ur ringen, och de som blivit utpekade följde efter honom.” Med beslutsamma steg gick de in i skogen och skrek flickans namn med jämna mellanrum.  På ängen såg man lampor överallt och små klungor av folk gick åt än det ena än det andra hållet, letandes och skrikandes.

En av de äldre som var med suckade om och om igen innan han började prata. ”Det är ingen ide´, flickan är tagen av skymningstrollen. Jag visste att det skulle gå så här! Varför berättade ni inte för barnen?” Mannen vände sig till två kvinnor som med böjda ryggar gick fram och tillbaka över gräset. ”Vad skulle vi säga? Det var ju så länge sedan det hände. Jag trodde inte de fanns kvar, men nu när det här händer förstår jag varför hundarna gnällt så mycket. De vägrade att vara ute när det skymde, och med svansen mellan benen gömde de sig under bordet i köket natt efter natt.” Kvinnan sträckte på sig och lade händerna runt munnen som en tratt ”JOSEFINE! HALLÅ! HÖR DU MIG!” Ett par fladdermöss uppe i luften var det enda som svarade, och när lampan riktades mot dem flög de snabbt iväg.

En av männen i ett annat lag ropade plötsligt till. När de kommit fram till honom såg de en smutsig hårsnodd i hans hand. ”Det, det, det är Josefinas.” stammade hennes mamma och tårarna blandades med regnet som föll.

”Nä gott folk, vi måste sluta för idag! Tyvärr fru Bohman så kan vi inte göra mer. Vi får hoppas att hon hittar en gran eller något annat att krypa under.” Polismannen tog upp sin mobiltelefon och slog ett nummer. ”Jag skickar Elsie hem till er fru Bohman, så ni slipper vara själv. Och kanske hon kommer hem redan inatt.

Josefina hade nu vaknat till och insett att den här underliga illaluktande varelsen var på väg någonstans. Han stannade till då och då för att dricka vatten ur bäckarna de passerade, men höll god fart när han sprang. Hon kände att benen ömmade och att hennes rygg var våt.

När de närmade sig de höga träden som stod så tätt att man knappt fick en fot emellan började varelsen vråla med jämna mellanrum. Det lät som om han kallade på någon.

Josefina kände kalla kårar av skräck och grät hysteriskt. Långa snorslingor rann ur hennes näsa ner på djurets päls.

Plötsligt stannade han och sniffade i luften. Den spetsiga nosen rörde sig med snabba rörelser och hon såg ljus som kom från ett utav trädens fot. En stor dörr hade öppnats på vid gavel, och förvånat såg hon att ytterligare en varelse kom ut därifrån. Samtidigt som hon var stel av skräck blev hon nyfiken på vad det var. De två nosade på varandra och utstötte konstiga ljud, sedan gick de in genom porten.

Därinne fann hon en hel värld som bestod av dessa underliga varelser som var en blandning av människa och djur, men med ett utseende som kunde skrämma vem som helst från vettet.

Josefina märkte att djuren dagtid höll sig undan från solen, men vid skymningstid kom ut från sina hålor som var inrymda i de tjocka träden.                                                                          De lät henne gå runt som hon ville och gav henne mat, och Josefine fick en känsla av att hon blivit tagen för att agera som ett av deras husdjur. Varelserna smekte henne över det guldlockiga håret och petade med sina klor på kläderna som till slut blev slitna och ersattes av pälsar som de tagit från sina byten.

”Trots massiva insatser är fortfarande mysteriet med den försvunna 10-åringen inte löst. Efter tre år har nu polisen gett upp och trots påtryckningar från allmänheten läggs fallet ner” Den nasala rösten som kom från radion påminde folket i byn om tragedin och de stängde noga luckorna innan de lade sig för natten.

  Copycat                                skriven av Anitha Östlund