Anitha Östlund`/Skrivpuffar 2011 DEL 2                                           

        Varje sommar kommer de på besök, och sprider skönhet i äppelträden

 

 

 

Skrivpuffar skrivna andra delen av 2011              Eftersom det verkar som om jag inte får in fler noveller på den andra sidan, kör jag in dem här istället. Många av novellerna har jag läst in på youtube så att du kan lyssna på dem. Länken är HÄR   TEMA Befria 15 nov.   Doften då vi stiger in i i rummet är vidrigt frän, och ljudet från djuren som oroligt hoppar av och an i burarna ekar. Jag anar siluetten av ett rundat öra, och hör tjattret då de nyfiket kommunicerar sinsemellan. Hänglåset hade varit enkelt att forcera, och koden på dörren fanns redan tillgänglig eftersom jag en gång jobbat som brevbärare i kvarteret. "Ser du något?", viskar Janne, som börjar närma sig pensionsåldern, men ändå deltar med samma lust som förr. "Akta dig för laserstrålarna." Han pekar med den handskbeklädda handen mot en blå tunn linje som går från ena sidan av rummet till den andra. "Tack.", viskar jag och lägger mig platt på magen för att komma under. "Jag såg den faktiskt inte." Försiktigt öppnar jag hasp efter hasp och lockar på de små ludna djuren, men naturligtvis kommer de inte. Rädslan och nyfikenheten överbryggs av vetskapen hur de brukar bli behandlade då de vågar sig fram till någon som går på två ben. Trots att de hatar buren betyder den trygghet. Janne kommer efter mig, och böjer sig långt in för att fånga upp en av dem, klappar illern på huvudet och håller samtidigt ett hårt grepp runt kroppen. "Jag har alltid undrat hur någon kan rekommendera den som husdjur till barnfamiljer. Av erfarenhet vet jag att de alltid riktar in sig på halsen när de hugger, och de luktar verkligen pyton. Skulle du vilja ha en sådan här hemma?" Han sträcker det lilla djuret mot mig, och den öppnar gapet för att ilsket fräsa. Munnen är fylld av sylvassa små tänder, och ögonen lyser av ondska. Svansen ser ut som en tjock borste. "Nej tack, men för den skull behöver de inte bli utsatta för djurförsök. Hur många är det den här gången? Tio...femton...eller?" Janne stoppar ned illern i säcken han bär med sig, och går till nästa bur. "Jag är lite osäker, men det verkar vara närmare tjugo. Det känner man på doften, jisus...hur kan någon jobba i det här?" Med trevande händer tar jag mig lite längre bort, och tar bort haspen på nästa bur. Det luktar inte likadant som i de andra, och jag hör något hasa ut från bolådan. Ett starkt väsande får mig att snabbt slänga igen dörren och låsa igen den. "Ficklampan! Fort! Vad i...?" Janne kommer snabbt fram till mig och lyser in i buren där det ligger en tjock, lång orm som med stirrande ögon låter tungan åka ut och in.  När vi lutar oss närmare kastar besten sig mot gallret och fräser högt. "Helvete vilket odjur.", säger jag när vi lugnat ned våra bultande hjärtan."Vilken tur att vi inte hann befria den där. Vet du vilken sort det är?" Janne låter käglan glida över den cirka en och en halv meter långa ormen, och funderar en stund innan han triumfierande sätter upp ena fingret i luften.  "Det är en pytonorm, det måste det vara...kolla...teckningen och huvudet. Jo...en pyton är det." Resten av uppdraget görs med stor försiktighet och min näsa är ytterst känslig för vad som finns inuti buren jag kliver in i. Illrarna tjattrar och piper, och vi blir tvungna att avbryta innan alla kommit ut. Skåpbilen står parkerad utanför, och vi försöker lägga ned våra säckar så försiktigt vi kan. "Är alla med?"säger Janne och står tveksam med handen på luckan. "Det är synd att vi inte hade tid att befria alla, men..." han drar av sig handskarna och lägger dem på sätet. "Vi har ju räddat några liv i alla fall." Några timmar senare sitter jag på huk i ett skogsbryn flera mil därifrån. Vi öppnar säckarna och väntar. Den första illern springer bara rätt ut medan nästa nyfiket sätter sig på två ben och lutar huvudet på sned. "Seså lilla du, spring iväg och skaffa dig en fästmö nu." Våra blickar möts, och den här gången ser jag godhet. Den mörkbruna pälsen glänser i solskenet, och det vita maskade huvudet ropar efter att bli klappat. "Hur länge lever en sådan här?", viskar jag och böjer mig fram mot det söta djuret. "Jag vet inte riktigt, sex, åtta år skulle jag tro. Det gäller att tänka efter innan man skaffar något dylikt. Min fru hatar dem sedan en grannes iller först gosade med henne, sedan rusade upp under hennes kappa och högg henne i halsen." "Halsen? Men...?" Jag drar snabbt tillbaka kroppen, och höjer rösten när jag fortsätter prata. "Hur kan den veta?" "Instinkt.", säger Janne och skrattar då han ser min reaktion. "Jag sade ju det. De är små, men livsfarliga. Tänk dig om ett barn råkar ut för det. Det skulle nog gå käpprätt är jag rädd." Ännu en iller kilar ut, och flera följer efter. När säckarna är tomma känner jag att knäna värker, och fötterna sticker eftersom de somnat för länge sedan. Fascinationen över de små djuren har fått mig att glömma tid och rum ett tag. En bil kommer sakta åkande på den lilla grusvägen, och jag byltar snabbt ihop säckarna, och kastar in dem i bilen. "Skit också...snuten. Det här är inte bra..." Jag ser att Janne svettas och känner även doften, men känner mig rätt säker på att de inget vet. "Jaha, hur var det här då?", säger polismannen samtidigt som han kliver ur bilen. "Har ni problem?" "Nä, vi bara njuter av stjärnorna.", säger Janne och drar mig intill sig. "Min flickvän och jag tycker om att studera dem." Polismannen tittar fundersamt från mig till Janne, och jag riktigt ser hur han grubblar på varför en så ung tjej som jag väljer att vara med en så gammal gubbe som Janne. För att förstärka Jannes ord pussar jag honom på munnen, och trycker mig tätt intill. "Det är några som brutit sig in på labbet några kilometer ned på vägen. De har släppt ut en massa illrar och orsakat skador på instrument. Ni har inte sett några andra bilar i området?" "Neeej", säger vi med en mun, och jag håller hårt i Jannes arm. "Nå, då så...ursäkta att vi störde.", säger polismannen, kliver in i bilen och nickar åt sin kollega att köra vidare. "Det är lugnt." När vi inte ser bilen längre brister vi ut i ett nervöst fnitter. "Vilken tur att de inte kom tidigare.", säger jag och ser ett litet huvud som tittar fram under bilen. "Nu åker vi hem innan det kommer fler."         TEMA Sabotera 14 nov   Tea är en riktig pingla, och Patrik är innerligt glad att hon valt honom, men en del saker tycker han är urjobbiga...som det här med sex.  Tea vägrar konsekvent att ha det med honom, och inte ens nu på den stora dagen släpper hon till. "Inte förrän ringen sitter på fingret. Ingenting skall få sabotera min dag, ingenting." Tea drar brudslöjan över ansiktet och går ut ur rummet. Patrik rättar till slipsen och följer efter lätt missnöjd. "Vad faan spelar det för roll om vi har sex före eller efter akten?" tänker han och studerar sin blivande fru bakifrån. Att ta sig in i en familj med annan religion har inte varit lätt. Det är så många regler som omgärdar dem. Tea har åsikten att vissa saker inte kan jämkas medan annat kan nonchaleras eller delvis styras åt annat håll. Hennes pappa tål inte att hon kallar honom något annat än förnamnet. Mamman verkar blid och vän utåt, men var den styrande i familjen, på alla plan. Slöjan hon bär döljer en hårt sammanbiten mun, och en kroknäsa som tyder på stark karaktär. De vackra sjögräsgröna ögonen kan emellanåt skjuta blixtar och numera har Patrik lärt sig att läsa av hennes humör med hjälp av kroppsspråket.  Patriks familj är inte ens närvarande idag. Föräldrarna är skilda och har skaffat nya familjer på nya orter.   Av någon konstig anledning försvann de successivt ur hans liv. Ett telefonsamtal som inte innehåller  någon substans kommer då och då, men annars är det tyst. Systern som flyttat till USA och gör karriär som välbetald fotomodell SMS:ar då och då, men bjuder inte över honom dit, eller kommer hem.  Patrik hade hamnat i ett vacuum av känslor och dövat det med sprit tills den dagen Tea kom in i hans liv. "Älskling, kom...det är dags." Tea vinkar från dörren. "Du ångrar dig inte va?" Hon tar tag i hans hand och nästan drar ut honom ur rummet. Patrik studerar henne med ett leende.  "Åhnej, du är ju min drömtjej." Bröllopsfesten pågår i tre hela dagar. Vinet och spriten flödar, musikerna spelar dygnet runt till grannars förtrytelse och god mat intas i mängder. När festens sista deltagare gått hem, och musiken klingat av går de tu till sängs för att äntligen njuta av varandra.  Varsamt klär Patrik av Tea och smeker henne över hela kroppen, låter tungan kittla hennes mest privata delar. Hon å sin sida gör det som hennes mamma lärt henne innebär njutning för mannen, och försöker slappna av så att det inte skall göra ont när Patrik tränger in. Efteråt ligger de tysta sida vid sida. Båda fyllda av tankar som de inte vill dela med sin partner. "Gjorde jag dig illa?"säger Patrik lågt och smeker Teas kind. Hon skakar på huvudet med tårarna hängande i ögonfransarna. "Var det som du trodde?" fortsätter han och lägger sig på sidan för att studera hennes profil. Patrik ser att Teas läppar darrar, och att hon håller i lakanet så hårt  att knogarna vitnar. Tea skakar på huvudet. "Vill du försöka igen?" säger han och känner hur kroppen gör sig redo. Hon skakar så häftigt på huvudet att axlarna rör sig. Munnen är ett rakt hoppressat streck, och tårar rinner  över de höga kindknotorna. Tea drar täcket över sig och vänder ryggen mot honom. "Var det så hemskt?" säger Patrik lågt och vet inte riktigt vad han skall säga eller göra. Tea nickar stumt. Några nätter senare ligger de där igen, men den här gången gråter Tea hysteriskt och slår på hans bröst då han försöker hålla om henne. "Nej, nej, nej...låt bli mig. Rör mig inte!", skriker hon och vänder bort ansiktet. "Jag vet att det är min plikt att göra det, men jag kan inte...vill inte..." Patrik är både ledsen och arg, men mest irriterad på sig själv för att han inte läst på mer om hennes religion. "Jag förstår mig inte på dig. Det är som att cykla...man måste öva för att bli bättre." Tea skakar på huvudet och virar in sin nakna kropp i lakanet. Hon tittar ned i golvet när hon lämnar rummet. Ytterligare några veckor senare sitter de på ett kontor med en advokat på andra sidan. "Skilsmässan går igenom på bara några veckor, sedan är ni fria.", säger han allvarligt och skjuter fram ett vitt papper mot Patrik.         TEMA Närma sig 13 nov   Johan stannade, gick några steg, stannade igen. Han ville inte att Anna skulle höra honom närma sig henne, och var mycket noga med att se efter så att inte några kvistar låg i vägen för de grova kängorna. Den närmare två meter långa lekamen gjorde honom inte precis osynlig, och för sig själv bannade han påhittet att köpa den färgglada jackan som kunde bli orsaken till upptäckt. Om Anna ens anade honom skulle allt vara förlorat, och de två barnen borta för alltid. Hon stannade och ställde ned golfbagen, tittade bakåt, lyssnade. Anna rättade till sjukhusskjortan med en irriterad min, och slog huttrande armarna runt sig själv. På fötterna hade hon ett par tofflor med små björnar på. Johan hukade sig, och låg tätt intill marken med bultande hjärta när han plötsligt hörde hur en hund kom galopperande i full fart. Den var stor och svart. ”Hero! Hit! Vänta! Tusan också…stanna hundskrälle! STANNA!” Mannens som kom efter var i tjugoårsåldern, klädd i svart åtsittande kostym och bar en svart portfölj. Hunden sprang med viftande svans mot Anna som med stora skrämda ögon såg hur han närmade sig, och vände upp golfbagen mot honom. Johan kastade sig handlöst över den svarta saken som ven förbi, och var förutseende nog att ta ett hårt grepp över nosen och sedan slänga hunden på rygg under sig. Mannen som sprang efter den nästan krockade med honom, och stod några sekunder rådvill innan han skrämt retirerade på behörigt avstånd. ”Kan du vara snäll och släppa min hund.” Johan såg från mannen till Anna som fortfarande stod med golfbagen som skydd framför sig. ”Jag var rädd att han skulle skada min fru.” Johan såg i ögonvrån hur Anna vände sig om och gick iväg. Stegen var mödosamma och hon stannade med jämna mellanrum. ”Förlåt mig…håll er hund…jag…jag måste rusa.” Mannen tog emot Hero, klappade honom lugnande på huvudet och stirrade förvånat på den andre som snabbt accelererade mot skogsbrynet där kvinnan försvunnit. Johan frös och svettades om vartannat, men slutade aldrig gå, nästan halvsprang. ”Anna! Vänta…du…vänta då.” Han stannade och lät armarna hänga rakt ned, suckade, satte sig på knä och lade händerna över ansiktet. ”Snälla du…?” Rösten var förtvivlad och låg Johan ser de två barnen framför sig som de såg ut på sjukhuset. Två små identiska sötnosar som liknade honom och Anna i lika delar. Det svarta håret kom från honom, och uppnäsorna från henne. ”Jag kan inte…” Hon står framför Johan, och räcker tyst över golfbagen. ”Jag kan inte…” Anna drar med handen över näsan och snörvlar. ”Jag vill, men jag kan inte…” Hon slår ut med händerna. ”Gudarna skall veta att jag vill så mycket att det gör ont, men…” Johan reser sig upp och lägger armarna runt Anna. ”Det är inte rätt älskling. Du har ingen rätt…” ”Jag vet, men…”, viskar hon och kryper långt in i hans famn. Johan öppnar väskan och ser på de två nyfödda flickorna som ser ut som att de sover. ”Jag blöder…”, viskar Anna ”Kom så går vi tillbaka till avdelningen. Jag är lika ledsen som dig älskling, men…vi kan säkert få barn igen. Våra flickor var sjuka…det här…det här var kanske det bästa för dem.” Anna nickar tyst och Johan ser hur blodet rinner längs hennes ena ben. Den vit/blå /rutiga sjukhusklädseln är slarvigt hopknäppt, och håret är uppsatt i en liten bulle på huvudet. ”Jag älskar dig gumman, tillsammans kan vi komma över det här. Jag vet att du tycker jag är okänslig, men vi kan inte begrava dem själva. Det finns lagar om sådant.” ”Jag ville…”, säger Anna och tittar länge på honom. ”Jag ville så gärna att de skulle leva…kunde inte fatta…” När de kommer in på sjukhuset rullar personalen snabbt fram en rullstol och placerar henne där. Med oändlig omsorg tar de upp barnen och virar in dem i filtar, sedan rullar de iväg. ”Sch, säg inget.”, viskar Anna med tårarna rinnande. ”Följ bara efter."           TEMA Lyfta 12 nov   Det fanns bara två vägar ur eländet Alternativ ett lockade mest Men det andra skulle lyfta mitt liv till en plats långt ovanför alla andra Med alla dessa pengar skulle ingen våga knorra när jag gav order om saker Ingen, absolut ingen skulle då yttra ett enda ofördelaktigt ord om mig ”Pengar är allt”, sade min salig far när jag växte upp Samtidigt såg jag hur min bästa väninna frossade i kläder och saker, medan hennes föräldrar rent ut sagt slet skiten ur sig för att ha råd med det livet. Mamma skurade trapporna i husen runtom, och gnolade på gamla visor om kärlek. När jag kom hem efter skolan hade hon maten klar, och vek kläderna hon tvättat. ”Du har det bra du.”, sade min pojkvän och drog upp nyckeln han alltid bar om halsen. ”Mamma jobbar jämt…så…vi brukar ses vid söndagsfrukosten när hon urlakad, trött intill döden kommer hem från sjukhuset där hon jobbat nattskift.” Det fanns två vägar ur mitt skapade kaos Den ena skulle ge mig frid, den andra pengar. Med darrande läppar blundade jag och började räkna ”Ole, dole, doff, kinke, lane, koff…”           TEMA Mönster 11 nov   I vårt förhållande såg jag tidigt ett klart mönster Du var den ledande, jag den efterföljande I stora frågor bestämde du helt I små hade jag en del Du tryckte ned mig till ingenting Ett dammkorn så litet att det knappt syntes Samma dag jag stod med kniven redo att dra ett långt band av blod över handleden Kom du in genom dörren, såg chockat upp på mig och sade; "Hur vågar du ta det där steget utan att rådfråga mig?" Den enda textraden fick mig att vakna upp Några dagar senare stod jag på trottoaren utanför vårt fina hus Fattig som en lus, men rik på frihet Enkelt klädd, men lik en drottning i hållningen Stolt över att jag var jag och ingen annan         TEMA Representera 10 nov.   Jag representerar en osynlig grupp i samhället Några som står och stampar på stället Är politikernas stöttepelare i det tysta I vårt liv brukar de nysta Jag är en av de där som lider Som inte tycker alls att det är gyllene tider Måste vända på slantar Läser ofta om andra som bantar Jag bollas mellan olika ställen Blir ofta på smällen Får mitt barn bestulet Försöker leva i skjulet När vinter kommer är jag frusen I min bostad är det bara jag och musen Vi trycker oss darrande intill varandra Och skiter i alla andra Ingen vill ta mig i handen Nä, de sticker huvudet i sanden Talar om annat och inget Struntar i stinget Som känns i min arma själ Får mig att känna mig som om jag stjäl Jag representerar de ensamma tysta På mig vill många saker hysta Vill inte se och höra min röst Åh vad det värker ibland i mitt bröst         TEMA Presentera 9 nov.   Nej du, aldrig mera kommer jag att presentera En kille jag gillar för dig Han den speciella föll för ditt yttre, och dumpade mig Kastade vår kärlek åt sidan och flyttade ut Sade att du var ett bättre skjut Några veckor senare kom min föredetta krypande, bönande Sade att han märkt ditt förskönande Av dig själv inför mig, och hur han ångrade sitt svek Jag tvekade aldrig över svaret och sade direkt att jag inte längtade efter killens smek Tyvärr stämde det inte med verkligheten Nej, det var inte ens i närheten Sanningen var att jag grät både dag och natt Tröstade mig med min lilla katt             TEMA Få något på köpet 8 nov.   "Jag är så otroligt stolt att Stefan valde mig. Ingen av mina forna pojkvänner har en chans gentemot honom. Stefan är jätteduktig på att laga mat, och fruktansvärt bra i...ja du vet." Tessan rodnar och tittar ned i golvet. När hon möter min blick ser jag att det riktigt skimrar om de gröna ögonen, och ansiktet har en ny lyster. Underligt nog vänder hon bara ena sidan av ansiktet mot mig. "Stefan säger att jag är hans drömtjej, och att vi skall gifta oss så småningom. Att sjukdomen han har kommer att försvinna så småningom." Tessan står tyst en lång stund. Händerna plockar med osynliga trådar och noppor på tröjan, och minen är allvarlig. "Det enda jag önskar är att han berättat tidigare om den." Hon vänder upp hela ansiktet och jag ser ett stort sår i ena mungipan. Det är gulaktigt av var, och blåsan har spridit sig över nedre delen av munnen. "Tyvärr fick jag det här på köpet. Tydligen blossar det upp då och då, finns liggande i bakgrunden för att invadera kroppen då och då." "Är det bara där?", säger jag och pekar på hennes mun. Tessan skakar på huvudet, och jag ser att tårarna trycker på. "Vi hade sex flera gånger innan han berättade." "Vilken skitstövel.", säger jag och grimaserar av vämjelse när jag tittar närmare på såret i ansiktet. "Svider det mycket?" "Som eld.", snyftar Tessan och lutar sig mot mig. "Jag känner mig så lurad Pia, så lurad. vad tycker du att jag skall göra?" Jag dissekerar vad jag känner, funderar en lång stund, studerar min väninna, och säger: "Ärligt talat så skulle jag dumpa fanskapet, men det beror på vad han säger om det där." Tessan torkar tårarna och flyttar sig en bit från mig. "Han skäms, och vill ersätta mig, men hur skulle det gå till. Om man en gång får det här försvinner det visst aldrig." "Tänk på saken några dagar, så du inte gör något du ångrar, och gå för Guds skull till en doktor." Tessan nickar, vinkar och går hem med ena handen över munnen.             TEMA Att beställa 7 nov.    Belysningen på den lilla restaurangen är så svag att jag har svårt att se vad jag äter, Patrik är underlig, och mitt humör är inte det bästa, men jag håller mun och äter maten. Ser tiden an som alltid. ”Är det gott?” säger han, och jag nickar. ”Skall jag beställa efterrätten nu eller senare?” fortsätter Patrik och ler underfundigt. Idag är det på dagen tio år sedan vi träffades, och jag känner en underlig sorg i hjärtat. Det börjar nästan bli pinsamt att presentera sig på fester. ”Hej, jag heter Mia Franson, och det här är Mikael Blom som är pappa till mina fyra barn, men vi är inte gifta och vi bor inte ihop, men vi älskar varandra och skall väl gifta oss någon gång.” Oftast säger jag den i ett enda andetag, och för det mesta speglar kvinnorna min längtan, ler deltagande och klappar mig på axeln. Min mamma har tjatat i flera år på att jag skall fria, men jag känner att det mer är Mikaels roll. Han är hemmaman, och tar hand om ungarna när de kommer hem efter skolan medan jag jobbar på bilverkstad, och kör lastbil som extraknäck. Det känns lite kymigt att ta över mansrollen helt, och fria till honom…så jag väntar. ”Är det inte på tiden att vi gifter oss?” säger Mikael plötsligt och drar fram en liten blå ask som han öppnar med ett klickande. ”Snygg va?” Jag som i vanliga fall är den snacksaliga typen tappar totalt talförmågan. Kan jag tillbringa tio eller ännu flera år med en sådan här okänslig drummel? Såg jag vårt förhållande genom ett glädjefilter som ständigt var på? Vem är den här mörka, långa mannen som ramlade in i mitt liv via en krock ute på vischan där inga bilar passerade? Vart är den magiska prinsen, och alla fina ord?” Min hjärna känns som om femton ilskna illrar kilar omkring på nerverna, och bilder av vårt dittills rätt trevliga liv far förbi i hundranittio, så fort att vissa sekvenser nästan är osebara. Min tunga fastnar i gommen, och jag känner mig så yr att jag måste lägga mig ned på golvet. Mikael ställer sig på knä vid min sida, och skrattar. ”Förlåt, jag har laddat hela morgonen. Det är första gången för mig, och sista…” tillägger han och tar min hand för att dra upp mig. ”För…du säger väl ja?” Mikael liknar vår gamla Cockerspaniel som väntar i min lägenhet. ”Snälla?” Våra blickar möts och jag ler svagt. ”Det var det sämsta frieri jag varit med om, och förhoppningsvis det sista…” lägger jag till medan munnen bubblar över av skratt. ”När flyttar du in?” Plötsligt tänds belysningen, och en servitör bär in en tårta med ett sprakande tomtebloss.         TEMA Skriv om att ha det för bra 6 nov.   Dagens puff är knölig, och jag tänker både en och två gånger på vad som är för bra i mitt liv. Resultatet blir noll. Jag har faan i mig förtjänat varenda sak i mitt liv. Efter flera otroheter har jag hittat mannen som öser över mig kärlek, och barnen som andra tar för självklara i sitt liv är för oss tre mirakel sprungna ur källan av vetenskaplig framgång. Min kropp är inte gjord att bära barn och trasig efter att ha burit fram dem, men jag överlevde. I pannans mitt sitter ett evigt veck av alla sorger jag gick igenom innan de som finns hos oss idag bestämde sig för att stanna kvar. Huset vi bor i har jag och Peter gemensamt skapat från grunden av ett sommarställe ombyggt till en länga av rum. Idag är det på väg att bli en herrgård, något att leva i trygghet i, och aldrig mer behöver vi trängas på små ytor. Om jag skall knyta an till puffen så är det för bra för att vara sant egentligen att lilla jag som började som blyg bonnjänta i Hälsingland på ett tjugotal år hunnit med så mycket i livet, och med stolthet kan säga att jag gjort det jag ville, och aldrig backat för utmaningar. Mitt liv kommer så småningom att fläkas ut i en självbiografi som heter Ja älsker däj ja , där allt jag dolt för mina vänner och min familj läggs fram i text redo att läsas och bedömas. Dagens puff är knölig, liksom livet kan vara ibland. Jag tror ärligt talat att allas liv lätt skulle kunna bli en bok, och att många har mörka hemligheter dolda i sig blandade med små guldkorn av lycka. Jag har det bra, men förtjänar varje sekund, och kan därför inte säga att jag har det för bra.           TEMA Skriv om det man klarar sig utan 5 nov   När dagens tema äntligen träder fram på skärmen efter en dag med stökig internet skrattar jag för mig själv. Att vara utan knäppt internet vore guld, och varför inte låta världen vara utan stinkande cigarretter som förstör folks inre och yttre. Att leva utan sprit vore väl en välgärning för alla alkoholister som bälgar i sig litervis av varan för att upprätthålla sitt lulliga tillstånd, och massor av misshandlade kvinnor skulle slippa träffa på dessa idioter till män. När jag nu börjar grunna på vad jag klarar mig utan ser jag ganska många saker som inte bara gäller mig utan hela världen. Avgaser till att börja med, utsläpp i sjöar och i vår atmosfär. Mördare kan också få hänga med i det uppropet. Tänk att slippa läsa om brutala mord som begåtts sena nätter eller tidig gryning, på oskyldiga människor som bara varit på fel plats. Sjukdomar...mm...det vore inte fel att slippa sådana. Allrahelst de där obotliga som börjar på bokstaven C och S. Två stycken som ofta gästat vår familj, och gör just nu. Ett gigantiskt NEJ skriker jag till de som startar krig, och de som spränger bomber på ställen där människor som de inte alls känner vistas. Vilken rätt har de att finnas i världen? "Man kan klara sig utan godis.", ropar min äldsta som samtidigt som han trycker in sin tredje godisbit i munnen. "Men det vill jag inte.", lägger han snabbt till. "För det är så gott." "Jodu det vet jag nog.", säger jag med ett skratt. "Jag skulle göra det, men inte du min lilla buse." Kläderna som trängs i garderoben skulle jag nog också klara mig utan, i alla fall mer än hälften. Ibland undrar jag varför jag köpte så mycket när jag var ung och barnfri. Tänk vad många resor jag kunde åkt på, och idag nänns jag inte kasta dem. De är balla och jag ljuger inte om jag säger att det är minst trettio par jeans som finns travade i skåpet. Jag älskade och älskar kläder. Min lilla dotter verkar vara likadan. Nu tror jag att allt kommit med som jag klarar mig utan, men det finns säkert mycket mer           TEMA Att komma tillbaka 4 nov   Doften av unken jord når till Maries näsborrar.  Hon vaknar sakta till sans, och trycker med stigande panik på träet som omringar henne. Tydligen ligger hon i en låda av något slag, och över kroppen har någon lagt ett vitt lakan som doftar jordgubbe. Marie hör en röst snett ovanför sig, och sparkar frenetiskt på lådans botten. ”Hallå! Är det någon där?” Ljudet från en saxofon strömmar ned mot henne, och med tårade ögon känner Marie igen sången hon skrivit till Måns. Vad är det som händer?  Var befinner jag mig egentligen? Det sista jag minns är… Musiken stoppar och om igen hör hon rösten från någon. Marie bankar så hårt på träet över sig att hon känner hur huden spricker, och stickor av trä tränger in under naglarna. En söt doft av blod cirklar runt i kistan, och Marie slickar på såren, försöker dra ut stickorna som gör vansinnigt ont. Hon sparkar med fötterna, och skriker, ”Hjälp! Öppna! Släpp ut mig!” En mjuk röst som Marie så väl känner igen sjunger en sång som hon älskar, och tårarna rinner när Marie inser det vansinniga i situationen. Jag skulle aldrig kommit tillbaka. Måns och jag kunde ha sagt adjö via telefonen. Jag blev varnad. Några ynka meter ovanför henne står folk samlade runt den öppna graven, och prästen tar lite jord i spaden av silvrigt stål. ”Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda” Han nickar mot Måns som står med sänkt huvud, och kliver åt sidan för att släppa fram honom. Måns tar spaden och öser ned svart mullrik jord som innehåller skärvor av det förgångna, gamla celler från andra döda som blivit bortglömda och av med sin grav. Han har svårt att inte le när blicken nuddar bästa kompisen Teodor. Hoppas hon brinner i helvetet den slynan. Vara otrogen mot mig, och till på köpet med min bästa kompis. Stå där och grina du din idiot. Du är lömsk som en hyena och jag tänker ge dig också ett passande straff. Måste ligga lågt ett tag bara…vänta tills jag får tillfälle. När begravningsceremonin är över går Måns därifrån med handen lätt vilande på Teodors axel. Vid hans sida går Maries mamma, och hennes lillebror som under begravningen noga studerat Måns, och har känslan av att något är fel. Kaffet intas under tystnad, och inte ens lilla Malins babbel lockar någon att le. ”Varför försvann hon bara? Vad sade du egentligen till henne?” säger Moa som är Maries bästa vän. ”När vi hördes sist var hon på väg hit för att be om förlåtelse.” ”Hon dök aldrig upp.”, sade Måns kort, och undvek att möta Moas blick. ”Hon ångrade väl sig. Förresten…” han vände sig mot Teodor. ”Undrar vem hon var otrogen med. Jag hittade ett telefonnummer med initialerna T och E, det är det enda jag vet.” ”Vem hittade henne?”, sade Moa och torkade en tår. ”Jag.”, sade mamman och snyftade. ”Marie har inte ens använt Alvedon förr, så varför skulle hon använda droger nu, och en överdos verkar underligt.” ”Polisen sade att det var en drog de aldrig träffat på förut. Något konstgjort.”, inflikar Peter som är farbror till Marie. ”Du jobbar ju med sådant.”, säger Moa allvarligt och vilar med blicken på Måns mun. ”Du har bäst insyn av oss alla i droger.” Måns känner sig trängd och låter tårarna flöda. Hulkande reser han sig upp, och vinkar avvärjande då Teodor reser sig upp. ”Det är okej, jag klarar mig. Jag tar en nypa frisk luft.” Nere i graven känner Marie hur syret sakta tar slut, och det svartnar om och om igen. Fötterna är stumma, och vägrar att lyfta sig medan händerna känns som om de fyllts med tusen nålar. Bara ett till slag, ett till, snart hör någon mig. Snart är det över. Halsen snörps ihop och en tår rinner ned mot örat och fortsätter in i håret som någon klippt av så kort att huden skadats. Hon tar några sista flämtande andetag innan lungorna kollapsar och mörkret blir evigt.       TEMA Efterskalv 2 nov.   Knappt hade marken stoppat att röra sig som en konvulsivisk mask i mitt blomland, förrän råttorna trängde sig upp ur sina hålor med skummande käftar, och stora, svarta skräckfyllda ögon. Jag kunde plötsligt höra mig själv andas, och saknade ljudet av kanariefåglarna som kvittrat utanför. När min kropp kastades iväg var jag helt oförberedd, och låg med skallrande tänder kvar på backen och lyssnade på hur efterskalvet fick rutorna i byggnaden att krossas ett efter ett. Skulle jag någonsin få träffa mina barn mer? Var mina älsklingar i säkerhet? Och Moira, min Moira hur var det med henne? När jag lyfte upp mobilen ur den lilla röda väskan som jag alltid har hängande på magen började den plötsligt ringa. Ljudet var skorrande, inte alls lika vackert som förr, men på den spräckta skärmen läste jag namnet på min man, och kände hur hjärtat fladdrade till av lycka. "Hej älskling, hur...?" Jag var sprudlande glad, och rösten darrade av förväntan. "Hej, jag heter..." Rösten i telefonen tillhörde inte Kenneth, eller någon annan som jag kände. Sakta förklarade den unga polisen vad som hade hänt, och att jag måste försöka komma dit. Min man andades fortfarande, men slutet var nära. Utan att lyssna vidare tryckte jag av luren och tittade på mig själv. Kroppen verkade intakt, men jag blödde på några ställen. Oändligt sakta segade jag mig upp med hjälp av en stol som fortfarande stod upp, och haltade ut till trapporna...som inte längre fanns där.           TEMA En plan 1 nov.   Prasslande löv på frostad säd Ensamma äpplen i kala träd Älgar som äter upp körsbärsblad, bryter av grenar Förvirrade kalvar som skenar En grävling lunkar över vår avsomnade trädgård med en plan att gå nästgård Några ekorrar hoppar tjattrande omkring i tallarna bakom huset Springer uppåt, söker ljuset Rådjuren upptäcker den smygande katten Sänker huvudet tätt mot backen beslutar sig för att skrämma bort den Men blir istället anfallen Prasslande rödrostade löv faller från vitsvarta träd förvandlas sakta till maskarnas levebröd       TEMA Reagera 30 okt   ”Vad jag önskar är en…en…” Maria drar efter andan och Mikael ser munnen bli till ett rakt streck. ”En magisk manick som gör att jag kan styra barnen, eller i alla fall tygla dem.” Hon drar några snabba streck på papperet framför sig och skuggar vissa delar så att Mikael skall förstå vad hon menar. ”En fjärrkontroll?”, säger han och har svårt för att stoppa skrattet som pyser ut i mungipan. ”Älskade Maria, du behöver lite semester. Något sådant existerar inte. Kom nu så lägger vi oss och myser, passar på när barnen tittar på Bolibompa.” Mikael ligger snart och snarkar och Maria trummar på magen med händerna i brist på annat. Utanför fönstret är det mörkt, och hon hör att barnen fortfarande tittar på teven. Lilla Markus hojtar något, och Maria tänker precis stiga upp när något trycker tillbaka henne i sängen. ”Du har en önskan.”, säger någon, och hon sträcker handen mot strömbrytaren, men stoppas av en varm handske. ”En är okej, två är för mycket så slösa inte bort den.” Maria ligger blickstilla i sängen, och ser siluetten av något i fotänden. Hon urskiljer varelsens armar och känner doften av citrus. ”Om jag ger dig verktyget, lovar du att använda det väl? ”Rösten är lite skrovlig, och verkar vara van att beordra. Den verkar vandra runt i rummet, men hon ser inte varelsen röra sig. När Maria känner en hand treva över hennes reagerar hon med att trycka sig mot huvudänden av sängen. Rädd, men samtidigt nyfiken. ”Vem…vem…vem är du?” ”Ingen eller någon.”, säger rösten tätt intill hennes kind. ”Du önskar något så starkt att jag kommer till din hjälp. Men…” Han tystnar och Maria anar ett stort gråsilvrigt moln som svävar i luften. ”Använder du den fel försvinner kraften.” Maria darrar, och en rännil av svett rinner längs ryggraden när hon viskar; ”Jag lovar.” ”Nå, dåså…tryck på den blåa om barnen skriker, och på den röda knappen när du vill att en vägg skall finnas mellan dem om de slåss, och slutligen…” varelsen förflyttar sig till golvets mitt under molnet som nu lösts upp. ”Tryck på den gula om du vill att barnen skall sova. Men…” han tystnar och ett par gulskimrande ögon lyser i mörkret. ”missbruka dem inte. Barn behöver höra sagor innan de somnar, och ibland kan det vara skönt att skrika av sig.” Taklampan tänds och lilla Markus kommer gråtandes in i rummet med snabba steg. ”Mamma, Lisa slåss…och Andreas med. Kom…” Han böjer sig ned mot golvet och plockar upp en tv-kontroll. Maria nästan sliter den från honom, och drar med Markus ut i vardagsrummet där tvillingarna som vanligt slåss. Hon öppnar munnen för att skrika på dem, och låter fingret snudda vid den röda och den blåa knappen. Mellan barnen dras plötsligt en genomskinlig vägg, och de tittar chockade på mamman. Maria ler och trycker på knapparna igen, varvid väggen upplöser sig själv. ”Vad är det?”, säger Elin ”Ärligt talat vet jag inte hur det gick till, men ni kanske borde lugna ned er lite. Till och med spökena tycker att ni bråkar för mycket.” Maria ler nöjt, och gömmer kontrollen i fickan på klänningen. Mikael vaknar av tumultet och skrattar när barnen berättar om väggen. ”Ni har alldeles för mycket fantasi. ” Dagen går och efter att tvillingarna käbblat i en kvart vid köksbordet om en sax trycker Maria på den blåa knappen och tar bort rösterna på barnen. Munnarna rör sig, men inga ljud hörs. De gestikulerar och ser ledsna ut så hon trycker på den blåa knappen igen, och de återfår sina röster. Nu är de rädda…och går till sina respektive sovrum. Veckorna går och den hemliga kontrollen gör att lugnet lägger sig över huset. Varje kväll lägger de barnen, och läser en saga, sedan sover allihop sött tills morgonens kvittrande väcker dem. Med tiden inser tvillingarna att de kan ha det riktigt roligt tillsammans, och lilla Markus får ofta vara med dem. Maria inviger Mikael i hemligheten. En kväll skall föräldrarna på fest, och är försenade. ”Snälla mamma, läs en saga…bara en liten en…snälla.” Lisa ber så bevekande att Maria sätter sig med boken på sängkanten och börjar läsa. ”Det var en gång en jätte som hette Storklas. Han var kung över…” Mikael kommer in i barnens rum och pussar dem en efter en på kinden. I handen har han fjärrkontrollen. ”God natt mina små änglar, vi syns imorgon.”, säger han och trycker på den blåa knappen just i samma ögonblick som Markus besviket skriker; ”Nej…” Lisa och Andreas fastnar också i ett besviket uttryck, och ögonen är blanka av tårar. Mikael tittar nöjt på scenen, och tar tag i Marias hand. ”Kom nu älskling, fjärrkontrollen har fixat det åt oss. Sagan kan du läsa imorgon.” När de kommer hem några timmar senare sitter barnen fortfarande fast i samma stela position. Maria trycker frenetiskt på den blåa knappen, och snyftar. Markus skakar på huvudet och jublar då hon släppt honom fri, men något är fel märker Maria och sätter sig på knä framför honom. Hon lägger barnen i sängen , men blir inte kvitt känslan av att något felas. På natten väcks hon av en tordönröst. ”Du svek! Du svek dina barn!” Maria tittar runt i rummet, men ser ingen. ”Du lämnade det mest värdefulla du har. Tänk om det börjat brinna?”, varelsen rör sig runt, runt i cirklar. Hon hör ett släpande ljud, men vågar inte sätta sig upp. ”Var det inte bra att de tystnade då de skrek? Eller att väggen gled upp mellan dem då de slogs. Var det inte nog? Varför skaffar ni barn om de inte får ta plats?” Maria skäms och är rädd. ”Jag…jag…jag försökte säga ifrån, men min man…han…”, säger hon lågt ”Skyll inte ifrån dig.”, viskar rösten i hennes öra. ”Dina barn är gjorda av ert blod, tätt sammansatta celler som härstammar från er. Långa spiralfomade dna:n som skapats av dig och din man.” ”Snälla du, ta inte ifrån mig…” viskar Maria och sträcker sig mot fjärrkontrollen som ligger på golvet vid sängen. ”jag har fått ett helt nytt liv.” ”Jag sade ju till dig att inte använda den fel. Nu tar jag tillbaka all magisk kraft och lämnar dig.” Maria grät sig till sömns, och vaknade på morgonen av höga skrik från köket. Med kontrollen i handen gick hon dit ut, och tryckte lojt på den blåa knappen…men inget händer. Maria trycker igen, och igen, och igen. Inget resultat.       TEMA Hoppas 26 okt   Det sägs att hoppet är det sista som överger en Då borde jag i alla fall ha det kvar, men sanningen är nog att det ser mörkt ut Ola sitter fast i en knivig situation, och jag…ja min del av det hela är rätt stor den med. Min mamma och pappa är som två amazoner jämfört med mig. Som fyraåring jämförde jag mamma med Jack och bönstjälken, och berättade för alla mina vänner att hon var en jätte, och att de skulle akta sig för henne. Behöver jag tala om att jag var ett ensamt barn? Med hemsydda kläder, och ett rosafärgat hus kunde det inte vara på annat sätt. När jag mötte Ola föll alla pusselbitar på plats, och jag kände mig trygg vid hans nästan två meter långa lekamen. Han å sin sida tyckte jag var söt. Det där ordet gör att det kryper i mig som om någon stoppat en näbbmus innanför min jacka. Som barn var det inga problem, men en tjugoåring vill inte höra sådant. Varför inte vacker, eller snygg? Det tog några dagar innan jag godtog hans ursäkter, och jag vill minnas att Ola gav mig en bukett rosor…gula var de visst. Vi köpte ett hus några kilometer från mina föräldrar, och levde väl som alla andra…eller…rättare sagt försökte. Jag jobbade halvtid på icabutiken, och Ola jobbade på lagret. Det var så vi träffades…bakom en vagn fylld med varor. Ja herregud så livet kan lura en ibland. Jag blev kär…långt, långt upp över öronen, och nu efteråt har jag fått veta att det var likadant för honom. Nåväl, Ola och jag bar på en hemlighet…för varandra. Han spelade på hästar, lotto, tipset, keno…allt. Inuti hjärnan hade han en bild av att vinna massor av pengar, och hoppades så innerligt att allt annat i livet var meningslöst. Jag själv spelade på nätet…bingo, triss, lotto och tävlade i alla tävlingar som fanns. Båda hade vi dragit ned vår ekonomi så långt ned i träsket som man bara kan. Vi var panka! Det var då jag såg den där lilla, lilla annonsen. BEHÖVER DU LÅNA UTAN BORGEN? DET FIXAR VI! Jag kollade aldrig längre, läste inte ett enda litet ord. Tyvärr… Pengarna kom dagen efter via en check. Om igen missade jag ett litet ord. RÄNTA 50%, stod det. Om igen var jag bankrutt, och lade mig på knä inför min man som skrattande berättade vad han å sin sida gjort. Nu stod vi här skamsna inför varandra med en varsin kniv i näven. Olas drypande av blod, min silverblank. ”Vi måste gå till polisen.”, säger han lågt, och sätter sig på knä vid den gamla damen som ligger på marken med stirrande blick. ”Det här har gått för långt.” Jag skakar intensivt på huvudet, och blundar hårt, hårt. ”Hur kunde vi låta det eskalera så här längt?”, säger Ola och sluter ögonen på damen. Jag håller för öronen och blundar ännu hårdare. Vill inte höra, och absolut inte höra något. Ola lägger damens händer som i bön, och böjer sig över henne. Ljudet av hans gråtande tvingar sig in i mina hörselgångar, snurrar upp i hjärnan och nästan drar upp ögonlocken. ”Förlåt.”, säger jag och sätter mig på marken trots att det är lerigt. ”Förlåt.” På avstånd hör vi ljudet av tassar som går på marken, och hur kvistar bryts av. Jag vill springa, men orkar inte. Våra blickar möts och jag ler svagt trots att det inte finns något som är roligt. Det är som om situationen i sig är märkligt roande. En man i trettioårsåldern kommer gående, och några steg framför honom springer en dreglande rottweiler. Han stannar och ögonen vidgas medan hans hand hittar till munnen.         TEMA Hoppas 26 okt   ”Skåda ljuset.”, sade prästen och lyfte händerna mot skyn. ”Se hur Herren tar till sig sin herde.” fortsatte han, och lade pannan mot kistan. ”Gud är allt och ni är intet.” Lisa tittade med rynkade ögonbryn på honom, och öppnade munnen, men stoppades av mammas hand. ”Sch, inte nu.” Lisa tog förnärmad bort handen från munnen, och studerade argt mammans ansikte som var fullt av tårar. ”Varför grinar du? Igår sade faktiskt du att det var bäst att farbror Pelle dog, eller hur?” Hon vände sig mot pappan som satt med vidöppen mun, och tårar hängande i ögonfransarna. ”Och du sade till och med att du hoppades att begravningen skulle gå fort så att vi skulle få pengarna.” Hon hämtar andan några sekunder, och vänder sig mot mamman igen. ”Du lovade mig den där lila cykeln, och om det blev mycket pengar skulle jag till och med få det rosa DS:et.” Nu lyssnade hela kyrkan på Lisa som älskade att få uppmärksamheten riktad mot sig. Mamman och pappan hukade i bänkarna samtidigt som de snörvlande tittade på sina bänkgrannar. Prästen som tystnat försökte irriterat släta över det skedda, och tänkte på den goda maten han sett stå uppdukad i allrummet. Gästerna skulle få oxfile med grönpepparsås, och nyplockade kantareller. Efterrätten hade tjejerna gömt undan när han gått in i köket, och inte tagit fram förrän dörren bakom honom stängts. ”Skåda ljuset.”, sade prästen, och lyfte händerna mot skyn. ”Se hur Herren tar till sig sin herde. Gud är allt och ni intet.” När Prästen sade den sista meningen spände han ögonen i Lisa som förskrämt mötte blicken med stora rädda ögon. ”Låtom oss bedja.”, sade han och knäppte händerna i bön. ”Gud som haver barnen kär. Se till mig som liten är…” Prästen lät ögonen vila i Lisas under hela bönen, och hon kände det som om han stod på henne. Det tycktes som om hela taket föll ned, och väggarna tryckte sig allt närmare den smala träbänken de satt på. ”Amen.”, sade prästen högt och väckte Lisa ur hennes funderingar. När de gick ut från kyrkan i samlad tropp hördes viskande gliringar, men mamman och pappan höll huvudet högt och hoppades innerligt att det skulle dröja innan nästa kyrkobesök. Nu skulle de genomlida maten, sedan kunde familjen återvända till sin trygga lägenhet, långt bort från byn. Lisa tittade upp mot himlen där en stor sol sken ned på folket, och hon kände hur huden värmdes av strålarna. ”Skåda ljuset .”, sade hon med ett leende, viftade uppåt med handen, och fortsatte. ”Se hur Herren tar till sig min herde. Gud är allt, och ni är intet.” Hon snurrade tyst runt på stället, och sträckte händerna rakt ut. Människorna log åt den lilla flickan och applåderade. Hade de inte allihop önskat livet ur surgubben? Det hade varit uppfriskande att höra Lisa och fått många att rannsaka sina sinnen. Vem var de att döma?     TEMA Kod 24 okt.   Jag dolde den väl, eller hur? Gömde siffror och olika kombinationer Gjorde allt för att lura dig När du en gång fann den släppte du inte taget Bet dig fast i mitt sinne Memorerade koden till mitt hjärta genom att upprepa det enkla ordet K som i K-Ä-R-L-E-K Jag älskar dig, sade du på morgonen då jag yrvaket mötte din blick Jag älskar dig, sade du på eftermiddagen då jag kom innanför dörren, och omfamnades av dig Jag älskar dig, sade du på kvällen innan John Blund fyllde mina ögon med grus. Tre enkla, banala ord som fyllde mitt sinne med glädje Lyfte mig långt, långt ovanför marken Jag älskar en annan, sade du allvarligt i morse och mötte min blick Lade armarna i kors och stod där bredbent med beslutsam min Öppnade garderoben där du ställt en packad resväska som bar klistermärken från vår bröllopsresa. Vände mig ryggen och gick     TEMA Förslag   Solblomma, näktergal och Åkervinda Ilska som kvävs i sin linda Rosor, förgätmigej och olvon Hallens väggar är fulla med krossade hallon Kattfot, lilja och blodhassel Mitt liv är fyllt av trassel Röda, vita eller gula För mig känns just nu alla blommor fula Vallmo, blåmes och Vresros Mitt möte med dig gjorde att lyckan for sin kos Tulpan, Stockros och sommardag Du godtar inget av mina förslag Höstpäron, Timotej och Blåklint Jag tror att din hjärna slagit slint Äppel, päppel, piron, paron Jag stryker ditt nummer ur min telefon       TEMA Att vinna 22 okt.   Rasande greppade han tag i vasen, dängde den med stor kraft in i köksväggen, och sparkade därefter foten in i köksskåpets dörr som splittrades i flera delar. Hoppande på ett ben tog han sig ut i hallen, slet till sig jackan och slängde upp dörren med ett brak. När ekot av dörren försvunnit tittade Gerda på förödelsen med tårar i ögonen. En spruta låg på golvet med en tunn gummislang invid. Karls ryggsäck var trasig, och de vackra läderremmarna fläckiga av det ständiga regnet som föll. Rocken som en gång varit svart var nu grå och fläckig, fickorna delvis borttagna. Sonen som en gång briljerat som skolans geni var utbytt till ett monster. En timme senare gick hon in genom porten till polisstationen. "Du kan inte vinna." sade polismannen när hon frågade om hjälp. "När knarket fått grepp är det svårt att få dem på rätt köl igen."fortsatte han, och lade tröstande en hand på Gerdas axel. "Mitt råd är att du inte släpper in din son då han kommer, och låser dörren på nätterna." Dagen efter var det dags igen, fönstren skakade då Karl slog på ytterdörren, och katten försvann långt in i en garderob. "Öppna förbannade kärring! Öppna för i helvete!" Gerda smög sakta ut till hallen och iakttog sonen. Karl å sin sida såg skuggan av henne, och blev rosenrasande. "Din subba! Ge mig mina saker." Gerda skakade sakta på huvudet med tårfyllda ögon. Karl sänker näven och lugnar sig. "Mamma...snälla...? Älskade du..." Han drar till sig några blommor från blomlådan vid fönstret. "Jag har något till dig..." Gerda tar ett steg mot dörren, tvekar, tar ett steg till, stannar... Karl visar upp blommorna och lägger huvudet bevekande på sned. "Mamma...snälla...förlåt." Hon torkar tårarna och tar det sista steget fram. I samma ögonblick som nyckeln vrids om störtar Karl in med ansiktet förvridet i en grimas av avsky. "Din jävla bitch, trodde du verkligen på det där." Han hugger mot Gerdas spensliga kropp, om och om igen tills hon ramlar ihop.         TEMA Expert 21 okt.    Pelle slår med handen hårt i köksbordet. "Satan, satan, satan!" Lilla Sara står i dörröppningen med tummen i munnen. Hon lägger huvudet på sned och studerar fadern som virat ett tjockt tyg runt tummen. "Helvetes idiot! Hur faan kan jag bära mig så urbota dumt åt?" Blodet går igenom tyget, och rinner över handleden. Modern kommer springande, knuffar undan Sara med milt våld och sätter sig på huk framför Pelle. "Vad i all världen har du gjort? Behöver du åka till sjukhuset?" Hon tar varsamt tag i hans hand, och virar av det nedblodade tyget. "Du...vi måste nog åka till sjukhuset och låta en expert kolla det här." Sara vågar sig fram, och ser att fadern antagit en blekare variant, och att svettdroppar pärlar i pannan på honom. Däremot vågar hon inte titta på tummen förrän modern virat på bandaget igen. "Men hur i helvete tänker jag? Yxjäkeln är ju vass...och att göra något dylikt...nä...jag skäms fan i mig...jag...jag borde veta bättre." Modern tittar en lång sund på sin skäggiga, lätt grånade man, och reser sig upp. "Jag startar bilen. Måste bara borsta av snön, sedan åker vi." Hon tvekar. "Klarar du dig?" Modern vinkar till sig Sara. "Sätt på dig kläderna stumpan." När hon kommer in igen rinner blodet om igen över händerna på Pelle, och han ligger ned på golvet. Sara tittar oroligt på modern som rusar fram och hjälper sin man upp. "Nu åker vi."         TEMA Udda sport 19 okt.   Första gången min lärare berättade för oss att vi skulle spela spökboll fnissade jag och de andra tjejerna i klassen. Helt säker på att ha hört fel gick jag fram till Maria. "Fröken..." Jag tvekar, tar sats och fortsätter. "Sade du att vi skall spela spökboll?" Maria nickar samtidigt som hon tar ut en svart boll ur förrådet som är fyllt av saker som trillar ut. Muttrande för sig själv kastar fröken in pinnar, bollar och en svettig t-shirt, sedan smäller hon igen dörren hårt. "Fröken...?" Fortsätter jag, men blir ivägsjasad av henne. "Seså barn, ställ er i en stor ring så skall jag förklara vad vi skall göra. Idag är temat fantasi, och ni skall först blunda för att visualisera er det jag säger. Hon tittar runt på barnen, och knuffar till Adam som tittar på henne som om hon förlorat förståndet. "Du med!", säger Maria uppfodrande och skrattar. "Tjuvkika inte." Hon ställer sig mitt i ringen och höjer rösten.,"Blunda och tänk er ett litet spöke som flyger omkring runt oss. Det kan se ut som Spöket Laban till exempel, eller...varför inte ett ruskigt ett, med huggtänder och kedjor som rasslar. Det är er fantasi. Maria står tyst och tittar på oss. När alla blundar och verkar lugna säger hon: "Sådär, nu släpper jag ned bollen till Elsa som sparkar iväg den. Om du vill kan du berätta för de andra hur ditt spöke ser ut.", lägger hon till och flyttar sig ut mot kanten av planen. "Nu ungar skall ni lyssna för att höra var de andra är, och spela bollen till din kamrat. Det är helt okej att hojta sitt namn för att hjälpa de andra, men ni får inte titta. Från början var det här en sport för blinda, men en liten kille som såg dem spela det här berättade om det för sin lärare, och efter det spelas den ofta på skolorna. "Vad går den ut på?" hojtar Lenny samtidigt som han knuffar sig fram mot målet där Johan står och skriker. "Det är en mycket udda sport. Ni skall göra mål med hjälp av de andra." "Det är ju vanlig fotboll ju.", säger Lenny och tittar på Maria. "Usch vad tråkigt.", lägger han till och sparkar iväg en liten sten. Jag fortsätter blunda, men skrattar. För egentligen har han rätt. Marias försök att få oss kreativa är spolierat och hon rycker på axlarna när barnen en efter en öppnar ögonen. "Det är roligare med dataspel, då ser man figurerna och behöver inte låtsas någonting.", säger Anna med hög röst. Maria ser ledsen ut, och jag går fram till henne för att försöka trösta. Hon tar min hand och ser mycket allvarlig ut. "Jag ville få er att använda både kropp och hjärna, men..." Hon suckar tungt. "Er generation behöver inte använda fantasin. Allt finns där ute, på playstation, xbox och allt vad det heter." Hon går över skolgården med slokande axlar, och funderar på varför allt blev så fel.         TEMA Att lämna 18 okt.    Klockan ringer obönhörligt med en så stark signal att det rister i mitt huvud. Likt en sömngångare trär jag på mig underställ, jeans och en tjock polojumper. Väckningen av barnen är ganska lätt idag, de skall på cirkus. Farmor och farfar har lovat att ta hand om de små en hel vecka, och roa dem på alla sätt de kan. Lilla Leo som knappt är en tvärhand hög jobbar frenetiskt på att ta ned tallrikarna, och lilla Sofie som är hans tvillingsyster står redo nedanför stolen för att ta emot. Äldsta sonen Kalle däremot har ingen som helst lust att delta i frukosten, och drar demonstrativt täcket högt över huvudet när jag kikar in i det praktiskt taget kolsvarta rummet. Inte ens gardinerna fick vara färgglada. "Jag vill bara ha den här färgen, fatta det.", sade han till sin pappa då de masat iväg sig till färgaffären. Personligen skulle jag vilja slita ned det där kalla, intetsägande och sätta upp några färgglada, eller...nja...i alla fall röda gardiner, och på väggarna vill jag måla vitt. Men vad jag vill och vad jag får är två helt skilda ting. Det är bara att acceptera alla svängar genom livet som barnen tar. Om några år kanske Leo är i samma situation. Kalle kommer ned när vi andra nästan är klara. De alltför stora jeansen hänger långt ned på hans bak, och skorna som liknar stora pråmar är oknutna. Jag funderar på att säga till, men kniper, och hoppas på att allt skall lösa sig därborta.  Deras farmor är en auktoritär kvinna på 65 år, och långt ifrån den pensionär som hon faktiskt är. Varje morgon springer hon en mil, och simmar sedan i den nya bassängen de köpt. Vilken krutkvinna! Fem barn har hon lyckas producera också, tre pojkar och två tjejer. Den äldsta är bortadopterad, och en mycket bitter man idag. Han blev bortlämnad för att barnens farmor var så ung. Men han har svårt att förlika sig med sitt liv, och är sällan på besök hos sin mamma. Är det inte så att i varje släkt finns det hemligheter? I vår finns det till och med flera. Dolda i en kista på vinden ligger papper som jag en gång öppnade av misstag, och inte kunde lägga ned förrän de var lästa i sin helhet. Det svarta som min bror har i sitt rum, bär jag som ett evigt kors på ryggen.     TEMA Förbereda 14 okt.   Anna har gjort allt som står i böckerna, till och med stått på huvudet efter att hon och maken haft sex. Numera känner hon inte längre den där härliga fascinationen för hans mörka hud, och pirrningarna i magen är utbytta mot leda. Hon vet inte exakt vad som hände, men någonstans på längtansvägen till att bli mamma tappade Anna greppet om Alex hand. Idag består dagarna och veckorna av ett ständigt räknande på fertila dagar, och ett evigt pusslande för att de skall kunna ligga i samma säng exakt det ögonblicket. Den magiska känslan av att vara älskad och efterlängtad försvann samma dag hon började föra dagbok över deras ställningar, och hur många gånger det ledde till resultat. Anna står utanför rummet som är det vackraste i hela huset...eller...i alla fall det gulligaste. Den lilla björnen som hänger i taket är dammig, och har tappat sin klara röda färg, och de små Labanspökena på gardinen stirrar anklagande då hon öppnar dörren för att kolla så att allt står rätt till. Då och då drar hon igång speldosan med balettdansösen som sträcker sig upp mot skyn samtidigt som spröda toner fyller rummet. Någonstans i bakhuvudet minns Anna hur hon själv dansade som liten till melodin, och fylls av samma eufori som då. Många är de gånger som Anna ringt och gråtit till Alex, som försöker trösta så gott han kan, men får onda ögat av chefen och måste avsluta. Hon har förberett sig på allt. Rosa kläder i en hög, och blåa i en annan. Alex gnölade lite då hon kom hem med den vackert lilafärgade vagnen som kostade långt mer än de har råd till, men gav med sig då Anna berättade att det var halva priset. Anna ansåg det vara en vit lögn, och betalade hälften kontant och andra delen med deras kort. De mysiga stunderna med en god bok består numera av att hon stirrar på den sovande Alex och undrar vad som är fel         TEMA Undsätta 15 okt.   Sakta glider det stora issjoket allt längre bort med pojkarna, och Ludde skäller som en besatt. Den stora hunden funderar några sekunder på att hoppa i och simma efter, men ett dopp som valp i det svarta iskalla får honom att retirera och istället fortsätta skälla. Pojkarna å sin sida funderar minst lika allvarligt på att hoppa i vattnet för att försöka nå land, men avskräcks av det vilt strömmande vattnet som finns på samtliga sidor om dem. De har alla lärt sig som barn att aldrig någonsin kliva ned i forsen som är känd som en av de farligaste. ”Spring hem Ludde! Skynda dig hem!”, skriker Patrik som är äldst. Ramon som inte ens kan simma sitter darrande mitt på flaket och iakttar kanten på det med skeptisk min. ”Dör vi nu? Säger han och kurar ihop sig ännu mer. ”Inte om vi hjälps åt.”, säger Timmy och håller händerna över de rödfrusna öronen medan han minns mössan som ligger därhemma på hallbyrån. ”Åh, om jag ändå lytt mamma. Hon är inte så dum ändå.” Patrik slår en åkarbrasa runt kroppen, och hoppar jämtfota några gånger, men slutar då flaket vaggar oroväckande. Ludde ser de sina försvinna, och till slut är de bara en liten prick i synfältet. Han skäller så hårt att kroppen hoppar på stället. Tassarna är fyllda av is, och gör ont. Ludde springer några vändor fram och tillbaka på stranden innan han beslutsamt tar sikte på huset längst bort på kullen, och springer som om djävulen red honom. Huset är låst som vanligt och han ser mamma Tora stå vid diskbänken med ryggen mot fönstret. Ludde går fram till det och ställer sig på bakbenen med tassarna mot fönsterbrädan, sedan skäller han ett högt uppfodrande skall. Tora kommer rusande och pekar åt Ludde att kliva ned. Hon är irriterad och orolig att hunden skall klösa sönder de vackra gamla spröjsade fönstren. När hunden inte lyder springer hon ut till dörren och ropar till sig honom. ”Kom hit Ludde!” Han springer fram till henne och buffar på Tora med nosen, och springer iväg en bit på vägen, återkommer och buffar, springer iväg. Hon studerar honom fundersamt, men får något oroligt i blicken och skyndar in för att klä sig. När de kommer ned till stranden syns inte pojkarna till, men Patriks ryggsäck står på stranden, och Tora ser att ett stort flak lossnat av isen som hon på morgonen stått på och tittat ut över det delvis öppna vattnet. Morgonpromenaderna med Ludde var heliga, och tillsammans hade de upplevt mycket. En sillgrissla flög över dem, och ett övervintrande svanpar gled iväg ut i vattnet. Tora tittade på Ludde och klappade honom på huvudet. ”Min kloka älskling…är barnen därute?” Hon pekar ut mot det nästan svarta vilt forsande landskapet. Ludde hoppar upp med tassarna mot henne och skäller högt. När sjöräddningens helikopter kommer för att undsätta ungdomarna tar det inte många minuter att få upp busarna på land. Blöta och huttrande står de med hängande huvuden sida vid sida framför en brandman som läxar upp dem. Så fort han pratat klart ropar Patrik på Ludde som lägger framtassarna på hans axlar och slickar det frusna ansiktet. På vägen hem i bilen sitter Ludde nästan i knäet på sin husse, och slickar hans hand om och om igen.       TEMA Vila 17 okt.   Trots att natten omslutit oss vaknar vi uttröttade Störda av katter som jamat i smälek Slagits och jagat efter kärlek Barn som söker föräldraband Efter att ha besökt ett mardrömsland Ingen vila Men måste nu ila In i verkligheten Ut i allmänheten     TEMA Gömma sig 11 okt.    Det är stort kalas hos Paulussons och lilla Emma tre år tycker efter ett tag att det blir riktigt, riktigt jobbigt med alla tanter och farbröder som går runt överallt i deras hus. Inte ens i systerns rum får de vara ifred. Kajsa har stängt dörren för att titta på film, men släktingarna knackar på, och stiger in utan att bli inbjudna. Mamma förmanar båda flickorna om och om igen att de skall vara trevliga och både niga och säga tack om de får något. Kajsa skall ta hand om lillasystern, och de går motvilligt runt bland människor med främmande ansikten och dialekter som förvränger ord till ohörbara fraser. Dörren till Kajsas rum står på glänt, och en tant pratar med henne. Emma smiter ut, och ned för trappan, genom ytterdörren och ut i trädgården. En kvinna observerar den lilla flickan som bär en lila prinsessklänning, och följer henne med blicken samtidigt som hon ler. Kvinnan beslutar att inte stoppa den lilla rymmaren, bara kolla så att hon inte går ut mot gatan. Utan att med en min röja vad hon sett går kvinnan sakta efter Emma som snabbt pilar iväg längst ned i trädgården och omständigt tar sig upp i en liten träkoja någon byggt bara några meter från marken. Fnissande går kvinnan tillbaka till festen och söker upp värdinnan, som först släpper allt hon håller i för att sätta fart ut mot trädgården, men vänder på trappan och går in igen. Mamman pratar under tiden hon häller upp såsen som är till kycklingen.    "Jag minns så väl hur tråkiga och hemska jag tyckte våra släktkalas var. Tänk om jag haft ett litet krypin att försvinna till, så enkelt allt skulle varit."    Kvinnan ler och lägger handen på mammans axel.     "Men minns du då inte?"    "Vadå? säger mamman och tar ut kycklingen ur ugnen.    "Vår koja på stranden. Den som du och jag byggde tillsammans med Tore och Adolf. har du alldeles glömt vårt gömställe?"     Mamman lägger fundersamt pekfingret över munnen. Drar av en bit av kycklingen och tar en tugga.    "Nu minns jag. Det var en rätt enkelt byggd sak, ganska ranglig om jag minns rätt. Pappa ville riva den, men Tores pappa hjälpte oss att bygga till den." Kvinnan pekar ned mot trädet längst ned i trädgården där de skymtar något lila.    "Din lilla tös gillar inte folksamlingar, och vem gör det? Om jag fick välja skulle jag göra likadant...ja, jag skall faktiskt göra henne sällskap."    Hon går ut ur huset mot trädgården. När Emma hör steg nedanför kojans öppning trycker hon sig tätt mot väggen för att inte synas, men är samtidigt nyfiken.  Ett främmande huvud dyker upp i hålet, och en hand sträcks fram.    "Hej gumman, vill du ha sällskap?"    Först är Emma blyg, men efter ett tag sitter hon i kvinnans knä och läser sagor. Försiktigt vänder hon sig om mot henne och frågar; "Vad heter du? Vill du bli min kamrat?"    Kvinnan sträcker fram sin hand och säger; "Jag heter Sonja, och är barndomskamrat med din mamma. Jag skulle bli väldigt glad om du och jag kan vara kamrater." Några timmar senare kommer mamman gående genom trädgården och hör glada skratt och höga fnissningar från trädkojan. Hon ler och hjärtat blir alldeles varmt.       TEMA En dans 12 sept.   Du tog två Jag tog ett Naturligtvis krockade vi Jag ville ha släckt Du tänt Så jag avstod Jag älskar salt Du älskar sött Så jag fogade mig Vårt hus var toppmodernt Jag älskade gammal stil Och trivdes inte När du snurrade Stod jag kvar Ensam i ljudet av vår vals När våren kom nös jag Du strålade, och längtade efter sommar med blommor och salta bad Jag drog för persiennen och stängde noggrant till alla fönster Under våra tre år tillsammans dansade vi aldrig i takt.       TEMA Städa 13 okt    Varje månad gjorde Astrid samma sak Med extrem ihärdighet skurade hon noga av alla lister och karmar i lägenheten, och drog fram spisen för att ta bort alla smulor och annat jox som hamnat där. Den lilla boningsmaskinen hon köpt på rea fick anstränga sig lite extra, och fönstren som sträckte sig från golv till tak gnuggades med millimeterprecision. Inte en enda liten fläck fick vara kvar. Anledningen till städandet var att hon hoppades hitta ett litet hus att flytta in i, och ville komma iväg från lägenheten så fort hon bara kunde. Det visste väl alla att göra en flyttstädning tog tid, karmar skulle bättringsmålas, tapeter som var trasiga skulle lagas. Allt sådant var redan klart. Nackdelen var att Astrid knappt kunde röra sig i sitt lilla krypin. Den lilla ettan på tjugofem kvadrat var trång, och plasten Astrid satt över möblerna, och väggarna prasslade irriterande. Inne på toaletten hängde ett par vita handskar som hon använde för att stänga av och på strömbrytaren. Det fick inte finnas några äckliga fläckar där ifall hon skulle ha lägenhetsvisning. Mäklaren var redan utsedd, han jobbade intill och var både snygg och trevlig, någon att få förtroende för. Det var viktigt för Astrid. Månaderna gick och sjok efter sjok av vit färg målades på dörrkarmarna. Vid det här laget hade den en gång så vackra ytan blivit full av rinnmärken från torkad färg. Astrids pappa hade hjälpt henne första gångerna, men tyckte numera att hon uppvisade galna tendenser och höll sig undan. Så kom den magiska dagen då hon hittade ett perfekt litet hus. Det låg bredvid en sjö, och skogen ruvade precis bakom. Astrid fotograferade både hus och utsikt, kollade så att kommunen inte hade några byggprojekt igång, och budade. Budgivningen blev tuff, och när hon skrapat ur det absolut sista i sin kista och lagt det på bordet tvekade den andra budgivaren flera dagar innan han drog sig ur. Jublande lycklig bjöd Astrid in mäklaren till sin lägenhet, och visade stolt upp den lilla pärlan. "Nå, hur mycket tror du att jag kan få? Är det möjligt..." Hon tvekar några sekunder. "Är det möjligt att jag kan få två miljoner för den?" Mäklaren studerade de klumpigt målade listerna, golvet som trasats sönder av alltför grovt skurande, diskbänken som var full av runda cirklar gjorda av svinto, och fönstren som var repiga med ruttnande karmar, sedan drog han ned plasten som täckte tapeterna och upptäckte det gröna möglet som växte där. "Tyvärr måste jag berätta att den här lägenheten måste saneras och helrenoveras. Har du verkligen bott i det här?" Han tittar på den gamla kvinnan som har nedpissade byxor, och ett hår som är fyllt av tovor. Astrid ler och svarar: "Ja." Mäklaren vet inte riktigt hur han skall tackla situationen och tackar artigt för sig, och går därifrån. "Jag återkommer, jag skall bara prata med min chef.", säger han innan dörren slås igen.     TEMA Fånga 10 okt.   Jag breder ut mina händer i samma sekund som solen bryter mörkret till dag Försöker fånga en spindels tunna tråd En droppe vatten glider ned mot marken för att dränka en skalbagge av något slag Missar sitt mål och sprids över mosstäckt jord Ser en kråka komma flygande med näbben full av gammalt bröd Trampar nästan på en ljungbuske spröd Ljuset sprider sig över stora ängar Jag undrar om barnen klivit ur sina sängar Jag blir våt om fötterna av frosten som tinat Ler när jag ser en ekorre bli obstinat Han jagar en frände över gröna kvistar Snattrar och viskar Med långsamma steg går jag stigen fram Lyssnar på skogens tidiga larm Letar fåglarna vars röster jag hör Men är själv tyst som man bör Öppnar ytterdörren och hör barnen skratta Vilket underbart liv jag har kan du nog fatta     TEMA Otydlig 9 okt.     ”Drgghvbnb” ”Vad i all sin dar säger du?” Karin lutar sig fram mot sin make som sitter i den nya fåtöljen med en pipa i mungipan. ”ghghgs” ”Nä jag hör intevad du säger. Ta ur den där bolmande saken och prata istället.” Jens skakar på huvudet och drar njutningsfullt ned den svartstinkade tjäran i lungorna. Karin öppnar demonstrativt fönstret på vid gavel trots att isiga vintervindar kommer in. Gardinen står nästan rakt ut. Jens tar ut pipan ur munnen och iakttar makans ansikte som är sådär orubbligt truligt, faktiskt rätt likt deras trettonåriga dotter Eliza när hon är trotsig. ”Det där är väl ändå onödigt? Elen kostar massor nuförtiden.” Han får en hostattack som ger honom tårar i ögonen, och måste harkla sig för att få bort slemmet ur lungorna. ”Och kallt blir det.” Karin ignorerar hans ord, och plockar upp en stickning hon förvarar i en korg bredvid soffan. Kattungen har lekt med nystanet, så hon måste börja med att vira upp det. ”Har du aldrig rökt?” Jens sätter in pipan i mungipan och puffar vidare på den. Röken driver fram i luften mot Karin, och hon viftar irriterat med handen. ”Nä vet du vad…sådant har jag aldrig sysslat med. Det kostar en massa pengar, luktar pyton och är en hälsorisk. Jag kan inte se en enda positiv grej med det där.” ”Det är gott.” , säger han och blåser ut en stor ring av rök som han klyver med handen. ”Hmpf.”, muttrar Karin och lägger en tjock filt över benen. Några dagar senare sitter de om igen framför teven, Karin med stickningen och Jens med pipan i mungipan. Hon noterar att han bytt färg på pipan, och att det inte luktar lika mycket…eller rättare sagt annorlunda. Karin stiger upp för att öppna fönstret, men blir stoppad av Jens. ”Vänta lite!” Han tar ut pipan från munnen och lägger den på vardagsrumsbordet. Karin skyndar att ta upp den från bordet rädd för brännmärken. Skrattande tar Jens den ifrån henne, och vänder den upp och ned över bordet. ”Det finns inget i. Jag läste om det här i en tidning för ett tag sedan och tänker testa det. Tydligen tappar man nikotinsuget med den. Jag har använt pipan några dagar nu, och faktiskt…så verkar det fungera. Karin sätter sig i fåtöljen och studerar Jens. ”Vad har fått dig att ändra uppfattning?” Han ler och plockar upp ett vitt papper. ”Det här. Vi har haft läkarundersökning på jobbet, och mina lungvärden är katastrofala. Nästa vecka skall jag iväg på ytterligare ett test.” Karin känner att hjärtat hoppar till, hon har tjatat så länge på honom utan att få respons och varit rädd att något sådant här skall hända. ”Hur…hur…hur allvarligt är det?” Jens klappar henne på ena knäet och skickar en slängpuss. ”Du får nog behålla gubben ett tag till. Om jag slutar nu läker lungorna ihop sig själva…ja inte helt och hållet, men nästan.” Lättad reser Karin sig upp och kryper ned i hans knä. ”Jag älskar dig Jens.” Han pussar henne ömt på munnen. ”Jag älskar dig med.”     TEMA Engagera 8 okt.   ”Liten…jag menade inte att…” Markus lägger armarna om Zara som slänger jackan på golvet och stampar på den. Hon tittar på honom med tårfyllda ögon. ”Hur kan du? Hur faan kan du Markus. Jag hoppades att du för en gång skull skulle engagera dig i mitt liv, men icke…” Han tar upp den nyinköpta jackan och stryker med handen över den för att ta bort eventuell smuts. ”Det går säkert att byta den, men…”Markus söker hennes blick.” Jag var alldeles säker på att du var en trettioåtta.” han rodnar. ”Jag hade ingen aning att du var en fyrtiotvåa.” Zara tänker gå ur köket, men stoppas av Markus. ”Vänta! Snälla rara du förlåt mig. Jag ville bara överraska dig.” Hon tvärvänder och drar ett djupt andetag för att sedan ösa ur sig galla. ”Jag har kämpat så jävla mycket för att gå ned i vikt, det vet du ju. När du gör så här känns det som om allt är förgäves…du ser ju inte mig ändå…så elakt.” Zaras inre är ett kaos av osagda ord, och hon försöker få Markus att förstå hur hon känner, men blir bara frustrerad. ”Du kan ju gå ned till grannen du kikat i smyg på flera veckor. Hon vill säkert ha sex med en sådan läckerbit som dig.” Markus skäms och vet inte riktigt hur han skall hantera Zaras befogade ilska. Alla timmar på gymet och fotbollsträningen har resulterat i en snygg kropp, och han har inte riktigt engagerat sig i hennes kamp med kilona. Och han har spanat på granntjejen. De har till och med haft ett träningspass tillsammans…lite oskyldigt sådär, men…sanningen att säga är Markus vansinnigt attraherad av Lisa som hon heter. De är lite tvillingsjälar, älskar träning och att springa i skogen. Han minns den där kvällen då hon kom för att låna lite socker…Lisa var iklädd en pylsig overall, och håret var fullt av rullar, men…ögonen…oj, oj,oj Markus studerar Zara och letar orden för att lindra, men…sanningen svider. Han gillar inte halvfeta brudar som vräker i sig ohälsosam mat och dricker mängder av Cocacola. Sådan var inte Zara då de träffades. Hon var som ett litet yrväder, alltid sugen på äventyr. Hans tankar avbryts när hon pratar igen. ”Jag har träffat en annan och vill skiljas.” Meningen går in bokstav för bokstav i Markus hjärna. ”Du vill vad?” säger han och sätter sig vid köksbordet. ”Jag har träffat en man som älskar kvinnor som mig. Han ser mig, och vi…” Hon rodnar. ”Vi har träffats några gånger. Julle går i samma grupp som mig.” ”På viktväktarna?” säger Markus lågt. ”Mm” ”Men…varför…? Varför har du inte sagt något?” säger Markus. ”Jag vill inte såra dig.” Markus tittar nedlåtande på Zara. ”Såra? Jaha du…” han hämtar jackan i hallen, och sliter till sig bilnycklarna. ”Jag måste fundera…” Dörren slås hårt igen, och Zara hör stegen försvinna nedför trappan.     TEMA Strukturera 7 okt.   Dagens tema passar mig förträffligt. Just nu försöker jag strukturera det nya filmmanuset Ivar Hamarsman, och hitta karaktärerna som sticker ut, de som lite senare blir omtalade i pressen, och speciellt ihågkomna av publiken. Dessutom skall jag få ihop roddandet av två sjuka ungar som inte är sängliggande, men snoriga och hostiga som attan, hushållsgörat, skrivandet av min romantic-crime, och inte att förglömma släckandet av min stora härliga trädgård. Än så länge sitter det äpplen(goda sådana) på träden, så jag behöver inte klippa ned dem ännu, och i helgen grävde jag upp landen inför våren. Nu ligger ett antal lökar och väntar på att få komma ned i jorden, sedan...får vintern komma bäst den vill. Solen skiner och det är lite kyligt, men barnen på skolan går fortfarande runt i bara t-shirt och jeans. Tack och lov har mina ungar inga problem med att sätta på sig ordentligt med kläder, och jag hoppas och tror att de är duktiga på dagen då inte jag kan passa dem.  Min förkylning kommer nog från mässan. Det vimlade ju av folk där. Nu skall jag åka hem, och skriva filmmanus. Ha en härlig dag         TEMA Åstadkomma 6 okt.   Med dina ord åstadkom du stor skada och tårar Enkla i sin framställning, men djupgående Att ta tillbaka det sagda går inte         TEMA Osynligt 5 okt.   Glasprismor som klirrar Ett pappersark lyfter från skrivbordet och fortsätter ned på golvet Känslan av att inte vara ensam Alla har vi varit där någon gång Om inte i drömmen, så i vaket tillstånd. Rädsla Raseri Vanmakt över att inte kunna se En dörr stängs En annan öppnas Ett underligt ljus syns utanför dörren till rummet Kommer och går i styrka En vindpust mot kinden trots att dörren och fönstret är stängda Obehagskänsla som ger rysningar, och hår som står Osynligt för ögat Vakande       TEMA Baktala 3 okt    "Nå, vad tror ni kvinnor gör när de har sina tjejträffar?" Männen tittar på varandra, ler, tänker på kvinnorna de bor med, funderar, men låter händerna ligga tätt mot sidorna. Alla tänker nästan samma sak. "Äh lägg av, någon av er måste väl veta vad som försiggår på de där träffarna? Har ni aldrig varit med, eller..." Han gör en kort paus. "Tjuvlyssnat?" Mannen skrattar högt och låter blicken vila på en lite yngre kille som inte hunnit uppnå samma ålder som resten av gänget. "Du har säkert en tjej som brukar springa på sådant där?" Den unga killen nickar, och säger "De är rätt tuffa..." han tänker säga något mer, men tystnar. Mannen som för dagen är iklädd kostym viftar teatraliskt med händerna. "De baktalar oss, berättar hur vi är i sängen, och pratar vitt och brett om det vi är dåliga på." han pekar på en man som också är iklädd svart kostym. "Du vet vad jag talar om, eller hur?" Den utpekade mannen nickar sakta med huvudet. "Jodå, jag skiljde mig av den anledningen." han tar av sig kavajen. "De hörde inte mig när jag kom in genom dörren, och Susanne berättade i det ögonblicket hur usel jag var i sängen, och att hon stannade av en enda anledning, arvet efter pappa." Mannen suckar tungt. "Jag älskade henne, och hade ingen aning att hon kände så, och pappa skulle säkert leva många år till. Det kändes som ett stort svek, ett hårt boxslag i magen." Den äldre mannen lägger handen på hans axel. "Det var egentligen det bästa som kan ske. Jag vet..." han funderar några sekunder. "Jag vet en man som lade sin mobiltelefon i rummet i smyg. Skilsmässan var ett faktum bara några månader efteråt." Nu börjar resten av männen prata sinsemellan, och de tittar på mobilen. Många av dem har en fru eller sambo som just i detta ögonblick sitter med sina vänner i huset där de bor, och männen vill hem. En man räcker upp handen. Han har en slips med en kvinna avbildad. "Jaa...?" Säger den ledande mannen. "Min kvinna har inga hemligheter för mig. Det vet jag med säkerhet." Församlingen skrattar rått, och några ropar. "Du är såååå lurad." "Nä det är sant.", fortsätter han och viftar med händerna för att tysta de andra. "Vi pratar om allt, och våra eskapader i sängkammaren stannar just där. Ingen av oss diskuterar den andra med vännerna. Vi lade faktiskt in det löftet i vårt giftermål." En man som hittills hållit tyst räcker upp handen. "Min kvinna och jag har ett avtal också. Varför skall jag prata om henne då hon inte är med? Snälla saker är okej, men det andra...det som sårar...sådant pratar vi om med varandra." Natten är långt gången, och alkoholen som varit hög i männen börjar att dala. En efter en går de hemåt, och ledaren blir ensam. Ur en låda tar han upp ett fotografi på en kvinna, stryker sakta med fingret över det, och snyftar bittert. Det är enkelt att säga åt andra vad de skall göra, men svårare att göra det själv tänker han, och tittar ut genom fönstret där regnet faller. Mannen trycker på uppspelning på sin mobil, och ett sorl av kvinnoröster hörs. "Hur är han då?" säger en kvinna och fnittrar. "Min karl är en katastrof i sängen. Han har inte lyckats en enda gång." hon skrattar högt."Fattar ni hur illa det är? Inte en enda gång...jag har skaffat mig en älskare som är underbar i sängen...en riktig hingst." Mannen stänger av mobilen, och lägger sig på sängen med ansiktet ned i kudden.       TEMA Surrogat 30 sept.   Förlåt, men du är bara ett surrogat för honom...ja du vet han som tog mig med storm, men lämnade mig veckan efter. Jag vet att det smärtar att höra orden, men jag måste...har levt alldeles för länge i lögnens garn. Jag älskade honom då, och gör det nu. Förlåt, men...när vi älskar ser jag hans ögon, känner kroppen som jag för några dagar fick kalla min. Du är så vacker, så snäll och älskar mig...det vet jag fast du inget har sagt. I min hjärna reduceras du till en man som har lite sneda tänder, och en kropp som är ordinär. Att leva som vi är få förunnat, pengar i överflöd, två friska barn, ett hus som tillhör kvarterets finaste. Jag lämnar er nu, dig...och mina två älskade tjejer...det är inte lätt, men oundvikligt. Igår var den lyckligaste dagen i mitt liv, då kom han, han som fyllt mina drömmar med kärlek, och smekt min kind då jag gråtit. Mannen i mitt liv. De gröna ögonen glittrade, och hans hand var så mjuk. Vi behövde inte säga många ord, allt...allt föll på plats. Mitt livspussel och hans...vi är ett nu. Äntligen. Förlåt om jag sårar dig, men...jag hoppas innerligt att du en gång är med om det jag nu upplever, känner samma underbara lycka.  Pussa ungarna från mig...varje dag, försök förklara min avfärd...ljug om du måste. Jag skall inte ljuga och påstå att jag älskade dig, snarare tyckte om...som...som en stor trygg teddybjörn vars famn jag hittade då psyket sviktade. Förlåt...     TEMA Skräp 28 sept    "Men mamma, jag samlar ju på sådana." Hampuz tre, snart fyra år plockar upp pinnarna som ligger slängda över golvet, och lägger dem ordentligt sida vid sida på bordet. Razmus kommer springande från barnrummet och slänger en blick på pinnarna, lägger handen över dem, och skyndar sig iväg med fyndet. Hampuz går efter med snabba steg samtidigt som han skriker så högt att jag måste hålla för öronen.  "Nej, Razmus, sluta. De där är mina." Retfullt håller storebrorsan dem högt ovanför huvudet, och skrattar lismande. "Det här är ju bara skräp. Jag tänker kasta ut dem i skogen igen. Det är där de hör hemma." Han sänker ned händerna precis så mycket att Hampuz nuddar vid sina dyrgripar.  "Titta, de går sönder hur lätt som helst."  Med en lätt knyck på handleden knäcker han av den smalaste av pinnarna, och håller triumfierande upp resultatet framför lillebrorsans ögon. Hampuz gråter och skriker om vartannat, samtidigt som han slår mot Razmus mage med knytnäven. Men nu har jag sett nog, och griper in. "Razmus, släpp de där."  Han ger mig motvilligt det för Hampuz så åtråvärda. Jag lägger den lilla pinnhögen i Lillemans öppna hand, och pekar mot altandörren.  "Där ute får du samla hur många pinnar du vill, men inne...inne har vi bara leksaker." En liten stund senare kommer Hampuz in, röd om kinderna av isvindarna som viner runt huset, och med händerna fulla av jord, sand och Gud vet vad. Han går med bestämda steg in i barnrummet där Razmus sitter framför sitt playstation, och trycker på off-knappen på teven. Razmus svär en lång harang, och kommer utspringande med händerna viftande i stora, vida gester. "Han stängde av mamma, bara sådär. Dumma unge! Säg till honom mamma." Sådär fortsätter de i all evighet. Inget är som syskonkärlek, och ibland...sitter de sida vid sida i flera timmar rörande överens om hur legot skall användas för att skapa hus, bilar och allt annat     TEMA Följa 29 sept.   "Sluta!" skrek Tea och skyndade på stegen. "Ge er iväg!" lade hon till och tittade sig runt i omgivningen efter en flyktväg. "Jag skriker." sade hon lite tystare och såg en smal stig in i skogen. Med ett klumpigt hopp tog hon sig över en smal bäck som avgränsade grusvägen från skogen. Tea vågade inte kika efter om de fortfarande följde efter henne, och skyndade sig in i den döljande skogen. En nötväcka som kilade på stammen till en hög tall skrämdes av Teas framfart, och flög iväg. Eftersom hon inte hörde några steg efter sig vågade hon stanna och kände hur hjärtat slog som en stångjärnshammare. Det nästan svartnade för ögonen av ansträngningen. Hon fnittrade till och slog bort en broms som satt sig på hennes ena lår. Kvistarna hade rivit långa revor i de vita, för dagen bara benen, och sandalerna som mamma givit henne dagen före var både skitiga och trasiga. Mamma blir galen, tänkte Tea och kröp in under en rotvälta som nästan slagit igen det stora jordgapet.  Tyst låg hon och väntade en lång stund på att de tre förföljarna skulle dyka upp, men det enda som hördes var några tjattrande skator som bråkade med en hök. Ögonlocken blev tunga, och hon tänkte bara vila dem en liten stund. Mörkret gled in över skogen och ugglan som flög över rotvältan undrade för några sekunder vad det var för underligt djur som låg under den. Det låga ljudet av vingslagen väckte Tea som snabbt samlade ihop sina saker och skyndade sig hem. Hon räknade stegen för att inte tänka på mörkret, och alla underliga ljud som strömmade mot henne. Väl hemma fick hon skäll, och blev nedkörd i sängen utan mat. Mamman lyssnade inte alls på vad hon sade när Tea gråtande försökte berätta om killarna som jagat henne. "Det är fult att ljuga.", sade hon, och lade bestämt handen på flickans axel. Tea protesterade, men hyssjades ned. Dagen efter stod det i tidningen om en av Teas klasskamrater. Hon hade våldtagits och dödats bara några meter från sitt hem.         TEMA Upplopp 27 sept.   Jag störtade på upploppet av min karriär Rasade ned till intet Slogs sönder och samman i psyket Misstrodde alla och ingen Letade lösningar i frågorna Sökte bland mina vänner efter kombattanter Aldrig anade jag sanningen Att allt ligger i mitt hjärta Redo att tas fram när jag vill Osäkert satte jag mig på knä Splittrade kärnan av fantasi Slog itu alla tvivel Och reste mig full av hopp       TEMA Att bli sedd 20 sept.    I barnslig längtan efter att bli sedd drog jag min man i en armen. "Älskling, skall vi inte gå nu?" Den kurviga, mörka skönheten framför honom sneglade på mig och såg frågande ut, men sade inget. "Älskling, du?" Min röst hade blivit just sådär gnälligt tantig som jag visste så väl att han hatade. "Vi kanske skulle tänka på hemfärd nu?" fortsatte jag, och drog ned den på tok korta kjolen jag satt på mig för hans skull. "Vill du ha något?" sade min älskling, och jag tittade upp från golvet dit jag riktat blicken rodnande av harm. "Men...?" började jag, men insåg snabbt att det inte var mig han pratade med. Likt en spelande tjädertupp fjädrade min älskling upp sig, och spände med armarna för att kvinnan skulle se hur muskulös och vacker han var. Som vanligt förpassades jag till de bakre regionerna i hjärnan på honom, och mina ord sattes på undantag. Förtvivlat tog jag tag i mans arm, men blev ivägskjutsad med en så hård knuff att jag ramlade. "Hej du?" Hörde jag en röst bredvid mitt öra. "Hur gick det?" Mannen som satte sig på knä vid min sida var lång och mörk. En direkt motvarighet till min älskling. De bruna, vänliga ögonen speglade intresse och medömkan, så jag anade att han inte alls var så ovetande om min situation som det verkade. Jag velade mellan att ta mannens hand till stöd för att ta mig upp, eller försöka vältra mig upp likt den val jag var för tillfället. Vårt barn sparkade missnöjt, och jag flämtade till. "Jodå, det gick bra."  Han drog upp mig till stående, och borstade av mina kläder, sedan lade han armen runt min axel och böjde sig fram för att viska. "I min värld existerar inga andra än den jag älskar." sedan drog han sig snabbt bort. Min man tittade missnöjt på mig, och verkade fundera på om han skulle lägga uppmärksamheten på kvinnan, eller se om sitt revir. Tveksamt, men ändå med lyft haka sträckte han fram handen mot min räddare. "Kalle Blomqvist." Mannen bredvid mig lade handen över munnen och skrattade. "Det menar du inte. En livs levande Kalle Blomqvist?" Han blinkade med ena ögat mot mig, och fortsatte, "Hur går det med detektivandet?" Min man såg ut som ett levande frågetecken, och förstod inte alls vad mannen vid min sida syftade på, men ville inte visa det. "Nä, jag jobbar som reporter på tidningen Bladvecket." Nu skrattade mannen ännu mera.  "Det här är ju för dråpligt...så Kalle Blomqvist jobbar på Bladvecket?" Nu blev min man arg, och jag såg de tunna blodådrorna på halsen bli till två styva hudveck som blånade. "Nu vill jag ha en förklaring! Vad i helvete menar du?" Mannen vid min sida sträckte fram sin hand och sade, "Bertil Saldo heter jag, och förlåt att jag drev med dig...men...det var svårt att låta bli. Du läser väl böcker?" Min man skakade på huvudet. "Aldrig?" Min man skakade på huvudet igen. "Då förstår jag sade mannen, och klappade honom på huvudet. Kalle Blomqvist är en av karaktärerna i Astrid Lindgrens böcker. Nåja, nog om det. Om inte du vill sällskapa din fästmö, så kan väl jag få bjuda henne på en dricka eller något? De är i goda händer. Jag är läkare på det nya sjukhuset."Mannen lade handen över min mage, och smekte den. "Älskling jag..." sade jag och hade svårt att inte le åt situationen som plötsligt vänt till min fördel. Min man stod med gapande mun, och tappade helt greppet över den mörka skönheten vid sin sida. Efter en trevlig eftermiddag med Lars som han hette gick jag sakta hemåt medan bitar av vår konversation snurrade i hjärnan.  Plötsligt såg jag allt glasklart. Beslutet att gå låg på mig, inte min man. Det svåra var att ta steget från olycklig hemmafru till kvinna med barn i magen, och osäker framtid.   TEMA Att se 19 sept.    "Du tar alltid för givet att jag skall se allting. Ett stort steg för dig vore att klara dig själv...strunta i vad andra säger, och leta dina egna vägar till att vara." Harald flämtade av ansträngningen när de sprang uppför den branta backen." Maria hade sprungit sträckan så många gånger att hon visste vart varenda kvist låg, och med exakt precision satte hon tåspetsen på stocken någon lagt över spåret i syfte att locka sin häst att hoppa. Hon slet till sig handen och satte dem i luften framför sig. Det lätta regnet fuktade hennes hud, och blandades med svettdropparna som rann från pannan.  Haralds hjärta stannade när hon snubblade, och for med huvudet före ned i barken som klädde marken.  Maria reste sig upp, och borstade bort löv och annat på tightsen. "Det är så lätt för dig älskling, du har två ögon, två ben, och har inte ont." Harald skämdes lite, och skyndade sig fram för att stötta henne. "Jag kommer inte att finnas här för evigt. I ditt mörker måste du söka ett eget ljus. jag kan inte ge dig synen åter, bara stå vid din sida. Du måste förlita dig på din intuition och kämpa dig igenom det här. Läkarna säger ju att din värk kommer att försvinna, men att det krävs träning." Harald suckade och drog med handen över sitt hår.  Maria vände huvudet mot honom så att han såg ögonvitorna på henne. Trots att det gått nästan tre år sedan hon förlorade synen vande han sig aldrig vid de där vita äckliga ickeseende sakerna mitt i hennes ansikte. Ibland funderade han på att packa sina saker och dra. Vart visste han inte, och det spelade ju egentligen ingen roll vartåt han drog, för samvetets röst skulle aldrig sluta ropa på honom     TEMA Komplicerad maträtt 17 sept.   Dagens ord får mig att skämmas lite, men bara lite…för alla kan väl inte vara matmammor som är fantastiska på att laga maträtter av alla de slag. Jag har haft en ganska komplicerad inställning till mat i alla tider, och mest sett den som ett sätt att fylla kroppen med ny energi. Inte så att jag har aneroxia, eller bulimi eller nåt…jag bara struntar i vad jag stoppar i mig, och kan ibland glömma att äta. Som mamma måste man ständigt tänka på nästa mål, och de små skall ha mellis, frukost, lunch och middag, och ibland kvällsmål på fasta tider, och jag måste erkänna att det tråkigaste med att vara hemma med barn…det var matlagandet. Jag har varit väldigt bortskämd under mitt tidigare liv med karlar/killar som älskat att laga mat, och stått med kastrullen fylld av käk när jag kommit från gymet. Som liten var jag smal som en räka och så kräsen att jag ständigt fick kommentarer. Mitt singelliv innehöll bara favoriträtter, och ofta glömde jag alldeles bort att äta. Det kändes inte viktigt, och jag hade alltid fullt upp med annat. Frukt fick ersätta måltider, och proteindrinkar hälldes i magen efter gympasset. Så någon komplicerad maträtt bjuder jag aldrig på här hemma, inte ens till fest. Det är Peter som fixar till sådant medan jag tittar över hans axel och försöker lära mig. Men det är som med samhällskunskapen i skolan…det intresserar mig inte, och då skickas det ut lika fort som jag lär mig hur det går till       TEMA Stormakt 15 sept.   Svärmor är enväldig stormakt Ett skepp som ingen får lämna utan tillåtelse. Blomstrande prakt, och vissnande tragik Klädd i stora stövlar och rutig skjorta styr hon över råmande kossor, och bräkande får. Vacklande söner och undergiven make. Svärmor pryder sig med blommiga hattar och handskar i önskan att ses och bli omtyckt. Vill ha mjuka händer, och vackra kläder. Söker och längtar Precis som andra       TEMA Att bo 16 sept.   Att ha någonstans att sätta ned sin väska, tandborste och skor är väl egentligen allas rätt. Men är det så? Var bor du? I en andrahandslägenhet med stor risk att bli utkastad nästa dag? Eller i en tjusig stor lägenhet med öppen spis och vackra trägolv? Kanske i ett litet hus på landet, eller...varför inte ett hus mitt i staden där allt händer? Tråkigt nog kan jag meddela dig att många inte har någonstans att bo. De är inneboende hos vänner, tillfälliga flickvänner/pojkvänner, eller bor i ett litet träskjul vid skogens kant. Där...har du sanningen. Men något som upprör mig och många andra är alla dessa barn och ungdomar som vandrar runt nattetid i jakt på husrum och mat. Många gånger visserligen baserat på ett eget beslut, men...ändå... Är det verkligen rätt att vi skall ha det här på våra axlar? Att regeringen blundar och håller för öronen medan de skickar pengar utomlands för att stötta? Borde de inte titta på vårt land i första hand? Jag gör allt för att hjälpa till, men är bara en ofrivilligt arbetslös författaraspirant utan pengar. I framtiden finns en tanke hos mig och Peter att stötta ett barn genom att inviga det i vår familj, dela med oss av vår kärlek och försöka göra livet lite enklare för en liten tös eller pojk. Allt här i livet handlar inte om att skaffa flera saker, att dela med sig av det man har kan många gånger ge mer för själen, både hos den som ger och får. Våra barn är för små i dagsläget för att vi skall få ha fosterbarn, men senare...då... Idag blev det en djup puff, det är jag fullt medveten om...men en närstående kamrat är just bostadslös om än missbrukare, och får då inte vara med i samhället(sjukhus mm) för att han inte är folkbokförd någonstans. Hos oss får han inte ha adressen för dem. Ha en härlig dag! Kramar         TEMA Gräns 12 sept.   Min uppsatta gräns är kanske inte alls lika tydlig som om jag skulle ha byggt en stor, tjock grå mur åt ditt håll. Men den finns Inuti mitt huvud cirkulerar en grov, stickig taggtråd runt den luft som finns mellan ditt och mitt Jag vägrar Sätter huvudet i sanden och fingrarna i öronen Inget, inget, inget Kan få mig att ångra orden Ger dig övertaget Släpper repet som är virat runt din hals Det du gjorde mig är inte lagligt, vare sig mänskligt sett eller enligt polis. Smärtan du gav ger långa, rödbrutna ärr i själen. Gör ont trots att såren för länge sedan läkt     TEMA Belåten 13 sept.   Du sitter säkert där med ditt vanliga belåtna smil Väl vetande att ingen kan rubba din sits Att jag är totalt oförmögen att ta något från dig Och så småningom måste ge upp och förena mig med de andra. Jag sörjer små saker som aldrig kommer att tas upp Göms för mig  Förintas Delar av dig kommer att ligga som en evig påminnelse under en stor svart sten med den falska inskriptionen Här vilar min älskade pappa , men graven kommer aldrig att få några blommor, och så småningom kommer mossan att växa över ditt namn. Täcka det med lav och göra texten oläslig.         TEMA Vägleda 14 sept.   ”Sammanfattningsvis har jag bara gott att säga om Saga, och jag tror säkert att det här kommer att lugna sig.” Pelle var less, så less på att diskutera osnutna ungars beteende, och hur han tillsammans med föräldern, oftast en mamma, skulle få styr på ungen. Nu satt han här för tredje dagen och pratade om ännu en liten tjej som gjorde vilda försök att efterapa sina äldre kamrater. På kort tid rotades både smink och cigarretter i hennes liv, och nu var mamman desperat angelägen om att få bort dottern från gänget. Pelle minns sin egen ungdom, och ler för sig själv. Vilken vuxen kan med rent samvete säga att de inte snattat eller tjuvrökt? Han hade själv följt den långa strömmen av kamrater och blossade sena kvällar nere i ladan. ”Jag vet inte vad jag skall säga.” Kvinnan torkar bort en tår i ögonvrån. ”Saga är en snäll unge, kanske för snäll ibland, och mycket lätt att lura. De här ungdomarna som hon dragits med av på dåligheter är säkert både kriminella och sådana där nyckelbarn.” Om igen glider minnen förbi i Pelles hjärna. Han kommer ihåg bästisen Patrik som alltid hittade på bus, och var uppskattad av byns ungar för att han alltid hittade på något att göra. Ofta kände han efter den silverfärgade nyckeln som ständigt hängde på hans bröst som ung, och mindes mammans sista ord innan hon lämnade honom den där olycksaliga morgonen. Han kan förnimma hennes doft då och då, och ångrar bittert att han backade när hon ville ha en adjökram. De sågs aldrig mer, för en lastbil kom farande i full fart och manglade ned henne i marken med bildörren ovanpå. ”Nå?” Kvinnan snörper på munnen, och är vansinnigt irriterad på alla dessa så kallade lärare som verkar vara i en egen värld som står still. I hennes barndom fanns ingen plats för drömmerier. En bonde har alltid att göra, och barnen var till för att underlätta sysslorna för de vuxna. Så var hon uppfostrad, och så skulle hon göra med Saga. Tyvärr bar dottern en envishet som gränsade till dårskap, och med hjälp av olika droger gjorde det henne ohanterbar. ”Jag tar med Saga till en psykolog, men förväntar mig att du tar upp det här i klassen och löser det. Det är ju faktiskt mina skattepengar som bekostar din lön.", avslutar hon samtalet med, och reser sig upp med hastiga rörelser. När de säger adjö i dörren möter de varandras blickar för första gången, och båda fascineras av den andre. Kvinnans hjärta dunkar lite fortare, och hon kan inte släppa hans hand hur mycket hon än vill. Hon känner sig som en pulserande, het geleklump , och sliter till sig handen med ett: ”Jag hoppas att du inser allvaret i det hela, och inte lägger anteckningarna du gjort i en låda där de glöms bort.” Kvinnan andas fort, känner hans doft av manlighet, och darrar i knäna. Pelle förundras över mjukheten i hennes hud, och drar utan att tänka på det med tummen över hennes hands inre. När han möter blicken verkar det som om världen stannar. Frusterad över det som händer tittar Pelle ned på hennes fötter som är bara och bär ett par silvriga sandaler. Lilltån ligger över grannen, och är lite sned. Naglarna är målade i en lila glittrande färg, och på en av småtårna sitter en tunn guldring. När hon drar bort handen sansar han sig, och nickar avmätt. ”Vi gör alltid vårt bästa fru…” han letar efternamnet, men minns det inte. Till slut hittar han namnet på papperet och återgår till henne. ”Månsson. Vi gör alltid allt vi kan. Det är vårt yrke att vägleda de här barnen, och vi har utbildade psykologer till vår hjälp. När hon lämnar huset tittar han på henne bakom gardinen och skrockar för sig själv.         TEMA Arrogans och blyg 9+10 sept.   Åh vad gärna hon skulle vilja vara med i teatergruppen. Det vore toppen att få möjligheten att bygga upp en pjäs från grunden, kanske till och med skriva ett ord eller två i manuset. Enda problemet är blygheten som stänger dörren med en hård smäll varje gång Helena vågar ens tänka tanken. Hon blundar och öppnar dörren. Helena är iklädd sin snyggaste klänning, och skorna är inköpta enkom för det här tillfället. Naturligtvis ramlar hon med ett brak, och rösten som varit så klar och ren hemma vägrar att ge ett enda pip ifrån sig. Svetten rinner över ryggen, och bildar en stor mörk fläck längst ned.    ”Nå?” säger kvinnan och rör foten irriterat i en cirkelrörelse. ”Visa vad du kan.” Hon plockar upp mobilen och trycker på några siffror. ”Fortsätt! Spela upp scenen du valt. Jag lyssnar.” Hon suckar och skriver något på blocket framför sig. ”Hej Pia, hur mår du?” Kvinnan vinkar åt Helena att sätta igång., och fortsätter prata i telefonen. ”Nä jag gör inget viktigt. Bara en jäntunge som tror att hon skall bli skådespelare.” Hon lyssnar och skrattar rått. ”Du anar inte vad jag får stå ut med.” Helena försöker minnas orden hon tränat på flera veckor, och hör dem i huvudet, men får inte ut dem.    ”Jag…” säger hon och rodnar. ”Jag kommer inte…” Helena bläddrar paniskt i papperen hon lagt på golvet som stöd. ”Vänta lite, jag…” ”Du har inte en chans bruden, inte en enda chans.”    Kvinnan sätter suckande näsan i vädret och går ut från rummet. Doften av hennes stickande parfym får Helena att nysa, och tårarna som hon gömt en lång stund kommer trillande av sig själv. Utifrån hallen hör hon kvinnan fortsätta prata.    ”Det gick som jag trodde. Ännu en värdelös ickeattraktiv liten nippertippa som tror att vägen till stjärnorna är enkel. Annat var det med mig. Jag var en naturlig skönhet med exakt den utstrålning kameran älskar.” Helena sätter sig i en fåtölj som för länge sedan borde ha förpassats till soptippen. Hon tittar i papperen, och läser först orden, men släpper dem på golvet och fortsätter utantill.    ”Faan, faan, faan…jävla subba!” Helena slår på armstödet så att det går sönder. ”Åh Romeo, Romeo min älskade man. Vad gjorde jag innan dig?” Hon trycker ihop händerna som i bön. ”Hör min önskan sköna Gud, hör och ge mig det jag önskar.” Ur mörkret nedanför scenen kommer en man gående. Han klappar entusiastiskt händerna, och gör slängkyssar mot Helena.    ”Bravo! Det där är skådespeleri på hög nivå. Jag tror att du haft äran att möta min älskade fru, den mest hatade på teatern. Ingen är så duktig på att ta fram talanger som hon. Ingen” Han skrattar, och sträcker fram handen. ”Hon har väl gjort som vanligt förstår jag, och om jag inte har alldeles fel kommer hon…” I samma ögonblick kommer frun in i strålkastarljuset, och sveper entusiastiskt med armarna i vida cirklar.    ”En ny stjärna är född Lennart. Såg du? Hon lyckades till och med bryta av armstödet.” Kvinnan sträcker fram handen och tar Helenas i sin. ”Förlåt kära du, men jag måste göra sådär. Det finns inget så effektivt mot blyghet som ilska.” Helena vet inte om hon skall skratta eller gråta.    ”Vad menar du? Är…är…är jag antagen? Men…?”    Paret tittar på varandra och skrattar.    ”Vad tycker du?” säger kvinnan och blinkar med ena ögat mot mannen. ”Skall vi?”    Mannen går uppför trappan till scenen, och ställer sig på den med armarna uppåtsträckta.    ”Åh Romeo, Romeo min älskade man. Vad gjorde jag innan dig?”    Han lägger armen runt Helena.    ”Du har talang stumpan. Stor talang.” En halvtimme senare går Helena ut från teatern med ett papper i handen.       TEMA Bekymra sig 6 sept.    När jag kommer ut i köket sitter pappa redan där.  Huvudet är djupt nedsänkt mot bordet, och han gnuggar den tjocka rynkan mellan ögonen med tummarna. "God morgon", säger jag och sätter mig vid bordet jämte honom. "Hur mår du?" Han lutar sitt huvud mot mitt, och smeker min kind. Sakta skakar pappa på huvudet, och grimaserar.  "Nacken", säger han och försöker lyfta armen. "Och huvudet" lägger han viskande till. "Gör det mycket ont?" Min röst är liten, och jag ser framför mig hur han ligger i sjuksängen med slutna ögon. "Måste...måste du in igen?" Ljudet av maskinen som hjälpt pappa att andas borrar sig in i öronen, och jag lägger händerna över dem. Pappa reser sig med stor möda upp för att duka fram tre tallrikar, men kommer på sig själv och tar undan den tredje. De vanligtvis blåa ögonen är röda i ögonvitorna, och svullna. "Klarar du dig?" Han stannar upp i rörelsen, och betraktar mig. Jag nickar och försöker svara honom, men hittar inga bokstäver. "Ringer du en taxi gumman?" Pappa drar sakta på sig jackan, mössan och försöker trä in fötterna i stövlarna som viker ihop sig, och vägrar låta sig blidkas av hans böner. Han tittar vädjande på mig, och utan ett ord sänker jag mig ned på knä, vecklar ut den gröna stöveln, och drar på honom dem en efter en. Efter bara en liten stund hör jag taxin utanför. "Den är här nu. Skall jag fö..." Pappa håller avvärjande upp handen, och fångar upp mobilen som jag kastar till honom. "Jag kommer om några dagar. Skulle nog inte haft så bråttom hem från sjukhuset." Hasande går pappa ut till hissen och åker ned tre våningar. Jag hör dörrarna till bilen slå igen, och vågar inte gå fram till fönstret förrän motorljudet tystnat. Mina känslor svajar mellan att bekymra mig för pappa och smärtan att inte träffa mamma mer. Jag startar datorn och går in på aftonbladet där bilder på olyckan ligger som förstaträff. Vår vackra bil, totaldemolerad och obrukbar för all framtid. En gul filt ligger på backen, hoprullad, dränkt i blod     TEMA Att satsa 7 sept.   I dig satsade jag allt Min framtid, dåtid och nutid Min kropp Min själ Tillbaka fick jag nonchalans och oro Små stickande ord Sår i hjärtat Visste du ens vart du var på väg? Vart jag fanns? Hur många fingrar som finns på en barnhand? Tänkte du en enda dag längre än till den silverfärgade pluntan? Gömd i din ficka Fylld med glömska Saknar du oss, eller mig? Det som kunde blivit en familj Kan du se framtiden för dig? Utan stjärnögda bruna ögon som klamrar sig fast vid din arm Hon tjatar, skriker och gråter Försöker förstå Varför pappa ville gå     TEMA inflytande 8 sept.   Jag hade dåligt inflytande på dina barn sade du ingen riktig vilja att ge något tillbaka Var snål och likgiltig för dina känslor Exakt dem orden använde du Ståendes med handen nonchalant vilande på dörren till din nya Ferrari som enbart fanns i din ägo med hjälp av lån, och bedrägerier. Dina barn vägrade träffa dig Och du betalade aldrig deras mor några pengar  Jag däremot såg till att de bar rätt kläder, hade med sig en frukt, och borstade tänderna De få gånger de gästade oss Ilussionen av att vara ett jämlikt par slängde du i papperskorgen samma dag vi träffades Jag stannade ändå kvar Våndades Grät Lade ut min själ på backen för att få din kärlek       TEMA Fordon 3 sept.   Fylld med starkt doftande bensin Ospeciferad enligt polismyndigheterna Rispad i lacken, men älskad ändå Durbanröd Ordberikad Nerlusad med rost       TEMA Kontakta 5 sept.   ”Törs jag?” Sandra och Lillan satt utanför skolans cafeteria och diskuterade killar som vanligt. Ämnet just för stunden var Pelle som gick två klasser under dem. Lillan var hemligt kär i honom, och trånade som en kelsjuk katt efter att få en blick, eller till och med ett ord ur hans mun riktat till bara henne. Sandra som var den tuffare av tjejerna tyckte nästan att ältandet började urarta och bli löjligt. Allt man inte kan dö av härdar en resonerade hon, och pushade på sin väninna. ”Klart du gör. Vad har du egentligen att förlora? Just nu vet han nog inte ens vem du är. Om jag vore du, då…” Lillan avbryter henne hetsigt. ”Nu är du inte jag, och det skall fröken näsvis vara jäkligt glad för. Det är inte så enkelt att kontakta en så snygg kille som Pelle. Förresten så har jag sett honom kasta långa blickar efter Kerstin, hon den nya i åttan.” Sandra suckar och rycker på axlarna. Den här diskussionen har upptagit alla lediga timmar som de tillbringat tillsammans, och nu orkar hon inte argumentera längre. ”Jag ser ärligt talat inte några problem. Det är väl bara att kliva fram och presentera sig. Vad i helskotta är det som säger att killarna alltid skall vara först?” Hon andas hetsigt och suckar igen. ”Tänk om det är så enkelt att han går och funderar på samma sak? Att ni egentligen skulle kunna vara ett par vid det här laget?” Lillan tittar sorgset på Sandra ”Inte vill han ha mig…det vill ingen, men…” Hon sitter tyst och tuggar på tumnageln medan hon studerar omgivningen. ”Jag har märkt att han tittar ibland.” I samma stund kommer den omtalade gående. ”Nu har du din chans”, säger Sandra och buffar till henne. ”Skynda dig innan de andra kommer.” Lillan tittar längtansfullt efter Pelle som visslande är på väg in i cafeterian. ”Jag sticker”, säger Sandra och går iväg. ”Men…?” säger Lillan och famlar efter väninnans arm. ”Du får inte lämna mig nu.” Orden hamnar i luften, och Sandras röda kofta lyser en lång bit framåt på vägen. Hon nästan springer. Lillan reser sig på darrande ben, och går fram till dörren där någon skrivit CAFETERIA med stora, tjocka svarta bokstäver. Hon lägger mycket tveksamt handen på handtaget, och tänker trycka ned det när Pelle kommer ut genom den, och krockar med Lillan. ”Oj förlåt. Jag såg dig inte.” Hans blick möter hennes, och Lillans mage gör saltomortaler av nervositet. Tungan känns som ett pappersark fyllt av torkat färg, och hon känner att svetten rinner under armarna. Pelle ställer ned koppen med kaffe på golvet, och springer efter servetter. När han kommer tillbaka ger han dem till henne med beklaglig min. ”Förlåt som sagt, jag hade nog lite för bråttom där. Kan jag bjuda på något som plåster på såren?” Lillan får tillbaka talförmågan, och en stund senare sitter de och pratar om sina respektive liv. ”Tränar du mycket?” säger Lillan och har svårt att inte känna på de bulliga armarna som ser ut att vara mycket starka. ”Nä ingenting, jag hinner inte för farsan vill ha hjälp med jordbruket.” Han tystnar och tittar en lång stund på henne. ”Du är väl också bonnunge har jag för mig…det sade Jesper i alla fall när jag frågade.” Lillans hjärta exploderar snart av lycka. Han har sett henne, och till och med frågat om henne. Hon lägger de darrande händerna i knäet utom synhåll för Pelle och vänder ansiktet mot honom. Ögonen gnistrar, och den lilla skrattgropen vid ena kinden gör att hon ser ännu sötare ut än vanligt. Pelle blir alldeles betagen av den lilla tjejen som emellanåt fångat hans uppmärksamhet. Det röda håret som är pintjockt av korkskruvar, och den lilla uppnäsan gör att hon ser ut som ett litet skogstroll. Han minns mammans berättelser då han var liten, och sin längtan efter att ha ett eget sådant där litet troll som hon läste om. ”Du är söt.” Pelle säger orden utan att ens tänka på det. De bara kommer. ”Tack.”, säger Lillan och vågar sig på att lägga sin hand mot hans utsträckta. ”Det är du med.” ”Jag har faktiskt kollat in dig rätt länge.”, säger han och rodnar. Lillan vet inte vad hon skall svara och sitter tyst. ”Jag brukar inte vara här så ofta.” tillägger Pelle och snurrar sin kopp runt, runt. ”Inte jag heller.” Replikerar hon, känner att munnen är torr, och lyfter sitt saftglas för att dricka. ”Har du slutat för dagen? Eller?” Pelle lutar sig över bordet, och tar hennes hand. Lillan skakar på huvudet ”Skall vi hitta på något senare?” fortsätter han, och kisar med ögonen mot henne. Hon nickar, och pekar mot klockan på väggen. ”Jag måste tillbaka. Vi skall ha svenska och barnkunskap.” Lillan vill inte gå, men vet att mamma blir väldigt arg om hon skolkar. Förra året slutade frånvaron på alldeles för många timmar, och det var med stor nöd som Lillan slapp gå om ett år. ”Syns senare då.” säger hon lågt och hoppas att han skall be om telefonnumret. ”Hejdå.” Pelle reser sig upp, och samlar ihop glas och koppar för att ställa det på avställningsbordet. ”Vänta, jag följer med dig till skolan. Du måste ju få mitt nummer också.” Lillan ler och känner Pelles hand omsluta hennes när de lämnar cafeterian.       TEMA Hösttecken 1 sept   Hela sommaren har den tjocka trädörren stått på vid gavel för att välkomna gäster, men nu är den stängd, och till och med låst. Kvinnan som bor där ses inte med blida ögon av byborna, trots att de flesta inte ens minns varifrån ogillandet härstammar. Luckorna på huset är ordentligt reglade, och på skorstenen har någon placerat ett tjockt galler för att hindra fåglar och råttor att ta sig in. Ena luckan över köksfönstret är trasig, och hänger ned så att man kan se in. Rosorna som spridit väldoft är döda och begravda i komposten som ligger granne med det lilla utedasset. Det är låst med ett tjockt hänglås, och om man tittar ordentligt syns fortfarande de tjocka svarta strecken från tuschpennans okvädingsord. Gräsmattan är väl egentligen för lång, och rådjuren som letat sig in i trädgården har för länge sedan tappat rädslan för människan som bor i huset, och nyfiket studerat dem från sitt köksfönster. Fåglarna pickar på rutan och försöker skönja den vanliga konturen av kvinnan som delat med sig av morgongröten, och ibland till och med en eller två smörgåskanter. Kvittrande tjivas de om bästa platsen på fönsterbrädet, men blir snabbt varse att ingen öppnar det. Den stora lönnen bugar i starka vindar som viner över tomten, och rödbruna blad singlar ned för att bli maskmat. En och annan fjäril fladdrar ned till den vackra anlagda dammen där några senkomna blommor fortfarande delar med sig av söt nektar. På marken under hoppar grodorna omkring i en sista vals innan det är dags att krypa ned i jorden och gå in i vinterdvala.       TEMA Att slingra sig 2 sept.      "Nå..." Tystnaden härskadr bland barnen "Ingen?" Barnen tittar på varandra, och sedan ned på sina fötter. "Olle?" Den tilltalade tittar upp med blå oskyldiga ögon, och skakar på huvudet. "Therese?" Flickan med nästa korpsvarta flätor, och svajig färgglad kjol ler osäkert mot kvinnan som står framför henne, och skakar på huvudet. "Ni tror väl för bövelen inte att jag är dum? Ni får stå här tills den skyldige kliver fram. Jag struntar i om det ringer i klockan, eller om ni har lektion." Barnen skrapar med fötterna mot golvet, och lägger händerna bakom ryggen tätt ihop. Pelle sätter benen i kors och räcker upp handen. "Ursäkta...jag...jag måste gå på toaletten." Han rodnar mer och mer för varje ord, och gråten sitter i halsen. Lärarinnan skjuter fram glasögonen längst ut på näsan och tittar på Pelle över kanten på dem. "Är det bråttom?" Pelle nickar och biter sig i underläppen. "Spring iväg då", säger lärarinnan och har svårt att hålla sig för skratt när hon återvänder med blicken till sina elever. "Nå, vem var det som lade häftstiften på stolen?" Ingen svarar, men alla ser skyldiga ut. "Nu ställer jag den här frågan en enda gång till..." Hon tystnar några sekunder. "Vem lade häftstiften på stolen? Får jag inte ett svar innan jag räknat till femtio får ni allihop kvarsittning och en lapp hem till era föräldrar om det som skett." Lärarinnan sätter sig vid katedern och börjar räkna. "En, två, tre..." När hon närmar sig femtio rör Adam sig oroligt fram och tillbaka, och skolkamraterna skjuter honom fram mot fröken. "47, 48...49." "Det var jag fröken...jag ensam...eller...rättare sagt...Pelle sade att jag skulle...men..." Adam blir tyst, och tittar oroligt på lärarinnan medan en rodnad skjuter upp på de smala kinderna. Då skrattar hon...först ett bubblande skratt, som sakta går över till ett frustande, nästan gnäggande skratt. "Det är bra Adam, då vet vi var vi har varandra. Men du vet väl att även fröknar får busa med sina elever? Du skall inte vara alltför säker på att inte få igen."  Hon torkar tårarna som runnit längs kinderna. "Vänta du bara..." Lärarinnan rufsar om i pojkens hår, och slår honom lätt i rumpan med orden: "Se så, ut och lek nu allihop, så syns vi om en stund."     TEMA Behaga 30 aug.   Alla saker jag gör i livet är avsedda att behaga dig Allt jag säger likaså Ändå ser du aldrig mig i ögonen, eller tilltalar mig med mitt namn När jag snuddar vid dina ben flyttar du dig bort som om jag var täckt av smuts Om jag pratar, stänger du öronen, och pratar om något annat Allt jag önskar är att få en chans att behaga dig Bli sedd   TEMA Genombrott 29 aug.   Patrik förbannar sina darrande händer när kaffet för hundraelfte gången hamnar på duken.  Han slår hårt i bordet med knytnäven, och skriker ut sin frustration över kroppen som inte alls följer hans direktioner. Haltande går Patrik till diskbänken, hämtar trasan, och torkar upp det svartbruna kaffet. Sjukdomen som börjat samma dag han trädde in i medelåldern tär inte bara på honom.  Tea lämnade Patrik samma dag han kastade sockerskålen genom fönstret, och skrämde lilla Lovisa som gråtande sprang in i sovrummet till mamman och berättade vad pappan gjort. Med hjälp av vännerna söker han på nätet efter tecken på genombrott i forskningen, men blir lika nedslagen varje gång då ordet obotligt visas. "Hjälp mig dö!", skriker han till Tea då hon hälsar på en stund senare. "Min kropp har blivit ett fängelse. Hjälp mig älskade du!" Tea vet inte vad hon skall göra. Kärleken är försvunnen, och har ersatts av medömkan. Patrik är en spillra som klamrar sig fast vid hoppet att ett mirakel skall hända. "Jag är inte kapabel till det...förlåt vännen, men jag kan inte...hur mycket jag än vill." Hon hämtar tabletterna som är avsedda att minska smärtan, och lägger dem på hans tunga, sedan smeker hon den magra kinden. "Jag lämnar burken här..." Hon ställer ned medicinförpackningen på bordet, och ställer ett glas vatten bredvid. Tea tittar en sista gång på Patrik, och kastar en slängkyss till honom medan tårarna rinner nedför kinderna. "Ha det bra..."   TEMA Måla 28 aug.   ”Snälla, snälla mamma…kan jag inte?” Lilla Zabine 6 år ler sött mot mig medan hon visar upp en karta med ögonskuggor som hämtats i min låda. ”Snälla…?” Hon vrider bevekande på det söta ansiktet, och borrar in blicken från de turkosa ögonen i mitt hjärta. Jag tvekar några sekunder, funderar på om det blir några följder av mitt val, och säger sedan med mjuk röst: ”Okej älskling, men inte för mycket.” Min lilla dotter går in på toaletten och låser om sig. När jag lägger örat mot dörren hör jag henne fnittra och prata med sig själv. ”Sådär ja, nu är jag klar…nä…lite till här…och här…och…” Full av skratt flyttar jag mig snabbt från dörren när den plötsligt slås upp och en sminkad sötnos visar sig. ”Är jag fin nu?” Blågrön ögonskugga är målad på ögonlocken längst upp mot ögonbrynets kant, och rosa lipgloss glänser på de smala läpparna. Håret är tillbakadraget från ansiktet och uppsatt i en tofs som hon tryckt in en solros i. Min lilla gumsa är vacker som en dag, och mitt mammahjärta nästan sväller över att stolthet. Hon passar jättebra i färgerna hon valt, och tyvärr hade jag inte kameran redo för att dokumentera hennes uppenbarelse. ”Jag har bara målat lite. Ser du?” Hon pekar på läpparna och ögonlocken medan hon putar med munnen. ”Tror du Arvid tycker om mig nu? Han och jag skall gifta oss när vi blir stor. Fast Arvid säger att han inte vill, men jag skall lura honom.” Jag pussar henne i pannan, och smeker den brunbrända kinden som för tillfället har ett tunt lager rouge. Min lilla älskling…det är klart att han tycker om dig. Du är jättesöt hjärtat.” Med glada, hoppande steg springer den lilla iväg till grannpojken för att visa upp sig.         TEMA Vackla 27 aug.   Benjamin lägger handen på översta delen av ratten och svänger långsamt in på den lilla skogsvägen för att hitta ett ställe att pissa på, Vägen är illa medfaren, och bilen skumpar betänkligt. Han hör att avgasröret slår i marken fler gånger, och fruktar att det skall gå av. Runt vägen står en kort granskog som är alldeles för perfekt för att ha sått sig själv. Dem är limegrön i topparna, och Benjamin minns vad hans pappa fotografen berättade när han var liten grabb.    ”Älgarna älskar de här, och om du vill ta en bra bild hittar du alldeles säkert dem på en sådan här plats.” Pappa bar alltid en kamera på magen, och Benjamin blev inte förvånad när han fick en egen i sexårspresent. Mamma hade först vacklat, men bestämde sig efter några veckor att ide´n var bra. Som vuxen fångade han fascinerad kvinnorna mitt i dödångesten, och kunde komma mitt i en fotosession. Det som fångade hans blick varje gång var det svängande röda blänkande håret. Den röda massan nästan dansade framför ögonen på honom och bad om att få bli berört. Benjamin ruskar på huvudet när bilderna poppar upp i huvudet, och han höjer musiken på radion. Den gamla bilen är så låg att gräset som växer i mitten av vägen slår upp i den. Ljudet gör att han minns gången då mamman fick ett av sina anfall och släppte barnvagnen som rullade iväg nedför skogsbacken, och landade i ett törnbusksnår. Benjamin hade fortfarande ärren kvar, och trots att den lillla pojken var knappt tre år mindes han smärtan. Plötsligt tar vägen slut, och de korta granarna byts ut till urskog med höga tallar, och björkar blandat med ekar som bar samma omfång som bilens svarta däck. Solen som nyss strålat ned från en klarblå molnfri himmel, byttes ut mot svarta hotfulla moln, och lätta regndroppar föll ned. Benjamin är dock så pissnödig vid det här laget att han trotsar vätan, och kliver ur bilen. Rakt i en hög med små ovala älgpluppar. Han gör en grimas av vämjelse och skyndar sig att torka av foten så gott det går, sedan nästan springer Benjamin till ett av träden och gör det han behöver. Regnet öser nu ned, och han känner hur vattnet skapar små rännilar på huden. Det är ljummet och luften fylls av ljudet från vätskande droppar som träffar gröna blad, och törstande mark. Plötsligt sträcker han ut armarna och snurrar runt, runt. Det mörka halvlånga håret klibbar mot hans kantiga ansikte, och Benjamin känner för första gången på mycket länge lycka, ren och sann lycka.           TEMA Fallgrop 26 aug.   Om jag säger att livet är en slide på guldskenor så ljuger jag. Om jag säger att livet är tufft så är det att förödmjuka mitt förflutna Om jag däremot ber dig att noga ge akt på vad människor säger, och människor gör. Om jag gör det, kanske du får en hjälpande hand i livet, och slipper stiga på så många törnen som jag gjort, och om du har riktigt mycket tur så kan det till och med hända att du slipper falla i fallgroparna som läggs ut längs din livsväg. Då min kära, älskade unge är sanningen mycket närmare än osanningen, och trofastheten i ditt hjärta får stå kvar med stadigt brinnande låga.     TEMA Välstånd och något omtumlande 24 aug     ”Grattis! Du har vunnit en miljon.” Jag skrattade högt, åh så typiskt det här var för min vän Pelles humor. Jag vet inte hur många gånger jag hört de där orden och exploderat av lycka, för att i nästa minut höra ett högt asgarv och Pelles lite sträva röst. Nu hade jag fått nog…och för att visa det slängde jag helt sonika luren i örat på den övertrevliga rösten. De andra gångerna hade min vän spelat upp en inspelad kvinnoröst på sin mobil, och till och med haft fräckheten att vänta flera timmar innan han ringde och förklarade att allt var en bluff. Du förstår kanske själv vilken lycka jag uppnådde på de där timmarna, och hur många internetsidor jag plöjt igenom med snygga motorcyklar, hus och bilar. Att plötsligt från ingenstans få en miljon kronor och öka sitt välstånd ansenligt är förenat med stor risk för både hjärtattack och hjärnblödning. Precis när jag tänkte den tanken ringde det igen. Först tänkte jag strunta i att svara och leva i villfarelsen att jag var rik en liten, liten stund till, men insåg att jag bara var barnslig och lyfte luren. ”Grattis! Du har vunnit en miljon!” Det var samma röst, och samma budskap igen. Irriterat slängde jag på luren igen, och tryckte på snabbnumret till Pelle. Nu jäklar skulle han få höra att han levde. ”God morgon…” Rösten som mötte mig var nyvaken och hesare än vanligt. ”God morgon? Pelle för faan, klockan är tolv.” Jag tänkte för mig själv att han var en bra skådespelare, och funderade några sekunder på att spela med, men var alltför irriterad. ”När skall du sluta med de här barnsligheterna? Det är inte kul längre.” Pelle hostade, och jag hörde att han tände en cigarrett. ”Ursäkta, men vad pratar du om egentligen? Jag har pannknack och är sååååå trött. Det blev sent inatt, men jag träffade en skitsöt tjej…” Jag satte mig ned på soffan, och darrade på rösten när jag pratade. ”Så…du har sovit tills nu?” Pelle hostade igen, och jag hörde att han spottade i sin lilla spottkopp han förvarar vid sängen. ”Jepp!” Jag drog efter andan och lade mig ned i soffan med fötterna på kuddarna. ”Faan, jag tror att jag svimmar. Pelle…jag…” Tungan kändes för stor för munnen, och jag lade på luren utan någon förklaring till honom. När telefonen ringde igen, och jag såg att det var okänt nummer slet jag upp luren med andan i halsen. ”Grattis! Du har vunnit en miljon!” Innan jag hunnit säga något lägger hon snabbt till. ”Hej…du…lägg inte på! ” Jag andades djupt några gånger och viskade sedan fram, ”En miljon? En miljon kronor?” Kvinnan i luren skrattade. ”Ja en miljon. Var sätter jag in dem?” Stammande gav jag henne mitt banknummer, och tanken att det var någon som ville ha mitt konto för att stjäla mina pengar flög genom hjärnan. ”När ser jag dem?” Kvinnan bläddrade i några papper, sedan sade hon med mjuk röst. ”Om tre bankdagar. Det borde bli på onsdag.” När jag lagt på luren var hela mitt inre i uppror, och jag sitter en lång stund utan att göra någonting alls, för att i nästa sekund hoppa upp och ned i soffan och skrika av glädje.   TEMA Reklamera 23 aug.     ”Ursäkta…” Anna viftar frenetiskt med handen till en man iklädd röd t-shirt och svarta tajta byxor. ”Hallå?” Hon ställer sig på tå för att se bättre, och registrerar ett mörkt guppande huvud ovanför hyllorna som avlägsnar sig. En kvinna iklädd helgrått vänder sig irriterat mot Anna och ser sur ut. ”Du får vänta på din tur.” Hon vänder sig i köns riktning igen och sätter ut armbågarna för att få bättre plats. ”Förresten tycker jag att du verkar för ung för sådant här.” fräser hon och tittar några sekunder på Anna innan hon placerar sig tätt bakom framförvarande kvinna. Den t-shirtklädda killen kommer tillbaka och drar om och om igen med handen genom håret medan en tunn rännil av svett banar sig väg från pannan och ned över näsan och munnen. ”Vem står på tur?” Han scannar över kön och möter Annas blick. ”Du har stått här länge. Kom så skall jag visa hur du gör.” Han sträcker ut handen mot Anna, och greppar fingrarnas yttersta spets, ”Det är fullt kaos här idag. Tanterna är som galna så fort vi har sådana här erbjudanden.” Killen studerar Anna så intensivt att hon rodnar, och han placerar ett finger under hakan på henne. ”Är inte du lite väl ung för att göra sådant här?” Killen lägger handen över hennes höft och glider sakta över den. ”Här finns ju inte en gnutta fett.” Inom sig börjar hon ångra den långa resan till storstaden, och nycket att klippa sig, byta klädstil och det här. Alla saker hon gjort för att göra om sig skapade bara ångest och ännu mer längtan efter pojkvännen som dumpat henne samma morgon. Anna utbrister plötsligt, ”Kan man reklamera dålig kärlek?” Hon slår händerna för ansiktet och snyftar. ”Min pojkvän gjorde slut i morse, och jag…” Kalle som killen i röda t-shirten heter, lägger armarna runt den unga kvinnan som är mycket söt, och undrar hur han skall luska ut hennes telefonnummer. ”Såja…det löser sig…” Han smeker Anna över kinden, och tittar ut mot affären där tanterna nästan trampar ned varandra i ivern att komma in. ”Jag kanske kan ta en kort fikapaus, så kan vi prata.” Kalle vinkar till sig en äldre kvinna som står vid en hylla och plockar upp varor.  ”Jag går på fika en stund. Kollar du läget därinne?” Under tiden han tittar bort smiter Anna ut genom den halvöppna dörren, och banar sig väg genom folkhopen. Hon vill hem…till mammas trygga famn, och sängen som är fylld av gulliga gosedjur.       TEMA Hiss 22 aug.   Jag visste aldrig vilket humör han skulle vara på. En del dagar gömde jag mig i garderoben tills han gått. Mamma såg aldrig de där sidorna, och hyssjade mig då jag tog upp vad jag varit med om. Jag fick inte synas, och helst inte heller höras. En dag stod jag i hissen när farbror Evald kom instånkande. Det runda ansiktet blossade, och han hade som valigt glömt att dra upp dragkedjan på byxorna. Inte en enda blick gav han mig. Ett tryck på knappen, blicken rakt in i väggen, och det sedvanliga dubbelplinget på vår dörrklocka. Några minuter senare var dem igång. Stönandet från mamma och ett underligt väsande från honom. Sängens brädor knakade oroväckande, och mitt hjärta nästan brast av ångest att pappa skulle komma hem. Naturligtvis höll det inte länge. En dag när farbror Evald joxade med mamma i badrummet medan de duschade, var jag så inne i lyssnandet efter deras rörelser att jag totalt missade att kolla ytterdörren. Ljudet av pappas förgrymmade röst, och spegeln som sprack i samma sekund förföljde mig tills för några år sedan. Ärret under ögat hade läkt, men mitt inre var som ett öppet sår. Psykologen jag besökte öppnade alla ventiler och jag grät i nästan ett dygn. Dagen efter gick jag till mammas grav som var tom och täckt av ogräs. Jag hade äntligen förlåtit henne, och förstod delvis varför hon gjort som hon gjort.           TEMA Rekord 21 aug.     ”Nä, jag behöver inga speciella skor. De här duger jättebra.” Klas trär på sig ett par röd/vita mycket slitna Adidasskor och skjuter samtidigt ned sin mobil i plastfickan han hängt runt halsen. ”Största bekymret blir hur jag landar, inte när jag gör det. Klas tittar en lång stund på flickvännen, och ser att hennes ögon är tårfyllda.     Patricia försöker oupphörligen att svälja gråten och le med tillkämpat lugn, men känner att händerna skakar av frustrationen att inte kunna stoppa det här idiotiska tilltaget. ”Men varför Klas? Jag förstår inte varför du gör det här? Du kan faktiskt dö.”    Han gör allt för att inte nedvärdera hennes känslor, och hur skall han kunna förklara något, som han inte ens kan förstå själv? Hoppen hade blivit allt högre, och den gången allt höll på att gå på tok blev han arresterad för att ha riskerat andras liv. Att utsätta sig för dylika saker fick adrenalinet att rinna runt i expressfart.    Patricia ville slita sönder den tunna skärmen, och kasta bort läderselen som var det enda som skilde Klas från att dö när han svävade högt där uppe. ”Jag då? Betyder jag ingenting längre?” Hon tar ett hårt grepp om hans axel och drar honom mot sig. ”Jag älskar dig, fattar du inte det? Om det skulle hända dig…jag…jag skulle dö.”    ”Så då följer du inte med? Jag hade hoppats att ha dig där. Ett rekord i något dylikt är fint att ha i cv:t som stuntman. Det är inte farligare än att åka på en livligt trafikerad motorväg.”    Patricia skakar på huvudet.    ”Jag måste göra det här oavsett vad du tänker och gör.”    Hon vänder ryggen mot honom och går mot dörren, öppnar den och hämtar en stor ryggsäck med saker. ”Då ger du mig inget val. Jag följer med.”    Klas står stum några sekunder innan han inser betydelsen av orden och känner kalla kårar av fasa över vad som kan hända henne. ”Jag förstår att du är ledsen, men går du inte till överdrift nu? Det är livsfarligt att kasta sig ut från det där stället, och jag kan inte övervaka dig samtidigt. Nä gumman, det här är inget för en nybörjare.”    Patricia fortsätter packa upp med darrande händer. ”Jag har gått en nybörjarkurs…” hon väntar på hans reaktion, men inget händer.    När Klas vänder sig mot henne är han mycket allvarlig. ”Jag förstår vad du vill med det här, men det är ingen ide´…jag hoppar oavsett, och vill du hoppa med och kanske dö på kuppen är det upp till dig.”    Han suckar djupt och tar upp en pokal som står på skrivbordet. ”Det är lika bra vi gör slut Patricia, och jag tycker det är lågt av dig att vända beslutet mot mig på det här viset. Ha ett bra liv, jag hämtar mina grejor när tävlingen är över.” Hon sätter sig på golvet och lutar huvudet i händerna, och kroppen skakar av gråt.     Klas vill trösta, men beslutar sig för att gå. ”Jag ville inte att det skulle bli så här…”       TEMA Ett välkommet förslag 20 aug.   Skrik Bråk Hårda ord från rosenmunnar Saknar Längtar Efter tystnad Telefonen ringer Ettrigt Högt Idogt Svarar Lyssnar Hummar Tänker Diskuterar Låter tanken växa Känner Längtan Hopp Om frid         TEMA Välj fem favoritord och skriv en berättelse av två 19 aug   Mina ord: milsvid, mus, minutiös, meta, mara och jag fick med allihop. Jag befann mig högt upp på ett berg, och utsikten var milsvid med höga toppar, dalar och små sjöar i en härlig röra.  Muren jag satt på gränsade till en stor gammal ruin där fladdermöss hördes pipa med jämna mellanrum, och jag tidigare sett en liten mus sitta och tvätta sig. Inom mig såg jag ett visuellt metspö där jag agnade med min mara till hustru som förpestat mitt liv i mer än ett decennium. Katja var liten och smal, på gränsen till spinkig, och gav inte alls bilden av att vara det monster hon egentligen var. Varför jag stannade? Inte en aning…vi män är inte så starka som ni kvinnor inbillar er. Vana, rädsla ja Gud vet vad, något höll mig fast, och sög sakta men säkert ur min själ. Tills nu… Jag hade gått igenom händelsen med minutiös noggrannhet och hoppades att polisen skulle tro på min historia om att Katja ramlat ned när hon skulle titta på örnen som kom seglande nere i dalen, och att jag som vanligt stått en lång bit därifrån, höjdrädd som jag var. Det hade tagit år att plantera en bild av mig som den undergivne, något nördiga karlen som aldrig satte sin fot ute på balkongen av rädsla för att ramla ned, och många av mina vänner hade tagit avstånd från mig och min fru efter att hon rasande skällt ut dem för någon småsak. Sittande på yttersta kanten av berget skrek jag så högt att lungorna nästan sprängdes. Ord som längtat ut. ”JAG ÄR FRI!”         TEMA Skogen 18 aug   Polisman 1: ”Berätta med egna ord hur du upplevde situationen.” Ingela: ”Jag gick ut bakvägen genom huset av rädsla för att stöta på den. För mig tedde sig skogen okänd, mörk och alltför ogenomtränglig för att vara trevlig. Håret reste sig när jag tittade ut genom sovrumsfönstret på andra våningen, och helst ville jag dra ned en stor rullgardin och aldrig mer dra upp den. Min mans förslag att bo med skogsutsikt lockade mig inte ens från början. Jag är ett typiskt stadsbarn som vill ha grå betong under fötterna. Samma dag vi flyttade in märkte jag att grenarna från träden sökte sig in i huset, och fåglarna som på den tiden levde där kom ofta in av misstag. Eller? Var det en komplott? Tänkte de ta över vårt hus, och göra det till sitt? Det lilla röda huset med vita knutar levde sitt eget liv, och ofta väcktes jag på nätterna av knarrande golv och gnisslande dörrar som stod och rörde sig. Fåglarna stoppade jag första veckan genom att ge dem massor av råttgift inblandat i fröna som jag lade i en stor bunke stående på träaltanen. Min man undrar fortfarande varför det plötsligt blev så tyst. På fotot min man visade då vi köpte huset syntes det inte att skogen var så erbarmligt tjock och vid. Som en jättematrona bredde den ut sig över det lilla samhället som delvis är uppbyggt på höga stolpar. Varför det är så blev jag varse i april då den lilla ån som flöt förbi vårt hus i snabb takt förvandlades till en forsande flod som vräkte i sig allt den kom åt. Alla mina drömmar om att sitta och fiska från en brygga ljumma sommarkvällar blev just inget annat än drömmar. Gigantiska myggor, och surrande bromsar gör så att folket för det mesta håller sig inne i husen, och inte kommer ut förrän vita flingor singlar från skyn, och begraver eländet. Min man som jobbar i stan, och av den anledningen skaffade sig en övernattningslägenhet, var sällan hemma, och satt mest framför datorn när han var ledig. En stor mur av tristess har byggdes upp mellan oss. Men jag hittade svaret på allting. Jag tänkte att om jag eldade upp huset skulle skogen brinna den med, och försäkringsbolaget skulle bygga upp ett nytt fint hus.” (I ett annat rum pågår en intervju med hennes man Johan) Polisman 2: ”Berätta med egna ord vad som hände.” Johan: ”Ingela och jag hade länge diskuterat att lämna den larmande storstaden, och när jag hittade vårt lilla söta hus kunde jag inte låta bli att ta det.  Mäklaren sade att det inte fanns någon betänketid, och jag mms:ade ett foto till min söta fru som glatt gav sitt medgivande. Åh vad jag älskade att bo där. Skogen började precis vid tomtgränsen, och var härligt ogenomtränglig  och fylld av sjungande fåglar.  I alla fall i början…jag vet faktiskt inte vad som hände. En dag var det tyst när jag kom ut på verandan, och jag hittade döda kroppar överallt. Efter den dagen trivdes jag inte längre där, och begravde mig i jobbet, ja till och med införskaffade en lägenhet för att slippa åka hem. Ingela blev allt surare, och gav inte någon egentlig förklaring på varför. Ibland vaknade jag på nätterna av att hon grät, men ville inte störa och låtsades sova. En dag fick jag nog och beslöt mig för att så att säga ta tjuren vid hornen. Utan att ringa åkte jag den tio mil långa vägen hem för att överraska Ingela och kanske ha en tät a tät. När jag kom inkörande på vår lilla skogsväg möttes jag av svart bolmande rök, och eldtungor som kröp uppför stammarna på träden. Darrande ringde jag både ambulans, polis och brandkår, och slängde mig ur bilen. Ingela stod mitt i alltihop, naken och med händerna uppsträckta mot himlen. Svart i ansiktet av sot, brett leende med gnistrande ögon. ”Jag vann! Jag vann!” skrek min kära maka.” Johan lägger händerna över ansiktet. ”Det var först då jag förstod varför Ingela varit så konstig. Hon hade tydligen drabbats av en djup depression som förvärrats av att dumma jag höll mig borta.” Han möter polismannens blick. Vad händer nu? Arresteras hon, eller?” Polismannen lägger deltagande handen på Johans axel. ”Vi tar in henne på psyket. Hur gör du med tomten? Säljer? Eller?” Johan spottar på backen. ”Aldrig, jag bygger upp något nytt.” Viskandet i de återstående spillrorna susar genom den del av skogen som klarade sig. ”Vi måste göra något…Vi måste hindra honom…”         TEMA Underhålla och Förhöra 17 aug.   ”Sååå” förhörsledaren drar på ordet, och gnider sig med pekfingret på hakan. ”Du är en sådan där ståuppare?”    Patrik pekar på sig själv och skiner upp. ”Mm det är jag. Det är skitkul…fatta när kärringarna får höra alla sexskämt. De går faan i mig upp i brygga av skratt.” Han tystnar och tittar ut genom fönstret på kontoret. ”Ja, utom den där haggan då, som kastade sin mobil på mig.” Patrik håller handen över ögat. ”Tänk om jag blir blind? Doktorns sade…” Förhörsledaren suckar och lägger handen på hans axel. ”Vore det inte lättare för dig om du slutade med de här plumpa sexskämten. En kvinna med PMS är inte att leka med, och du kan ju bara gissa hur många sådana det fanns i lokalen inatt.” Polisassisten som stått tyst en lång stund bubblar över av skratt, och viker sig dubbel. ”Skulle jag säga något dylikt till frugan skulle jag få en dagsedel. Faan vet om hon inte skulle lämna mig till och med.” Mannen rätar på sig, och försöker ordna till anletsdragen. ”Det är tredje gången på en månad som du är här nu. Ger du aldrig upp? Tanterna blir förgrymmade, men kan ändå inte låta bli att komma till dina shower.”    Han skakar på huvudet och ler. ”Kärringar är bra dumma ibland. Det är väl bara att ge sjutton i att komma.”    Förhörsledaren skrattar, ”För mig får du gärna fortsätta, men eftersom du blivit anmäld så många gånger, och dessutom råkat ut för flera incidenter föreslår jag att du ändrar i manus.”    Patrik slår ut med händerna. ”Jag skall fundera på saken, men som ståuppare förväntas jag provocera, det är liksom en del av showen. När Patrik går förbi kvinnan som kastat telefonen reser hon sig upp häftigt med ögonen lågande av hat. ”Jävla karljäkel, jag hoppas att du blir överkörd av en bil då du passerar gatan, eller nedslagen på någon mörk gata. Du förtjänar inte att leva!” Det sista skriker hon samtidigt som han öppnar ytterdörren för att gå ut från stationen.         TEMA Fullmåne-13 aug   Rasslandet på den gamla vinden började i samma ögonblick som fullmånen visade sin bleka nuna, och pågick tills solen övertagit dess roll. Små svarta bestar med skarpa hörntänder och fladdrande vingar flög runt, runt inne i rummet, och letade sig ut genom isärbräckta brädor, och murkna fönsterbågar. Jakten inleddes med några lätta byten som skräckslagna fångades med hjälp av radarn som ofelbart ledde fladdermössen rätt. De slet och drog i inälvorna, och blodet rann över hästskoformade näsor. Som på en given signal lättade djuren från marken, och flög i samlad kolonn mot människornas boningar. Det enda som hördes var små pip då och då. Väl i byn flög de in i par genom öppna fönster och sprickor i fasader, satte tänderna i vitblek hud, och sög i sig av det röda, söta blodet. Några timmar senare nästan slogs de om att få komma till ro på den svarta vinden, fortfarande med blod på sin nos.        TEMA Gemenskap-12 aug    En enda önskan hade jag…att få höra till…ingå i någons vokabulär, och kanske till och med bli omfamnad av en annan människa. Varje dag gick jag den en kilometer långa grusvägen till kiosken där traktens barn samlades för att äta godis och tjuvröka, men blev ständigt bortstött av tvillingarna Nilsson som mer eller mindre bestämde över de andra. Mitt hjärta kändes som en stor svart sten, och likt en Sveciaost var det fullt av hål som bara väntade på att fyllas igen av någon vänlig själ. Många år hade jag gömt mig bakom gardinen då klasskamraterna lekte i backen bredvid vår tomt, och åsett hur de skrattande åkt snowracer i full fart över gupp de mängtat ihop. Skidorna pappa köpt stod fortfarande oanvända inne i garaget som han och farfar byggt innan pappa beslöt sig för att lämna oss. Från den dagen han försvann låg mamma mestadels inne i gästrummet och grät. Hon vägrade att beträda deras sovrum, och tandkrämen som han spillt i handfatet var vid det här laget fylld av illaluktande mögel. Kläderna han lämnat låg utspridda i små, små sönderklippta trasor. Mina händer längtade efter en annans hud, och min söndertrasade själ sökte gemenskap mörka nätter i svarta skjul. Pengarna jag betalade för det stal jag i pappas glasburk som han gömt ovanför kylskåpet, bakom ett flingpaket. Efteråt var jag ännu tommare än innan, och saknaden efter äkta kärlek skar bitar ur mitt liv. En enda önskan hade jag…att få höra till ett gäng av glada ungdomar som skulle tillföra mig ord för att tillfredsställa mitt ego och ge mig frid.       TEMA Undantag-11 aug   Dagens skrivpuff hämtar jag från min pågående bok: Scenariot är detta, Charlie har fått i uppdrag av sitt förlag att spökskriva åt en seriemördare som nyss blivit dömd, och i scenen sitter hon hos mördarens psykolog strax innan hon skall träffa Benjamin första gången. Psykologen är en kort, knubbig man med endast en gnutta hår kvar på huvudet. De runda kinderna är blossiga och han verkar nervös. Rummet är sterilt vitt och gardinerna vita. På väggen hänger en gigantisk målning i form av en geometrisk färgglad figur.    Charlie räcker fram handen och niger lätt.  ”Hej! Jag heter Charlie Olsen. Du ville träffa mig?"    Psykologen kliar sig i huvudet som om han funderar, sedan lyser han upp. ”Det stämmer. Det var du som ville intervjua Benjamin Larsson för att skriva en bok? Men jag trodde att du var…”    Charlie skrattar. ”En kille, jo jag vet att det är ett killnamn, men pappa envisades med att kalla mig det, så alla glömde till slut mitt riktiga namn. Pappa ville ha en kille och vägrade konsekvent att ens byta blöja på mig. Jag var en kille punkt slut.  Innan mamma började dricka sådär så att hon blev knäpp berättade hon att jag var namnad efter pappas farmor.” Hon slår ut med händerna mot honom. ”Jag hoppas att det inte blir något strul nu. Du kan väl göra ett undantag?"    Torbjörn Karlsson ser bekymrad ut. ”Ärligt talat så vet jag inte om det här är en bra ide. Benjamin bad uttryckligen om en kille. Han gillar inte kvinnor…”    Charlie lägger ihop händerna som i bön, och sätter dem tätt intill sitt ansikte, ”Snälla, snälla du…jag behöver det här jobbet.  Vi kan väl fråga honom?” Hon är nästan beredd att ställa sig på knä för att få jobbet, men stoppas av psykologen som skrattande rycker på axlarna.    ”Jag tvivlar mycket på att han överhuvudtaget berättar något. Benjamin har haft en mycket traumatisk barndom.”    Psykologen går runt, runt i rummet och drar med jämna mellanrum över hakan så att stubben raspar. Plötsligt vänder han sig mot Charlie och tar ett hårt grepp över hennes smala axlar. ”Akta ditt hjärta flicka lilla. Det är lätt att duperas av Benjamins pojkaktiga charm. Han är både slug och vältalig när han sätter den sidan till.”     Charlie ler och skakar på huvudet så att de gladfärgade länkarna flyger. ”Det är ingen fara. Sådant biter inte på mig.”    Torbjörn Karlsson släpper Charlie och hytter med fingret åt henne. Han sätter sig vid skrivbordet. ”Du får inte på några villkor låta bli att komma till ett möte ni bokat utan att ha informerat Benjamin om det. Han är extremt lättkränkt och har stort behov av kontroll. Händer det kan han misstro dig och vägra att träffa dig några fler gånger, och glöm aldrignågonsin att Benjamin är en iskall mördare.”    Charlie sätter sig i stolen mittemot, lutar sig intresserat framåt, och skakar av obehaget som rinner över henne några sekunder. ”Är…är…är han farlig?”   Psykologen bläddrar i några papper och räcker fram dem till henne. ”Utanför murarna är Benjamin som ett stycke dynamit med alltför kort stubin, men inte här inne. Här får du lite olika nummer som du kan nå mig och de andra på. ”    Charlie får ett osäkert uttryck i ansiktet. ”Det…det…det kanske är dumt att jag intervjuar honom?”    Torbjörn Karlsson lutar sig framåt över skrivbordet och lägger sin hand på Charlies.  ”Nej tvärtom. Han behöver få en bekräftelse på att han existerar för andra människor, en kvittens på att han finns. Benjamin har flytt in i vålds- och sexfantasier i hela sitt liv istället för att ta kontakt med verkliga människor. Han är en mycket blyg och timid person. Ja då är vi väl klara. Vänta lite så ringer jag hit en vakt som kan föra dig in till besöksrummet. Förlåt mig, kriminalvårdare heter det numera.” Han slår med pekfingret på pannan. ”Det är inte lätt att lära gamla hundar att sitta.”    Charlie räcker fram handen till Torbjörn när handtaget på dörren går ned och en kriminalvårdare kommer in. ”Är det okej om jag intervjuar dig efteråt? När jag skrivit boken klart? Det kan vara intressant för läsarna att höra din åsikt.”    Psykologen nickar djupt nedtryckt i en tjock lunta med papper. Han vänder upp huvudet.  ”Just ja, jag höll på att glömma en sak. Du får bara besöka honom trettio minuter i veckan eftersom han fortfarande har restriktioner, och kräver bevakade besök. Jag skall prata med fängelseledningen om det där…vi kanske kan göra ett undantag, men just nu är det så. Tisdagar är det som gäller.” Psykologen tittar på Charlie och ler ”Undrar du något så finns jag här.”    Hon ler tillbaka och går ut genom dörren.         TEMA Låna-10 aug   Steg för steg tar jag mig upp mot bergets kam där ett örnpar placerat sitt grenfyllda rede i ett gammalt träd. Om jag är väldigt försiktig kanske jag skulle hinna upp och ta en av de där skrikande, brunfjädrade ungarna, och föra den ned till en av de större avsatserna där det är enklare att mota bort föräldrarna. Företaget som beställt ungen var mycket frikostig, och hade lovat mig en rejäl belöning om de fick minst en, helst två ungar. (Bilden är på Bruno Liljefors örnungar) Himlen ovanför mig är tom sånär på någon enstaka fiskmås som flyger runt i vida cirklar. Mina byxor är en aning för tajta, och precis på gränsen att spricka när jag tar ett steg till. De specialanpassade skorna för klättring som jag lånat, får ordentligt fäste i små klippskrevor som jag passerar.  En båt åker förbi en bit ut i fjärden, och jag hör ljudet från Arlandaexpressen innan jag ser den komma framrusande över krönet, långt, långt borta.  Jag känner mig underligt utsatt, och svetten lackar.  Min kompis som är ornitolog har sagt upp bekantskapen efter att jag talade om mitt syfte med resan, och det är lite synd, för han är både kunnig och extremt intresserad av havsörnar.    "Du är galen, och jag vill inte längre vara din vän om du gör något dylikt. Den här underbara fågeln är magiskt vacker. Du kan väl inte undgå att se hur enorm den är. Det du tänker göra är straffbart, och om jag vore du skulle jag skämmas"     Min väns ansiktsuttryck var sorgset och förändrades till ilsket under tiden han pratade. Med händerna visade min vän den praktfulla fågelns vingbredd. En sten rasslar iväg under min fot, och fortsätter hela vägen till den lilla sandstranden som ligger max 10m från foten av det smala, höga berget. Jag ankrar fast mig ordentligt och lutar mig ut för att undersöka var den tog vägen, men ser bara den mattsvarta ytan som jag befinner mig på. Vingslagen från den enorma fågeln hörs inte, och när örnen kommer farande med klorna före flashar bilder jag sett på olika byten de tagit genom huvudet. En liten harpalt kryper in mellan stenarna som ligger på var sida om trädet där ungarna håller hus. Jag hinner se ett litet huvud med en krokig näbb innan allting förvandlas till luft och smärta.         TEMA Håna-9 aug.   "Ha" Petra Malkovic röst är ironisk, och ögonen är hopknipna till smala springor. "Jag bara väntar på den dagen då jag blir avslöjad. När allt hånande av min patetiska figur gör att jag brister i gråt på scenen." Hon tar av sig de färggranna kläderna, och torkar snörvlande bort snoret med en pappersnäsduk. "Den här dumma förklädnaden som lurar folk att skratta är så förljugen och falsk att jag ibland skäms för att visa mig. Vem vill bli utskrattad kväll efter kväll?"    Petra kliver ur byxorna som är fyllda av målarfärg. "Tror ni för ett enda ögonblick att jag älskar att få färg kastad på mig? Att jag tycker det är roligt att snubbla och slå skenbenen på metallstången cirkusdirektören sätter ut med jämna mellanrum?" Jag backar mot dörren lite smårädd för ilskan jag ser i hennes ansikte. Den milda och ständigt skrattande clownen är mycket lättare att hantera än det här växande monstret. "Tror du?..." fortsätter hon, och knyter upp de svarta alldeles för stora lackskorna. "Tror du att jag trivs med att bli hånad? Det här är ett yrke som innebär smärta, mycket mer sådan än ni fattar. Du är en av de där sensationslystna journalisterna som ständigt snurrar runt i media på jakt efter det perfekta scooopet. Varsågod, här är det. Clownen som hatar att vara rolig! Sug på den du!" Petra Malkovic kastar skon mot mig och fotografen som knäpper kortet i exakt samma ögonblick. Dagen efter finns bilden på förstasidan på expressen. Petra Malkovic i exklusiv intervju "Jag hatar att roa"  Behöver jag säga att hon blev nedringd av bittra människor som kände sig lurade, och att föräldrar krävde tillbaka pengarna för att hon drivit med deras barn? Artikeln gav gensvar i hela Europa, och cirkusarna lade ned projekt clown, rädda att råka ut för samma sak.     TEMA Öppenhet-8 aug.   Min familj är inte som andra… Hos oss finns ingen pappa, istället har jag två mammor, och får då naturligtvis två mormödrar.    Pappas namn nämns aldrig härhemma, och mamma1 har sagt att vi pratar om det när jag blir större. Mamma 2 är den som bestämmer i familjen, och ibland blir jag rädd för henne. Hon predikar att vi skall leva i öppenhet för de andra i kvarteret, men jag både hör och ser hur människor ryggar då vi kommer gående, och möter sällan deras blickar. Naturligtvis frågar de andra barnen mig hur vi lever, och jag försöker förklara att vi inte gör något som är annorlunda mot andra familjer. Båda mammorna tvättar, jobbar, och tittar på teve, och vi bråkar ibland som alla andra.    Men, den informationen släcker inte de andras illvilja och vilda försök att se mig som andra klassens människa. Istället pekar de på mig med pinnar och sliter i mina kläder för att klä av mig naken. Stående inför mina kamrater försöker jag hitta det mamma 1 kallar kärlek för min medmänniska, men hatet sipprar ut genom varje por, och svärtan i hjärtat blir allt större. En dag ställer jag Mamma 2 till svars, och på ett omständigt språk och i kluriga vinklingar får hon mig att förstå att jag inte alls tillhör en vanlig familj.    ”Vi använde bara sperma från en man. Du var inget då vi fick dig, bara ett litet frö bland miljoner.” Orden snurrar runt i mitt huvud hela den dagen, och jag gör allt för att förstå, men misslyckas trots mina intentioner, och skriker okvädingsord till Mamma 2 när jag kommer hem från skolan. Jag kallar henne en massa dumma saker, och rusar sedan ut från vårt hus i syfte att aldrig mer sätta min fot där. Grannar som hört vårt bråk kommer skyndande och drar in mig i sin famn. Plötsligt är jag en av dem, de på andra sidan, och hyllas för mitt beslut att gå.    Nu är jag mitt i centrum för pratet utanför min familjs väggar, och inser snabbt hur blåögda mina mammor är. Nästa dag har jag fått ett boende hos tant Märta och farbror Pär, två genuina lite äldre människor som står stadigt på jorden, helt säkra på att mina föräldrar är på väg till helvetet. Det håller en vecka, sedan tar längtan efter Mamma 1 och Mamma 2 över, och med svansen mellan benen knackar jag på hemma, och hoppas på att nå en försoning. Lycklig får jag stifta bekantskap med mina älskade mammors bröst, och tårarna rinner på oss allihop. Vi gör ett gemensamt beslut att flytta, och att på det nya stället hålla vår udda relation hemlig.       TEMA Osäkerhet-7 aug.   Balanserar på yttersta änden av din humörskurva Väntar på att du skall samla dig Och älska mig igen       TEMA Turbulent-6 aug.   Snurriga visor om fulla sjömän som snubblar hem genom trånga gränder fyller min dunkande skalle. Kvittriga fåglar slåss i buskarna utanför mitt fönster, och sprätter ned kärnor från körsbär de stulit från vår vackra trädgård. Det är en gnutta turbulent att kliva ut från trygga hemmet för att sedan slå sig ned i en hammock med bara tre ben, men vilda makaroner så härligt livet kan vara ibland trots elaka myggor, och bromsar som äter upp mitt kött. Snedsågade brädor ligger i en stor hög på gräsmattan och väntar ivrigt på att bli omhändertagna, kanske förvandlade till en koja till barnen. Fotbollen ligger stilla för en gång skull, solar och försöker blåsa upp sig till det den en gång var. Fladdriga flikar vittnar om spetsiga tänders framfart, och hårda sparkar på dess hud. Solen går i moln, och lämnar kvar vilddunkla vrår.         TEMA Attribut-5 aug. ”Hade kvinnan några speciella attribut?” Polismannen gör allt han kan för att behålla sin professionella framtoning, men det är svårt att hålla blicken fokuserad på ansiktet när han intervjuar det nakna paret som i sin tur är lika lediga i sitt sätt som om de skulle haft kläder. Kvinnan kan inte låta bli att retas med den unga konstapeln, och sätter sig på soffkanten med benen lite isär. Hon ser att han blir blossande röd, och reser sig för att gå fram till sin man. ”Jag såg att hon hade ett mörkbrunt födelsemärke på ena kinden.” Kvinnan vänder sig till sin man. ”Hon verkade lite förvirrad, och när hon såg att jag och Åke var nakna började hon skrika om Guds försoning och annat.” Ytterligare en polis kommer fram till dem, och har med sig en filt i handen som han slänger till kvinnan. ”Ta på dig den här så du inte fryser.” Han tittar leende på kollegan, och ger honom ett menande ögonkast. ”Kommer du fram till någonting?” Den unga polismannen skakar på huvudet. ”Nej, jag tror inte vi kommer längre nu. Hur går det med rundfrågningen i kvarteret?” ”Vi har pratat med samtliga, men ingen har sett något.” Han vänder sig till den nakne mannen. ”Tack för att ni försökt hjälpa till, men det är nog som min kollega säger. Hon kanske hör av sig själv till polisen. Försvunna människor brukar oftast hittas inom några dygn” När polismännen stängt dörren tittar mannen på kvinnan och skrattar högt. ”Lilla gumman, måste du alltid jävlas med folk. Han höll ju på att skämmas ihjäl stackaren. Band du henne ordentligt? Kvinnan nickar. TEMA Ansvar-4 aug   Minnet är bleknat numera, och jag kommer bara ihåg hennes ansikte lite diffust. Några detaljer har dock fastnat,.Den breda munnen med de onaturligt vita tänderna förföljer mig i drömmen varje natt och blir då förvandlad till skrattande katten i Alice i Underlandet. Hennes röst den där dagen hon försvann var inte mjuk som förr utan hård och kall som när stål slås mot stål, och jag har ett mycket svagt minne av att jag grät som ett litet barn trots att jag fyllt tio. Men bäst av allt kommer jag ihåg orden som likt eldskrift präntat in sig i min hjärna, och hennes ögon, svarta som natten.     ”Jag tänker inte ta något ansvar för Pernilla mer, istället blir det ditt ok.” Pappa grät och skrek så högt att grannen öppnade sin dörr och frågade om allt var okej. Pappa höll mig så hårt att jag såg blåmärken efter hans fingrar på armarna efteråt, då när allt var lugnt igen…så lugnt att man kunde höra hur grannen ett kvarter bort pratade med sin fru. Min älskade pappa satte på sig sandalerna och tittade sorgset på mig.     ”Jag kommer snart, skall bara göra en grej…” Några timmar senare hittade polisen mig liggande på golvet med mammas morgonrock i famnen. De hade funnit pappas bil i ravinen några kilometer bort, och sökte mamma. En av dem väckte mig, och frågade mjukt var hon var, och jag förklarade så gott jag kunde vad som hänt. Poliserna nickade menande mot varandra, virade in mig i en filt, och bar mig till sin bil. Tjugo år senare sitter jag vid min mammas och pappas grav och gråter salta tårar.         TEMA Byta kanal-3 aug   Vera och Alfons sitter i soffan och tittar på teve. Som vanligt är det gnabb om kontrollen, och det slutar med att mamma går mellan. ”Varför kan inte ni vara sams om en så enkel sak som det här? Ni får turas om helt enkelt.” Alfons grimaserar och puffar till sin syster som är hela tre minuter äldre än honom. ”Vera tittar ju bara på sådana där fåniga prinsessfilmer. Jag vill inte se sådant fjoll.” Han nyper Vera i rumpan varvid hon häver upp ett tjut av smärta och förtrytelse. ”AJ! Mamma såg du vad han gjorde? Säg till honom att sluta.” Hon vänder upp fötterna på soffan, och kickar till brodern i magen, som viker sig dubbel av smärta och skriker. ”AJ! Mamma? Stoppa henne!” Nu har mamma Elina fått nog, och plockar upp kontrollen från bordet, sätter sig i soffan mellan barnen, och byter helt sonika kanal. Båda barnen tittar tysta på henne bragta ur fattning av det ofattbara. ”Sådär får man väl inte göra? Bara ändra hur som helst? Vi ville ju se på det där.” Mamman sitter kvar, och låtsas vara helt inne i programmet. ”Mamma?” Alfons puttar försiktigt på henne, och möter systerns blick. ”Mamma? Snälla?” Elina sneglar på honom, och börjar skratta. ”Okej, nu gör vi så här: Vera tittar en kvart på sitt favoritprogram, sedan avlöser Alfons henne, och får en kvart, men varför tittar ingen på teven i ert rum?” Vera och Alfons tittar på varandra. ”Det är inget roligt att sitta själv och titta på teve.” Elina reser sig upp. ”Jag fattar ingenting…men nu gör ni som jag sade. Först Vera, sedan du. Hon rufsar om i hans hår och skakar på huvudet när hon lämnar rummet. ”Ungar…”             TEMA Konkurrens-2 aug   ”Nema problema” säger mannen i blå tröja med ett raljerande leende. ”Vi kan fixa det mesta. En annan är allkunnig vettu.”     Han sträcker fram handen, och tränger sig in i mitt hus, stannar innanför dörren, och scannar av hallen med en igenkännande min.    ”Jag såg det där snygga hemma-hos-reportaget förra veckan, och tänkte bara tala om för dig att jag finns. Du snackade om att trädgården skulle fixas?” Mannen tuggar intensivt på ett tuggummi som han med jämna mellanrum blåser bubblor av, och smäller med ett högt ”Poff!”     Han ger mig inte en chans att värja mig, eller för den delen svara honom. Orden rinner ur munnen som vulkandiarre, och jag växlar mellan att vara rädd och imponerad av hans marknadsföring för sig själv.    ”Det är grym konkurrens, och om man inte visar att man finns…ja då kan man packa ihop och börja jobba för någon gapig chef igen.”   Mannen lägger armen runt min midja och leder mig ut i trädgården. ”Jag är inte ett dugg imponerad av er kändisar, och fattar inte mig på folk som himlar med ögonen för att en kille eller tjej som kan sjunga bor i deras kvarter. Ni är väl helt vanliga människor för sjutton? Av kött och blod, med bekymmer som oss andra. Ja inte av ekonomikaraktär förstås…men kärlek, och annat.”    Ute i trädgården går han utan att tveka fram till den lilla plätten som bara består av jord. ”Var det inte ett lusthus du pratade om? Vitt? Svart? Kanske vanligt trä? Jag har många förslag må du tro. Det där reportaget väckte vilda drömmar i mig.” Några dagar senare stod mitt lusthus av vitmålat trä där, och Stefan som han heter hade lugnat ned sitt pratande så pass att jag fick ur honom sanningen. Han var inte alls så erfaren som han velat påskina, men viljan var stor, och det Stefan gjorde resulterade i att mina väninnor anlitade honom, och deras väninnor i sin tur.           TEMA Moln-1 aug.   Små lätta moln Driver förbi ovanför mitt huvud Ändrar skepnad flera gånger per minut Döljer solen Ger mig inre bilder Låter fantasin löpa amok

Min blogg Novellbloggen-Razaha hittar du här:

http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.com/

 

Där hittar du dagboksinlägg och den dagliga skrivpuffen som skapas efter ett tema från Skrivpuff.

Du hittar mig på facebook under namnet Novellbloggen Razaha eller mitt namn Anitha Östlund

Klicka på länkarna så kommer du dit.

MEJLA gärna och berätta vad du tycker om novellerna.

mejl@anithaostlund.se