Anitha Östlund/Skrivpuffar 2011                                           

Hej!                                    På den här sidan tänkte jag presentera noveller gjorda i år   Min blogg Novellbloggen-Razaha hittar du här: http://www.novellbloggen-razaha.blogspot.com/   Där hittar du dagboksinlägg och den dagliga skrivpuffen som skapas efter ett tema från Skrivpuff. Puffen tar oftast inte mer än femton till tjugo minuter att skriva och redigeras sällan innan jag skickar ut den.       Du hittar mig på facebook under namnet Novellbloggen Razaha(klicka på länken så kommer du dit)           TEMA Lyhörd 31 juli   "Om jag lyssnat på min väns varningar hade aldrig detta hänt." säger mannen när jag hittar honom en decembermorgon vid Floridas västkust. Han är inte skadad, mest arg och irriterad på sig själv för att inte ha uppmärksammat att sanden blivit genomspolad av havet hela natten, och agerade kvicksand. Jag drar ut honom ur den gula jeepen, och tillsammans försöker vi rädda bagaget som ligger i baksätet där sanden sakta men säkert lurar sig in, och täcker det. "Jag har säkert åkt här tusen miljoner gånger förut, och aldrig har jag känt minsta grymtning från stranden. Med min erfarenhet borde jag varit mer lyhörd för naturen." Plötsligt lägger han sig bredvid jeepen och hasar sig in i den. Vad i helskotta gör idioten? tänker jag och skyndar mig fram till honom.    "Nej, nej...du måste fotografera det här." Mannen räcker mig en mobil, och pekar på en knapp. "Där trycker du. Skynda dig innan hon försvinner. Vänta..." Han tänder en cigarrett och lutar sig ut genom fönstret för att nonchalant blåsa ut röken. "Fotografera nu."    Med huvudet fullt av tankar gör jag som han säger, och skyndar mig sedan fram för att hjälpa honom en andra gång.    "Tack för hjälpen. Du tycker väl att jag är alldeles galen, men du förstår...vi har ett vad grabbarna och jag. Den som knäpper coolaste bilden vinner två flaskor Chivas Regal. Som tack får du smaka...ge mig bara ditt nummer."    Jag skakar på huvudet åt hans tokigheter, men rabblar upp siffrorna i mitt telefonnummer.    "Hörs ikväll då." säger han och springer iväg. Några timmar senare ringer han och bjuder in mig till festen nere i restaurangen, och ni förstår säkert att det inte var någon vanlig sådan. Grabbarna var härligt galna, och lockade fram många skratt med sitt beteende.       TEMA Abdikera 30 juli   Jag ger upp, abdikerar och lämnar över varabästkronan tlll någon annan. Istället tänker jag gå ut till sjöss och bli pirat Eller, varför inte raka av mig allt hår och gå in i främlingslegionen för att bli soldat, för att slåss och skjuta huvudet av människor dagarna i ända. All ilska jag har samlat på mig räcker som vapen, några gevär behövs inte. Knytnävarna är starka i skinnet efter alla duster med sonens fotbollar, och makens boxboll nere i källaren. Jag vill inte längre frustrerat höra orden ”jag hatar dig” rinna ur en söt barnamun som knappt hunnit ur blöjorna, och jag vill absolut inte höra min älskade kalla mig mamma. Vart tog älskling vägen? Och snyggingen min? Alla vackra ord som östes över mig då vi träffades? Vem vet? Jag kanske är en fantastisk läkare, eller varför inte vetenskapsman, eller i mitt fall vetenskapskvinna. Eller varför inte bilmekaniker. Bara inte vara mamma och fru, en sådan som ständigt står till tjänst och trycker bak sina önskningar för att uppfylla andras. Någon som plockar upp saker från golvet från morgon till kväll, men ändå får höra sin make klaga på hur ostädat det är. Någon som väcker trötta män på morgonen , och fixar frukost medan han läser tidningen. Jag abdikerar och lämnar min familj, trött i själen och tyngd av skam över att inte klara av något så enkelt som att vara mamma.     TEMA Händer/29 juli   ”Det här min lilla älskling, är livets vatten” sade han och kupade händerna, fyllde det med iskallt vatten från källan vi nyss hittat, och sträckte fram det till mig. ”Så här kristallklart och näringsrikt vatten finns det nog inte någon annanstans.” Pappa förde det till munnen och läppjade på det, sedan hällde han resten över sig. ”Du förstår min son, att få färskt vatten som vi gör tillhör inte vanligheterna längre. Fabrikerna som de byggt upp nere i city spyr ur sig gifter som tränger in överallt. Ibland tror jag att de till och med lyckats gå in i människors psyken, men det skal jag låta vara osagt.”    Pappa tog ännu en handfull vatten, och nickade uppmanande till mig att smaka.    Det svaveldoftande vattnet smakade inte alls gott, en bitter, stingande smärta for genom tungan då den mötte vätskan, och jag undrade hur han kunde kalla det gott, men vågade inte ifrågasätta min auktoritäre pappa.    ”Nå?” sade han och sökte min blick. ”Vad tycker du?”    ”Jag…jag…jag föredrar vårt kranvatten. ” sade jag och tittade ned i backen. En broms satte sig på min bara axel, och tog en bit av mitt kött. ”Aj!” Jag slog i luften efter den.    ”Döda den inte, de små djuren har samma rätt att leva som du.” Pappa tittade på bettet och log. ”Den lilla biten hud kan du leva utan, men de måste ha mat för att överleva.”    Jag tittade irriterat på honom, och slog med en hård smäll på låret där bromsen tänkte äta en gång till. ”Pappa, nu går du för långt. En broms är ju ett odjur som skall dödas. Det finns inte en enda positiv sak med en sådan där flygande marodör.”    Han svarade mig inte, bara böjde sig ned för att omständigt med makliga rörelser plocka upp sin ålderdomliga ryggsäck som var både lappad, och våt. ”Det är ingen ide´ att vi fortsätter med det här. Du vill inte lära dig saker längre.” Pappa börjar gå mot stigen som så småningom leder till huset, och muttrar irriterat precis så högt att jag hör orden. ”Ungdomar av idag är bara intresserad av dataspel. Verkligheten skiter de i de små grynen, men en dag kommer Lilleman att ha användning av allt jag lärt honom, en dag…”     TEMA Väsnas/28 juli   Det lilla grannskapet är täckt av höstlöv, och på gatorna springer barn omkring och jagar varandra.  En liten idyll kan tyckas, men ack så fel illusionen av frid kan vara ibland. Barnen väsnas inte, och är underligt tysta trots att de är många. De små benen springer som om de var jagade av Djävulen, och i deras ansikten syns inga leenden.    När vi stoppar ett av barnen ser jag till min förskräckelse att någon sytt igen den lilla rosa munnen med svart, tunn tråd av typen som jägare använder. Chockad vänder jag mig till min följeslagare och make sedan många år tillbaka, och kan inte ens uttrycka vad jag känner.    Daniel skakar sakta på huvudet, och tar min hand i ett hårt grepp för att dra med mig mot bilen vi lämnat på gatan. Runt varje hus sitter svarta metallstaket med skarpa spetsar, och in mot tomten är en stickig rödaktig häck planterad som aldrig blommar. Svarta rullgardiner är neddragna för alla fönster, och blommorna i trädgårdarna är vissna. När vi kommer fram till bilen ser jag att ena däcket är platt, och springer runt till den andra sidan där det ser likadant ut. Nu är jag rädd.    Daniel vinkar mig till sig, och öppnar dörren för att nästan fösa in mig.    Jag är noga med att sätta på mig bältet, och sneglar ut genom rutan för att finna oss omringade av vuxna kvinnor med avskalade huvuden, och lindade bröst som gjorde att de såg ut som män. ”Daniel? Vad?”    Min älskade make ser lika rädd ut som jag känner mig, och jag ser honom sakta öppna luckan där vi alltid har en liten revolver. Nu undrar du säkert varför jag som är helt vanlig har något dylikt i bilen, men…sanningen att säga skrämmer verkligheten mig så mycket att jag tvingat Daniel att lära mig skjuta, och dessutom införskaffa ett vapen.     Den är inte stor, men kraften är desto effektivare. I samma ögonblick Daniel kände metallen mot handflatan växte hans mod, och med stor irritation vevade han ned fönstret och skrek högt till samlingen. ”Vem är ni? Vad vill ni? Försvinn härifrån.”    Istället för att göra som han sade sträckte de fram händerna likt zoombies, och sade samma ord om och om igen. ”Cachar, cachar, cachar.” sade de, och stirrade med oseende svarta ögon på honom.    Daniel startade bilen med andra handen, men den hostade bara några gånger och dog. Med svettiga händer vred han på nyckeln, och nu startade den snällt, och med en rivstart åkte de iväg i ett moln av damm den lilla grusvägen.    Jag vågade inte öppna ögonen förrän Daniel lade sin hand på mitt knä. ”Vad i helvete var det där? Jag har väl aldrig…” Vi pratade aldrig mer om händelsen, och vi åkte aldrig någonsin en genväg någonstans.         TEMA Investera/26 juli      Jag investerade i tid med dig Ändrade mitt sätt att vara Köpte kläder jag inte tyckte om Flyttade dit jag aldrig någonsin velat Men trots det ville det sig inte riktigt Mitt hjärta var aldrig med mig på våra vandringar bland eleganta hus, och festerna vi var på var innehållslösa och gav mig bara ångest över att vara jag. Den enda gången vi var på samma nivå var i sängen där du förbehållslöst gav av dig själv utan att fundera över någonting annat än min kropp som låg nära din. Mina känslor var aldrig i dagen, aldrig med mig i detta nu. Kvillrandet jag fått av dina smekningar dog ut, och ersattes av rädsla för att vakna och tvingas vara i livet. Du sade aldrig adjö Lämnade mig på en gata Ensam Utan vare sig pengar eller pass Efter den dagen blev plånboken avsevärt tunnare, men solen trädde fram i mitt liv, och mina steg lättare.           TEMA Försonas/25 juli   Robert ser Pia gå ute i trädgården och dra bort vissna rosor. Då och då stannar hon upp och tittar på något osynligt framför sig medan fingrarna smular sönder blommorna till små, små bitar.    Han slår på låren med knytnävarna och svär högt. "Förbannade, värdelösa kroppsdelar, varför kunde jag inte fått dö? Vad är det här för liv?" Robert vrider runt ena hjulet på rullstolen han sitter i, och välter nästan. Suckande tar han tag med den andra handen runt det återstående hjulet, och drar sakta och omständligt runt det. Långsamt rullar stolen bakåt, och krockar med vardagsrumsbordet. "Pang!" säger det, och glassplitter sprids över hela golvet. "Psssssss..." låter däcket när en glasbit gräver sig in i det, och luften pyser ur. Precis i det ögonblicket kommer Pia in i rummet med en bukett blommor i handen. Hon tittar från Robert till glaset och tvekar mellan att skratta och skälla. "Vad i?" På överarmen syns de djupa ärren efter olyckan, och i örat har hon en tjock guldring. Tvärs över pannan kan man fortfarande skymta ett ljusrött ärr efter ståltråden barnen hade spänt över vägen. Tur i oturen var väl att linan inte satt lägre. Då hade Pia blivit halshuggen. Robert vänder stolen mot henne. "Det var för trångt." Pia lägger armarna runt hans hals. "Älskling, du måste försonas med tanken att leva utan ben, och jag vet med säkerhet att vårt liv förändrats till det sämre, men vi lever...betyder inte det någonting?" Robert drar sig ifrån henne och tittar en lång stund på hennes ärr. "Om jag kört..." Pia ruskar på huvudet. "Nu var det jag som gjorde det, och om jag inte duckat..." Han körde över det knastrande glaset och slog med handen i dörrposten innan han tog sig ut i nästa rum. På väggen i gästrummet fanns ett stort fotografi med Pia och Robert på en stor motorcykel, och på sängen låg två trasiga hjälmar med en stor orange/svart drake på. Han vänder sig bakåt och säger med rösten full av is. "Varför har du inte skickat dem i sopkorgen?" Hon lägger händerna på rullstolens handtag. "Jag kan inte...jag kan bara inte förlika mig med tanken att aldrig köra mer." Pia tvekar några sekunder. "Kalle ringde igår och berättade att cykeln är fixad." Roberts ögon är kyliga och svarta av ilska när han sammanbitet väser fram ett enda ord. "Aldrig!" Pia går ut och slänger igen dörren så hårt att fönsterrutorna på det gamla torpet skakar. Darrande av ilska kastar hon iväg Roberts skor som står på trappan. "Jävla idiot, förbannade jävla karlslok, jag hatar, hatar, hatar..." Pia minns vem som är skyldig till allt elände och skyndar sig in igen. Robert sitter fortfarande på samma ställe som hon lämnade honom. Pia kramar honom hårt, och svär en lång ramsa. "Jag hatar dem så mycket, hatar, hatar, hatar...jävla ungar. Det är inte dig jag är arg på älskling...och jag lovar att göra allt för att reparera det här. Allt jag vill är att du skall kunna gå igen, och tillsammans kommer vi att nå målet." Robert gråter och kramar henne tillbaka. "Lovar du?" säger han viskande. "Lovar du?" Pia nickar intensivt och lutar huvudet mot hans axel och gråter. "Tillsammans..." viskar hon. "Tillsammans."         TEMA Hastighet, nedvärdera och slutsats/21 juli + 23 + 24 juli   Världen svischar förbi utanför bilrutan, och Tea kan inte göra någonting åt situationen. Bakbunden med munkavle, och fötterna hårt pressade intill varandra av bältet som dagen före inhandlats i en boutique. Håret är intrasslat i sig själv, och några länkar har råkat hamna i knuten männen knöt. Underligt hur extremt fort en situation kan vändas från lycka till skräck.    Tea hann inte ens stänga av gasspisen när ytterdörren exploderade, och flisor flög in i lägenheten. Hon hann tänka på barnen som var i tryggt förvar hos pappan, annars var hennes hjärna nollställd. Inte en enda fundering for igenom den…bara ett kallt konstaterande att dörren var trasig.    Hon antar att käken gått sönder eftersom den värker så infernaliskt, och blodet som rinner ned över ena ögat kommer ju någonstans ifrån, men hon kan inte erinra sig att de slog henne i huvudet. Eller…? Bilen saktar ned och Tea andas snabbare, paniken är inte speciellt långt borta. Förardörren öppnas och slängs igen, hennes dörr öppnas, och starkt solsken möter hennes igensvullna ögon. Vätskan de kastade på henne då de steg in i köket luktade fränt, och Teas impuls att hiva den brännheta vätskan i kastrullen mot dem hade mötts av ilska och slag. Hon hinner inte tänka så mycket mer innan mannen sliter ut henne genom dörren med benen före. Huvudet slår i både bilens tröskel och marken, och Tea kvider av smärta.    Mannen är helt svartklädd, ganska krallig och bär glasögon. En lång blodig reva pryder hans kind, och på fingrarna bär han en massa ringar som liknar de Noa har. ”Din jävla häxa, se vad du fått mig att göra. Din älskade man beställde ett snyggt mord av dig vet du det? Han betalade bra. Misshandel av kvinnor ligger inte för mig, sådant finns det alldeles för mycket av. Ett skott i huvudet, sedan morsning goodbye. Det var min plan.” Mannen andas häftigt, och ser medlidsamt på Tea. ”Kunde du inte ha lämnat ditt svin till karl? Ett mord är lite väl häftigt för att få en miljon. Ha, för det får man ju ingenting i dagens läge. Din man sade att du var god för två miljoner, men jag har kollat, och tyvärr damen så sitter det just nu en prislapp på ynka en mille på dig. Av det är femtio procent mina.” Han drar med handen över Teas blödande huvud. ”Sorry för det där, men jag har faktiskt ingen lust att bli kokad. Din lilla idiot…vad trodde du egentligen? Kokhett vatten räcker inte långt mot en pistol.”    Mannen möter Teas blick för första gången, och grimaserar. ”Faan jag börjar bli blödig. Just nu påminner du mig om min sommarkatt när vi återvände till landet efter två veckors bortavaro. Lika ynklig och mager. ”Gud vad jag grät när pappa sade åt mig att lämna henne. Min lilla sötnos som sovit varje natt intill mig i sängen. Han var grym på många sätt min far…ja han tvingade mig och syrran att säga det till honom. Inte pappa, det var ett modernt påfund enligt honom.” Små regndroppar möter vit hud, och mannen tittar upp mot himlen. ”Åh nej, inte det också, vi får skynda oss.” Han sliter av Tea tejpen över munnen, och en tunn sträng av blod rinner nedför hennes haka från såret på läppen.    ”Jag…kan…betala…” flämtar hon, och har svårt att få rösten att hålla. ”Jag har pengar på ett hemligt konto. Ifall att…” Regnet blir allt vildare, och från det liggande läget ser Tea hur marken förenas med det, och studsar upp i luften. Vätan kryper sakta in i hennes byxor från två håll, och den stickade tröjan känns som en våt säck. Håret ligger slickat runt det smala ansiktet och hon känner regndroppar rinna ned längs nacken. ”Pengarna kan överföras till ditt konto med en knapptryckning.” En liten stund senare sitter Tea i bilen igen, våt och missmodig. Var i helskotta skall hon få tag i pengar? Hon är fattig som en lus, och det gemensamma kontot är tomt. Den andre mannen som hittills inte sagt ett ord harklar sig och puffar till Tea med pistolen. ”Driver du med oss? Eller är du ännu en sådan där rik skitkärring som gömt undan pluring från karlen?” Tea skakar på huvudet och känner att det värker som attan både i käken, och huvudet. ”Min man sköter ekonomin, och jag barnen. Han är en snål skitstövel som aldrig bjuder på något extra…” Tea tystnar några sekunder. ”Om det inte är chefen han skall imponera på. Då är det hela programmet. Pengarna är ett arv efter min mamma.” Hon grubblar på hur hon skall lösa problemet och kommer plötsligt på en helsmart ide´. Det är oundvikligt att låta bli att dra in Märta. Hon är en klippa för Tea, och dessutom hemlig för den äkta mannen. Hon vägrar att ens tänka hans namn, och förpassar alla bilder från tiden då de hade det bra till bakhuvudet. ”Sopkorgen” säger hon med hög röst, och båda männen tittar fundersamt på henne. Mannen med pistolen upprepar det hon sagt, men lägger mycket mer i ordet än hon menat. ”Sopkorgen under skrivbordet i ert hus? Eller sopkorgen i köket?” Tea vet inte om hon skall skratta eller gråta. Hon har som vanligt tänkt högt utan att tänka på det, och nu tror de här båda bestarna att Tea pratat med dem. Hon skakar på huvudet samtidigt som hon funderar på hur Märta skulle varnas. ”Jag…jag har en väninna som har hand om pengarna. De…de…” Teas hjärna jobbar för fullt för att försöka hitta en smart utväg ur fångenskapen. I bilen har hon inte en chans, och de grova repen sitter som två hårt ringlade boaormar runt hennes händer. ”Här framme svänger ni till vänster, sedan tar ni till höger, och om cirka sju kilometer ser ni min väninnas gula hus.” Tea vet att Ludde vaktar, och inte tvekar om någon kommer oanmäld in på tomten, men frågan är vilken chans han har mot en pistol. Ludde är Märtas älskling, och nåde den som kröker ett hår på hundens huvud. Bilen stannar och de kliver ur. Det gula huset ser öde ut, och Tea rynkar ögonbrynen. ”Min kompis brukar lämna dörren öppen ifall hon får besök.” Männen tittar på varandra och nickar igenkännande. Har de inte hört det förut? Att människor vågar vara så oförsiktiga när de vet att brottslingar kan dyka upp var som helst. Idioter hela högen. Mannen med pistolen öppnar Teas dörr och drar ut henne så fort att hon stupar med ansiktet ned i marken. ”Res dig upp och gör vad du skall göra nu. ” Inne i huset står Märta lutad mot hallväggen. Hon har fönstret på glänt, och hör på väninnans skärrade röst att något är på tok. Märta knäcker till fingrarna så att det knakar i dem, sedan sätter hon sig på huk, fundersam och på spänn. Tea trycker på dörrklockan, och blir besviken när Ludde inte kommer springande. Är de borta? Hon lutar sig in genom dörren, och ropar på Märta. ”Märta! Hallå!” Väninnan vågar inte visa sig, och avvaktar bakom den röda, tjocka sammetsgardinen i hallen. Hon kan nästan ta på Teas axel, men vill inte avslöja sig. Männen stiger in i huset fyllda av pondus och skratt. Deras uppdrag är att döda den mörka kvinnan, men de kanske kan ha det lite trevligt med henne innan. Båda två har spanat in Teas stora byst, och den korta, tajta byxan döljer nästan ingenting. Vilket slöseri med kött tänker de och föreställer sig själva vilt kopulerande med henne. Tea går tveksamt in i köket, och tycker sig förnimma någon, men ser inget. Ett dovt morrande får henne att vända sig om, men när hunden ser att det är Tea hoppar den upp mot henne. ”Sch, lugn Ludde. Ligg ned! Ligg ned sade jag!” Lite förvånad över hälsningen lyder hunden uppmaningen, och tittar oroligt mot Tea. ”Finns det något att äta?” säger mannen och tar ett hårt tag om hennes arm. ”Wow, vilken lya det här är, en sådan här skulle…” Innan han sagt hela meningen blir han nedbrottad av Ludde som lägger sig rätt över honom, och småtuggar på tröjan. Den andre mannen kommer springande med pistolen framför sig. ”Vad i helvete…” Märta sätter krokben på honom, och han stupar i golvet som en klubbad oxe. ”Brak!” låter det, och innan han hunnit se Märta drar hon gardinen åt sidan, och hoppar fram. ”Nedvärdera aldrig en kvinnas list. Jag är Märta, karatelärare åt Teas barn.” Tea kan inte göra någonting, och känner sig olustig när en kniv blänker i mannens hand. ”Kom an då kärringjävel. Nu skall du få…” Mannen öser okvädingsord över Märta som spänner ögonen i honom, och långsamt väser fram ord som inte är skrivbara. Samtidigt ger Märta honom några välriktade sparkar, och gör allt för att få honom att attackera. ”Kom an då…slåss som en karl ditt jäkla missfoster.” När båda männen ligger hopvirade med tvättlina i två snygga paket andas Tea ut, och lägger armarna runt väninnan. ”Tack och lov att du var hemma. De skulle döda mig på Jens begäran…” Hon skrattar när hon ser Märtas chockade blick. ”Jo det är sant. Han är ute efter pengarna från livförsäkringen. Du minns att jag var så tveksam till att ta den, och jag hade rätt…tyvärr. Min slutsats efter det här är att jag nog måste fly. Jens kommer att bli rosenrasande när han inser att planen gick åt skogen. ”Följer du med mig hem? Snälla…” De två kvinnorna åker till Teas hem.   TEMA Snava/20 juli   Den här berättelsen kommer rakt ur verkligheten, och består av vår älskade snuttjulla Zabines vedermödor. Min lilla ängel är en drömmare, och som liten snavade hon ständigt på obefintliga stenar och trottoarkanter. Hon kunde inte ens gå tre steg utan att ramla omkull. Naurligtvis gick vi till BVC, men de skrattade och sade att lillflickan var så inne i att lära sig prata att hon "glömde" bort att kolla var hon gick. Nåväl, en läkare ordinerade oss att köpa en studsmatta, och voila...tre månader senare hade vi en tös som var bra mycket stadigare på benen, och visst händer det att hon snubblar, men det är för att Zabine drömmer sig bort till ängelvärldar, prinsessor och Barbies, eller för att hon tittar efter blommor att plocka till sin kära mamma. Den gamla studsmattan är numera kasserad och utbytt till en nästan dubbelt så stor (den är 4.26 i diameter) och Lilleman som hoppat på den sedan bäbisstadiet är stadig som en klippa. Inga snaverier där inte. Om det beror på mattan låter jag vara osagt, men jag har mina aningar.       TEMA Vägra och Brus/ 19 juli   Jag tillhör den där sortens människa som nog var en av de sista att skaffa mobiltelefon, och vägrar att ge mina småttingar dylika saker. Ge mig en enda orsak att ge dem något som med stor sannolikhet kommer att bidra till att de om en sisådär 10-20 år sitter inför en allvarlig läkare som talar om att deras intensiva sms:ande och telefonpratande skapat en stor elak cancertumör bakom örat. Oh no, inte jag inte…de får skrika sig blå om att alla andra har egen telefon, och jag ser ofta småttingar som står med mobiler i skolan. Ibland undrar jag om det här mediabruset kommer att vålla större skada i framtiden än vi anar, och stänger noga av både datorer och teveapparater. När jag var gravid vägrade jag konsekvent att ha magen i närheten av mobilen, och lade den ofta så långt från mig som jag kunde. Gissa om det blev svårt när jag var ute i skogen och promenerade, och att lämna den hemma fanns inte ens i min tanke. Nåväl, just i denna stund kan jag konstatera att min dator ger strålning(mobilt internet), sonens teve kan man snart steka ägg på efter x antal timmar med tv-spelande, och runtom i byn sitter routrar som sprider så stark strålning att mitt internet slås ut ibland. Men jag som alla andra medelålders kvinnor och män kan bara tysta åse hur fler och fler datorliknande saker gör intåg i barnens liv. I princip är de aldrig fria strålningen, och jag ryser när det går upp för mig att även mikrougnen bidrar till det hela. Nu skall jag stänga av sonens tv-spel och försöka få honom att gå ut i solen på verandan, och själv skall jag stänga av datorn och fixa till lunch.     TEMA Avgöra/ 17 juli   Min yngsta son Hampuz tränger sig ned bredvid mig med munnen full av bulla, och jag ställer frågan ”Vad skall du göra idag?” till honom. ”Hjälpa dig…”säger den lille och ler sådär gulligt som bara han kan. Sanningen att säga skulle jag gärna haft fler ungar, för att ha dessa små mirakel runt sig fyller hjärtat både med glädje och kärlek. Det riktigt svämmar över av känslor ibland, och jag har svårt att hålla tillbaka gråten när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som fått TRE underbara mirakel och en karl som är värd guld i massor. Idag är Hampuz  tre år och åtta månader, en blond sötnos med blågrå ögon fulla av bus, och en kropp som är fylld av blåmärken och revor efter tjyvnyp från syskonen och alltför snabb framfart i livet. Han är på väg att lämna blöjstadiet och älskar att hjälpa till med både städning, diskning, och tillagande av mat. I Hampuz liv finns en gnutta ondska från en dagiskamrat, men annars vet han inget om sådant. Till skillnad från min karaktär Benjamin i boken har nämligen Hampuz en frisk mamma och pappa som värnar om honom och syskonen, och aldrig, aldrig ens hyser sådana tankar som Benjamins mamma har. Min lilla prinsessa och älskling som kan vara lite väl melodramatisk ibland är sex år och fyra månader. En liten tjej som verkar vek, men är tuffare än man tror. Hon älskar att sjunga och dansar runt på golvet med det långa lockiga håret utslaget över en gyllenbrun späd kropp. Runt, runt går det medan leendet blir allt större för att till slut brista ut i ett glädjeskrik över att bara finnas. Zabine pendlar mellan att vara en gör-det-självare till att klamra sig intill mig och gråtande be mig sova i hennes säng för att hon drömmer mardrömmar. Testar mina gränser, och terroriserar äldsta brodern som hon faktiskt brottat ned några gånger. Vår förstfödde son Razmus som var så enormt efterlängtad den där varma sommardagen 2003 har precis fyllt åtta år, och älskar tv-spel och lego. Han är inte alls lika kramig som de yngre, men ibland trillar den tuffa fasaden av och han kryper in i min famn med ett lågt. ”Jag älskar dig mamma.” Igår gjorde han det. Vi hade bråkat i stort sett hela dagen, om allt, allt, allt, och stämningen härhemma var dov. Efter kvällsmaten kröp barnen motvilligt i säng, och klockan hann bli elva innan alla sov. Jag lade mig först med Lilleman som sprudlade av bakvänd energi. Han var dödstrött. Och somnade på bara några minuter. Efter det lade jag mig hos Razmus som lägger armarna runt mig och trycker sin kropp tätt, tätt intill mig medan han viskar. ”Jag älskar dig mamma.” Mina ögon tåras och jag kramar mitt lilla yrväder hårt, hårt med hjärtat sprängfyllt av kärlek. Jag hatar att tjafsa, och blir ledsen när barnen inte är snälla mot varandra. Plötsligt hör jag vatten rinna och rusar in i köket där vår nya kattunge vält en vas. Vattnet lägger sig längs kanten på väggen, och jag skyndar mig att få undan det. Då kommer Zabine gråtande ut från rummet. ”Jag drömde…” säger hon och torkar tårarna. ”Får jag sova i soffan?” Peter och jag tittar på varandra och ler. Myskväll med film, ha, trodde vi ja. Zabine lägger sig bredvid mig, och det tar inte lång stund förrän en skugga syns i barnens dörröppning. Det är Razmus som surt frågar varför Zabine får sova i soffan, men inte han. Vi berättar att hon drömt en mardröm och han går med släpande fötter tillbaka till sin säng, muttrande. En sexscen på teven får mig att ta avgörandet. Små barn skall inte se sådant tycker jag. Jag lägger mig med lilltjejen i barnrummet, och snart sover hon också. Klockan har dragit iväg ordentligt innan jag äntligen får se filmen It´s complicated Nästa gång jag tittar på klockan har den passerat sovdags för länge sedan, och jag är så trött att jag mår illa. Med släpande, tunga steg går jag till sovrummet och hinner nog inte ens lägga huvudet på kudden innan John Blund möter mig.             TEMA TROTSA/16 juli   ”Nej jag vill inte” säger Pia och vänder sig bort ”Nej jag vill inte” säger Pia och stampar med foten i golvet. ”NEJ jag VILL inte” säger Pia och tittar ned i golvet, håller händerna för öronen, öppnar dörren, kliver tveksamt ut genom den, och stänger dörren för att sedan stå en lång stund utanför innan hon går iväg. I hennes mage kurrar det av hunger, och hon ångrar delvis flykten från mammans råd att äta mat, och trotset mot förbudet att gå hemifrån. Pia sätter sig ned vid dikeskanten, rycker till sig några blommor och plockar bort dess blad ett efter ett medan mammas ledsna ansikte tonar fram i hennes huvud. Hon vill ju inte bråka egentligen, men alla krav från föräldrarna ger en lätt panikkänsla, och de tappade kilona hade gjort henne snyggt smal. ”Förlåt” är Pias första ord då hon några timmar senare kommer in genom dörren och hittar mamma gråtande, liggande med huvudet mot köksbordet. ”Jag lovar att skärpa mig.” Med spyan hängande i halsen äter hon middagen mamma fixat, och försöker trycka tillbaka viljan att kasta sig upp och springa till toaletten för att spy upp det hon pressat ned, men misslyckas och ser mammas ledsna blick i ögonvrån sekunden innan hon låser igen dörren.           TEMA Försäkra/12 juli   Jag älskar dig Ser upp till dig Ärar dig Men Glöm inte Att jag haft ett liv innan vi Att jag älskat andra och kan göra det igen Att jag valt dig Att för evigt inte behöver betyda just det För Ingen äger en annan Kan styra känslor Försäkra den andres själ     TEMA Vrång/11 juli     ”Humpf” Tea knyckte på nacken och sprang upp till sitt rum. Aldrig att hon tänkte följa med till landet. Aldrig, aldrig mer. Den där dumma grannpojken ljög och var dum. Tea skulle aldrig ens prata med honom. Mamma Stina försökte på alla sätt övertyga sin lilla femåring att ändra sig, men istället för att lyssna satte dottern händerna för öronen och skrek. ”Jag vill inte, jag vill inte… Fattar du inte det.?” Sedan fortsatte hon skrika ännu högre. ”AAAAAAAAAAAAA” Pappa Jens kom in i rummet och bände bort händerna, sedan drog han upp Tea i knäet och försökte prata allvar med henne. Men Tea ville inte lyssna, hon hade bestämt sig. Tea ville åka till mormor och hon skulle bråka tills föräldrarna gav med sig. Stina suckade förtvivlat och tittade på sin obstinata, vrånga dotter som med all säkerhet skulle få åtminstone Jens att ändra sig. Honom lindade lilla Tea runt lillfingret bara genom att le, och ibland…ibland var det fruktansvärt irriterande att stå bredvid och inte hålla med. Hon lutade sig konspiratorisk mot dottern och viskade något som inte uppfattades av pappan. ”Vi gör det nu på direkten, men sedan åker vi till landet. Okej?” Tea tvekade. Det mamman föreslog var vansinnigt kul, och något som legat på Teas göra-lista länge, men…hon tittade på Jens och log. En stund senare hade Tea klätt på sig finkläder och var på väg i bilen mot landet. Det var nämligen så att på samma sträcka som de åkte fanns ett stort Zoo med massor av djur, och dessutom ett nöjesfält. Visst skulle det ta längre tid att komma till farmor och farfars lantställe, men istället för en vrång jäntunge fick de ny träffa en spralligt, glad liten Tea som berättade om allt hon varit med om. Och grannpojkens lögn var nog inte så farlig. I värsta fall kunde Tea låta bli att leka med honom.           TEMA Vakna/10 juli   Vaknandet i sig var aldrig farligt, nej då…det var den lilla rörelsen som kunde bli avgörande för om jag skulle dö eller inte. Några ynka millimeter i bästa fall centimeter skiljde mig och helvetesgapet som gick lodrätt ned mot skarpa klipptoppar, och guppande fåglar. Vattnet nedanför var magiskt vackert, och det var lätt att vaggas in i sömn av vågorna som ibland bara krusade ytan, ibland likt ett vått inferno kastade sig över den som var närmast. Kalle var klättrare till yrket, och när vi träffades blev jag förundrad över passionen han hyste till något så konstigt som att ta sig upp på ett berg via tjocka rep som ankrades fast i det. Nu vet jag att det är mycket svårare än så, och att det var dumt att jag inte lydde min intuition den där natten, att springa…springa så långt bort jag kunde från mannen med vackert gröna ögon som snabbt lade beslag på varenda känsla jag ägde. Två veckor efter första träffen stod jag med darrande ben på ett litet berg. ”Det här är barnavdelningen” sade Kalle och fnös åt min rädsla. ”Vänta tills du kommer till de stora sakerna…då bankar hjärtat så hårt att man knappt vågar andas av rädsla för att inte få luft.” Jo då, visst kom jag dit också… Sommaren hade inneburit resor till både Thailand och Marocco. Mitt pass gick ut, så jag fick en god ursäkt att stanna hemma när Kalle åkte vidare till Spanien. ”Jag skall testa skärmflygning” sade han och pussade mig på munnen innan han gick till planet med ett glatt visslande. När vi skilts åt kände jag mig hel igen, och en plan började ta form i min hjärna. Kalle skulle aldrig tillåta att jag lämnade honom. Aldrig. Kalle sneglade ofta på mig när vi klättrade upp och verkade fundersam. Innan vi lade oss satte han ett rep runt min och sin fot. ”Det är bara ifall att…” sade Kalle och lade över sig filten istället för att krypa ned i sovsäcken som vanligt. Naturligtvis vågade jag inte säga emot. Att tjafsa ståendes på ett enormt berg var väl inte det smartaste man kan göra. Istället bidade jag min tid, och väntade på rätt tillfälle. En natt blev snart fyra, och inuti mig rev och slet längtan efter att få gå på fast mark. Aldrig mer skulle jag låta ett rep vara strängen mellan liv och död, och aldrig, aldrig mer skulle jag låta någon, varken kvinna eller man, tvinga mig till något jag hatade. Femte natten satt vi bakåtlutade mot stenarna och tittade på gnistrande stjärnor. Det är något visst med att vara så högt upp. Ibland fick jag för mig att jag kunde nå de gnistrande skönheterna om jag sträckte mig lite extra. Provianten började ta slut, och vattnet var verkligen på upphällningen. Dagen efter skulle vi hem. Inatt var sista chansen… För en gång skull hade Kalle kokat kaffet, och det var till och med gott. Kalle snörde inget rep runt min fot den natten. Istället gled han ned i sovsäcken, drog igen dragkedjan och skickade en slängpuss. ”God natt min älskade. Ses imorgon.” Det dröjde inte länge innan snarkningarna ekade över den lilla dalgången. Underligt nog somnade jag i samma ögonblick som huvudet mötte kudden av ris. Jag kämpade som besatt för att hålla mig vaken, men det gick inte. Kroppen var tung, och huvudet ljummade. Nu låg jag här…längst inne på en smal klipphylla med dragkedjan uppdragen till max, och ensam… Jag hade vansinnigt ont i huvudet, och varje rörelse var som att stoppa isbitar i en mun med ilande tänder. Rasslandet av fallande stenar fick mig att försöka lyfta huvudet, men jag insåg att det var kört. Jag hade gått i min egen fälla, och förstod inte hur Kalle fått reda på vad jag kände. Eller? Var det så enkelt att han tänkte likadant? Var jag så efterhängsen som han brukade säga. ”Du är som ett häftplåster sade Kalle ilsket en dag, och tittade på brevet jag visade honom. ”Vi behöver inga dyra försäkringar…dör man så dör man.” Jag drog ned dragkedjan och lyfte upp handen där vi tatuerat in en vigselring. Kalle som i vanliga fall inte dricker alls blev plakat av det jag bjöd honom på, och prästen tvekade flera gånger innan några tusenlappar fått honom att ändra sig. En gigantisk fågel skymde plötsligt solen. Den flög i vida svängar mot mig, och jag såg de illasinnade gula ögonen som sökte över min kropp. Fattades bara det. En örn…och inte vilken örn som helst…nej, nej det här var monstret som Gud glömde. Vingmåttet översteg säkert fyra meter, och de vita klorna riktigt lyste när den svingade sig över mig. Värmen var horribel, och jag förstod att Kalle tagit med sig den enda vattenflaskan vi ägde. Frågan var om han skulle klara sig ända ned på det lilla som fanns kvar. Klättringen uppåt hade tagit två dagar. Ned skulle det säkert ta minst en kanske en och en halv dag. Huvudvärken gjorde att jag slog huvudet om och om igen mot stenen bakom mig för att få ont på ett annat sätt. En tunn rännil av blod rann utefter nacken och vidare ned mot ryggen. Solen kom allt högre på himlen, och hettan blev allt intensivare. Det kändes som om jag var ett ägg i en stekpanna, och jag bara väntade på att få stekspaden hårt slagen i mitt huvud för att spräcka gulan och vändsteka ägget. Jag fnittrade för mig själv, och mindes kniven som skurit av repet längst ned. Egentligen var det väl dumt att skära av sin egen reträttväg, men jag bara gjorde det utan att reflektera över varför. Kalle skulle aldrig fatta vad som hände. I hans värld fanns ingen sådan ondska. Örnen landade på klippan intill min, och vickade på huvudet. Den satte ena klon mot näbben som om den rensade tänderna, och laddade för att äta mer. Ungefär som vikingarna som enligt sägnen gick ut och spydde för att kunna äta mer. Huvudet sprängvärkte, och håret klibbade fast i blodet som runnit. Jag ville ingenting annat än att det skulle vara över. Repet runt fötterna satt så hårt att det stack i fötterna som av tusentals nålar. Jag rullade närmare kanten, men aktade mig noga för att lägga för mycket tyngd på yttersidan. Örnen rörde de enorma vingarna, och vände blicken mot mig., sedan lyfte den och landade vid min sida. Så nära att jag kunde känna en unken doft från dess klor. I samma ögonblick som fågeln drog in vingarna intill kroppen hördes ett högt brakande av sten som separeras från sten, och vi for genom luften. Örnen flög naturligtvis iväg, men jag ramlade som i ultrarapid mot vattnet nedanför, och hann se Kalle som hunnit bra mycket längre än jag trott. Doften av hav slog emot mig innan sten och vatten famnade mig i ett enda hårt, svart och blått famntag.           TEMA Sommardoft 2/8 juli   Doften av kutterspån blandat med jord når mig trots att vi sitter på femte bänk, och endast anar små guppande huvuden nere på arenan. De hårda smällarna av piskan får mig och många andra att rycka till, förfärade och samtidigt utan en tanke att andas, i alla fall tills mannen därnere fått ut huvudet från tigerns käftar. Elefanternas dans gör att jag för säkert hundrafemtionde gången den här kvällen puffar ut små ”Ah…” och ”Åh.” med magen full av fjärilar och huvudet fyllt av hemska bilder där något förfärligt händer den stackars lilla magra kvinnan som ligger hårt pressad under bestens fot. Ljuset inne i lokalen påminner om en gigantisk sol som tillfälligt lånats ned för att bevisa för oss arma människor att djur är mycket klokare än vi tror. Jag ser att de som sitter närmast manegen hukar när clownen kastar en hink vatten över dem, och sedan breder ut händerna för att inhysta applåder. Byxorna är flera nummer för stora, men rätt charmiga ändå, och skorna…ja det är obetalbara. Pippi hade ett par stora skor, men den här gladfärgade figurens skor…skulle lätt nå runt hennes. En stor människofjäril kommer susande in i tältet. Ständigt i rörelse, högt ovanför våra huvuden. Hennes byxor glittrar i strålkastarljuset, och får oss att glömma faktumet att platsen i vanliga fall är ett simpelt fält av raps. Efter showen klappar jag händerna så hårt att de skakar efteråt. En brännande känsla sprider sig över dem, och jag nästan gråter när cirkusartisterna kommer in och bugar för femte gången.       TEMA Sommardoft/7 juli   Med försiktiga steg tar jag mig över barnens utspridda leksaker Lyssnar så att alla i huset sover Öppnar ytterdörren och går ut Slår mig ned på den något skeva trätrappan Ser morgonsolen sakta äta sig igenom kilometer efter kilometer av ängar Hör skatorna tjafsa Känner doften av min älskade Flammentanz som ihärdigt strävar allt högre Ser en gräshoppa skutta undan för kattungen som ännu inte vet att insekter smakar illa, och tänker ännu en gång att gräsmattan borde klippas. Lyssnar och tycker mig höra göken, men blir plötsligt störd av hundar som skäller och bilar som gasar. Grannarnas skratt när de tittar på morgonteven flyger genom luften in i mina öron. Stunden av tystnad är borta       TEMA Förlåt/6 juli   "Så..." Domaren lyfte på glasögonen så att han kunde se mördaren i ögonen. "När du nu hört offrets smärta och hur förtvivlad hennes mamma blev...vad tänker du då? Känner du inte att du har något att säga till dem?" Mannen som för dagen var klädd i svart kavaj, och svarta blankpressade byxor slängde en nonchalant blick på honom. "Nej, vad skulle det vara?" Domaren knöt nävarna under bordet, och skulle ge allt för att få gå fram till båset där mördaren satt, och långsamt, långsamt strypa honom. Eller ännu hellre köra kniven i mannen, och se  honom förblöda. Istället för att göra det harklade han sig och försökte se snäll ut. "Förlåt är ett bra ord tycker jag. I din sits skulle jag säga dem orden till flera olika människor." Den något mörkhyade mannen studerade sina fingrar...och knäckte till dem så att knakandet hördes över hela salen. Offrets föräldrar ryckte till och såg ut som om de önskade sig någon annanstans. "Som jag ser det så skall de vara jäkligt tacksamma att jag inte gjorde av med hela högen. Det hade ju inte varit några svårigheter att köra kniven i dem också." Mannen log iskallt och sneglade bakåt mot sin mamma. "Morsan lärde mig att inte huka för något, och..." han reste sig sakta och bugade mot mammans plats. "Farsans metoder att få en att lyssna var effektiva. De där orden satte sig i hjärnan, och blev till slut ett mantra jag använde." Domaren suckade djupt, och längtade hem till sin härliga stora fåtölj där en tjock bok väntade. Han var väl medveten om att den här bittre mannen snart skulle ränna runt på gatorna på jakt efter någon som han kunde ge en läxa. Uppfostringsmetoder var bra, men lika ofta som de var till nytta, var de farliga vapen i händerna på fel människa. Tankarna om vad som var rättvist eller inte surrade i huvudet på domaren, och han kände det som en lättnad att klubba beslutet om livstid.     TEMA Synvilla och backa/4 + 5 juli   När en bekant till mig hälsade på frågade hon mig vem det var som stod i köket. Kvinnan pekade på platsen där jag sett att det är små märken i lacken på kökslådan. Ungefär i höjd med magen på en vuxen. Skrattande berättade jag att det nog var min kära inneboende, mannen vi köpte huset av. Han brukar visa sig som en snabb skugga, eller bara genom att finnas i närheten. I början trodde jag att det bara var en synvilla, att fantasin byggde på något som fanns i form av naturväsen. Men teorin blev snabbt bortdömd när han en dag ”pratade” med mig genom att på något underligt sätt meddela sig genom medvetandet. Ja herregud så förvånad jag blev när han en dag uttryckte sin motvilja att jag ändrade hans svartvinbärsbuskar ute i trädgården. Jag tittade mig omkring, men såg ingenting, däremot kändes det som om någon stod bredvid mig. Stammande försökte jag förklara för honom att svartvinbärsbuskarna var sjuka, och lovade att köpa nya. Efter den dagen har gubben visat sig, och sveper emellanåt förbi så att jag ser honom som en skugga. Okej backa bandet nu… Kan det verkligen stämma att man stannar kvar efter döden? Att själen på något sätt hänger i luften nära stället där de haft sitt hjärta? Jag hade varit med om ganska många sådana där händelser innan det här hände, och efter första förvåningen gjorde jag en deal med mannen . Det var ett avtal som innebär att vårt spöke får husera hur mycket han vill i huset och trädgården om det inte innebär att barnen eller vi tar skada. I mitt barndomshem är spöken vanliga, och människor utom familjekretsen har sett både det ena och det andra. Lite för mycket gastar för att jag skall trivas, och framförallt känna mig trygg. En människa som stänger sinnena ser aldrig sådant här. Min kille är en sådan… I hans värld dör vi, sedan nada… När jag själv var nära döden träffade jag min mormor och farmor som ledde mig tillbaka till livet genom att ta min hand. Sanning? Utopi? Ingen aning…jag vet bara att det hände, och att händelsen sitter inpräntad i skallen. Det är svårt att bortförklara händelser som satt en så stor prägel på ens liv. Efter dessa besök har jag aldrig sett dem igen, men en annan person som är vår äldsta sons beskyddare brukar knuffa på mig när hon/han anser att jag är för sträng på honom         TEMA Ett rum/3 juli      Dinglande ned från taket hänger en krukväxt som för länge sedan sagt tack och adjö. Fönstren är både skeva och delvis trasiga, men så vackra att ägaren ändå behållit dem. Glaset har många hundra år på nacken och går knappt att se igenom eftersom allt utanför det förvanskas. Det vita träet har blivit målat flera gånger, och fåglarna har stulit kittet runt kanterna på själva rutan.    Taket är charmigt lågt, och en del som kommer in i rummet måste huka sig för att inte slå huvudet i det. Ibland sover människor över i huset, men skärras så av spökena som kommer fram vid midnatt att de lämnar rummet huvudstupa i nattsärken, och ibland naken.    Det är så mycket historia som trängs i rummet. Barn som levt och dött, tagit sitt första skälvande andetag. Åldringar som vilat vid spisen som numera är igenpluggad av säkerhetsskäl. Kvinnor som suttit vid köksbordet av trä, och med glåmig blick tittat ut i mörkret längtande efter sin älskade. Eller män som tillsammans svängt en bägare, och sjungit fyllevisor natten lång för att i gryningen bli hämtade i örat av sin ilskna fru.    Jordgolvet har för länge sedan fått ett fint trägolv i mörkt oljat trä. Ägaren ber alla besökare att ta av sig skorna innan de går in eftersom oljade golv kan repas. Annat var det då huset nyss byggts. Det kalla jordgolvet sopades varje dag, och barnen som bodde där hade ständigt svarta fötter.    På väggarna hänger små fyrkantiga tavlor som har målats av de som bott där. Färg var dyrt, men kreativiteten hos invånarna hade inga gränser. De gick ut i skogen och samlade det de trodde kunde fungera, lyssnade på gammelmor som levt länge, och satt sena nätter med penseln i handen. Av fylligt röda körsbär fick de färg som ibland hamnade på kindknotor och läppar. Blåbären mosades på en gammal tallrik, och saften spreds med en smal pensel över vita ytor där färgen blå saknades.    Tapeterna har lossnat här och där, och hänger som ledsna hundöron, men får förbli tills ägaren förmår att ta loss skikten som speglar smärta, glädje och frustration genom blodfläckar, fortfarande doftande champagnefläckar och revor som går från golv till tak. Man kan fortfarande se medaljongmönstret som var så omåttligt populärt på den tiden allt fanns kvar, när huset levde istället för att slumra som det gör idag. En mörkbrun soffa i rummet har fått agera säng i så många år att den glömt av hur en människas bakdel känns. Täcket ligger fortfarande på plats, och en sliten teddybjörn med ett kryss till öga sitter alltid bredvid huvudkudden som är broderad med initialerna A.L. När jag lämnar huset som bara består av ett rum känns det som om jag kliver ur en spegel från dåtid in i vår egen nutid, och jag vågar inte vända mig om. Rädd att allt är en utopi och bara skapats i min hjärna.                                     TEMA Ett rep/2 juli     Orden som prästen säger känns som rep runt halsen. Det ringlar tajtare och tajtare ju längre in i akten de kommer. Kent står underligt nog på sidan om sig själv och asgarvar åt situationen, hycklar den vita klänningen som Anna bär och pekar på den tjocka guldringen som likt en björnsax slår sina käftar runt fingret. Kent söker Annas blick och möter en sådan kärlek att hjärtat flämtar till. Klarar jag av att besvara den? Är hon verkligen den rätta? Alter egot som står vid hans andra sida håller upp en spegel från framtiden som visar hur Kent och Anna drabbar samman om skitiga strumpor på golvet, och disk som väntar. I bakgrunden av spegelbilden ser Kent ett hus, en Volvo och…till hans stora förvåning…en livs levande hund. Kent känner att magen är ovanligt livlig, och längtar ut ur kyrkan. Vad gör jag här egentligen? Tänker han och lösgör sig från Annas hand. Är jag verkligen mogen för något dylikt? Han skrattar lågt åt bilden av det mest patetiska som finns…villa , Volvo och hund. Kent Hammargren är ingen Svensson, och skulle heller aldrig bli. Att Anna är en så kallad vanlig kvinna betyder inte att jag behöver vara det. Vi är som två skilda planeter ute i rymden. Vad är egentligen oddsen för att det här skall fungera? Anna tittar länge på mannen vid sin sida. Det nytonade kolsvarta håret och den udda vita kavajen han bär är lite mesig. Anna har bett honom att ta den svarta nyinköpta som hon och mamman köpt, men Kent vägrar, och tjurar nog fortfarande över att de bråkat med honom. Hon håller fram handen framför sig där den tjocka guldringen sitter. Den är lite väl enkel för hennes exklusiva smak, men är det inte det kärlek innebär…att ta och ge i lika stora delar? Stötta varandra och mana på? Anna studerar Kents ögon, de är varma och kärleksfulla, och hon vill ha honom vid sin sida…alltid. Kläder är utbytbara, och den svarta kalufsen är ju egentligen ljus. Allt sådant där går att ändra         TEMA Oreda/1 juli   När Maggan kommer hem ser hon redan i porten att HON är där. De konstfullt knutna skosnörena vars öglor är identiska, och kappan som hänger på en av de få uppblåsbara galgarna som finns. Hatten som för dagen är gjord i röd sammet ligger exakt i mitten av hatthyllan och så rakt att om man skulle kunna använda den som vattenpass. En identiskt röd kappa hänger under, med alla knappar knäppta. Maggan kastar av sig skorna och tänker först ställa dem tillrätta, men struntar i det. Jag är väl herre i mitt eget hus tänker hon och känner en lätt darrning i handen. Rösten från svärmodern hörs innan Maggan ser henne, och några sekunder tänker Maggan smita uppför trappan och lägga sig under täcket tills tanten gått hem igen.    ”Hej älskling.” med ett lismande leende som stämmer väldigt dåligt med svärmoderns kroppsspråk kommer hon gående ut i hallen. ”Jag tyckte väl att jag hörde någonting.” Med en lätt vridning tränger sig Maggan förbi den förhatliga, och sätter sig nonchalant ned i en stor läsfåtölj som tillhört hennes excentriske pappa. Svärmodern står tyst och studerar henne, plockar ett osynligt hårstrå från sin axel, och väntar på att Maggan skall prata. När tystnaden fortsätter går svärmodern in i köket och tar hand om disken som står i höga travar. Muntert nynnar hon på en gammal slagdänga, och tar då och då ett danssteg ut på köksgolvet som är gjort av härlig mörkbrun bambu.    Maggan sitter tyst i stolen och lyssnar mot köket. Skall tanten aldrig gå? Fattar hon inte att hon är oönskad? När David kommer in genom dörren några timmar senare känner han direkt att mamman varit där. En ljuvlig doft av mat strömmar mot honom, och oset från tillagningen blandas med lukten av citronfrisk Ajax. Fönstren står vidöppna i samtliga rum, och när David kommer in i vardagsrummet där Maggan sitter neddtryckt i fåtöljen med trumpen min, är det första som möter honom ett högt skrik av ilska och frustration.    ”När skall kärringen fatta att jag inte vill leva i perfektion? Jag älskar min oreda.” David sjunker ned på knä bredvid henne, och lägger sina behandskade händer runt hennes höfter.    ”Millon har stuckit. Han passade på när din mamma öppnade fönstren. Du får gå ut och ropa efter katten. Jag tänker inte röra mig ur fläcken. Gå nu. Lämna mig ifred. Jag är så arg att det gör ont.” När David är på väg ut ur rummet ropar Maggan tillbaka honom.    ”Snälla, prata med henne. Få henne för Guds skull att sluta med de här städräderna.” Han tittar länge på Maggan och funderar för sig själv vem som var värst…hon med sin röra eller mamman med det pedantiska levernet som gjort honom till den han var idag.   ”David?” Maggans röst är svag. Han vänder sig mot henne, och tar upp ett par nya handskar ur fickan.   ”Idag har jag gjort av med tio par…det här blir bara värre och värre.” Maggan ler förstående och stiger upp.    ”Förlåt David, jag vet att det här är jobbigt för dig. Du måste söka psykolog för det där.” Hon tänker ta hans hand som är handsklös, men hinner inte få tag i den förrän David sliter till sig handen med en äcklad min.   ”Låt bli! Då måste jag tvätta den tio gånger igen.” Maggan ser ledsen ut och släpper handen, sedan går hon fram till telefonen…         TEMA Lyssna och Undra/29+30 juni   Gömd i vedlåren hör Amanda pappa skälla på mamma. Hans röst är hård, och innehåller en metallisk klang som hon inte alls känner igen. ”Amanda har det bra hos mig. Du behöver inte anstränga dig längre. Vi klarar oss utan dig.” Ett lågt ritschande hörs, och prasslet från något som han tar fram. ”Skriv bara på så slipper du oss sen. Svårare är det inte.” Amanda sitter tyst och lyssnar på vad han säger, och undrar vad som händer. Det enda hon vet med säkerhet är att lägenheten de bor i ligger några gator bort, och att hennes älskade nalle Ludde sover i den underliga sängen där. Tanten som hyr ut till pappa luktar både armsvett och gammalt matos, men verkar vara snäll och har bjudit Amanda på godis flera gånger. En dag hittade pappa några slitna röda leksaksbilar i förrådet intill, och frågade om det var okej att Amanda lekte med dem. Tanten såg ledsen ut och nickade, men det kändes som om hon inte ville att någon skulle använda dem, så Amanda lade tillbaka dem på hyllan. ”Kom inte och säg till mig att jag är kärlekslös!” Pappa skriker till mamma som snyftar något ohörbart. ”Du vet inte ens vad kärlek är.” fortsätter han och rösten blir lite mjukare. ”Din dotter är det underbaraste som finns. Om du bara tog dig tid att lära känna henne så…” Mamma avbryter honom och mumlar ”Jag vet, men min karriär…” ”Det enda du tänker på är pengar!” säger pappa innan hon avslutat meningen. ”Jag vet att pengar är bra att ha, och håller väl delvis med…men…snälla rara du…Amanda är redan åtta år….snart kommer hon inte ens att ha lust att umgås med oss.” Amanda hör mammans hasande steg, och hur hon tänder en cigarrett. Pappa exploderar av ilska. ”Ibland undrar jag hur du kan vara med i Greenpeace samtidigt som du blossar på de där giftpinnarna. Jäkligt underlig inställning till vad som är bra!” Rösten glider mellan ilska och förtvivlan. Han slår med handen på köksbordet, och Amanda håller för öronen. ”Helvete, Anna…skriv bara på. Dina behov har alltid gått före mina och Amandas, men jag går inte med på det längre. För hennes skull måste jag göra något.” Mamma släcker cigarretten i kranen med ett fräsande, och sätter sig vid bordet. ”Tack Katja, vi finns på den här adressen några veckor, sedan är tanken att Amanda och jag skall dra iväg utomlands. Ja, med din tillåtelse förstås.” Han reser sig upp, och går ut i hallen. ”Har du invändningar kan du väl komma med dem nu. Din dotter behöver lugn och ro, och tanken är att vi skall resa jorden runt.” Amanda drar efter andan. Resa bort? Men…hur skulle hon då kunna leka med sina skolkamrater? Amanda öppnar vedlåren och kliver ur den…       TEMA Hinder/28 juni   ”Jag ser inget hinder i att du är gift.” Mannen jag nyss mött ler och vinklar huvudet på sned som en ung pojke. ”Vem är förresten trogen nuförtiden? Kolla i dagstidningarna…” Han tar min hand i sin och smeker insidan av min hand med tummen. ”När Halle Berry´s karl var otrogen insåg jag att det där med giftermål bara är skit. Man står framför en gubbe i ett hus som är av sten, och ger löften som ändå inte hålls. Nä, giftermål är skit.” Jag har ännu inte sagt många ord till den lätt gråhårige skönheten, och är fortfarande alltför förstummad av att han valde mig av alla kvinnor. Svetten rinner mellan mina bröst som är i stort behov av ett lyft. Mina barn har sugit ut sista stunsen, och ålder plus ovilja att hålla på med träning gör att de söker sig mot bilringen runt magen som genom myskvällar och ständigt stillasittande etablerat sig sakta men säkert. ”Hallå! Vart tog du vägen min sköna?” Mannen tar tag i min haka och riktar mitt huvud mot sig. ”För ett ögonblick var du inte här.” Han trutar munnen och sätter den försiktigt mot min. Hettan är ögonblicklig. Delvis av skam, delvis av åtrå. Hur kan jag längta efter någon jag inte känner? David trycks in i ett litet skrymsle långt bak i minnesbanken, och en röst från mitt dåliga samvete hojtar på min vänstra axel, medan den högra axeln upptas av en liten djävul som frestande berättar vad som väntar. Ett finger placeras mot min mun, och jag låter det glida in i den. Tungan sveper över en nagel som är naggad, och sprucken hud. Min hand tar om hans, letar spår i handflatan som en spåkärring. Mannens livslinje är lång, men delar sig då och då. Jag har läst någonstans att det tyder på ett hårt leverne, eller en stökig barndom, men sådant är egalt…han får mig att darra, och längta som jag nog aldrig gjort förr bara genom att dra med handen mot huden. ”Jag heter…” börjar han, men jag sätter fingret mot hans mun. ”Sch, säg inget. Låt det vara som det är. Jag attraheras vansinnigt av dig, men…” Med darrande hand tänder jag en cigarrett och blåser ut röken i ringar. ”Jag sätter en ära i att vara gift med min man. Han är pappa till våra två barn, och den som hållit mig hårt då det stormat. Mitt liv har aldrig varit enkelt.” ”Vänta…” Mannen nästan viskar fram orden. Han leder mig ner till stranden, och pekar på stjärnorna. ”Vi är två små myror i ett helt universum av andra. Hur kan du vara så dum att inbilla dig att din man är den ende för dig? Är han trogen?” Bilder av små vita lappar som trillar ur fickor, och underliga nattliga samtal syns för mitt inre medan jag skakar på huvudet. ”Jag tror inte det, men han är ju man, och ni kräver mer sex än oss.” Mannen stannar och lägger händerna på var sida om mitt ansikte. ”Lilla, lilla blåögda du. Det är en stor lögn som skapats av en man för att blidka sin hustru. Ni kvinnor äger mer hetta än ni vet om.” ”Är du gift?” Jag hinner aldrig tveka, orden slipper ut mellan mina längtande läppar. Han trycker sina läppar mot mina och jag uppslukas av känslan av att flyga. Ord är överflödiga, tankar läggs ned. Jag är bara i detta nu. Smakar på salta, varma köttstycken som innehåller en kemisk lösning. ”Gift och skild.” säger han efteråt med simmiga ögon. ”Gift och skild.” Upprepar han och drar med fingret över mina ögonbryn. ”Jag trodde att svenska tjejer var ljushåriga och blåögda? Du stämmer inte alls med det jag lärt mig.” Mannen drar av mig klänningen som jag införskaffat enkom för resan, och den varma ökenvinden sveper in mig. ”Vacker.” säger han. ”Ditt namn är Vacker.” Mannen drar sensuellt med handen över mina axlar, fortsätter nedåt över brösten utan att riktigt ta på dem. Drar med båda händerna över magen som är både knölig och stor. ”Vilken underbar varelse du är. Så perfekt att Michelangelo skulle gråta. Se bara på dina ben…” Jag iakttar honom när han drar av sig den vita kaftanen, och drar djupt efter andan när en mage täckt av ett perfekt rutmönster träder fram. Mina fingrar går på upptäcksfärd och jag inser att den bruna huden är mjuk som sammet. För några sekunder minns jag min systers cyniska kommentarer om utländska män, men trycker snabbt tillbaka tanken där den hör hemma. Det är som att se en Gud av män. Herregud så vacker, så perfekt in i minsta detalj. Händerna är mina ögon, och jag blundar för att få känna med hela min själ. ”Jag vill ha dig…här…nu…” viskar han, och jag känner en varm kropp mot min nakna. Hemma i Sverige sover jag aldrig naken. Det är för kallt, och dessutom kan barnen komma in till oss när som helst. David brukar prata om att vi skall låsa in oss, men då brukar jag tänka på vad som skulle hända om det börjar brinna. Numera sover vi i varsin säng med ett nattduksbord mellan oss. Jag läser tills sent på natten, och Ola sätter på sig sina nattskydd och sover. Det löjliga är att vi en gång hade underbart sex, innan barn och hus kom in i vårt liv. ”Hallå! Nu försvann du igen. Kom tillbaka Vacker.” Mannen stryker med handen över håret, och ler. Tänderna verkar vara konstgjorda, så perfekt satta bredvid varandra att jag måste ta på dem för att förvissa mig om motsatsen. Han tar tag i min hand och för den ned till sitt underliv. Den är varm och jag känner blodet pulsera genom ådrorna som en fors uppifrån Lappland, vilt och skrämmande galet sökande efter något att sabotera. Mitt äktenskap, tänker jag och drar mig ifrån honom. Han saboterar alla planer på att rädda mitt äktenskap. Några sekunder ser jag min mamma framför mig. Sådan som hon såg ut innan skilsmässan från pappa. Leendet når inte riktigt till ögonen, och orden hon säger är matta, urlakade av sömnbrist. Jag smeker honom med tungan, följer salta strängar som runnit nedför brun hud. Jag vill bli hårt hållen, älskad och förförd, men vågar inte riktigt ta steget. ”Vacker, jag älskar dig.” Säger Mannen utan namn, och andas snabbare när jag närmar mig hans underliv. ”Vacker, Vacker, Vacker.” mumlar mannen och trycker sin kropp mot mitt ansikte. ”Jag älskar dig.” Davids ansikte är hugget som i sten, och läpparna är vita av stundens allvar. ”Jag älskar dig nu och för evigt. Glöm aldrig det.” Kostymen sitter illa, och skorna är alltför blanka. De ser nästan ut att vara i plast. ”Vacker!” Mannen tar tag i mitt huvud och trycker mig tätt intill sig. Han låter två av sina fingrar gå på upptäcksfärd inuti mig, och jag känner så mycket att det nästan blir för mycket. Jag vill ha honom…bara en gång…känna… I detta nu existerar bara jag och han. Två kroppar fyllda av åtrå, längtande efter den andre. En djurisk, eggande längtan efter att förenas. ”Jag älskar dig Anna. Vill du gifta dig med mig?” Davids röst tränger in i mitt huvud. Ställer sig som en barriär mellan mig och den underbara mannen jag hittat på krogen. ”Jag vill leva med dig i all oändlighet.” David ler och jag minns värmen i de gröna ögonen. Då när allt var bra. Innan andra kvinnor bjöds in i min säng. Innan alla dumma tankar på att förverkliga sig själv dök upp. Plötsligt inser jag vidden i det jag gjort. Flykten från hemmet löste ingenting, snarare ökade problemen i samma ögonblick som jag packade väskorna och drog. Barnen förstod aldrig varför jag ville bort från dem, och Ola…stackars Ola…stod tyst och åsåg min taxifärd. Hans ledsna ögon förföljer mig dag och natt. ”Förlåt…jag…kan inte. Det här är fel. Förlåt…” Jag skäms så oerhört för att ha blottat min åtrå för en annan man, och vill tillbaka till hotellet. ”Vi går…nu…skynda dig innan jag ångrar mig.” Han drar mig intill sig och smeker mig där solen aldrig varit. Åtrån bubblar upp till ytan igen, och jag vacklar. Vill, men samtidigt vill jag inte...kanske bara en gång… ”Du kan inte bara dra! Så jävla feg är du väl inte? Förresten har jag hört att det är massor av aids där borta. Helvete Anna…tänk nu till lite…” Orden är Davids. Jag står med telefonen i handen på flygplatsen. Ville bara höra hans röst. Ett vänligt ord. Alla år av kärlekstörst måste väl betyda att jag älskar honom? Eller har jag fel? När han fortsatte skälla lade jag på luren, och lade tillbaka biljetten i kuvertet. Ett enda vänligt ord skulle gjort skillnad. Då hade jag stannat kvar i Sverige. Jag tar ett nytt svindlande beslut…den här mannen är ingen för mig. Utan namn och bakgrund…ett tomt vitt blad av person. Så skall mitt liv också bli, och idag är första dagen i mitt nya liv. Men först skall jag åka hem och reda ut alla nystan av trådar som jag själv skapat. Att vara med den här Adonisen skulle inte lösa något, och vem vet vilka sjukdomar han bär på? Nä, första flyget hem, sedan prata med barnen och David. Kanske skaffa en egen lägenhet och byta jobb? Alla vanliga tankar får min kropp att lugna sig. Mannen utan namn klär på sig, och lutar sig fram mot mig. ”Du är någon annans? ”Han ser ledsen ut, och leendet är inte lika gnistrande längre. Jag skakar på huvudet. ”Nej, jag är min egen. Jag skall skilja mig, och leva som jag vill. Mina två barn får välja var de vill bo, och jag skall skaffa katt. David gillar inte djur, men jag…” På planet hem visualiserar jag min framtid som singel, och längtar…         TEMA Försköna/ 27 juni   Leo var snart sjuttio fyllda, och dagarna segade sig fram efter fruns alltför tidiga bortgång. Han saknade det vanliga gnabbandet, och letade doften av hennes tvål på morgnarna när han vaknade. Sängen hade blivit så underligt stor tyckte Leo, och lade några kuddar under täcket på Annas sida för att få visionen av att hon låg och sov bredvid honom. Den röda väl använda morgonrocken blev pricken över i:t och han kände sig inte så ensam längre. Men livet består ju av annat än att sova, och solen tvingade obarmhärtigt upp Leo som först drog täcket över huvudet, men sedan håglöst steg upp och satte sig vid det tomma frukostbordet. En annons i tidningen fick honom att rycka till. En kvinna som var sextiotre år sökte en äldre gentleman som hade förmågan att njuta av livet, älskade att resa, och fortfarande bar hår på skallen. Leo tittade sig omkring i sin lilla lägenhet, och blåste bort dammet som samlats på flaggorna han och Anna köpt på sin semester i Frankrike för trettio år sedan. Efter det tog han upp kammen och kammade de tunna fjunen som fortfarande fanns kvar på huvudet. Med tungspetsen i mungipan skrev han ett brev till kvinnan och försökte att inte låta skräcken för ensamheten sippra fram mellan raderna, och fick sudda flera gånger när pennan for iväg och skrev om ensamma nätter, gråtfyllda morgnar och förundran över att tvättmaskinen faktiskt fungerade rätt bra även om tvätten fått en underlig färg. Leo skrev istället att han var en rik änkling som älskade att resa, och att frisören ständigt ojade sig över hans tjocka kalufs när han skulle klippa sig. Lite försköning av verkligheten skulle säkert göra susen tänkte Leo och bredde på ordentligt. När brevet var skrivet tog han upp sina sista rena kalsonger ur byrålådan och satte på sig ett par väl använda byxor och finskorna för att gå ner till kvartersbutiken och lägga det på brevlådan. Leo dröjde några sekunder innan han släppte ner det i den gula postlådan, och såg bilder på Anna framför sig. Hur hon pysslade med sina älskade blommor på balkongen, och hennes ilska över att han låtit dem vissna när hon dog. Han verkligen SÅG henne, och för några sekunder tänkte Leo strunta i alltihop och gå hem till lägenheten och fortsätta sörja. Plötsligt tittade hon honom rätt in i ögonen, och Leo kände den blå intelligenta blicken borra sig in i honom medan ord hördes i hans hjärna. ”Gubbe lilla, vi har haft vårt. Du måste leva vidare utan mig. Det finns inga försköningar för det jag skall säga nu. Jag är död Leo, och du har begravt ett skal av den jag var. Min själ följer dig, månar om dig och hoppas att du skall ha det bra.” Leo släppte brevet i lådan, och dunsen gjorde så att Anna försvann. Nu skulle han skynda sig hem, och städa, sedan var det nog dags att ta itu med Annas garderob som stått orörd sedan den där dagen. Visslande sköt Leo upp hatten så att solen nådde till hans ansikte. Leo hälsade på kiosktanten och vinkade till lilla Ella som kom gående med sin mormor Mollie.     TEMA Belöning/26 juni   Det var inte själva guldmedaljen jag var ute efter när jag tävlade Inte heller diplomet eller äran Nej, den största belöningen av alla var att du såg mig           TEMA Något rinnande/25 juni   Sandra nästan flyger utför trappan, och ögonen är stora och oroliga. ”Har ni sett Tessan ungar? Hon var i lekrummet alldeles nyss, men…” Sandra slår ut med händerna och barnen ser att en ensam tår ligger och balanserar på kindknotan. ”Jag lämnade ju bara rummet några sekunder…” Oliver som är äldst reagerar direkt, och reser sig upp för att sedan springa ut på gräsmattan och leta efter systern. Lilla vackra Tessan som med sitt guldblonda hår och blåa ögon ser ut som en liten prinsessa. Det är bara kronan som fattas, och guldskorna. Oliver biter sig i överläppen och scannar noga av omgivningen. Ängarna framför huset är fyllda av nyutslagna prästkragar och blåklockor. En och annan vallmo har letat sig dit från trädgården som Sandra skapat med hjälp av en kvinna från stan. Tessan är ett vackert barn, och är mongolid, det vill säga hon har extra sneda ögon och en hjärna som inte alltid har rätt även om den tror det. Under tiden som Oliver springer ned mot ängarna minns han då mamma kom hem med det lilla knytet, och pappas förfärade min. Flaskorna på diskbänken blev allt vanligare efter den dagen, och pappas ögon var alltid dimmiga av sorg. Den lilla bäcken som porlar mellan de två gröna haven av mark är underligt tyst, och Oliver observerar att tofsviporna är oroliga. De flyger omväxlande högt och lågt, skriker och gör utfall mot något. Han gissar att det är gårdens katt, och följer stigen som rådjuren gjort. Det långa gräset ligger på en del ställen platt mot backen, och plötsligt ser Oliver en välbekant sko. Han tänjer ut stegen, och skyndar sig på. Skuggan av en stor havsörn syns på backen och han tittar upp på den majestätiska fågeln. Näbben är krökt och slutar med en sylvass spets som lätt kan slita… Oliver känner paniken växa…hur många kilo klarar en örn att lyfta egentligen? Ett, två…kanske tre…eller…mer? Ytterligare en skugga dyker upp, och följer hans rörelser med vaksamma gula ögon. Paret cirklar uppåt med vindarna, och försvinner. Nu hör Oliver bäcken, och springer…han skyndar sig allt han kan med huvudet fullt av bilder över vad som kan ha hänt.  Ligger Tessan i vattnet utan möjlighet att ta sig upp? Eller ve och fasa…har hon gått ned till brunnen som barnen kallar stället där det är som djupast? Han hör någon sjunga och plaska samtidigt, ljudet fyller honom med lättnad och det riktigt kvillrar i tårna av lycka när Oliver möter systerns blå ögon, och ett ansikte som är fullt av lera. ”Oliver, kom och lek du med.” säger Tessan och ställer ned hinken för att sträcka ut handen. ”Det är jätteskoj. Jag har hittat flera skalbaggar.” Hon visar brodern sina fynd. ”Men mamma blir nog arg…” Tessan darrar med underläppen. ”Jag har spillt på klänningen.” Oliver glider nedför den korta slänten och ställer sig bredvid systern. Med lugna rörelser samlar han ihop hennes saker, och tar hennes hand i sin. ”Mamma blir inte arg, men du får aldrig mer smita hemifrån så här. Lova det.” Hand i hand går de över ängarna, och Tessan skrattar när Oliver för en kort sekund släpper henne för att försöka fånga en fjäril som kommer flygande. Han ger upp efter en kort språngmarsch och snurrar runt henne i luften så att hon kiknar av skratt blandat med lite skräck. Tessan plockar några röda Vallmos som växer i ängskanten, och blandar dem med Olivers hjälp med lite blåklockor och prästkragar. Som en grön ring runt buketten placerar de ormbunksblad. ”Nu blir mamma glad.” säger hon och ger Olivers hand en tryckning. ”Eller hur?” Oliver ler och tittar på systern. Lycklig att inget hänt den här gången heller.           TEMA En sevärdhet/23 juni   Skuggan från det höga tornet ligger över byn, och på gatorna är det tomt sånär som på en strykarkatt. Med snabba steg springer den över den grusade gatan, och tittar sig skrämt omkring. Långt bortifrån syns damm när en lång buss närmar sig på den slingriga tidvis branta vägen. Byn är belägen högt uppe i bergen, och det är sällan någon passerar. Pepe och hans fru Maria kikar ut bakom gardinen, men sitter kvar tills bussen stannat nedanför tornet. Då reser sig Pepe omständigt och gläntar på köksdörren. Han stoppar in en stor snus under läppen och ler med brunstubbiga tänder mot frun. ”De är nog på väg till tornet skall du se. Vilka galningar.” Pepe skrockar och sätter sig ned på tröskeln för att studera turisterna som kämpar sig uppför den branta stigen. ”Carlos visste vad han gjorde när han byggde det där. Vi skrattade, men får nog hålla med om att det var ett genialiskt drag. Turisterna strömmar hit. ” På torget växte en marknad sakta fram där några sålde frukt, och någon annan krängde färgglada tygstycken som de hängt upp på tunna plastlinor. En pojke kom gående på styltor, och några barn ställde sig tätt intill varandra, och sjöng. En lada öppnades på vid gavel, där det fanns ett stort dansgolv där människor iklädda vackra kläder snurrade medan fyra män spelade olika instrument, och en ung kvinna sjöng. Maria ställde sig bakom Pepe med händerna i sidorna. ”Man kan nästan säga att Carlos räddat vår by? Ellerhur?” Carlos reser sig upp, och sträcker sig in efter en brun träkäpp som hänger under hatthyllan. ”Jag går ner och kollar om jag kan hjälpa till med något. Ger du mig plåsterlådan? Det är många som slår sig när de ramlar på stenarna som rullar iväg.” Maria hämtar en stor röd ask med ett vitt kors på. ”Är det inte dags att göra i ordning dem? En vacker dag händer en olycka.” Pepe slår på asken med handen. ”Plåsterförsäljningen inbringar mycket pengar.  De har ju sällan med egna sådana, och jag kan ta ut hutsummor för dem.” Han skrattar högt. ”Fixar vi till vägen upp förlorar vi den inkomsten. Nej du, de där stenarna får ligga.” Carlos vaggar iväg mot torget, och ställer sig vid ett av borden som har ett litet tak över sig. Han öppnar plåsterburken, och ställer en liten skylt bredvid.         TEMA Motstånd/22 juni   Den lilla varghonan gjorde våldsamt motstånd, krängde fram och tillbaka, bet och rev med framtassarna, men hon satt obönhörligt fast i den stora björnsaxen. Smärtan från den illa sargade tassen gick som ilningar genom hennes kropp, men hon var alldeles tyst i rädsla att bli upptäckt. Hon lade sig ned i mossan och slickade bort blodet så gott det gick, studerade tassen från olika håll, och tuggade sedan långsamt av den intill benet. Tårarna som rann ur honans ögon landade i den sträva, gråa pälsen och skapade mörka sjok av våt beklädnad. Hon visste mycket väl att risken att dö fördubblades, men ungarna i lyan skulle dö om hon inte diade dem. Skelettet var hårt, men de skarpa käkarna var starka. Ett högt knakande fick henne att rycka till. Bara några meter bort såg hon den vippande fjädern från jägarens hatt. Det var bråttom. Hon hörde att mannen visslade, och kände doften av något som bet sig in i nosen. En svag strimma rök kom från hans andedräkt, och en kort sekund undrade hon varför det rykte ur hans mun. Den lilla tjocka taxen gick som alltid vid hans sida, men stannade då och då för att strila urin över en buske, eller några stackars blommor. Hon hörde och kände honom långt innan han syntes. Haltande på tre ben tog varghonan sig hem, men var så utmattad av blodförlusten att hon var nära att stupa flera gånger. Från lyan hördes gnyenden från de små som både var hungriga och frös. De gläfste välkomnande och skyndade på henne när hon inte lade sig fort nog. Varghonan skakade i kroppen av smärta, och hon förstod att jägaren antagligen skulle låta hunden följa hennes spår, men säkert skulle förvillas av att hon delvis gått genom vattnet. Nu gällde det att snabbt utfodra barnen, sedan måste de flyttas till ett säkrare ställe. Hon skulle bara vila lite…         TEMA Ärlighet/21 juni   ”Aldrig, aldrig, aldrig mer skall jag må så här pissigt.” Min dotter går en lov in i köket, öppnar kylskåpsdörren och hämtar några morötter som hon gnager på, och snappar åt sig chokladbiten jag köpte på stormarknaden igår. Tea tittar på mig och ber om lov innan hon närmast sliter upp omslaget och tar en stor tugga. Själv föredrar jag att äta chokladen i noga avvägda rutmönster. Jag delar de utskurna rutorna i hälften, det brukar vara lagom. Om jag skulle göra som Tea hade choklad snart strukits ur mitt liv. Hon är en slukare, medan jag är en finsmakare i det mesta jag gör. När min dotter och jag går på restaurang brukar hon väsa åt mig att skärpa mig. Servitören brukar ropa till sig de andra, och oftast kikar ett antal ögon på mig när jag äter. Med exakt precision delar jag sås, grönsaker, kött och potatis var för sig i små högar, sedan äter jag upp det i samma riktning som klockan går, köttet först, sedan potatisen, såsen och grönsakerna sist. Ibland lämnar jag dem och lägger en diskret servett över så att det inte skall synas förrän tallriken kommer till köket. ”Mamma? Hur gjorde du för att komma över farsans svek?” Jag tas tillbaka till verkligheten av min tonåriga dotter som är ranglig och smal som en liten nyfödd kalv. Det långa håret hålls uppe av en turkosfärgad snodd, och varje gång jag möter hennes turkosblå ögon minns jag hennes pappa. Det var inte svårt att förstå vad som höll på att hända, men jag stod ut för Teas skull. Jag ville så gärna vara en familj som alla andra. Åka på utflykter, till stranden och allt annat man gör. Kalle höll sig undan, verkade skämmas för mig och Tea, men jag trodde att jag visste vad som dolde sig bakom masken han visade upp för våra vänner. Kalle ville bara inte berätta det för mig. Egentligen tyckte jag att det var skönt när sanningen uppdagades den där höstdagen då jag och Tea mötte honom och den andre. Ja, det var faktiskt en han, ingen hon som jag befarat. På något underligt sätt kändes det bättre att förlora honom till en man, men sanningen att säga var mina drömmar fyllda av bilder där de hade sex, och jag spydde flera gånger av äckel. Vetskapen om de två åren som han levt både med mig och den andre parallellt gav mig panik. När Kalle berättade om sjukdomen tyckte en del av mig väldigt synd om honom, medan den andra delen hånskrattade och hurrade. Det var faan i mig rätt åt honom. Han hade kunnat vara ärlig mot mig och Tea. Samtidigt blev jag skräckslagen och rasande. ”Din jävel, tänk om jag har fått aids tack vare din oförsiktighet? Varför använde du inte kondom? Hur kunde du?” Orden satt som etsade i minnet. Aldrig skulle någon få chansen att trampa på mig igen. Hellre ensam än ensam i ett förhållande. ”Mamma? Varför är killar sådana skitstövlar?” Jag drogs tillbaka till verkligheten igen, och studerade min lilla sötnos. Som tur var bar hon även tecken från mig. Den söta uppnäsan till exempel, och de långa benen som var ett arv från min mormor. Med handen under hakan bestämde jag mig för att äntligen gå vidare. Alla män var inte som Kalle. Jag hade haft otur helt enkelt, men ändå tur, för sjukdomen nuddade inte ens mig eller Tea medan han dog några månader senare.       TEMA Något trasigt/20 juni   ”Sch, säg ingenting ungar…och väck för guds skull inte mamma.” Pappa satte handen för våra munnar och pekade mot sovrummet där mamma låg hopkurad i fosterställning och sov. ”Men? Varför?” Petters röst var gäll och han var precis på väg in till sovrummet när pappa högg tag i hans arm. ”Vi skall tvätta.” Vi tittade på honom som om han blivit galen, och Carola fnissade. ”Du kan ju inte sådant. Mamma brukar säga till oss att hennes plats är i huset, och din utanför. Förresten…” Carola tog min hand och drog mig till sig. ”Pia kan tvätta. ”Hon väntade några sekunder innan resten av meningen kom. ”Pia skall ju flytta snart, och måste klara sig själv.” Orden hon sade var ett direktreferat av mamma. Mamma var stenhård…när jag flyttade hemifrån skulle jag kunna allt som behövdes för att klara mig själv. Ingen skulle kunna säga att hennes dotter inte kunde tvätta, laga mat och städa. De sista veckorna hade varit tuffa för mig. Den ena uppgiften var tråkigare än den andra, men det var ingen ide´att trotsa. Snart skulle jag ha min egen lägenhet där jag bara jag skulle bestämma. Pappa öppnade dörren ned till källaren och hyssjade Petter som började sjunga på en hip-hop låt han för tillfället diggade. En efter en gick vi nedför den branta trappan och höll oss i stången för att inte ramla. Nere i tvättstugan stannade pappa och tittade sig omkring. Han slog ihop händerna med en klapp, och gnuggade dem mot varandra. ”Okej, Carola…du tar allt rött, Petter tar allt svart, och du Pia plockar ihop allt vitt. Jag kan samla ihop allt blått.” Kasse efter kasse fylldes med kläder, och jag hittade min lila klänning som jag letat några månader. Den hade ramlat ned bakom tvättmaskinen. ”Sådär, är alla klara?” Pappa tjoffade in den blåa tvätten, och sprutade på lite fläckmedel på jeansen som fått gräsfläckar när vi spelat brännboll i trädgården. ”Det här är väl inte så svårt? Eller hur Pia? Hur känns det att snart få flytta? Kommer du inte att sakna tjafset i badrummet när ni skall ta morgonduschen, eller våra kaosartade frukostar?” Jag skakade på huvudet. En timme senare gick pappa ner i källaren, men kom upp med ansiktet rött av ilska. ”Varför sade ni inget?” Han smällde igen dörren med ett högt brak som väckte mamma och fick henne att komma rusande. ”Vad i all världen står på?” Håret stod åt alla håll, och hon gnuggade ögonen med knogarna. ”Varför har ni inte väckt mig? Klockan är ju snart tio.” Vi pekade på pappa som med ens såg väldigt skyldig ut. ”Vi ville överraska dig, eller…rättare sagt jag ville göra det. Du brukar alltid klaga på att jag inte gör något, och…äh, faan också…allt blev så fel…” Mamma drog på sig morgonrocken och satte sig vid köksbordet med oss barn. ”Vänta lite nu…hjälpa? Vad menar du med det? Och varför smäller du så hårt i dörren?” Pappa söker min blick som för att få stöd. ”Vi har tvättat kläderna, men…” han sänkte huvudet mot bröstet och såg ledsen ut. ”Det har hänt en liten olycka därnere, eller…rättare sagt två.” Mamma reste sig upp, satte på sig kläderna och nästan sprang nedför trappan till källaren. Ett högt skrik får oss andra att skynda oss ner. Inne i tvättrummet hittar vi mamma med en blå chiffongklänning i famnen. Den är delvis söndersliten och har fått stora hål här och där som antagligen orsakats av fläckmedlet. ”Läste du inte på tvättanvisningen? Inte mer än trettio grader, och aldrig, aldrig några fläckmedel. Snälla rara älskade du låt mig sköta sådant här i fortsättningen. Jag skulle ha haft den här nu på lördag.” ”Jag…jag…jag…ville…” Pappa stammade och ögonen var sorgsna. Plötsligt log mamma och kramade om honom. ”Jag är tacksam att du försökte, men som sagt…låt mig göra det här. Du är bättre på att mecka med bilen än mig, och mycket, mycket bättre på att klyva ved.” Hon skrattade till och smekte honom över kinden. ”Jag skulle säkert misslyckas totalt därute. Både med bil och yxa.” ”Så…du…är inte arg längre?” Pappa tittade mamma djupt i ögonen och lade underläppen över överläppen. ”Nej, jag är inte arg. Låt det inte hända igen bara. Nä kom nu så äter vi frukost. Jag bjuder er på pannkaka om ni vill." Vi barn jublade och sprang om varandra uppför trappan         TEMA Något rutigt/19 juni   Det första jag såg då du sade orden som smärtade var dina rutiga byxor Ögat hade svårt att ta in mönstret med svarta och vita fält som blandades i en sällsam röra. På fötterna bar du dina slitna sandaler som jag gav dig på vår bröllopsresa 1982 Liggande på golvet hörde jag ekot av din röst rusa runt i hjärnan som en förvirrad själ från någon som tagit sitt liv. Ensam och rädd. "Jag vill inte ha dig mer. Jag älskar en annan." Orden vägrades inträde i öronen och snurrade i luften som en hösttromb. "Säg inget mer!" Skrek jag och kände marken rämna under min liggande kropp. Ett helveteshål fyllt av flytande lava, och glödgad aska. "Det är slut, fattar du inte det?" Ditt ansikte närmade sig mitt, och jag slog det hårt med handen där vigselringen satt hårt omsluten runt mitt finger. "Jag...älskar ju dig..." Snyftande lade jag huvudet på din fot som var full av smuts från hennes stall där vårt barn fått ridlektioner. "Vi kommer att ses ibland, Pia och jag har pratat redan." Smärta...pilar av ilska som äter sig in i mitt kött...skalar av mig huden för att sedan fräta sönder den i syra. Stammande med blodet dunkande i huvudet tittade jag på min älskade som studerade min gestalt med äckel i blicken. "Du är vidrig, vet du det? En stinkande råtta. Alltför ful för att vistas bland vanliga människor."sade han och sparkade sig lös från mitt grepp. Jag reste mig upp, satte händerna i sidorna och hämtade kraft från diafragman. "Jag älskar dig!" skriket ekar ut i hallen, och jag ser vår dotter stå lutad mot dörrkarmen med ett leende. "Men inte jag dig. Egentligen har jag aldrig känt så för dig. Du var en biljett till Sverige, inget annat." Smärtan strålar ut i alla delar av kroppen, delar mig mitt itu och drar tunna kärl ur hjärtat. Viskande studerade jag Alios mörka lockiga hår med gråa stråk, och den raka näsan som var ett arv från hans pappa som vilade i jorden under gårdens stora ek. "Varför?" Viskade jag. "Varför nu?" "Ödet...vad vet jag? Lotta är allt jag drömt om. En glad, sprallig tjej, inte alls lika allvarlig och tråkig som du. ja Lena...det är faktiskt så det är. Med dig är livet torrt och ofärgat. Dina största upplevelser hittar du i böcker...inte i livet nu." Smärta...tanken på tabletterna jag förvarat en längre tid längst bak i badrumsskåpet får mig att le. Plötsligt vill jag att han skall lämna mig ifred. Samtidigt vill jag ha honom nära och insupa hans doft. Känna den sträva mansdoften blandas med aftershaven jag och Pia tagit med oss när vi återvände från Kreta där vi haft en underbar tid med Alios släkt. "Jag vill ha en kram...snälla..." Jag låter som en gnällig hundvalp som nyss fått ett nytt hem. "En...liten...bara." Viskningen hörs knappt, och jag ser Pia komma mot oss. Hon är rödmosig och jag ser att hon gråtit. Mina utsträckta händer sjunker sakta. Pia rusar in i min famn och håller mig hårt, hårt. "Jag visste inget mamma, jag svär. Jag hade ingen aning vad som skedde." Min lilla trettonåring plutar med munnen, och trots det ledsna ansiktet ser jag skönheten lysa igenom. Bruna pepparkaksbruna ögon varvas med blonda slingor och ständigt solbrun hud. "Jag visste inget, jag svär. Jag...jag...jag älskar dig." Mina armar slingrar sig in i hennes och värmen från min lilla dotters nyutslagna kropp värmer min som skakande gör allt för att inte däcka ihop. "Gå då! Stick!" Mina ord är hetsiga, och begäret efter honom är utbytt till glödgat hat. En röd gardin är neddragen för mina ögon, och jag vill att han försvinner ur min åsyn. "Hörde du inte vad jag sade? Stick! Gå till din hora. Men kom ihåg en sak Alio...det finns ingen väg tillbaka om du går. Du är en skam för ditt kön, och jag hoppas innerligt att du en dag inser hur fel du behandlat mig...och Pia." Lägger jag till och håller min dotters hand så hårt att hon kvider av obehag. "Jag..." säger Alio osäkert och söker Pias blick. "Jag skall inte säga att jag hatar dig, men..." Min röst tystnar och jag tittar ut genom köksfönstret där vår underbara trädgård ståtar med blommande körsbärsträd, och rosor som knoppar. Pia stiger fram mot honom och vänder hans kropp mot ytterdörren. "Lämna min mamma ifred. Du är inte min pappa mer. Lögnare klarar vi oss utan." Hennes röst är tjock. "Jag älskade dig pappa, älskade dig så mycket..." Alios öppnar ytterdörren, greppar bilnycklarna och går ut. "Förlåt...jag..." Han böjer huvudet ned mot bröstet fortfarande med ryggen mot oss. "Gå då!" Pia knuffar ut honom och drar igen dörren, sedan vänder hon sig mot mig. "Gråt inte mamma. det är över nu."         TEMA En tragedi/18 juni   I samma ögonblick som Kalle spikat i sista spiken på hustaket hörde Emelie ett underligt knakande ljud och sprang ut på gården för att prata med sin man. Kalle stod bredbent över nocken stolt som en tupp över att ha klarat snickerijobbet utan att vara utbildad. ”Vem faan behöver snickare och plåtslagare?” Sade han och sköt upp kepsen så att Emelie såg fräknarna runt näsan, och de klart blå ögonen som ibland var gröna av åtrå. Hon tittade inåt köket och såg hur taket därinne föll ned bit för bit, och hörde ett dovt mullrande breda ut sig över huset när yttertaket rämnade med ett högt brak som blandades med gnisslet av plåt som veckas. Emelie såg i ultrarapid hur Kalle sjönk ned i huset, och trots avståndet kunde hon se hans förvånade och skräckslagna min.         TEMA En frukt/17 juni   ”Jag är mycket ledsen Anitha, men…” Kvinnan i vit rock lägger sin hand på min och ser medlidsam ut. ”Fostret är dött. Jag ser inga hjärtslag och dina blödningar tyder på pågående missfall.” Hon ler svagt. ”Naturen brukar ta hand om sådant här själv, så gå du bara hem och vänta…” Jag känner tårarna rinna över kinderna och slickar i mig av dem. De är salta och ljumma.  I mitt huvud ekar orden hon sagt och jag försöker sätta ihop en bra svarsmening, men misslyckas gång på gång. Vad säger man när ens liv välts upp och ned? När hon tar bort handen från min hand brister fördämningen och jag sjunker ihop på golvet, skakar okontrollerat och stammar när jag slutligen tar till orda. ”Det är tredje gången…fattar du…tredje gången...tredje missfallet på två jävla år. Vad är det för fel? Hur kan det bli så här?” Läkaren sätter sig på huk och stryker mig tröstande över håret. ”Det kan vara vad som helst…lilla du…vilken pärs det måste vara…jag lider så med er. Eventuellt kan det vara något så enkelt som vitaminbrist. Äter du folsyra?” Jag nickar stumt. ”Ser du till att få i dig k-vitamin?” Jag vänder upp ansiktet mot henne och ser frågande ut. ”Vilken frukt eller grönsak innehåller det?” Efter att ha torkat tårarna känner jag ett nytt hopp spira och ser mig själv leta information på internet medan hennes röst maler på i bakgrunden. ”jag har för mig att passionsfrukt innehåller mycket järn och k-vitamin, men låter det vara osagt om det stämmer. Passionsfrukt är en glömd vitaminkälla tycker jag. Googla så får du se själv.” Efter att ha tackat för mig och efter mycket tjat fått en tid för skrapning dagen efter går jag med hasande, långsamma steg ut från mottagningen, och vidare över ängarna hem. Alla barnskrik studsar i mina trumhinnor, och kvinnorna som kommer med barnvagnar verkar ha en aura av harmoni runt sig. Jag är avundsjuk, så avundsjuk. När jag passerar konsumbutiken stannar jag och backar tillbaka. Fruktdisken är alltid välfylld och visst har jag smakat på passionsfrukt tidigare, men…jag står länge med den vinröd-lila lilla halvrunda frukten i näven, vänder den i handen, och studerar skylten där det står var den kommer ifrån. Skulle en så liten detalj som att äta extra vitaminer göra att fostret bestämde sig för att stanna kvar i min livmoder? Väl hemma delade jag passionsfrukten i två lika stora delar och hämtade en liten kaffesked för att gröpa ur den med. Första tuggan var sur, men sakta lärde sig smakcellerna i min mun sig att acceptera smaken, och sista tuggan smakade till och med gott. När jag googlar läser jag det här: 2,5 dl av rå juice från lila passionfrukt innehåller 1771 IE av vitamin-A och 1035 mcg betakaroten. 2,5 dl av rå juice från gul passionsfrukt innehåller 2329 IE av vitamin-A och 1297 mcg betakaroten. Gul passionsfrukt innehåller även alfa karoten som inte finns i den lila passionsfrukten. Bortsätt från C-vitamin, riboflavin, vitamin-B2 och koppar, innehåller den gula passionsfrukten högre närinsvärde än den lila. Den gula passionsfrukten används mest till juicer, medans den lila säljs oftast färsk. Passionsfrukten är en näringsrik frukt. Den innehåller kolhydrater, vitamin B, C och K-vitamin. Mineraler som, kalcium, kalium, fosfor, järn, magnesium, natrium, koppar och zink. Den innehåller också höga halter av antioxidanter, pga A och C, Alfa, betakaroten och beta kryptoxantin. Vad som är bra med A-vitamin är att den hjälper till att stärka synen och huden. Den hjälper också till att stärka kroppens immunförsvaret och benmetabolismen m.m. Betakaroten även kallad provitamin A, den omvandlas till vitamin-A i levern, det är också en antioxidant som precis som A-vitamin och kan hjälpa till att förebygga vissa cancertyper, hjärtsjukdomar och högt blodtryck. Precis som A-vitamin främjar betakaroten bentillväxt och tandutveckling, underhåller friskt hår och hud m.m Kalium är nödvändigt för att njurar och muskelsammandragningar ska fungera bra. C-vitamin är en antioxidant och är användbar för att hjälpa kroppen förebygga och bekämpa sjukdomar och infektioner. C-vitaminen hjälper också till med reparation av vävnad och kan påskynda sårläkning. Passionsfrukten innehåller vitamin B2, niacin eller vitamin-B3, vitamin-B6, folat och kolin. Några av fördelarna med dessa B-vitaminer, är att de hjälper till för slemhinnorna i mag-tarmkanalen och även psykisk hälsa och hjärnans funktion. Vitaminerna hjälper också till med att sänka kolesterolen och förbättrar blodcirkulationen. Några månader senare var jag gravid, och varje dag åt jag minst en passionsfrukt som resulterade i glada sparkningar från min lille son som i trettioandra veckan bestämde sig för att komma ut till oss. Sedan den dagen ingår passionsfrukten i vår dagliga kost. Och samtliga ungar har fått den.           TEMA Något komplicerat/16 juni   Jag älskar dig Ja, just dig Lämnar över mitt komplicerade liv i dina händer Redo att nystas ut till en rak linje Jag tycker du är det finaste som finns Dina ögon gnistrar av bus De löften du ger mig är egala Jag ber dig, låt mig bara vara vid din sida Din hud är len som sammet och doftar sol Vattnet smeker din kropp Bubblor brister över din mun när jag inte släpper mitt grepp Vi faller genom mörkt vatten, ned mot dyig botten Dina ögon naglar fast mina Frågande Anklagande Så vacker, så underbart präglad av strömlinjeformad hud Ovanför mig ser jag solen som klyver ned i sjön Längtande efter svalka och försoning Jag älskar dig Intill döden min vän     TEMA Något fläckigt/15 juni   Jag visste precis när hon varit där…det syntes på de fläckiga lakanen i vår säng, och vinglaset med svaga läppstiftsmärken. Ibland kändes det som om han ville att jag skulle se det. Som ett öppet, förfinat hot. Ännu en av de oändliga nedtrampningarna i skoskaften för att få mig att stanna på min plats. Redan i hallen kunde jag känna doften av kön, och såg för min inre blick scener av vild älskog med knappar som slits sönder och svettiga kroppar. Klädesplagg efter klädesplagg ledde rakt in i vårt sovrum. Magen vände sig ut och in, och jag spydde över trasmattan Hans mamma gett oss i bröllopsgåva. Med äckel i blicken och tårarna som en genomskinlig gardin gick jag långsamt mot rummet som för mig var heligt. Att vara otrogen är nog det lägsta en människa kan göra mot en annan, och att dessutom skylta med det är sadistiskt och väldigt, väldigt lågt. Kniven i min hand levde sitt eget liv, och att det perfekt manglade lakanet härbärgerade två omslingrade människor såg jag inte alls som något hinder för det jag länge velat göra. Mitt vita lakan skulle inte besudlas av den där kvinnan mer, oh nej…aldrig, aldrig mer. Lakanet skulle bli skuret i småbitar, och uppeldat. Sakta drog jag kniven genom vitt kött som var impregnerat av starkt sömnmedel, och högg besinningslöst över vita kullar. En hammare fullbordade en hjärnmassaker, och Hans fick smaka på sin egen medicin att inte dölja något. Folket därute skulle ge mig sympati, det var jag fullständigt övertygad om. Hans affärer var aldrig hemliga…nej, nej…han skröt på firmafesterna om hur lättlurad jag var, och berättade ofta och gärna om vårt ickesexliv. Det de inte visste var att jag hade mitt eget lilla liv bredvid äktenskapet, och att han förvisso var fattig men ärlig intill döden och förälskad i mig. Startskottet på händelsen var det undertecknade testamentet jag hittade fasttejpat under skrivbordslådan jag hade i åtanke att städa den där dagen. För en så stor summa pengar skulle jag och Georgios leva gott många, många år. Jag smetade in mitt ansikte med lite blod, och droppade en del på mina underarmar, sedan slet jag sönder min vackra vita klänning som skulle ge mig exakt det oskuldsfulla utseende som krävdes. Med darrande händer lyfte jag telefonluren och slog några siffror, men lade snabbt på när jag kom fram. Lyfte igen och tryckte på återuppringning. Med rösten fylld av gråt och förtvivlan stammade jag fram orden. ”Hallå…är det polisen? Jag…jag…jag vill anmäla ett mord.         TEMA Prydligt/13 juni   OBS! Känsliga läsare varnas! Med exakt precision skar mannen ett smalt snitt från öra till öra över huvudet.  Det röda håret med tillhörande skalp lyftes av och blottade ett vitt skallben. Nöjd med sitt kap lyfte han upp kroppen, lade den över axeln och stegade in bland mosstäckta stenar, och höga tallar på jakt efter ett ställe som skulle dölja kroppen något sånär tills han kommit därifrån. Mannen gillade när det var prydligt, inte minsta lilla blodfläck fick komma på honom.  Ibland sprutade blodet från kvinnorna han tagit, och några gånger hade de lämnats i ofullbordat skick. Blodet gav så många minnen, och han ville ju bara ta deras hår, inget annat         TEMA Rundvandring/12 juni   ”Swosch!” Grenen sveper ned i full fart över tältet som Anna och de andra tjejerna satt upp några timmar innan mörkrets inbrott. Med full kraft dunkar den hårt i deras spensliga unga kroppar som snabbt väcks upp efter att ha befunnit sig i drömmarnas värld. Flickorna springer yrvaket ut i hällregnet och försöker orientera sig fram mot stigen som leder till den lilla byvägen där de parkerat jeepen. ”Ni får aldrig gå ifrån kompassen och kniven, aldrig!” Så hade guiden som lett dem ut till lägret i djungeln sagt, sedan vände han sin jeep och for därifrån. Chockade och rädda för naturens krafter springer de efter varandra i ett långt led. Flickorna bär kläderna under armen, och trots att de är medvetna om hur viktigt det är att ha på sig byxor och tröja för att klara sig något sånär från blodiglar och andra kryp kommer de sig inte för att stanna och klä på sig. Kängorna är halvknutna, och regndropparna ligger som en tunn hinna över kroppen. Anna kan inte se mer än en meter framför sig eftersom regnet öser ned. Hon hör klafsandet av sina kängor, och de stora bladen slår emot Annas kropp när hon tränger sig in bland dem. ”Tigrar då? Finns det några sådana?” Anna minns sin egen fasa då Serena ställt frågan hon själv länge burit på tungan, och hur guiden kisat mot Serena och besvarat henne. ”Det finns, men så länge ni håller ihop, och turas om med att vakta elden är det nog ingen fara. Byborna har förvisso sett spår här i närheten, men, nja…jag tror vad jag vill om den saken.” Theresa knackar Anna på axeln. ”Är det långt kvar? Jag fryser.” Kvinnan huttrar och är blå om läpparna. ”Inte visste jag att det var så här kallt i djungeln. ” Hon tittar sig runt så gott det går. ”Jag tycker det här är kusligt.” Anna klappar henne lugnande på handen. ”Jeepen borde stå här fram….” Innan meningen är uttalad hör de ett högt brusande ljud som ökar i styrka. ”Vad i…?” Där vägen varit fanns nu en strid flod som drog med sig träd, jord och annat. Theresa högg tag i Annas arm och grimaserade. ”Vi…vi…vi är fast här.” Resten av tjejerna stannar tvärt och skriker högt av rädsla. Anna hyssjar dem och harklar sig medan vattnet rinner över hennes halvnakna kropp. Allt hon lärt sig på överlevnadskursen spolas genom huvudet som en reklamfilm, och hon tittar ut över skaran av blöta, rädda kvinnor. ”Vi…vi måste gå tillbaka till lägret.” Ett stön hörs från resten av ledet. ”Jag är ledsen hörni, men det bara är så. Kniven ligger kvar i tältet, och kompassen likaså. Maten hänger i trädet intill och alla sjukvårdsartiklar ligger i ryggsäcken.” Hon slår ut med händerna. ”Jag drabbades av panik som er…ville bara hem till tryggheten och värmen på hotellet.” Agnes skriker högt. ”jag vill hem! NU! Min pappa har inte betalt er för att döda mig.” Hon drar i de blöta kläderna med perfekt filade naglar som är illröda. ”Han sade att det här skulle vara som Mulle-lägret när jag var liten, men hittills tycker jag att det varit skit.” Anna samlar ihop kvinnorna och börjar gå tillbaka till tältet. ”Följ efter mig, och titta noga var ni sätter fötterna. Förresten…” Hon vänder sig om. ”Är det någon av er som fick elddonet med sig? Om vi skulle behöva göra en brasa menar jag.” Kvinnorna skakar på huvudet med sorgsna miner. En tjej banar sig väg förbi de andra mot Anna. ”Hittar du tillbaka? Jag menar…guiden hade ju svårt så…” ”Jag hittar…” Tror jag, lägger hon till i huvudet och ler. Ett plötsligt skrik från bakre delen av ledet ekar i djungeln och får fåglar att flaxa iväg, och nyfikna apor att fly. ”Jag är biten…hjälp jag är bit…” Kvinnan tystnar och sätter sig på huk med händerna lindade runt ena vristen. ”Något svart, jag såg något svart, sedan bara smärta.” Anna ser två röda märken tätt intill varandra, och trycker prövande mot såret så att något gult, slemmigt kommer ur det. ”Orm.” konstaterar hon och försöker få ur giftet. ”Det kan vara vilken sort som helst, djungeln dignar av sådana där odjur. Jag trodde att kängorna skulle räcka, men uppenbarligen…” Anna sväljer resten av orden och håller ut handen mot regnet som fortfarande öser ned. ”Vi kommer att bli tvungna att torka alla våra kläder när vi lagat tältet.” Om det finns kvar…tänker hon för sig själv. Theresa knackar Anna på axeln. ”Hur ser det ut? Kan hon gå?” Anna tittar frågande på Emma som nickar. ”Troligtvis är ormen inte giftig, det skulle du märkt av nu.” När de gått en timme, men inte hittat sitt läger stannar Anna och ropar med förtvivlan i rösten. ”Jag är rädd att vi gått vilse…och…kompassen ligger kvar tältet.” ”Menar du att vi kommer att dö här?” Theresas röst ligger på gränsen till panik. ”Det enda jag vet med bestämdhet är att vi i nuläget går runt, runt. Jag har under vandringen gjort små märken i träden för att se hur det ligger till, och ja…” Anna rycker på axlarna. ”Dö skall vi ju alla så småningom.” Hon inser vad hon just sagt och sträcker upp händerna i luften. ”Glöm det där sista jag sade. Naturligtvis klarar vi oss. Jag är ju utbildad i överlevnadsteknik.” I huvudet lägger hon snabbt till ”I Sverige.” Anna pekar mot en stig lite längre fram. ”Vi går där, och försöker hitta ett bra träd att klättra i, och du…” Hon pekar på den ormbitna kvinnan. ”Skrik om det blir värre. Är det ormbett så klingar smärtan snabbt av. Med leriga kängor tar kvinnorna sig uppåt med hjälp av utstickande grenar och blöta händer, nedslagna fulla av tankar. Anna hittar ett märke i ett träd och ser fundersam ut. Hon hittar ytterligare ett efter några meter, och letar febrilt efter nästa. Det känns som om något manar henne vidare, och efter ytterligare en halvtimme ropar Theresa med trött röst att de måste stanna. ”jag är helt slut Anna, och de andra känner säkert likadant.” Hon sveper ut med handen. ”Snart mörknar det, och både du och jag vet att vi måste bygga ett läger, ett tillfälligt sådant. Tigrar jagar på nätterna. Ett knakande hörs från ett buskage några meter fram, och en skugga syns.         TEMA Vinna/10 juni   Refuserad av livet   Jag gjorde val just då som kändes rätt, men som i längden visat sig fel. Svart är inte alls alltid svart, och vitt är definitivt inte alltid just vitt. Kärleken trängde sig på och gjöt små former i hjärtat där inget annat fick plats, och oförmögen att ens kunna tänka på vad som kunde hända hoppade jag och landade med ett brak som fick mina revben att skallra och hjärnan att drabbas av evig rörelse. Ett ja betydde för mig ett ja, och ett nej var i min skalle inget annat än ett högt nekande till det jag ville. Cirklande närmade jag mig problemet för att år efter år bli refuserad av livet som med långa armar slog ned mig i jorden, och dunkade luften ur mina lungor. Stolt reste jag mig gång efter gång, borstade bort osynlig jord på mina knän och lyfte hakan mot min fiende för att få slag efter slag, om inte direkt så dagen efter. Nu har jag hittat min plats i livet, rullat ihop mig till en rund boll och lyssnar på vinden som viner ovanför mitt huvud. Slagen, men inte helt nere i skiten. Fåglarnas kvittrande fyller mitt sinne med glädje, och kanske en dag den sanna, ärliga kärleken kommer för mina fötter. OBS! Texten är påhittad i min hjärna och fikitiv       TEMA Att tänka/7 juni   Var det så här livet skulle bli? Ensam Utlämnad åt andras vilja Sittande i en rullstol som knarrar när den körs Ständigt frysande Väntande på att telefonen skall ringa Minnen som fladdrar likt vilsna fjärilar innanför ett stängt fönster Fylld av värk som börjar i nacken för att stråla ned i fötterna Sömnlösa nätter Ett ansikte jag inte känner igen fullt av långa spår av levnad Doft av gammal unken svett och urin Var det så här livet skulle sluta? Ensam Utfryst Fylld av längtan efter något annat         TEMA Något typiskt svenskt/6 juni   Vikingar är väl ett typiskt svenskt fenomen? Ljusa, blåögda, stadiga karlar som är starka. Eller Jantelagen: Du skall inte tro att du är något Du skall inte tro att du är lika god som vi Du skall inte tro att du är klokare än vi Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi Du skall inte tro att du vet mer än vi Du skall inte tro att du är förmer än vi Du skall inte tro att du duger till något Du skall inte skratta åt oss Du skall inte tro att någon bryr sig om dig Du skall inte tro att du kan lära oss något   Helt enkelt en total dissning av dig som person. Något som pågår i det tysta i media där våra stackars ungdomar blir totalt sönderpepprade av dessa tunga budskap med början på förskolan. Kalles kaviar är också något typiskt svenskt som de flesta utlandsboende längtar till, och knäckebröd. Havreknäcke är min absoluta favorit därför att tänderna får möta ett motstånd som bara krackelerar om du trycker tillräckligt hårt. Rädslan för konflikter är vi världsberömda för, och utländska män ironiserar ofta män från Sverige för att vara konflikträdda och fyllda av rädsla att inte duga. Nä tacka vet jag mentaliteten hos utländska män som vågar ta för sig på ett helt annat sätt och inte skräms av något. I alla fall ger de sken av det. Falukorvens förlovade land, ja det är vi det. Var annars tillåter människor sig själv att äta en röra av gud vet vad som tryckts ned i ett skal av ännu äckligare sort? Vi svenskar älskar korv i alla former. Svenskar ses som extremt ärliga och arbetssamma i andra länder vilket innebär att vi tas emot med rätt öppna armar av dem. Vi har ett topprykte inom film och svenska kvinnor tillhör deras smörgåsbord av damer så att säga. Helst blonda med jättehyllor och getingmidja…men bara du är blond kommer du långt. Kolla bara på Silvstedt mm. Ja det finns många mer typiska svenskheter, men de får ni gestalta själva.         TEMA Avbrott/5 juni     Kalle såg fram emot en härlig filmkväll när han cyklade hemåt genom villakvarteret som snabbt blivit stans populäraste. De perfekt planterade ekarna strävade högt upp mot himlen på var sida i alle´n som ledde in till huset han byggt med egna händer. Alice öppnade dörren när han kom och kramade honom hårt. ”Älskling, jag är ledsen men…” Hon pekade på proppskåpet som var svart av sot. ”Det small för bara en liten stund sedan, och elkillarna är på väg. Jag sade ju att vi skulle ta in professionell hjälp.” Hon satte händerna över pannan och ojade sig. ”Hur skall det nu gå med all maten jag föberett? Kunde du inte…?” Hon tystnade och iakttog Kalle. Först blev han bara besviken, sedan arg…på sig själv, livet och Alice för att hon inte kunde ha varit mer envis. Varför hade han kopplat in elen själv? Varför? Vad tänkte han med egentligen? Kalle tittade på den sotsvarta fordom kritvita luckan och skämdes. Alice hade gått in i köket och stod med ryggen mot honom, Tyst och anklagande. Hennes händer drog om och om igen över en kastrull som låg i diskhon. Vigselringen slog i den silverfärgade ytan och påminde honom om mamman som varit exakt likadan som frun. Till och med frisyren var densamma. Insikten slog ned i honom som en blixt. Jag har gift mig med en kvinna som är en exakt kopia av min mor. En kvinna som jag hyste en hatkärlek till, och flyttade ifrån samma dag som jag fyllde femton. Kalle lyfte händerna för att smeka Alice över ryggen, men lät dem istället sjunka ned och leta sig in i fickorna på byxorna. ”Vi kan tända en eld…” Han lät resten av meningen ligga i luften som en öppen fråga. Alice vände sig mot honom. ”Bara du och jag? Men…du brukar ju ha filmkväll på onsdagar.” Hon gick fram till köksbordet och lyfte upp sin vita Mac-dator och räckte den till honom. ”Du kan titta på film i den här om du vill…” Kalles hjärta snörptes ihop. ”Alice…du…förlåt. Jag har varit en genomrutten make och bara tänkt på mig själv. Det är klart att jag hellre vill vara med dig. ”Han lade handen över hennes, och tog emot datorn för att ställa tillbaka den på bordet. ”Kom så tänder vi en massa ljus, och häller upp ett varmt bad. Jag kan massera dig om du vill?”         TEMA Samband/1 juni   Flåsande klättrade Eya upp i det höga trätornet och var hela tiden ytterst noga med att få med sig rullen med vit tråd. Egentligen tyckte hon att hela ide´n verkade alldeles tossig. Hur i all världen skulle lilla Sverige kunna stå emot en stormakt som ville ha deras land. Eya mindes lektionerna om alla olika flygplan som cirkulerade i luften, och hur radarn ibland missade när de kom in i luftrummet. Hon mindes också den kvinnliga yrkesofficerens gastande när gamla Karin inte fått på sig gasmasken fort nog vid träningen. ”Ni kommer att dö allihopa! Dö! Fattar ni det!” Så hade hon skrikit röd i ansiktet och vilt hoppandes på stället medan händerna virvlade omkring huvudet på henne. ”FATTAR NI DET!” Skrattande för sig själv gick Eya de sista stegen och drog sig upp på den lilla platån. Kvinnan på kursen hade tydligen drabbats av ett smärre sammanbrott, och den synen skapade negativa känslor i Eya inför att bli yrkesofficer. Polis kanske skulle vara ett bättre yrke? Hon längtade efter att vara behövd och att utnyttja kroppens alla resurser. Dykare var ett annat yrke som hon nosat på, men alla öroninflammationer som liten gjorde att Eyas öron inte var lämpade för sådant. Utsikten var formidabel, och hon reste sig försiktigt för att titta nedåt. Det svindlade. En raspig röst hördes på walkietalkien. ”Eya 23 kom, Eya 23 kom.” ”Ja hallå, Eya här kom.” Hon log åt allvaret i rösten och drog till sig rullen med telefontråd. Ena änden var förbunden med det lilla utrymmet under jorden där resten av Lottorna stod. I mitten av det rummet var ett stort fyrkantigt bord med en karta över omgivningen på. De små planen som låg lösa på den skulle illustrera hur fienden kom in över landet, och de förväntades ha total koll på hur många och vilken sort det var. Den raspiga rösten fick Eya tillbaka till verkligheten igen. ”Fixar du det, eller behöver du assistans?” Katrins mjuka stämma ljöd genom walkietalkiens högtalare och en hackspett som satt på ett träd i ögonhöjd med Eya flaxade skrämt iväg. ”Jag fixar det. Kommer snart.” Eya tryckte på offknappen och log lite för sig själv. Nu skulle väl tanterna få tuppjuck därnere. Hon visste att det förväntades av henne att hon höll stadig kontakt, men det kändes som om hon var mycket nära molnen, så nära att hon skulle kunna nå dem om hon sträckte på sig, och hon ville vara ensam med den upplevelsen utan ständiga rop från walkietalkien. Eya kopplade in den ålderdomliga telefonen och placerade den på sin krok, sedan blundade hon och drog i sig av den härligt friska luften. Vingslag från en trana nådde till hennes öron, och hon plockade snabbt fram kameran. Naturligtvis blev bilden suddig. Kameran var för seg, och det enda som fastnade var stjärten på fågeln. Eya raderade den och riktade kameran mot backen som skiftade i alla möjliga färger. Maskrosor samsades med vitsippor och blåsippor. Hon kunde till och med ana några liljekonvaljer. Plötsligt ringde mobiltelefonen. ”Eya.” sade hon och försökte fotografera en kråka som tittade frågande på henne sittande i tallen bredvid. ”Hej älskling, jag försökte ringa dig förut.” En räv kom smygande vid skogskanten, och satte sig med huvudet på sned för att studera Eya, men pilade snabbt iväg när hon började prata igen. ”Kalle och Lisa skall hämtas fem senast, glöm inte det. Du anar inte vilken härlig plats jag hamnat på.” Hon lyssnade på sin make en lång stund. ”Jag måste gå älskling, jobbet väntar. Puss, puss” När Eya nådde marken igen med foten ville hon gå tillbaka till tornets topp, men hejdade sig och gick in genom luckan i marken.         TEMA 31maj/Graverande   ”Det mest graverande i den här historien är väl ändå att Tea ljugit? Och inte vilken lögn som helst…” Anders vände sig ut över församlingen i kyrkan och slog ut med händerna som för att omfamna dem. ”Att ljuga om sin mors död är allvarligt tycker jag. Mycket allvarligt till och med. För oavsett hennes grund till det hon sade så måste alltid sanningen stiga fram före lögnen.” Tea böjde ned huvudet med skammens röda rodnad på kinderna. Hon insåg nu vidden av sin sjukdom och skulle gå till doktorn redan dagen efter. ”Men, jag…” började hon försiktigt, men överröstades av Anders som pekade på henne, och stirrade stint in i hennes blå ögon. ”Du har en svart själ kvinna…svart som tjära, och måste dömas.” För några sekunder tyckte Tea att det kändes som om hon blev förflyttad till 1800-talet och stod på bålet. Tea kände hatet som lågade mot henne, och drog kappan tätare runt kroppen. Lilla Jessy höll hennes hand hårt, hårt och stackars Johan skämdes å Teas vägnar, och hade nog helst stigit upp från den hårda träbänken och lämnat kyrkan. Hos honom fick hon inget som helst stöd. Anders gestikulerade att alla i församlingen skulle resa sig upp, och bläddrade i psalmboken en lång stund innan han harklade sig och skrev tre siffror på en liten svart tavla vid predikstolen. Musiken fyllde den lilla kyrkan, och när Tea gick upp mot altaret, vände sig mot bänkarna och sjöng tystnade de andra. Hennes klara stämma fick Anders hår att resa sig, och några takter in i psalmen slutade han spela på orgeln. Utan ett ord gick Tea bestämt mot de dubbla trädörrarna, men vände sig om med handen på handtaget och skrek med gäll röst. ”Ja jag erkänner jag är mytoman, men det är en sjukdom. Ni kan inte döma mig för det. Ni kan inte…” Hon slog händerna för ansiktet och sorlet i kyrkan ökade. Gråtande sprang Tea nedför trappan.       TEMA Skenbart/30 maj   I min vänkrets visste ingen om det som hände bakom den låsta dörren, och varken jag eller min syster sade heller något om det. I mammas rosland dolde vi nyckeln till sanningen om pappas skenbara lugn, och hoppades innerst inne att någon skulle hitta den och se klarare på situationen än de som omgav oss. För varje dag som gick kom vi närmare stupet, och med fruktan bävade vi för det som närmade sig i allt snabbare fart. Ett odjur levde i vår närhet, och det krävde allt eller inget.             TEMA Mamma/29 maj   Med täcket över huvudet hörde jag dem bråka igen. Pappa kastade okvädingsord över mamma som svarade med gråt och spott. ”Tvi dig, tvi dig du elaka faan!” skrek hon och jag hörde köksluckorna öppnas och kastrullerna fara ned i golvet med ett högt skramlande. ”Tvi dig! Jag vill skiljas!” fortsatte mamma med rösten fylld av gråt. En hård smäll i dörren, och en rivstart vittnade om pappas avfärd och jag vågade mig upp. Mamma satt vid bordet i köket med armarna lutade i huvudet som hon lagt mot bordet. Hennes smala bara axlar skakade av förtvivlan. ”Mamma…hur…hur mår du? Är…är…allt okej?” Tveksamt närmade jag mig den lilla smala gestalten. Hon samlade sig, och drog ihop sin röda morgonrock som passerat bäst före datum för länge sedan. Med röda ögon, och tårarna fortfarande rinnande på kinderna vände hon sig mot mig. ”Jag älskar din pappa Mia, men det här går inte längre. Jag flyttar idag.” Jag svalde flera gånger och tog sats.”Mamma Petra jag älskar dig, och tycker det är så otroligt sorgligt att ni bråkar, men…” Jag väntade några sekunder. ”Jag kommer i alla fall att se dig som min mamma. Du har gett mig så otroligt mycket av dig själv…och…och…” Petra tittade ömt på mig och sträckte ut sin hand. ”Kom stumpan, sätt dig här hos mig.” Hon sköt ut stolen så att jag kunde sätta mig i hennes knä. Trots att jag var tio år fick jag plats där, men märkte snabbt att hon fick ont av min extremt tunna kropp som nästan skar sig ned i hennes lår. ”Mia du måste lova mig en sak. Vad som än sker i livet så får du inte behandla din kropp som du gjort förut. Aneroxi är inte att leka med.” Hon vände upp mitt ansikte genom att sätta ett pekfinger under min haka. ”Även om jag inte är din riktiga mamma så bryr jag mig om dig lika mycket som om du skulle vara min egen köttsliga dotter. Glöm aldrig, aldrig det.” Jag nickade med tårarna brännande bakom ögonlocken. ”Får…får…får jag träffa dig även om ni skiljs åt. Jag…jag…jag har ju ingen riktig mamma.” Petra kramade mig hårt, hårt och vaggade mig sakta. ”Älskade lilla unge. Du får träffa mig hur mycket du vill. Det är inte dig jag vill ifrån min lilla dumsnut. Det är din pappa.” Några timmar senare hade pappa återvänt och vi stod hand i hand vid trottoaren och tittade på taxin som for iväg med Petra inuti.           TEMA Spektakel/27 maj   ”Krakel, spektakel, kusin Vitamin, hängde och slängde…” Malin tittade på sitt verk och flinade. Nu skulle inte grannpojken William våga reta henne längre. Det var väldigt synd att Missan måste dö, men Malin kände sig tvingad till sådana här saker. Mobbningen hade eskalerat efter dagen då hon kissade på sig, och William var den värste…alltid den värste. Hon knöt en rosett på det rosa presentsnöret som hon använde som snara runt halsen på den becksvarta katten, och puttade till henne så att hon svängde sakta fram och tillbaka. Den rosa tungan hängde ut genom ena mungipan, och blodet rann från huvudet där Malin slagit hammaren. Egentligen skulle hon vilja stanna för att se klasskamratens min när han hittade sin älskade katt upphängd som en fågelskrämma i trädet, men Malin visste var gränsen gick och samlade ihop köttbullarna hon lurat till sig Missan med för att sedan med små hoppande steg gå hem.         TEMA Småttighet/26 maj   Ett ord som ger visioner om små ynkepyttsaker, eller ekon av elakhet. Ordet småttig finns i hälsingemålet, men jag minns det knappt eftersom det var länge sedan jag virvlade med i den dialekten. Numera glimtar den fram då jag pratar med min mamma eller syster. Små ting som tillsammans kan göra så mycket, bygga broar över känslor och taffliga scener av oberoende. För en gång skull hittar jag inte texten någonstans i skallen, och får därför släppa stafettpinnen vidare till nästa skrivare.         TEMA Anslag och Ängslan/25 maj   Pekfingret nådde knappt upp, men viljan besegrade ängslan, och hon gjorde första anslaget, men märkte att den lilla tangenten slogs ned alldeles för hårt och låt handleden slappna av som hon blivit lärd. Anna blundade när ljudet nådde hennes små öron, och trevande tryckte hon ned nästa. Den här gången ljöd klangen från pianot mycket bättre, och stärkt av det klättrade Anna omständigt upp på pianopallen för att nyfiket fortsätta sin utforskning. Mammas lektioner med storebror hade pågått i många år nu utan att han lärt sig speciellt mycket. Anna snappade dock upp det mesta och smög till det stora svarta pianot när ingen såg henne. I alla fall trodde hon att ingen såg henne. Bakom dörren stod mamma Katrin och höll sig för munnen av andakt. Hennes lilla treåring satte sig vid pianot, lade händerna smeksamt över tangenterna, och tryckte sedan ned dem försiktigt med en mjukhet som Katrin försökt lära sin son i evigheter utan att lyckas. Tårar rann nedför Katrins kinder när hon insåg storheten i att dottern ville ta upp ett intresse som fyllt mammans alla barndomsår, och numera var hennes levebröd             TEMA Något tvivelaktigt/23 maj   Barnens femtioårspresent var inte speciellt udda för tiden, men mitt sinne för skönhet stördes av att få huden besudlad av tusch som inte går bort. Checken låg flera dagar på bänken i köket, och jag himlade med ögonen när jag såg siffrorna. ”Gör något stort morsan, något som representerar ditt liv” sade Petronella som med tjugo år på nacken var van vid att jag krumbuktade över konstigheter. ”Du kan ju i alla fall kika in hos Tatueraren nere vid torget, kanske ställa frågor om det är något du undrar. Petronella slängde det långa ljusa håret över axeln och snurrade ihop det till en tjock fläta som hon avslutade med en av de otal snoddar som alltid ligger överallt i huset. Kalle kom nedsläntrande för trappan med kepsen käckt på sned och jeans som knappt dolde den lilla ändan. ”Morsan törs inte, fattar du inte det” sade han och knäppte med fingrarna så att lilla Sebbe kom springande med tungan som vanligt hängande genom ena mungipan. Den stora Rottweilen var som en levande duschstril som gått sönder, och man kunde följa hennes gångväg genom salivsträngen på golvet. ”Jag går ut med jycken en sväng, sedan följer jag dig till Charlie. Han är bäst av dem allihop, och har fixat gamla tanter förut.” Förnärmad snörper jag på munnen och fräser. ”Gamla tanter…så du räknar mig som gammal din lilla slyngel?” Dörren är redan stängd, och jag hörde ljudet från min skrattande son. Lilla Tea dök upp i dörrhålet, och gnuggade ögonen medan hon gick in i rummet. ”Jag kan hålla dig i handen mamma. Min lärare på dagis Lollo, hon gjorde en Katt. Den var jättefin.” På eftermiddagen trädde jag in i det stora hemliga rummet där vassa nålar möter hud för att bilda vackra konstverk. Jag tyckte först att klientelet där inne var något tvivelaktigt, men ändrade mig snabbt när den unga tjejen som var fylld av ringar både här och där, och täckt av svarta tatueringar i form av spiraler log sött. På en av tänderna blänkte en liten vit sten till. ”Hej! Molly heter jag. Kalle har pratat om dig. Du gillar inte sådant här egentligen va?” Hennes rätt på attityd avväpnade mig och jag skrattade. ”Nja, jag är ju närmare fem…” Jag hann aldrig avsluta meningen. ”Ålder är bara en siffra. Du är inte äldre än du känner dig. Min morsa har fem tatueringar som jag ritat på hennes direktiv, och om jag känner henne rätt är det snart dags för en till.” En äldre man som satt lutad mot en skinnstol vände sig mot mig. ”Det gör bara ont i början, sedan svider det mest.” Han lutade huvudet mot stolsryggen igen. Vilade hakan mot högsta toppen, och lät armarna omfamna stolen. Brunbrända rynkor drogs ihop och en svettdroppe rann från pannan. ”Jag måste tänka” sade jag och lämnade stället snabbt med huvudet fyllt av tänkbara bilder, men hjärnan full av ett stort tjockt svart NEJ           TEMA Läka/21 maj Blodspåren leder mig till sovrummet i vårt stora palats, men jag hittar inte Elly någonstans och springer förtvivlat omkring i korridorerna. Många av dem leder ingenstans, men några slutar vid låsta dörrar. Jag sliter och drar i dem, men måste till slut tåla det faktum att stället är fyllt av hemligheter trots att jag är född här. När jag närmar mig mamma och pappas rum hör jag låga stönanden och skyndar på stegen. Efter bara några sekunders tvekan stiger jag in i en scen som för alltid kommer att sitta etsad på min näthinna . Min älskade mamma ligger naken i den antika sängen. Långa röda sår syns över brösten och magen. När jag kommer närmare ser jag att någon med kniv ristat in ordet SVIKARE. Pappas blick är tom, och insikten att han är död far genom hjärnan innan mitt medvetande ger upp. När jag vaknar står Elly vid min sida. Hon slår mig på kinderna med handflatorna och ropar mitt namn. ”Enya, Enya…vakna!” Hon är blodig på ena kinden och jag ser en tår rinna över den andra. I handen har hon en blodig gasbinda. Jag tittar frågande på henne ”Vad har hänt?” och försöker ta mig upp, men stoppas av hennes hand. ”Ligg ned, du är skadad.” I taket hänger mammas vackra lampa som hon ärvde av tant Sigrid från Sverige. Jag greppar tag i Ellys hand. ”Vad har hänt?” Hon trycker ned mig igen. ”Ligg ned Enya, jag menar allvar” Det tar en liten stund innan jag registrerar ordens rätta innebörd. ”Menar du…?” Hennes panna är rynkad, och den vackra munnen är hårt hopsnörd. Blicken jag får är flackande och pupillerna nästan obefintliga. Axlarna är uppdragna mot halsen och får henne att likna en häxa. ”Elly? Gumman?” Hon lutar sig plötsligt över mig och säger spottande. ”Varför gjorde ni inget? Varför tillät ni honom?” Hon plockar upp en av mammas hembroderade kuddar och kastar iväg den. ”Fattar du vad jag gått igenom? Han gav mig inte ens chansen att läka mellan gångerna.” Jag vet vad hon menar, och skäms som en hund. Pappa kom in till oss nattetid när mamma sov, och i skydd av mörkret begick han gärningar som satte oförglömliga spår i våra själar. Elly har kurat ihop sig till en liten boll, och sitter med händerna för ansiktet och vaggar medan hon jämrar sig. ”Nu är det slut, nog, aldrig mer…” Jag reser mig upp till knäsittande och lägger armarna runt henne. Samtidigt sneglar jag mot dubbelsängen och ser att mamma har mobiltelefonen i handen. Lugnad vaggar jag Elly fram och tillbaka medan orden lugnande strömmar ur min mun. ”Det är över nu. Han når oss inte mer. Det är över…” Sirenerna skär som stiletter i tystnaden och jag får hålla i Elly så att hon inte sticker iväg. För en gång skull är jag den starka, och när ambulansmännen kommer in i sällskap med polisen ser jag paniken i hennes ögon. ”Men, när…?” Mamma gråter och förklarar på stapplande franska vad som hänt.       TEMA Maktkamp/20 maj Att vara mamma innebär en ständig maktkamp, och våra tre ungar har en grym förmåga att utveckla dessa moment exakt fel tidpunkt. När bilen är startad och klockan tickar iväg startar ett ord en hel lavin av andra, och det dröjer inte länge förrän lugnet är borta från skomakarbacken. Det flydde genom skorstenen på lätta vingar i samma ögonblick som Zabine såg att de snygga jeansen låg mitt framför henne i klädskåpet och bara väntade på att få två ben i sig. Eller varför inte en av de dagliga episoderna vid frukostbordet då Lilleman hällt upp mat, och upptäcker att storebror minsann fått fler flingor än han, eller…ve och fasa fått något helt annat än honom. Jag vill, jag vill, jag vill haglar genom luften. Denna maktkamp kan få den friskaste på knä, och jag brukar i bakhuvudet mumla orden ”Det är bra att de är envisa, det är bra att de är envisa.” som ett mantra. Min mamma var så blyg att när hon som ung fick chansen att vara med i teve och sjunga för en känd man bangade hon på grund av sitt handikapp att inte våga. Som mamma präntade hon i oss barn att aldrig, aldrig backa, och att vi duger som vi är oavsett klädsel, och frisyr. Hennes uppfostran har gjort mig och min syster till två jag-klarar-mig-själv kvinnor, och våra män måste vara starka i psyket annars pallar de inte med oss. Att sätta upp en hylla på väggen klarar alla, men ibland möter jag de här tuttinuttiga tjejerna som alltid ringer efter sin pappa eller exet för att få hjälp. Då vill jag ta dem om axlarna och skaka om dem rejält medan jag skriker. ”Herregud jänta, försök själv. Det är av misstagen man lär sig.” Naturligtvis gör jag inte så, men det kliar i fingrarna när Peters ex ringer och beklagar sin nöd. Min mamma och jag har alltid fört en het maktkamp hemma, och till slut eskalerade det med att jag flyttade hemifrån, och skaffade mig ett eget bo. Jag ville klara mig själv, och gjorde det naturligtvis utan några större problem. Underligt egentligen att när man är singel längtar man sig sjuk efter någon att bo med, men när man är sambo eller gift längtar man efter egen tid. I alla fall sägs det så. Jag sitter nöjd och glad på min plats i livet, men skulle gärna vilja ha ett jobb att tuta iväg till om dagarna. Inte så att jag inte trivs hemma, och att det är tråkigt…nej, nej…det är mer känslan av att kunna bidra med pengar till hushållskassan. Nä nu skall jag stänga igen för att ta itu med det som kanske kan skapa pengar… skrivandet. Ha en underbar dag!       TEMA Något svårfunnet/19 maj Elin var frustrerad. Att bli utvald var inte alls så enkelt som hennes lärare på skolan sagt. Hennes kön gjorde att allting försvårades, och den mattsvarta färgen på huden tillsammans med mörkbruna ögon stoppade hennes framfart i filmbranschen effektivare än ett taggtrådsstängsel. I handen höll hon filmen som alldeles säkert skulle bli en succe´. Temat i den var unikt, och vinklingen av karaktärerna skulle säkert chockera vissa, men närmast roa andra. Elin tryckte igen dörren till filmstudion med ett högt brak. Träet i den motsatte sig behandlingen med ett knakande, och svängde upp lika fort. Hon tryckte manuset tätt intill sin kropp och hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Det var svårt att hitta en regissör som insåg potentialen i hennes verk, och trots idoga försök fick hon den tjocka pappershögen i retur. Med tiden hade det vita papperet blivit vältummat. Elin bläddrade förstrött i papperen när hon satt vid busshållplatsen. En liten lapp singlade ned på marken bredvid hennes välslitna träskor, och hon böjde sig snabbt ned för att ta den innan vinden hunnit ens fundera över det. ”Hejsan! Jag är inte regissör, och äger inget produktionsbolag, men har läst ditt manus och gillar det. Ring mig för närmare presentation 0789-456345” Elin plockade upp mobilen och slog siffrorna, men tryckte igen luren innan någon hunnit svara. Efter några sekunder ringde den med tonerna av Chopin, och hon svarade. ”Elin” Hon hörde någon andas i luren, och väntade på svar. Bussen kom in på hållplatsen, och Elin klev på, visade sin biljett, och satte sig längst bak. ”Hallå?” Hon hörde musik i bakgrunden. Någon rappade om världens undergång, och avslutade sången med att skrika så att huden knottrade sig.”Jag lägger på nu.” Elin tänkte trycka ihop luren när en tjejröst hörs. ”Jag tror att jag kan hjälpa dig, men måste få låna manuset för att visa upp det för en person. Är det okej?” Elin funderade inte många sekunder. ”Klart du får, var ses vi?” ”Lämna det på kontoret i filmhuset, och skriv namnet Pia Tegner på brevet. Jag återkommer till dig så fort jag kan.” Tjejen lade på luren utan att säga hejdå. Elin tittade ut på staden som passerade utanför fönstret, och kände en liten kvillring i magen, och hoppet började spira.       TEMA Återvinning/18 maj   Om vi redan som små får lära oss Att papper skall samlas med papper, och plast med plast. Att genomskinliga glas skall genom ett hål, och färgade genom ett annat Att rullen som blir när toalettpapperet tar slut skall till dagisbarnens lekrum, Att kläderna vi växt ut ges till andra barn, eller säljs Att alla yoghurtförpackningar, och mjölkförpackningar skall sköljas ur och tryckas ihop. Kommer vår värld att räcka längre då? Eller? Är det så enkelt att vi blivit grundlurade, och att sopgubbarna skrattar åt vårt frenetiska sorterande medan de blandar ihop, och eldar upp det vi samlat? Mitt hjärta vill så gärna att sanningen skall överensstämma med mina önskningar, och därför fortsätter jag att tjata på barnen. Jag försöker blunda när jag kommer utomlands och inser att plastpåsar, konservburkar med mera kastas ut genom fönstret och hamnar i havet, eller varför inte på sandstranden där små vita korn av sand blandas med snäckor och tång.     TEMA Främlingsskap/17 maj    Trots att de som befann sig i rummet tillhörde mina klasskamrater kändes det som om jag var omvälvd av en stor skimrande bubbla som hotade att spricka vilken sekund som helst. Det var till och med så att jag tyckte mig höra hjärtslagen från den. Bomp, bomp- bomp, bomp, bomp-bomp. Jag tittade på min bänkkamrat Tilde som stod omgiven av de andra tjejerna. Hon tuggade på en godisbit, och bjöd alla de andra på varsin ur en vit påse med röda och blåa ballonger på. De liknade farfars idisslande kossor, och ett lågt fnissande undslapp mig. Lotta som var längst i klassen kom gående med snabba steg, och innan jag hann sätta upp handen som skydd hade hon slagit mig över kinden. Inte ett ord till förklaring, bara ”Pang!”, sedan log hon spefullt och gick tillbaka till de andra tjejerna. Alla ljud runt mig blev långsamma och underligt främmande, och med hettande kind kurade jag ihop mig sittande på golvet och slöt ögonen. ”Anna!” Res dig upp nu. Seså, nu får du sluta med de här barnsligheterna.” Fröken Johanna var starkare än man kunde tro. De smala armarna med buckliga armbågar och obefintliga muskler gav många villfarelsen att hon var svag, men jag hade fått veta många gånger hur fel det var. Jag lyfte upp ansiktet mot henne, och sade med ett matt leende. ”Jag mår dåligt.” Johanna log ett snabbt leende. ”Seså stumpan, upp och hoppa.” När hon fått sin vilja fram lämnade hon mig stående, nyss utkommen ur bubblan lika naken som en nyfödd baby. Inte så att jag var naken, men min kropp var öppen som ett stort sår, och huden var tunn som den första isen på hösten. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att bli omtyckt av andra, och ville inte heller veta hemligheten. Det enda som lockade mitt intresse var att studera de andra som en fågelskådare tittar på fåglar genom kikare. På avstånd, men ändå mitt i händelsen. Jag sträckte ut min hand i luften och kände vinddraget från den öppna dörren ut till skolgården. Vände på den, och rörde fingrarna. Vilket mirakel vi människor ändå är. Kött och blod i samman med hårda vita skelett som gör att vi kan stå upp, och röra oss. Olyckan jag varit med om för några veckor sedan hade ändrat min livssyn. Vi lever bara korta sekunder till låns, och ibland faller vi ifrån utan att hinna säga farväl. Min mamma månade mer än någonsin om mig, och jag fick i princip allt jag pekade på. Pappa studerade mig tyst som om jag var en marsmänniska som hälsade på tillfälligt. Han bjöd på en tyst kram innan jag somnade, och ibland en kort nästan omärklig snyftning. Inte ett ord om det jag varit med om, och inte ett ord om att hjärtat stått still i flera minuter. Olyckan existerade inte, och när jag någon gång försökte föra den på tal hyssjades jag ned. Numera sade jag inget. Alla ord var för stora att ta i min mun, och jag försökte istället ta in att jag överlevt, och inte brorsan.     TEMA Blottad/16 maj   Så låg jag här igen Utlämnad åt en kvinnas fingrar som petar in i mitt innersta skrymsle Det Smärtar när hon vrider, och bänder Tårarna rinner över kinderna Skammen inuti är svart Jag försöker visualisera en badstrand Ett kluckande hav En susande vind som…   En nasal röst tar mig tillbaka till verkligheten Hon håller upp ett långt vitt stycke av tjock plast som liknar ett skohorn Ler och säger något jag inte uppfattar Kör in det och gröper runt Äggstockarna protesterar och vrider sig i kramp Jag vill resa mig upp Gå härifrån Slå till henne hårt för smärtan hon åsamkar mig Men, samlar mitt ansikte till ett ansträngt leende Sträcker fram min smala hand Tackar för den här gången, och bokar en ny tid medan jag lugnt och stilla klär på mig Lämnar stället i sorg Sparkar på en burk så att den flyger iväg Öppnar mobilen Slår några siffror och säger snyftande ”Fostret är dött”             TEMA Glömma, undantag, soppa, och misstänkt/ 14 maj Det där lilla kräket som låg i min soppa var misstänkt likt en spyfluga. Utan undantag hade jag blivit levererad gourmematen med tillhörande detaljer av en kvinna i trettiofemårsåldern med en byst av megamått. Hon var söt, men jag såg direkt att ansiktet var fyllt av botox och allehande konstigheter som skapade höga kindknotor, tjocka inbjudande läppar, och en haka som skulle gjort varje kvinna avundsjuk. Jag insåg också snabbt att det bara var att glömma möjligheten till en date med henne, och drog upp axlarna i en hjälplös gest. När jag klagade på soppan tittade hon på mig som något katten släpat in, och spottade i min mat. ”Nu har flugan fått sällskap” sedan gick hon iväg. Jag reste mig, lade pengarna på bordet och gick ut genom dörren     TEMA Problem/ 13 maj Du och jag är av samma blod Det rinner genom våra ådror vare sig vi vill det eller ej Mina tankar genomsyras av dina Känslor från din kropp kopieras till min Att vara lika, men olika inuti Känna gemenskap utan att ses I dig ser jag mig själv som en spegelbild Läser dina tankar innan du ens tänkt Min hud är som ett pergament av minnen där dina sår blivit mina Min älskade tvillingsyster Kopierade celler driver likt en nystartad lavin genom din kropp. Sjukdomen äter upp dig, och viftar ilsket i luften efter mig. Vill ha båda, och nafsar i hasorna Din kropp viker undan, vill sova sig frisk, men tvingas att vakna av smärtan som rister stora blödande sår i din själ. Ett ansikte möter mig i spegeln i hallen. Blekt, utmärglat och fyllt av fasa. Levande ögon glänser, vägrar att vika för ödets obundna lek med livet som insats.     TEMA Läger och återvinning/ 11 maj Andreas var topp tunnor rasande på sin mamma. ”Hur kan du ens tänka på att göra det? Morsan för i helvete…” Det röda håret stod åt alla håll, och han kramade telefonluren så hårt att fingrarna vitnade. Kalsongernas gummiband var slappt, och de hade halkat ned delvis över rumpan. Andreas tittade sig runt i det något ostädade rummet, och registrerade en halväten pizza under ena byrån. ”Vadå nyttigt? Jag klarar mig själv, det vet du ju.” Ur luren strömmade mammans italienska svordomar, och han log lite för sig själv väl vetande om att hon inte skulle kunna tvinga honom till någonting. Visserligen hade hon en gång för länge sedan tagit planet till Sverige enkom för att lära Andreas återvinningens sköna konst, men det hon nu hittat på slog alla rekord. ”Mamma, jag vet att du vill mitt bästa, men herregud, varför skall jag på ett läger för kärlekstörstande unga män? Sofia skulle bli jätteledsen om hon visste om dina planer.” Andreas tittade på fotot på flickvännen som stod vid sängen. ”Varför kan du inte acceptera att jag älskar Sofia? En italiensk kvinna finns inte på min önskelista. I alla fall inte just nu. Mamma, snälla…ring nu den där förmedlingen och säg att jag fått förhinder. I värsta fall får du berätta sanningen.” När Andreas lagt på luren suckade han tungt, och sparkade undan några ölburkar som stod på golvet. ”Om hon bara kunde ge upp, och fatta…” Det ringde på dörren och han skyndade sig att öppna. Sofia lade sina armar runt hans kinder och lät sin mun vila mot hans läppar en lång stund. ”Oh vad jag längtat efter det här.” Hon drog lekfullt i hans kalsonger. ”Är det inte dags att du slänger de här? Hur gamla är de egentligen?” Andreas log och drog av sig dem, sedan tog han hennes hand. ”Jag har ett förslag…         TEMA Oumbärligt/ 10 maj Finns det något som du inte kan vara utan egentligen? Alla prylar som ligger i hemmet undanstoppade i lådor, och alla porslinsfigurer, tavlor och gamla tivolivinster är ganska onödiga saker som egentligen bara tar onödig plats. Jag bodde en gång i en lägenhet på 17 kvm och var tvungen att verkligen fnula på vad som var nödvändigt för mitt liv. Eftersom jag var sambo skulle vi samsas om EN garderob, och fick då skänka bort alla kläder som inte användes. Böckerna däremot fick sin givna plats över garderoben i papplådor. Den stackars lilla träkonstruktionen bågnade, och dörren gick knappt att stänga, men aldrig i livet att jag gjorde mig av med mina gamla tummade pockets som jag läst en sisådär tre fyra gånger. Datorer fanns inte på den här tiden, så jag skrev för hand i anteckningsböcker som lades på hög. En natt började det brinna i vårt hus, och jag sprang runt som en yr höna för att samla ihop mina värdesaker. Ha, ha…det enda som var värt något var min plånbok, och ett par dyra cowboyboots som jag satte på mig. Nu brann inte huset upp, och vi fick återvända efter några timmar. Efter den dagen samlade jag mina anteckningsböcker i en gammalresväska under sängen. Skulle samma sak hända idag vet jag exakt vad jag skulle hämta efter att barnen tagits ut. Min älskade vita laptop, extrahårddisken med fotona och mina dagböcker som jag skrivit sedan 9-årsåldern. Allt annat är förgängligt och inte oersättligt.       Tema skriv fem ord på L/ 7 maj Leende sträckte min lotusblomma sig över lillebror Adam för att klappa det timsgamla svarta lammet som bräkande stod vid sin mammas sida sökande efter spenen. Den lilla krabaten puffade och buffade på mammans mage utan framgång, och gav upp efter en liten stund. Mamman gick runt, runt i halmen och tittade på oss med bedjande ögon. Hennes bräkande fyllde det gamla stallet som på farfars tid varit fyllt av stampande nordsvenskar som väntade på hö. Vi virade in lammet i en tygsäck, och bar in det köket där hundarnas filt fick agera underlag. En gammal nappflaska plockades fram ur skåpet och fylldes med fingerljum välling som ratades av den lilla. Teresa stoppade in sina fingrar i munnen på lammet, och till slut fick hon det att suga. Snabbt petade barnen med gemensamma krafter in nappflaskan och fick belöning i form av ett smaskande ljud och en ljudlig rap.       TEMA Generositet/7 maj   Ibland skulle man kunna dela sig i flera delar. Barnen drar i ena armen, mannen i den andra, och jag...vill helst av allt skriva, men fogar mig och delar min tid med de andra, för trots allt är de det käraste jag har, och mitt hjärta vore tomt utan dem i mitt liv.     TEMA Lojalitet/6 maj   Tätt intill År efter år Vinge mot vinge I samma sjö Halsarna krokade i varandra i evig kärlek           TEMA Etsning/5 maj    Jag hade precis flyttat in i min första egna lägenhet, och jobbade febrilt nattetid med att få allting färdigmålat inför inflyttningsfesten. Det vita hamnade både i håret, och på kläderna, men även på väggar och tak. Luckorna i köket slipades med stora röda svullnader på händerna till följd, och golvens gamla fastklistrade plastfyrkanter i två färger drogs bort för att sedan skrubbas rena. Trägolvet som jag hittade därunder var vackert ådrat av ålder och behövde bara såpas. Toaletten var en enda stor misär av gammalt kalk, och möglade fogar. En hel flaska rengöringsmedel gick åt innan jag var nöjd. Avloppshålet under badkaret var knappt nåbart och totalt igentjoffat av gammalt hår och något oidentifierbart grått. Jag hällde över ett medel som mer eller mindre frätte bort varenda millimeter av smäcket, och lämnade efter sig en grå smal rand full av små prickar som liknade sand. På morgonen när fåglarna glatt kvittrande förberedde sig inför frukost lade jag mig i badkaret som var av den där djupa, långa sorten som knappt tillverkas längre. Bubblor av badskum åkte in i min näsa då jag somnade, och klippte snabbt av drömsekvensen jag varit på väg in i. Huden skrynklades, och det vitprickiga håret återgick till sin vanliga mörkbruna färg. Efter att jag ätit frukost ute på balkongen som även den skulle behöva en omgång med rotborsten, klädde jag mig och sprang ut på en springtur i parken bredvid. När jag återvände märkte jag direkt att något inte stämde, och smög försiktigt upp de sista trappstegen till den öppnade dörren. Det var alldeles tyst, och inte ens min gula kanariefågel hördes. Ett tag funderade jag på att ringa på hos någon granne, men nyinflyttad som jag var kändes det lite kymigt att knacka på dörren klockan sex på morgonen. Inne i hallen slog doften av målarfärg emot mig, och jag försökte att inte gå så mycket på mitt nysåpade trägolv. Det kunde ju bli fläckar om jag hade otur. Med händerna till hjälp smög jag längs väggen in till vardagsrummet, och fann till min stora fasa en gigantisk etsning av en varelse med två horn uppsatt på väggen. Det tog inte många sekunder för mig att inse vem det var som gjort det. Adam skulle aldrig ge upp. Det sade han då vi splittrade vårt miserabla äktenskap, och det påminde han mig nästan dagligdags med sms. ”Jag älskar dig” skrev han, och skickade rosbukett på rosbukett med gula sanslöst vackra varelser som doftade underbart. Adam hade suttit inlåst länge på psyket efter vårt uppbrott, och friden jag kände då var total. Samma dag han kom ut igen startade terrorn som pågick dag som natt. Polisen skrattade åt det, och sade att det skulle gå över, men nu efter två år eskalerade det och jag anade hur det skulle sluta. En enorm ilska överväldigade mig, och jag gick fram till väggen, lyfte ned etsningen och öppnade balkongdörren för att med ett högt vrål kasta ut den. Nu var det inte så många våningar ned, och det jag gjorde var mest en symbolisk handling. Tavlan var en bröllopsgåva jag fått av Adam och lämnat tillbaks. Min nye man som följt min kamp på avstånd utan att lägga sig i tyckte att den var vidrig, och hade bett mig ge tillbaka den vilket jag gjort. Vi skulle ha ett annorlunda boende var det bestämt. Bo särbor, men ändå vara gifta. När morgonen gått över till dag ringde jag till Adam och bad honom sluta för sjuttiofjärde gången, men möttes av okvädingsord blandade med kärleksfulla meningar som en gång fyllt mitt hjärta med bomull. Gråtande förklarade jag att det var över mellan oss, och hade varit länge. Hans röst blev några sekunder liten och svag, bedjande, ömkande sig själv och sitt miserabla liv. Han beskyllde drogerna för allt, och menade att nästa vecka skulle bli annorlunda. Jag lade telefonluren i örat på honom utan att svara…       TEMA Spänning/4 maj   Argh!” Mimmi skrek högt av ilska när hon för sjuttiofjärde gången misslyckades. ”Hur i helskotta kunde någon gör en så urbota dum konstruktion?” Barnen kom springande från sitt lekrum och tittade oförstående på henne. ”Men, varför…?” ”Fråga inte!” fräste Mimmi och försökte envist dra isär förpackningen. Kalle som precis fyllt fem stod tyst och tittade på sin mammas underliga beteende, och sneglade mot systern som stod i valet och kvalet om hon skulle ingripa eller ej. ”Vill du…?” började hon försiktigt och tog ett tveksamt steg framåt, men stannade när Mimmi satte upp handen. ”Kom inte hit! Hon svor högt när en vass kant skar upp hennes finger. ”Satan!” Med fingret i munnen tittade hon på barnen med irriterad min och nickade mot lekrummet. ”In i rummet med er. Jag kommer så fort jag fått isär den här.” Kalle gick sakta in mot det stora lekrummet som fyllts av både rutschkanor och trapetser för att roa dem, men stannade i dörröppningen och studerade mammans kamp med plastförpackningen runt hans nya bil. Det var med stor spänning han hade öppnat paketet för några timmar sedan, och födelsedagstårtan började få en hård yta efter att ha stått framme alltför länge. Lekkamraterna satt snällt runt bordet med roliga hattar på huvudet, och tomma tallrikar. Kalles mamma var snäll, men de blev lite skrämda av hennes skrik från köket och längtade hem.     TEMA Att gissa/3 maj   Glasen som stod i köket var alla fyllda med en röd vätska som liknade saft, och Emils strupe var alldeles torr efter att han och systern Tea hoppat i sofforna. Farbror Melker låg fortfarande och snarkade på den randiga trasmattan som var täckt av röda fläckar. Tea kom inspringande i rummet, och sträckte sig efter ett av glasen innan Emil hann säga något, och hällde snabbt i sig innehållet. Hon hostade och spottade, och tittade ilsket på storebrodern. ”Varför sade du inget?” Emil drog upp axlarna och hade svårt att inte skratta. ”Jag gissade att det var vin, men var inte säker. Pappa och mamma sover fortfarande, och gillar inte att bli väckta så jag tänkte vänta.” Han satte sig på golvet med benen i kors. ”Kanske mormor har vaknat?” De två barnen sprang ikapp till gästrummet och gläntade på dörren som med ett gnisslande for upp på vid gavel av vinddraget från ett öppet fönster i rummet. Mormodern satt på sängen och kammade sitt långa gråa hår för att sedan omsorgsfullt fläta det i två lika tjocka flätor. ”Så, ni är vakna redan?” Hennes ord var dröjande, lite frågande och undersökande. ”Är mamma vaken?” Emil skakade intensivt på huvudet och tog sig i ett enda skutt upp i mormors famn. Tea satte sig på sängen bredvid, och mormodern drog fundersamt till sig barnbarnet. ”Lilla Fialotta, har du druckit vin?” Emil skrattade, och hoppade ned på golvet för att visa hur systern spottat och fräst. ”Tea blev nog full.” säger han och rufsar om i systerns hår med ena handen. ”Blev jag inte alls det.” Ropar Tea ilsket, och slår till Emils arm. ”Mormor, Emil visste, och…” ”Såja barn, inte bråka nu. Mamma och pappa behöver sova. Vill ni att vi spelar Yatzy eller nåt?” Tea sprang in i lekrummet och drog åt sig en stor låda som det stod TWISTER på. ”Snälla mormor, kan vi inte spela det här?” När barnens mamma och pappa kom ut i vardagsrummet hade de mycket svårt att hålla sig för skratt. För på golvet låg fortfarande farbror Melker snarkandes så att mustaschen vickade, och på alla fyra stod mormor med barnen under sig medan hon försökte pricka in de olikfärgade cirklarna med sina bara fötter.           TEMA Skriv efter bilden/2 maj   Idag fick vi den här bilden att skriva till på www.skrivpuff.blogspot.com Kim stod utanför det tjocka repet länge, länge innan hon tog mod till sig och gick fram till en ung mörkhårig kille som satt på huk. ”Ursäkta, har du någon aning om hur lång tid det här kommer att ta?” Hon pekade på kön som ringlade sig runt inhägnaden, och fortsatte bort mot nästa monter. Pojken vände upp ett fräknigt ansikte och log med busiga ögon. ”Hurså, skall du testa eller?” Han vände sig nedåt igen utan att vänta på svar. Ställde två stora fyrkantiga bruna backar på varandra, flyttade den ena några millimeter så att den skulle passa i sin kompis. Kim tittade andlöst på när en kille i hennes egen ålder fick hjälp att sätta på sig säkerhetsselen, och klev upp på de två första backarna. Försiktigt tog han emot nästa del med tungan utstucken en liten bit i mungipan. En smal rännil av svett rann på pannan, men han ignorerade det, och klev försiktigt, försiktigt upp på den lådliknande backen. Med gapande mun såg Kim hur killen byggde upp sig själv med en back i taget. Pelaren svajade, men stod ändå kvar…tills alltihop, inklusive killen rasade och ramlade ut över golvet. ”Du kan få gå före om du vill.” Orden kom från nästa kille som stod i kön. ”Jag kan vänta.” Han flinade åt kompisarna som stod bredvid, och viskade ”Hon har inte en chans, men låt henne testa.” Kim hörde vad han sade och blev än mer beslutsam. ”Ja tack, om det är okej för er andra?” Killarna bakom i kön nickade och tittade menande på varandra. Nu skulle de få kul. Kim gick med darrande ben fram till den ensamma backen som stod på golvet och sträckte fram händerna för att trä på sig selen. Hennes ögon följde hisnande vajrarna som gick lång upp mot taket där de fästs i två kraftiga stålkrokar som blänkte till i spotlighten. Hon nickade till killen att lyfta fram en back, och ställde sig mycket försiktigt på den. Nästa var enklare, och ännu en, men efter fyra bruna små fyrkantiga backar började konstruktionen att svaja betänkligt, och Kims mage slog saltomortaler av oro och fruktan att ramla. Bestämt samlade hon ihop nerverna och vinkade till sig nästa back. . Den mjuka munnen var hoptryckt i en bestämd min, och nävarna var så hårt knutna att de vitnade. Killarna som stod i kön var mäkta imponerade, vilken tjej…hon verkade på ett sätt höra hemma däruppe. Det såg ut som om hon fortfarande stod på golvet och tog det första steget upp. Flickans hår böljade ned över ryggen, och armarnas muskler var hårt spända. När den sjunde backen var på plats ropade han som hjälpt henne att hon skulle släppa taget om linan. ”Sträck ut armarna!” skrek han och visade hur han menade. Kim var skräckslagen och benen darrade. Utsikten där uppifrån var formidabel. Hon såg i princip över hela mässan. En euforisk känsla ersatte sakta men säkert rädslan. Plötsligt började hela konstruktionen att svaja och det blev värre och värre. Med ett högt brak ramlade det ihop, och Kim blev svävande i luften, men firades sakta ned. Väl på golvet fick hon ta emot stående ovationer av grabbarna som med gapande munnar insett att tjejer är minst lika bra, om inte bättre ibland       TEMA Sötma, Eld och Brytningstid/29 april, 30 april och 1 maj     Smällen ekade över djungeln, och när lågorna kastade sig över träden hukade dess invånare både skrämt och nyfiket. Några apor var först på plats och plockade åt sig av den söta frukten som kastats ut ur bilen. Kvinnan som låg i en konstig onaturlig ställning tittade med oseende ögon på de hoppande djuren som slogs vilt om fynden. Ett tjockt guldarmband hängde på handleden som var skrapad in till benet, och säkert bruten på flera ställen. Hannen som frejdigt gick fram och tog det snurrade skatten högt över huvudet efteråt och skrattade på apors vis. I skogsbrynet syntes en svart väldig skugga som makligt lade sig till ro och studerade bilen som mest liknade ett tillknycklat vrak på soptippen. En bra bit in i djungeln syntes ett avslitet mansben, och en halv kropp. Explosionen hade skickat det mesta som fanns i bilen flera meter upp i luften, och en svag rökslinga skrämde iväg många av de minsta aporna. Den väldiga skuggan slickade långsamt tassarna en efter en. Bakom honom dök honan upp, och fräste åt honom att resa sig upp. När han inte gjorde som hon sade kom en tass med utfällda klor snabbt mot hans becksvarta nos. Morrande ställde hannen sig upp, svängde med svansen och bad henne att sansa sig. Ett stort vårtsvin bökade i jorden några meter bort, och paret lade sig platt mot marken, lyssnande och spejande. Ett högt konstig ljud fick dem att tappa koncentrationen och vårtsvinet sprang iväg. ”Uä, uä!” Apornas tjattrande tystnade, och en av de största hannarna banade sig väg genom gruppen som satt på marken och åt frukt. ”Uä! Uä!” Det märkliga ljudet ekade över de förvånade och lite skrämda djuren. Skuggorna klev ut på skogsvägen, och aporna rusade upp i säkerhet i träden. Försiktigt gick honan fram mot ett litet tygstycke som låg några meter framför vraket. ”Uä! Uä!” Två ljusa fäktande armar syntes, och lite ljusa hårtestar. Hannen puttade sin maka åt sidan och gick med tveksamma, men ändå bestämda steg fram mot byltet. Det lilla barnet var inte mer än några veckor, och fortfarande var ögonen nästan blinda. Ljuset från solen gjorde inte saken bättre, och hon hade ledsnat på att vänta på sin mammas bröst. Hannen slog till barnet med tassen, och hon rullade iväg. Gråten steg i styrka, och man kunde ana rädsla i den. Snabbt var honan framme för att stoppa hans lek, och satte nosen mot vita händer. Barnet tog tag i morrhåren, och drog så hårt hon orkade. Aporna närmade sig försiktigt på båda sidor, och ville vara med. Leksaker som lät var roligare än att kasta frukt eller nötter på varandra. Morrande visade hannen en rad med sylvassa tänder samtidigt som han slog ut med tassen som bar ett antal skarpa klor som dödat många byten. De två skuggorna tittade på varandra en stund innan de med tänderna till hjälp gemensamt bar iväg barnet.   Paret som snabbt smälte in i halvdunklet tog sig smidigt förbi eldhärjade bilsäten av skinn och däck som av det starka trycket exploderat. Skynket barnet hade runt sig släpade i backen och blev snabbt skitigt. Hannens huvud var upphöjt så att inte den lilla kroppen skulle slå i stenar och trädstammar som passerades., men emellanåt hördes dova dunk när rumpan på barnet slog i. Aporna följde tjattrande efter högt uppe i träden, och tog med lianernas hjälp sig över gläntor pantrarna sprang över. Utanför en liten rund öppning stannade hannen, och släppte sitt byte på backen. Med hjälp av tassarna drog han bort vita skikt av tyg och blottade barnet som somnat och låg hopkrupen med tummen i munnen. Honan lade sig bredvid och nosade försiktigt på henne vis av sitt förra försök. En blå djungelfågel som nyss burrat upp sin fjäderdräkt för en hona flög upp några kvistar, och stannade där. Svarta skalbaggar tryckte sig upp ur jorden, och gav sig ut på jakt medan honans ögon mjuknade när den lilla slog upp ögonen. Pawee som hon hette var fortfarande full av sorg efter sonens brutala död när några gorillor slitit honom itu, och brösten värkte av mjölken som inte sugits ur. Ljudet från barnet fick henne att minnas och längta ännu mer efter lilla Cotou och hon visste med stor visshet att Barto kände likadant. Hungern rev och slet inuti deras magar. Regnet som sköljt bort det mesta gjorde att bytesdjuren huttrande höll sig i sina hålor, och svälten var ett faktum. Vatten fanns i överflöd, och spred bakterier från jägarna som varje tidig vår äntrade deras del av djungelriket. Den här gången stannade paret, och smög sig på de tre oförskräckta männen som kommit dit med hjälp av en stor jeep de parkerat under höga träd inte långt från vägen. Barnet fäktade med armarna, och gråten kom strax efter. Barto tittade på sin hona och slickade sig om munnen. Han lät huvudet sjunka mot marken, och lyfte ena tassen för att röra vid byltet. En svart skugga kastade sig fram mellan honom och barnet med gapet öppnat för att visa tänderna, och huden tillbakadragen i tjocka veck. De stora tassarnas klor var utfällda och svansen slog fram och tillbaka för att varna honom. Frågande vek hannen undan, och ägnade sig istället åt att försöka fånga en av skalbaggarna som nyss brutit sig ur jorden. Ett lågt krasande vittnade om att han haft en lyckad jakt, och han vände sig triumfierande mot makan. Honan förde med stort besvär ihop tygstyckena på var sida om barnet, petade försiktigt med en klo dem tätt ihop, och satte munnen mot dem och lyfte henne. Barnet var tungt, och panterhonan knäade innan hon beslutsamt med högburet huvud gick iväg från platsen, och tog sikte på en grotta en bit upp i terrängen. Stora blad ställde sig i hennes väg, och hon fick om och om igen trycka på med hela sin tyngd för att komma igenom de smala gröna stjälkarna. De stora blå ögonen mötte två blå nyfikna, men samtidigt avvaktande. Flåsande drog Pawee sig upp över kanten, och mer eller mindre släpade byltet med barnet in genom grottans rundade mynning. Några stenar föll ned, och gjorde så att hon snabbt fick kasta sig och flickan åt sidan. Slaget mot grottväggen skrämde barnet så hon gallskrikande kastade sig fram och tillbaka och orsakade så att tygstyckena åkte isär. Honans naturliga reflexer manade henne att lägga sig jämte den lilla, och trots att flera svarta hårstrån greppades av små, smala fingrar låg hon kvar. Vit mjölk sipprade ut genom bröstvårtorna, gled ned genom tunn päls och hamnade vid barnets viftande hand. Doften av den livgivande drycken snurrade runt i luften, och med huvudet manade Pawee flickan att komma närmare. Hannen kom in i grottan, och tittade frågande på scenen, men ingrep inte. Barnet satte fingret mot munnen och sög i sig mjölken. Kröp närmare bröstvårtan och satte girigt munnen mot den. Smackande sög hon i sig varm dryck, och släppte inte den förrän hon rapade, och kurade ihop sig med slutna ögon. Hannen visste inte vad han skulle göra. Smärtan från sonens död skar fortfarande genom honom då han såg sovplatsen som fortfarande syntes som en skugga under det nedfallna trädet. Pawee sov aldrig där numera, alltför sorgfylld och fylld av längtan. Med tveksamma steg gick han fram till de andra och lade sig bredvid, slöt ögonen och sov snart tungt. När de vaknade i gryningen låg barnet tätt mot Pawees stora muskulösa kropp och jollrade medan hon fundersamt drog med sina fingrar över tassarna på sin nya mamma. Panterhonan slickade smeksamt hennes hand, och kurrade högt, medan hon lyckligt studerade sin make som såg tveksam ut. Cikadorna sjöng utanför, och djungeln vaknade sakta till liv. Vattenfallets brusande blandade sig med rytandet av rovdjur, och fåglar som kallade på sina partners. Panterhonan rullade över på rygg, blottade sin mage, barnet rullade över på mage för att där nyfiket titta sig runt i världen. Det svarta håret var uppdraget i en liten tofs på huvudet, och på kroppen bar hon en liten röd klänning.Runt halsen bar hon en tunn guldkedja med ett litet hjärta på.           TEMA Avsmak/28 april    Med en grimas av avsmak lyfte Tea upp den gröna illaluktande massan som flöt på vattnet vid träbryggan. Hon låg på mage, och såg sin spegelbild i den lätt krusade ytan som då och då förvandlades till mörka vågor som vildsint kastade sig över henne när enorma lyxåk passerade några hundra meter ut på fjärden. Småfisk samlades i stora klungor precis under vattenytan i hopp om att hon skulle kasta till dem ytterligare en brödbit. En skugga över bryggan tornade upp sig, och molnen blev allt mörkare. Vinden som nyss smekt Teas nakna kropp drev isande pikar av smärta genom den tunna huden, och hon reste sig upp. Smörjan som låg på bryggan verkade på något underligt sätt levande, och hon lutade nyfiket sitt söta hjärtformade ansikte över det. Ögon mötte hennes blick och såg värderande på Tea uppifrån och ned. Benen ville ta henne långt bort därifrån, men drogs mot det gröna som om någon spunnit ett tunt osynligt spindelnät runt anklarna. Först blev Tea bara förvånad, men när hon trots motstånd drogs närmare och närmare förvandlades förvåningen snabbt till panisk skräck. Skriket som hördes från vattnet gjorde så att Gubben Andersson tittade till, men svanarna guppade lugnt därnere, och änderna låg kvar på sina ägg i vassen, så han ryckte på axlarna och gick vidare in i huset för att få dagens första kaffetår."Det är nog bara rävungarna som leker" muttrade gubben och tände pipan.         TEMA Frottera/26 april    Han förnam kylan innan ljuden trängde in i öronens vindlande gångar och med stor hastighet förpassade sig till hjärnan. Den ljusa, bara huden var full av sand och solen som ersatts av månens milda ljus var gömd bakom det höga berget. Patrik öppnade försiktigt ögonen, såg några gestalter avteckna sig mot stadens båge av ljus, och tvekade bara några sekunder innan han ropade.”Hallå!” De gick vidare, och verkade djupt inbegripna i ett samtal. Stundtals förenades deras huvuden. ”HALLÅ! Kan ni hjälpa mig!” Patrik försökte resa sig upp, men fann bara två obrukbara ben som aldrig någonsin gått. Frustrerad satte han sig upp och fann balansen på sina smala bäckenben. Vad i helvete hade hänt? Och var fanns rullstolen? ”HALLÅ! STANNA!” Rösten var hes, och det raspade smärtsamt i halsen när orden for ut. Patrik försökte minnas gårdagen, men fann bara spridda fragment av en kvinna som förföriskt frotterade sig med en klarblå handduk medan hon kastade huvudet bakåt och log med en jämn rad av nästan overkligt vita tänder. Han huttrade till, och lade armarna runt sig själv. En minnesflash med en underligt formad medaljong, och känslan av att flyga for genom honom. Var det ett drogrus? Han nöp sig själv hårt i armen, och skrek till. ”Aj, helvete.” Ett rött märke syntes där hans naglar trängt in. Patrik tittade bortåt männen som nu syntes som två små rörliga prickar. Tungan kändes som läskpapper, och han längtade efter vatten så intensivt att tanken visualiserade en flaska av det hemgjorda kvillrande drickat som Sonja brukade tillverka med hjälp av kolsyrepatronen. Han mer kände än såg myggorna som försåg sig av hans blod, och på sanden syntes små svarta skalbaggar på väg ut för att söka mat.         TEMA Jag känner/27 april    Jag känner Drar försiktigt med händerna över mjuk hud där naglarna rispar långa revor Följer kurvor och underliga utbuktningar där förr var platt Jag känner Kärlek till mig själv, men hjärnan har svårt att lägga ihop gott och ont, förena två motpoler Fötterna sticker av den obekväma ställningen Jag gnisslar tänder Jag känner En doft av nyväckta, spensliga blommor som längtande, tryckt sig ut ur stela kapslar Halvruttna löv ligger platt på marken, förintad, snart jord Solen lyser från himmelsblåa höjder, väcker djur och växter från lång sömn Jag känner Mig älskad och hyllad, men trasig och kall Orden är mig övermäktiga, omöjliga att ens tänka Men jag känner, alltså finns jag           TEMA Röra sig/26 april   Pojken nådde den kottfyllda marken med en hård smäll som ekade i gläntan. Några rådjur som passerade lyfte huvudet och klippte med öronen. En hackspett som letade insekter i trädet intill lyfte förskräckt och satte sig i en gran några meter bort. Nyfiket närmade sig en liten hasselmus pojkens livlösa gestalt, och nosade på handen som var lika blek som ansiktet. När ett stönande undslapp barnet pilade musen snabbt uppför stammen på trädet och satte sig på en smal gren som var delvis avbarkad av en älg. Pojken lyfte försiktigt på huvudet, och lade handen över pannan. Han grimaserade, och torkade bort lite saliv som runnit i mungipan. Kisande mot solen reste han sig sakta upp på stapplande ben likt en nyfödd kalv. Plötsligt kom en vuxen man instörtande i gläntan och vevade vilt med armarna. ”Jag har ju sagt åt dig att inte klättra i träd. Har jag inte? Nå? Har jag inte?” Mannen smekte pojkens kind och kände sedan efter om han hittade några bulor. ”Ser du mitt finger? Adam? Lyssna nu på mig…ser du mitt finger?” Pojken skakade på huvudet, och en liten tår syntes i ögonvrån. ”Jag ville ju bara…” Mannen tog honom i famnen och bar iväg genom vegetationen. Efter att ljudet från en bildörr ekat genom gläntan hördes en bilmotors höga motorljud, och en rivstart.           TEMA Ett stöd/25 april   Med den smala ledstången som stöd, och en fladdrande lykta i handen smög Erdalia nedför trasiga trappsteg, rädd att bli sedd av någon av de andra i nunneorden. Hon kunde känna blodet rinna mellan benen och lyste med lyktan där hon gått, men såg inga spår efter sin gärning. Det lilla barnet gnydde i hennes famn, och letade girigt efter hennes bröst, drog med små händer i de vita sjoken som dolde det ovetande om vad som väntade. När Erdalia kommit ned till jordgången lyfte hon upp lyktan för att rekognosera den välvda stengången som gick mellan munkarnas och nunnornas hus. Åh om hon ändå inte hade fallit till föga för Tomas lockelse den där kvällen. Då skulle det som nu skedde aldrig behövt hända.           TEMA Panik/24 april   Jag hann aldrig säga farväl, inte heller orden som legat och grott i mig i månader. Allt jag ville förmedla till den jag älskade mest på hela jorden tystnade förevigt i samma sekund som den silverfärgade lilla runda kulan nådde mitt hjärta. De där magiska sista sekunderna som jag var medveten om min kropp spred sig paniken i hjärnan lika segt som lavan rinner ur en vulkan. En intensiv doft av regn anföll näsborrarna, och jag förnam ljudet av grenar som knäcktes när mannen flydde. Min själ virvlade upp i luften som en liten lövtromb om hösten medan rött kleggigt blod spreds under kroppen, och små darrande händer skakade mig fram och tillbaka under höga skrik. ”Mamma! Mamma! Vakna!”         TEMA Måla och Lida/23 april   Evas enda väg ur depressionen var att måla dag ut och dag in. Lidandet vred om hennes själssträngar så att de nästan brast, men med penselns hjälp blev det lite, Lite lättare att leva. Månaden efter tittade hon tillbaka på sitt liv med andra ögon. Skilsmässan från Kalle var tuff och smärtan inom henne fanns där som en evig påminnelse om att de en gång varit tu. Barnen vande sig vid att ha delat boende, och skolan fungerade i alla fall hyfsat om inte bra. När vårens första lärka sjöng ute på ängen Eva passerade brast fördämningarna, och all gråt hon lagrat inom sig fick flöda ut som silvriga droppar från en känslobrunn. Tavlorna förpassades in i ett evigt mörker uppe på vindens innersta rum där ingen någonsin vistades.           TEMA Kvast/21 april   Farfar och jag var på den årliga promenaden då vi skulle plocka ihop kvistar och förena dem till en ordentlig kvast som farmor skulle kunna sopa verandan med. Farfar gick några steg före mig, och jag såg röken från pipan ovanför hans huvud. ”Ella lilla, här känner du väl igen dig? Gör du inte?” Han vände sig sakta om och kisade mot solen som lurat sig in mellan träden. Jag skakade på huvudet och kände en rysning längs ryggraden. ”Är det här Pelle Svensson blev anfallen av björnen?” sade jag och ville nog helst av allt att vi tog oss hemåt så fort som möjligt. Farfar skrattade och skakade på huvudet. ”Åhnej, det är vid idet…borta under stortallen du vet..” han skrockade för sig själv och mumlade. ”Det är nog bara en nollåtta som klarar av att missa ett helt ide. Ingen från byn skulle göra en så idiotisk grej.” Jag gick ikapp farfar och tittade allvarligt på honom. ”Än vargar då? Finns det några sådana här?” Jag skyndade på stegen för att ligga jämsides med den trygga lunkande gestalten som inte såg på mig utan pratade med skogen. ”Nog finns det varg alltid, men de visar sig inte för folk, så dumma är de inte.” Farfar stannade och tog in på en liten stig som knappt syntes. ”Här är mitt hemliga ställe för björkris. Farmor skall ha det bästa, och det finns här.” Jag följde efter oh höll nästan på att missa stupet som började tvärt efter att jag kommit fram till honom. Han lade en hand på min underarm och hyssjade mig. ”Vänta här så kommer jag strax.” När fem minuter gått var jag både otålig och rädd. Mina öron var på spänn och minsta rörelse fick mig att hoppa till. Precis när jag började misströsta öppnades ett stort buskage, och farfar kom ut med massor av tillskurna kvistar som var hopbundna av ett långt spännband. ”Nu går vi hemåt” sade han på väg från stället ”Farmor bjuder säkert på fika när vi kommer hem.” Han gav mig en av sina sällsynta kramar och lade ena handen på min axel. ”Du var väl inte rädd?” Jag hörde det trygga tjoffandet av hans stövlar och kände doften av piprök runt honom. Jag lutade huvudet nedåt och tittade i backen. ”Jo, jag trodde du lämnade mig.” Farfar stannade och ställde sig på huk. ”Det finns inget farligt härute i skogen. Det är i stan det finns risk för att råka ut för något. Djuren är dina vänner”       TEMA Begära/20 april   När pappan lämnade pizzerian låg tre klubbor säkert förpackade i hans ena jackficka. Väl hemkommen glömde han dem alldeles i stojet av barnen, och drog efter maten på sig jackan för att gå ut i trädgården och fortsätta med klippningen av trädkronorna. Efter några minuter insåg han att solen var alldeles på tok för het, och hängde av sig jacka och tröja i en trädklyka. På kvällen när han skulle lägga sig mindes han plötsligt klubborna och rusade ut i hallen där jackan hängde. Snabbt tryckte han ned handen i ena fickan, men drog lika snabbt upp den igen. Fickan var pintjock av myror som gottade i sig klubborna en efter en.     TEMA Integritet/18 april   Vi diskuterar just nu kränkningar på nätet, och stölder av material, och därför skrev jag denna lilla text. Mitt är mitt och inte ditt Du får gärna låna Kanske vidarespåna Kopiera ord med mera Dividera Leta Låta hjärnan spreta Men, mitt är mitt och inte ditt         TEMA Lära sig en läxa/16 april   Ulf var arg, så arg att han hade ont i magen och huvudet. Smärtan bultade i honom. Han girade för en fågel som nästan flaxade in i grillen på bilen, och svor högt. ”Förbannade flygfä, håll dig undan.” Fågeln klarade sig med nöd och näppe, och Ulf fortsatte bilresan. Efter ett tag lugnade han ned sig, och andningen återgick till normal, men den där nålen som pickade i huvudet ville INTE ge med sig. Smärtan stegrades för varje sekund, och till slut var Ulf tvungen att sakta in, svänga åt sidan och parkera bilen. Flickan som kom gående lyssnade på musik i lurarna och trummade med fingrarna mot låret. Hon var i sin egen värld, och såg knappt bilen som stod i mörkret. Musiken hördes även utanför lurarna så Ulf hörde flickan innan han såg henne. Den röda jackan avtecknade sig mot gnistrande stjärnor och svarta trädtoppar. Hasandet av de svarta kängorna som då och då tog ett danssteg dunkade i hans blod. Hon sprang nästan in i dörren som var öppnad, och skräcken när hon tittade upp värmde Ulfs trasiga hjärta och själ. ”Hej du.” sade han och körde utan pardon in kniven exakt där han visste att kroppspulsådern satt. Smärtan i huvudet försvann samtidigt som han såg henne ramla omkull. Sakta, sakta registrerade han hjärna bild för bild fallet, som om det fotograferades med en kamera, eller filmades i ultrarapid. Sara som flickan hette var död innan hon landade på den steniga vägrenen. Ulf lyfte händerna mot himlen som om han tackade gudarna, och skrek högt. Det var ett plågat, djuriskt läte som ändå lät som en tacksägelse. Han vände uppmärksamheten till flickan och pratade högt under tiden som han öppnade bakluckan och lyfte in henne. ”Nu fick du allt lära dig en läxa ungdjävel. Man får inte springa ute på nätterna. Barn skall sova nu.” Med ett kort skratt slog han igen luckan, och satte sig i bilen, blinkade och vände bilen helt om i en u-sväng. En polisbil kom åkande och Ulf vinkade glatt till dem. Magen kurrade på honom, och han beslöt sig för att köra in till det lilla samhället för att köpa en korv i grillen. Ungdomarna i kön såg att han inte hörde dit, och tittade nyfiket på mannen som fällt upp en huva över huvudet, och stod ensam utanför sin bil och åt upp en korv, men tog ingen notis till att han betedde sig underligt eller var udda. Så fort korven hamnat i magen hoppade Ulf in i bilen och for hem till sin familj. Barnen sov, men hustrun satt framför teven och åt choklad. ”Vill du ha?” sade hon och märkte aldrig blodet på hans skjorta. ”Det finns lite till dig med.” Ulf skakade på huvudet och drog av sig kläderna ute i hallen för att sedan lägga dem i en påse och kasta dem i sopnedkastet. ”Jag är trött och lägger mig nu. Det har varit en hård dag.” Huvudvärken är borta, och han känner en enorm tillfredsställelse. Ungefär som när han vann skidtävlingen som ung. Imorgon skulle han göra sig av med liket.       TEMA Omväg/15 april   "Där kommer han.” Maria pekade på gubben Eriksson som kom vinglande en bit bort på grusvägen in till vår lilla by. Ibland tappade han stegen och dråsade i backen med en hög svordom till följd. Vi kunde på långt håll se att han som vanligt pissat på sig, och kassen med sprit dinglade i näven. Mina ben darrade, och jag var så rädd, så rädd. Hjärtat bankade och jag kände kalla kårar löpa längs ryggen om och om igen. Som femåring hade jag på något sätt drabbat samman med nämnde herre när han varit onykter, och efter det var min sömn fylld av mardrömmar med honom som huvudperson. Svettig vaknade jag natt efter natt, skrikande på hjälp med en bild av hans stora mörkblåa tatuering över min lilla skakande hand. Min hjärna valde att radera minnet av det som hänt, och jag berättade aldrig om det som hände för min familj. Skräcken för hans stora, kraftiga person var gigantisk, och jag gick stora omvägar när jag mötte honom. En gång när jag var på väg till min farmor kom han gående från busshållplatsen, och jag som sett gubben på långt håll sprang in i skogen och gick ut till landsvägen som jag inte fick vara på för mamma. Stora timmerbilar trafikerade den, och svischade förbi bakom min rygg, men jag vågade inte gå tillbaka till vår förut så trygga grusväg som slingrade sig genom byn. Tänk om han skulle ta mig igen? Han skrålade högt, och skrek med jämna mellanrum fula ord som vi barn knappt hört förut. Maria skrattade högt och jag lade handen hårt över hennes mun. ”Tyst, låt honom inte höra dig.” sade jag nästan gråtfärdigt och tryckte ned hennes huvud längre ned i buskarna. När gubben Eriksson närmade sig sitt och den hårt arbetande hustruns hus höjde vi våra huvuden, nyfikna och lite rädda. Han slog hårt med näven på dörren, och ropade på sin fru med hög sluddrig röst, och vi såg honom stiga in.           TEMA Nyckel/13 April   Månaden efter att gamla Eli dött åkte släktingarna till hans hus för att inventera det. I porten mötte de en tant som granskade sällskapet med kännarmin. ”Nu kommer gamarna” muttrade hon och fortsatte den omständiga vägen till pappersinlämningen. Tom som var äldst av barnen öppnade dörren, och steg in, men backade snabbt när en vidrig stank kändes i hallen. Han mer anade än såg något som hängde på väggen innanför, och kastade sig snabbt in för att tända lyset. Katja sköt honom nyfiket åt sidan, och skrek högt när hon såg djurkroppen. Den långa nakna svansen och de rundade små öronen rörde sig snabbt fram och tillbaka. Råttan var borta innan de andra hunnit se den. ”Det var en stor äcklig råtta här.” sade Katja och pekade på väggen. De andra skrattade. Släktingarna steg in i hallen med fingrarna hårt tryckta över näsan, och Kalle nästan sprang in i vardagsrummet för att ställa fönstren på vid gavel. ”Sådär, nu blev det bättre. Vem börjar?” Han tittade runt på ringen av människor och slogs av hur olika de var. Tom var stor och kraftig, Katja liten och späd, tvillingarna Pontus och Emma var alltid fyllda av energi, och gjorde honom nervös när de aldrig kunde stå still, Kathleen var hans älskade syster som bytt både namn och land på kort tid. Hennes nuvarande liv var en gåta för honom, och han gillade det inte alls. ”Var Eli rik mamma?” sade lilla Kerstin som var det sötaste barn Kalle någonsin sett. De mörka lockarna ramade in ett hjärtformat ansikte med ett par blå ögon som skimrade av glädje och bus. Mamma Sandra var minst lika söt, men på ett vuxet vis. Kalle noterade att hon var rödögd, och undrade för sig själv om ryktet som for runt i byn stämde. Sålde hon sin kropp på nätet? Antalet bilar på deras gårdsplan, och alla tillbyggnader på huset fick honom att anta att det stämde. Kanske till och med han skulle få chansen att beträda hennes vackra seniga kropp? De var ju knappt släkt. Sandra böjde sig ned till Kerstin och smekte hennes kind. ”Nej gumman, han var nog ganska vanlig. Som vår familj ungefär.” Tvillingarna kunde som vanligt inte stå stilla och for iväg. Trampet av deras fötter ekade, och Kerstin nästan hoppade av förväntan. ”Snälla mamma, kan jag inte få leka med dem?” Sandra nickade och skrattade. ”Var försiktig bara, det kan finnas prydnadssaker som ramlar i golvet om ni busar för mycket.” Katja gick in i köket och återvände snabbt till vardagsrummet. ”Det ligger mögel på disken därinne.” Hon pekade på Kalle. ”Ni grabbar får sanera här innan vi gör något mer. Det är hälsofarligt att vistas härinne.” Katja lämnade lägenheten och gick ut till sin bil. ”Skall vi kasta porslinet, eller diska upp det? ” Kalle hämtade en svart säck och lade försiktigt ned tallrik efter tallrik som var fylld av gröngrått mögel. Ett och annat glas gick samma väg, och det dröjde inte länge innan diskbänken faktiskt såg hyfsat städad ut. Kerstin gick in i Elis sovrum, och missade med bara några sekunder en naken svans som slank in under sängen. Täcket låg i en hög i sängfötterna, och konturen av Elis kropp syntes på det en gång vita lakanet. ”Hade han ingen hemtjänst?” muttrade Pontus som fladdrade in i sällskap av systern. ”Det här är ju äckligt.” Kerstin drog ur alla sängkläder, och lade dem på golvet. ”Kan vi elda på gården?!” Skrek hon ut till de andra. ”Är det någon som vet det?!” Sandra tittade in och rös till när hon såg hur smutsigt det var. ”Jag springer ned till vaktmästaren och frågar.” sade hon och rusade iväg. Några sekunder senare kom Sandra tillbaka och nickade ivrigt. ”Vi har startat upp en brasa därnere. Någon måste kolla den när vaktmästaren åker iväg på uppdrag. Jag kan stanna kvar när vi är klara här. Är det någon annan som vill hjälpa mig?” Kalle hojtade till och vinkade med handen. ”Jag stannar.” Det mesta i den lilla lägenheten var trasigt och slitet, så det bars ut till brasan som brann på baksidan av huset, en bit ut på ängen. Fladdrande lågor slickade i sig ett helt liv av saker och snart fanns bara ekot och doften kvar. Vaktmästaren återvände innan det blev mörkt och fick nyckeln till gamla Elis lägenhet av Sandra och Kalle som för första gången pratat ordentligt med varandra. Hon hade gråtande berättat om missfallet och slitet med att få ekonomin att gå ihop när de byggde till, men också glädjen över att vara gravid igen och dotterns längtan efter det egna rummet som sakta men säkert växte fram. De kramades en lång stund på parkeringsplatsen innan de skiljdes åt.           TEMA Behålla något/12 april   Som vanligt stod dörren till tant Ellys dörr på vid gavel när morgonen randades och invånarna i den lilla byn vaknade sakta till liv till en helt vanlig dag trodde de. När barnen passerade huset vinkade de glatt åt personen som satt vid köksbordet, men fick inte det vanliga gensvaret av en smal hand, och samtalet resten av vägen till skolan handlade till stor del om det. När postgubben lade ned ett stort brunt kuvert i brevlådan försökte han kika in från vägen, men såg ingen liten, skumögd tant som kom gående med långsamma, haltande steg. Inget välkänt, vänligt ansikte tittade ut genom fönstret och frågade om han ville ha sig en kaffetår. Grannen Pelle gick ut till postlådan och hämtade sin och Ellys tidning. Han kastade in tidningen genom dörren som vanligt, men inget kraxande ”Tack kära du.” hördes genom öppningen. Fundersamt vaggade han in i sitt hus och glömde strax saken. När kvällen kom och dörren fortfarande stod och slog i vinden kom skolbarnen i flygande fläng med väskorna dunkande mot höfter och ryggar. Ljudnivån var hög, och snabba fötter med hemlängtan mer sprang än gick. Utanför tant Ellys staket stannade de och stod hoppfullt kvar, men insåg efter en stund att den vanliga, härliga doften av nybakta, mjuka bullar inte fanns och gick efter några minuter vidare hemåt. Nästa dag var dörren stängd, folket i byn var fyllda av frågor. Alla samtal handlade uteslutande om det lilla huset. Postgubben hade ett stort paket att överlämna och knackade på den röda dörren som egentligen skulle ha behövt ommålning. När han stod där och väntade hummande med fingrarnas yttersta spets nervöst tappande i verandans räcke såg postgubben att husets gula färg flagnat på flera ställen, och att stuprännorna delvis trillat ned. Barnaskaran kom gående och stannade nyfiket utanför på vägen. Ingen hand som sköt undan gardinen syntes i fönstret, och ingen öppnade. Bara skuggan av någon som satt vid köksbordet underligt hopkurad. Gubben tryckte ned handtaget och insåg förvånat att det var öppet. Han klev in och ropade samtidigt gummans namn. ”Fru Larsson! Hallå!” En unken doft slog emot hans näsborrar, och han satte handen över näsan med en äcklad min. Postgubben tryckte på strömbrytaren och tog ytterligare ett steg in. Höga travar av lästa tidningar fyllde det ena rummet efter det andra. Smala gångar hade gjorts för att kunna passera. På väggarna satt stora broderade dukar och tidningsartiklar om ett barn som dött i en bilolycka. När han trängt sig in till köket som var fyllt av gröna, stora spyflugor hittade han Elly sittande på en stol med huvudet liggande på bordet. En halväten macka låg bredvid och hon höll fortfarande fingret instucket i klykan på en kaffekopp. Postgubben insåg direkt att hon var död och kallade på polisen som tog reda på liket.         TEMA Att resa/11 april   Jag startade min resa imorse klockan åtta och står nu ex antal timmar senare på ett solglittrande Gotland. Det doftar tång, och det speciella ljuset som bara finns här sticker mig i ögonen. När vi provianterat och varit in på apoteket för att köpa värktabletter åker vi vidare till Fårö. Långa vackra stenmurar avlöser gärdesgårdar och stolta väderkvarnar som kikar fram över kullarna här och där. Så vackra, fyllda av mystik. Mina skolkamrater och jag skall tillbringa nästan en vecka här ute i obygden långt från storstadsbrus och telefoner. Rummet är helvitt och består av två smala sängar, en garderob, en stol och ett bort. Spartanskt, men antagligen det bästa för att väcka skrivarnerven till liv. Väggarna törstar efter färg och en tråkig brun/gul/vit plastmatta ligger hopknycklad på golvet jämte min jätteryggsäck. Klockan närmar sig åtta och ljuset ute saktar ned för att ersättas av mörker och gula klart lysande stjärnor. Jag hoppas att värmen här inne ökar nu när jag vridit upp den, annars får fleecejackan agera sängkamrat ihop med pyjamasen       TEMA Lösning/8 april   Kvinnan sänkte darrande skeden med det vita pulvret till golvet, och lät den stå där under tiden som hon hällde i några droppar vätska, sedan lyfte hon den och höll skeden över lågan några sekunder innan det bubblade upp. Utan att andas knöt hon en slangliknande rem runt armen, och stoppade blodet. De smala ådrorna som lyste genom huden, längtade efter att befrias. Med hjälp av munnen drog hon in vätskan i sprutan och tryckte sedan med en djup suck i sig härligheten. Ett hemligt leende spelade i mungipan innan det släpptes ut. Som en trasdocka ramlade hon ihop på platsen, och utspilld själ och brustna drömmar seglade bort till en annan dimension.             TEMA Sovra/7 april   När jag vaknade upp ur koman på sjukhuset fanns beslutet långt bak i huvudet, men accelerade inom bara några dagar till att finnas på min tunga. Det var ju bara så svårt att säga orden. Min väninna kom upp på sjukhuset med en blomsterbukett och ältade sina bekymmer med stackars Per som nog inte bar en alltför enkel börda i deras äktenskap. Att vara bollplank till en konstnär är inte det lättaste. Jag mindes alla tjejmiddagar där hon skalat av sitt äktenskap och blottat alla ”fel” hon ansåg Per hade. Vi andra vred olustigt på oss och undrade försynt om det inte var dags att skiljas. Vanligtvis tittade Alice underligt på oss och skrattade. ”Nä, nä…jag älskar Per, trots alla fel, men det är så skönt att skölja av sig lite oförätter ibland. Det är väl det ni är till för?” Nu låg jag här utan att ha en chans att komma ifrån. Hennes smattrande röst kröp in i mina nerver så att jag skar tänder. Det kändes som om jag ville strypa kvinnan som satt på den skrangliga, vita stolen vid min sida. Jag blundade för att visa att jag ville sova, men hon ignorerade signalen och pladdrade på. Till slut orkade jag inte mer, och lyfte min enda brukbara arm och satte handen över hennes mun. Med raspande röst viskade jag ”Du är inte min vän längre Alice. Du är en fullblodsegoist som borde tänka på vad du gör och säger. Gå nu härifrån är du snäll, och kom aldrig mer tillbaka.” Munnen kändes som läskpapper så jag tryckte på den röda lilla fyrkanten och belönades av en liten söt nippertippa som med mjuk röst undrade vad jag ville. ”Vatten…” viskade jag och undrade vilka andra vänner jag skulle sovra ur min bekantskap           TEMA Statistik/6 april   När mannen med den blåa kepsen hoppade fram och greppade tag i mig for tanken ”Åh nej, jag tänker inte bli en siffra i statistiken över våldtagna kvinnor.” genom mitt huvud med blixtens hastighet. Istället för att lealöst finna mig i behandlingen sparkade jag honom på pungen med mina högklackade stövlar, och satte tänderna i det vita köttet som låg över munnen på mig. Resultatet kom bara några sekunder senare, och jag kände styrkan i kroppen på den bakom mig. Jag såg äntligen min förövares ansikte och kunde spänna ögonen i honom. ”Din jävla hora…vänta du bara.” Han gnisslade tänder av ilska, och höll sig ömsom om pungen, ömsom om handen. Så fort jag fått honom att fastna i mitt blickfång var han fast, och med två hårda kickar flög mannen handlöst ned i diket han bara för en liten stund legat och väntat på mig i. Nu var han mer än arg, ja närmast vansinnig, och med en närmast omänsklig kraft reste han sig, lyfte mig från marken och kastade mig mot en bänk som behövde både lagas och målas. Smärtan i ryggslutet fick mig att stöna, och hur mycket jag än ville upp var det omöjligt. Leendet som mötte mig när jag öppnade ögonen var fyllt av svarta stumpar, och andedräkten var inte mänsklig. ”Hora.” Han spottade på marken och slog med knuten näve i den andra handflatan gång på gång. ”HORA!” Ögonen var smala och ansiktet liknade ett russin. I skäggstubben såg jag silvergråa strån och tänkte för några sekunder på min pappa som dött alldeles nyss. Skulle vi träffas nu? Jag såg att ett litet stycke trä från soffan låg bara några centimeter från min hand, och försökte febrilt nå det innan det var försent. Flisan var spetsig, och verkade ganska murken, men bättre något än inget. Mannen tog upp något ur sin ficka och jag såg något blänka till i hans hand. ”NEJ!” skrek jag, och använde all kvarvarande kraft till att resa mig upp och kasta mig mot honom. Handen med flisan gick som en stångjärnshammare om och om igen genom de slappa kinderna, och prickade till och med ena ögat. När jag inte kände något motstånd längre kröp jag på alla fyra en bit från kroppen, innan jag på stapplande ben reste mig och lämnade stället fylld av eufori av att ha överlevt.         TEMA Strävan/5 april   I min enträgna strävan efter att bli författare har jag kämpat mot trötthet, pengabrist och tid. Hoppet är nu att allt detta jobb skall ge belöning i form av ett varmt välkomnande av min publik och mina läsare. Att vara filmmanusförfattare är intressant, fantasirikt och alldeles, alldeles underbart, men som med alla konstnärliga yrken är det en ständig kamp att synas, höras och ses. Som tur är har jag med mina gener förvärvat en stor dos envishet och jävlar anamma som behövs i sådana här situationer. Om några veckor ställs jag ut i verkligheten för då slutar skolan och min lärare anser att jag skall kunna det här med filmmanus, och faktiskt tror jag att han har rätt. Det livsviktiga mönstret i film och alla små knep som finns har nu etablerat sig i min skalle och för säkerhets skull på papper…om jag nu skulle glömma. Framtiden för mig är just i detta nu att fullfölja filmmanuset och sälja det till ett svenskt filmbolag, eller varför inte utlandet. En bok kommer att ges ut, antingen på eget förlag eller genom ett annat förlag. Ännu en bok finns på pränt, och även en tredje. Men verkligheten innehåller barn som vill ha mat, och ett halvfärdigt hus som skall få plåttak och innehåll, så det är bara att kliva in på arbetsförmedlingen och försöka hitta något lämpligt jobb för lilla mig. Dessvärre blir jag dissad av arbetsgivarna då de läser min ålder och att tre småttingar finns i bagaget. Att en man finns med hjälps inte. Hur många män hjälper till med VAB? Enligt mina efterforskningar är det många, men arbetsgivarna tror att siffran är noll. Undrar varför?           TEMA Något enkelt/4 april   Min kärlek till dig är inte alls komplicerad eller svårförståelig Bara enkel och rak som en linje mellan två punkter Min kärlek till dig är inte fylld av sorger och tårar Bara rätlinjigt sökande utan krav Min kärlek till dig är stor och allsmäktig, liten och svag Bara enkelt sökande och varm Min kärlek till dig är kanske inte evig Bara just i detta nu           TEMA Tillskott/3 april   Emma kramade farfadern hårt, hårt och kände tårarna komma trots att hon kämpade intensivt med att trycka dem tillbaka. ”Så, så” sade han och lade ömt den rynkade, åderfyllda handen på hennes kind. ”farmor hade inte velat att vi står och tjuter som två lipsillar. Hon har det mycket bättre där borta.” Emma torkade tårarna och tittade upp på farfar som blinkade finurligt till henne, och lade en silverglänsande femma i hennes hand. ”Här får du ett litet tillskott till din veckopeng, men säg inget till din lillasyster. Det blir din och min hemlighet.” Hon lät den kalla pengen vila i handflatan och studerade inskriptionen runt femmans yttre kant. Det var inte alls svårt att se de gigantiska bokstäverna. SVERIGE 1988 stod det med tjocka bokstäver. Emma vände på myntet och såg två inristningar som egentligen mest liknade två ensamma snöflingor, men säkert var tänkta att vara stjärnor. ”Tack farfar, men jag måste nog dela den med Tora, annars blir det orättvist.”   Farfadern studerade sitt kloka barnbarn och öppnade skinnbörsen för att plocka upp ytterligare ett mynt och trycka det i Emmas hand. ”Varsågod lilla du, en till er var.” Emma sprang snabbt ut genom dörren efter att ha kastat en snabb blick på kistan som stod i rummet . Hon tyckte att begravningar var läskiga, men var glad att hon gått ändå.         TEMA Försvinna/2 april   Ibland önskar jag att jag hade förmågan att försvinna utan att någon visste vart. Ett eget litet krypin där jag var jag och bara jag. Önskan är kort men intensiv, en sekund här, en sekund där. Tystnaden lockar mig att låta hjärnan ta över, och kroppens önskningar blir sekundära. Handen följer minsta motståndets lag och sveper över ett vitt ark på måfå letandes en början och ett slut.     TEMA Packa och Sabotera/31 mars   Tvillingarna Olsen kivades om vem som skulle ha vad av de upplagda badleksakerna, och mamma Elsy var till slut tvungen att gå emellan innan det eskalerat till blodvite. Amanda slet till sig den extremt stora blåa badringen och lipade åt Gustaf som snabbt ryckte till sig en av saxarna de fått av farmor i julklapp, och med ett högt ”Ha!” tryckte in den i plasten. Sakta förvandlades den eftertraktade leksaken till ett litet russin av plast, och Amanda slog till Gustaf över ögat så att det svullnade upp. Nu satt två barn och storgrät på golvet, medan mamma Elsy inte visste vilken hon skulle trösta först. Resignerat satte hon sig ned på golvet och kramade om dem båda två med varsin arm. ”Älsklingar, varför skall ni alltid kivas och slåss om alla era leksaker? Nu tycker jag att ni hämtar en stor blå ikeakasse och tillsammans packar ned alla grejer ni vill ha med er till landet.     TEMA Vägra/29 mars   Ett litet barn är ganska utlämnad i livet. Dess önskningar är just bara önskningar och vuxna bestämmer det mesta som händer. I viss mån kan barnet få vara med och styra, men redan innan de landat på jorden finns det mallar för hur ett perfekt barnliv skall vara. Om de då vägrar att rätta in sig i ledet anses de vara obstinata och elaka, men…är det inte bara så att den lilla unika varelsen vill vara just unik i sitt slag och inte rätta in sig i andras vilja. Det kanske är en gryende artist eller konstnär, ett fantasifullt mirakel som är speciell. Förresten är vi väl alla unika…ingen är den andra lik, inte ens om vi är tvillingar.     TEMA Försumma/28 mars   Tea lade handen mot rutan och mötte Adrians blick. ”Jag kommer inte ut.” sade hon och tittade in mot sovrummet där föräldrarna låg. Adrian lade sin hand mot hennes och tittade medlidsamt på Tea. ”Är det illa?” Hon nickade sakta och kröp ihop lite. ”Inatt var det fest, så de är trötta.” Adrian visste inte riktigt vad han skulle säga. Teas föräldrar var inte som andra, och grannarna hade flera gånger anmält dem till socialen utan framgång. Varje gång de kom på besök var allt som vanligt, och ingen kunde ana vad som fanns under ytan. Den lilla dottern var förvisso väldigt mager, men alla barn var ju livliga och sprang av sig all mat de åt, så socialtanten bad om ursäkt och mumlade något om skvallertanter och dålig stämning i huset. Adrian sprang iväg till lägenheten och hämtade några mackor som han pressade ned genom brevlådan med stort besvär. Tea åt glupskt upp dem, och drack något ur ett av glasen mamma lämnat på bordet. Det smakade lite surt, och luktade inte alltför gott. Hon grimaserade och svalde det. När hon somnat skyndade Adrian sig tillbaka hem, och ropade på sin mamma. ”Du måste hjälpa Tea mamma. Det är något fel.” Hon följde med snabba steg sonen till våningen under och såg den lilla flickans stirrande ögon. När polisen bröt upp dörren var de tvungna att hålla för näsan. Stanken var obeskrivlig, och kvinnan som låg jämte mannen var fylld av vita maskar som försåg sig av hennes inälvor. När de ruskat liv i honom berättade han att frun tagit sitt liv genom att blanda vin med tabletter, och att han tagit en sil för att glömma det som hänt.     TEMA Att vara bäst/27 mars   ”Andersson kommer med mig!” Den grönklädde mannens röst var hög och befallande, och jag vågade inte låta bli att göra som han sade. ”Följ Karlsson, Lemhagen, Thorssen och Fale´n till tornet och se till att det är färdigt för inflyttning innan kvällen. Tjälen i backen kanske gör det svårt, men jag vet att Andersson är bäst av alla på kompaniet att sätta upp tält, så det fixar du säkert.”    Jag slog ihop hälarna mot varandra och lyfte handen till pannan. ”Ja kapten.” och kände inuti att det här var så mycket bättre än att tillbringa dagen i ett rum som de andra skulle få göra. Tristess kan förstöra mycket.    När vi anlände till tornet som var mer en ruin än byggnad insåg jag snabbt varför jag fått uppdraget. Bara att få upp tältet slätt över backen var en utmaning. Den stenfyllda jorden var full av tjäle, och stenar satt fast i den. Det skulle bli en stor utmaning att hacka bort dem. Killarna skulle aldrig gå med på att sova här om det såg ut som nu.   Jag ropade till mig de andra grabbarna och snart var vi fullt sysselsatta med att spetta bort stenarna från marken. Svettiga och röda i ansiktet tog vi en paus och satte oss ned när en bil kommer körande på den lilla nästan obefintliga grusvägen. Kapten stannade bilen med en hård inbromsning och öppnade dörren. ”Andersson! Hur går det?” Jag reste mig upp och skyndade mig att knäppa skjortan. ”Allt under kontroll kapten. Tältet skall strax sättas upp.” Han nickade nöjt och hoppade in i bilen och for därifrån.   När bilen försvunnit ur vår åsyn manade jag skärrat upp mina kolleger. ”Vi måste skynda oss, snart kommer mörkret och då är det försent. De andra anländer strax efter mörkrets inbrott och då måste allt vara klart.”     TEMA Avbruten/26 mars   När de första strålarna väckte mina slumrande lemmar öppnade jag skrymslena för att släppa in dem. Min mörka yta drog till sig värmen, och de gråa, ulliga avkommorna brast ut i körsång över hela min gestalt. En kvinna stannade och beundrade mina små barn, klättrade uppför stammen, och bröt av mina armar där de satt fast. Jag grät när hon samlade ihop mina små i en stor kvast, och gick iväg. Vad hade hon för rätt att stjäla det käraste jag har? Solen gladde mig inte längre, och jag försökte tvinga mina små att stanna kvar i sina bruna knoppar, men vad har jag för makt? Jag är ju bara ett träd bland andra träd, dömd att lyda under mänskliga gärningar.     TEMA Äventyr/24 mars   Med blicken riktad rätt framåt klättrade Estrid över det låga staketet som omgärdade dagiset, och kröp ihop när hon landade på andra sidan. Hon kikade in på skolgården genom de vitmålade spjälorna, men såg ingen av fröknarna. Estrid smög sakta bort från området, hukad så att ingen skulle se henne. Egentligen var de vita stövlarna hon tjatade till sig att ha imorse alldeles för snygga för att klafsa omkring i leran efter snösmältningen, men pappa hade gett med sig när Estrid kastade sig ned på golvet och skrek. Nu var de fulla av gråbrun kleggig lera, och skulle nog aldrig bli så fina som de varit imorse. Estrid tittade sorgset på dem, och visste exakt vad som skulle hända när mamma kom. Orden skulle komma ut som igelkottar, hoprullade beredda att sticka, och sedan kom tårarna. Stora, anklagande. Estrid skakade på huvudet för att få bilden av mamman att försvinna, men hörde orden som ofta sades i vredesmod dåna i huvudet. ”Jag lämnar bort dig! Jag orkar inte längre! Du är så stygg Estrid!” Många gånger ville hon skruva ned volymen på mamman, och blunda. Några kvarter bort hittade Estrid en stig in i skogen som verkade intressant. Vantarna var våta, och om hon kände efter riktigt ordentligt var nog byxorna lite våta de med. Solen lyste, och Estrid kände vårpirr i magen. Egentligen kanske det var lika bra att hon rymde, sådär som Barnen i Frostmofjället gjorde. Nu var det ju inte massor av snö som den gången de gick över fjället, och att kalla berget som låg bakom skogen fjäll var nog att ta i. Estrid log för sig själv, och tog några steg in i skogen. Mamma skulle säkert bli jätteglad när hon slapp henne. Då fanns bara lillebror i familjen, och han pratade inte ens, bara skrek…hela nätterna. Pappa brukade gå omkring och vyssa honom natt efter natt. När inte Estrid hörde det välbekanta trampet av hans cirklande tyckte hon att det var jättesvårt att sova. Ljudet hade blivit en vana. En man några meter bort iakttog med stort intresse den lilla flickan. Han tittade sig runt innan han gick närmare. Med händerna som en tratt ropade mannen högt på Estrid. ”Hallå flicka lilla, det finns vargar här. Var är din mamma?” Han gick in efter henne, och närmade sig snabbt. ”Vänta, jag skall inte göra dig illa. Vänta!” Estrid skyndade sig att gömma sig under en stor tall. Med skakande händer och skallrande tänder kröp hon ihop till en liten boll och blundade hårt. Mannen gick flåsande förbi trädet hon satt under, och Estrid såg att han var mycket skäggig och svartmuskig. Mannen satte händerna som en tratt och skrek igen. ”Hallå! Flicka lilla, akta dig för vargarna.” Muttrande vände han om och gick tillbaka ut ur skogen, sedan försvann han ur sikte och hörhåll. Estrid satt kvar och tryckte länge, länge…tills hon var så kissnödig att det gjorde ont i magen. Försiktigt drog hon grenarna åt sidorna och kröp ut i solskenet. Efter att Estrid kissat smög hon ut ur skogen, och skyndade sig tillbaka till dagiset där fröknarna oroligt letade efter henne. Estrid smög tillbaka samma väg som hon smitit ut. Carolin sprang fram och grep tag i hennes armar när hon såg henne. ”Var har du varit gumman? Vi blev så oroliga. Alla måste gå in för det är en kille som rymt från fängelset.” Carolin lade armen runt Estrid och kramade om henne. ”Lilla, lilla gumman. Skräm oss aldrig så mer. Mitt hjärta höll på att hoppa ur kroppen när jag märkte att du var borta.” Hon vinkade åt en annan kvinna som kröp på alla fyra i snåren runt dagiset. ”Hon är här Ella. Jag hittade henne på baksidan.” Efter att barnen klätt av sig fick de varm choklad och bulle. Estrid tittade på klockan och såg att den närmade sig tiden då mamma skulle komma     TEMA Översvallande/ 23 mars   Amanda plockade ihop skolböckerna, och lade dem i väskan för att sedan med långsamma steg gå nedför den gråa marmortrappan som var fylld av underliga forntida växter och djur. Hon stannade några sekunder och betraktade en trilobit som läraren berättat var en utdöd djurgrupp som fanns under den tidsperiod i jordens historia som sträcker sig från Kambrium till slutet av perm. Amanda böjde sig ned och lade förundrad handen mot den kalla marmorn där djuret var inbäddat. Tänk att de där små underliga djuren levat i hennes värld. Hon skrattade och reste sig upp. Vad världen var förunderlig ändå, så fylld av mirakel. När hon kom ut genom porten kom en snöboll flygande och smashade in med ett högt ”kloffs!” i hennes ansikte. Det gjorde ont, så ont men Amanda vägrade att ge de som kastat ynnesten att se hennes tårar. Fort härifrån! Titta inte på dem, bara gå fort. Steg för steg tog hon sig längre bort från gänget som såg efter henne medan de viskade sinsemellan. Solen sken och Amanda kände att svetten sipprade innanför den tjocka vinterjackan som hon noga stängt. 10, 11, 12, 13… Amanda räknade tyst för sig själv. 14, 15, 16… Den lilla svarta asfalterade vägen som ledde bort från skolan tedde sig oändlig. Amanda höll hårt i väskan som dunkade i jämn takt mot hennes smala höft. 17, 18, 19…underligt…ingen kom efter…eller? Tystnaden runt Amanda exploderade plötsligt av ett högt glatt skällande, och en stor svart hund kom springande mot henne med en pojke hängande i kopplet tätt bakom. ”Amanda, stoppa honom! Jag orkar inte…” Den svarta hunden hoppade upp på henne, och slickade det hjärtformade ansiktet som var prytt med två blågröna ögon, och ett trassel till hår. ”Bello! Ner!” Lättnaden gjorde att Amanda grät, och brodern som kom springande ropade strängt till hunden. ”BELLO! NER! Du gör ju illa Amanda.” Han lade armarna runt systern och vyssade henne. ”Så, så…du vet ju att han kan vara lite översvallande i sin hälsning ibland.” Brodern klappade Bello och kramade Amanda en lång stund. ”Nu går vi hem systeryster, mamma väntar med maten.” Hand i hand gick de två syskonen hemåt, medan sex par ögon besviket följde deras steg.     TEMA En ide´/22 mars   Jag ser så väl bilden framför mig hur livet skall levas, och hör alla repliker. Som en vision av något högre hänger den inuti en såpbubbla i luften. Så lätt att döda och sudda ut, men likväl kvar som en ständig påminnelse att allting går om man vill. Jag har en ide´ hur allting skall sägas och formas, men kan bara stillatigande se på när ödet stöper mig i en förutbestämd form av människa. Skrikande vaknar jag natt efter natt och famlar efter pennan för att snabbt skriva ned det jag drömt i tanke att förverkliga. Månvarv efter månvarv reser jag mig för att lämna och göra som jag vill, men stoppas av andras liv. Längtan pyser ut genom brustna porer och förseglar illusioner.     TEMA Snabbare/21 mars   Solen visade sin absolut bästa sida, och isen över sjön blänkte lockande. Ljumma vindar blåste runt husen i den lilla byn och männen som i sällskap med en liten parvel på knappa sju vände sina naturhärjade ansikten mot solen. Över axlarna bar de spjut, och i ryggsäckarna fanns både fika och bete till pimpelspöet som var fäst på utsidan av säcken. Nanook hade längtat så efter den här dagen. Morfar och pappa som var erfarna jägare och fiskare ville inte ta med barnen förrän de trätt över det magiska strecket sju. Så han hade väntat på att få se morfadern hala in de stora djuren, och få vara med om när pappan pimplade upp storfiskarna som mamma sedan grillade i igloon. Morfar busade med Nanook och ropade ”Isbjörn!” med låtsad rädsla i rösten flera gånger. Varje gång pojken hörde ordet gick en kall kåre från nacken vidare mot ryggslutet. Pappan förmanade sin far, men den gamle mannen skrattade förnärmat. ”Vad är det för fel med att skoja lite? Nanook vet att morfar busar, ellerhur?” Pojken nickade och försökte le, men mungiporna ville inte riktigt följa med. Alla berättelser som han hört sena nätter vid elden hade satt sig i hans huvud, och bilderna skrämde honom. Efter några timmars vandring var de framme vid målet, och alla saker plockades upp. Nanook blev tilldelad ett pimpelspö och en hopfällbar stol av skinn. Han lade lite ris de bar med sig under fötterna och fällde upp huvan. I sin egen lilla kokong av stillhet satt Nanook sedan blickstilla och drog med snabba korta rörelser det lilla betet upp och ned. Han hörde männen gå ut längre på isen, och skriken när de lyckades fånga en och annan säl. Pojken vände upp ansiktet mot solen, och vaggades in i en drömlik värld av vinden som ven runt den lilla kroppen och värmen som gassade. Plötsligt exploderade tystnaden, och höga skrik av fasa rullade över isarna. ”ISBJÖRN! ISBJÖRN!” skrek de. Nanook log för sig själv och undrade varför de höll på och löjlade sig sådär. Männen kanske aldrig hört sagan om Peter och vargen. Han mindes veckan före då mormor suttit med honom i knäet och läst sagan om Peter som ropade varg så många gånger att ingen trodde på honom när den verkligen kom. ”Undrar om pojken blev uppäten?” sade han högt för sig själv. Männens skrik slutade inte och Nanook kände sig mycket frusen. Han fällde upp luvan och såg något stort och vitt som lunkade omkring i godan ro i lägret och roffade åt sig männens ryggsäckar för att med hjälp av en skarp klo dra sönder dem och nosa igenom innehållet. Djuret tittade inte ens åt Nanook, men han visste med säkerhet att det sett honom, och långsamt tog sig närmare. Först tänkte han springa, men hörde sin morfars ord inom sig. ”Aldrig springa, aldrig, aldrig…smyg därifrån om du kan, annars lägger du dig ned och spelar död.” Nanook såg männen närma sig och reste sig sakta, sakta upp. Isbjörnen morrade åt en säck som inte ville gå upp, och ljudet vibrerade i Nanooks skelett. Tänderna klapprade av rädsla och han kände att händerna var våta av svett. Steg för steg kom pojken allt längre från scenen, och de vuxna närmade sig. Djuret brydde sig först inte om honom, och pappan skrek till sonen. ”Snabbare! Du måste springa! NU!” I samma ögonblick som sista bokstaven ekat över isen vände sig isbjörnen mot Nanook och vrålade av ilska. Han galopperade mot pojken, och han sprang tills det blev blodsmak i munnen. Med exakt precision kastade männen sina spjut och skrek högt för att åkalla jaktandarna. Vrålet tystnade och ersattes av ett smärtfyllt läte som fick pojkens ögon att tåras.     TEMA Lojal/20 mars   Den lilla vita varelsen satte upp sin fot på mannens stela, vita kropp och slickade hans ansikte, men fick ingen respons. Gnällande krafsade hunden på sin husse, och gjorde allt för att väcka honom utan framgång. Dagarna gick, och varje gång hunden hörde någon passera utanför lägenhetsdörren sprang den upp från den ruttnande kroppen och krafsade på dörren för att sedan snabbt återvända. Dess kropp var mager, och det luktade urin och bajs där den gjort ifrån sig vid dörren. När en vecka passerat spred sig stanken från liket och avföringen ut genom smala springor, och polisen bröt upp dörren för att hitta Gregor Andersson. Ovanpå honom låg hunden flämtande av matbrist. Toaletten hade fått agera vattenskål, och gjort så att den lilla varelsen överlevt. När polismännen kom in genom dörren ställde han sig på vacklande, darriga ben och morrade ilsket. En kvinnlig polis tog på sig handskar och lyfte upp hunden i famnen för att ta med den ut. Grannarna stod vid porten med tårar i ögonen och tittade på den lille lojale tjänaren.     TEMA Tillkämpat/16 mars   Det hade varit turbulent en längre tid hos familjen Karlsson och mamma Bea var uttröttad. Frukosten innebar för det mesta ett skrikläge på högsta volym, och yoghurt som kastades över bordet. Tandborstningen var i nuläget nästan obefintlig, och färden till och från skolan innebar ständiga inbromsningar när barnen skrek så högt att det skar i öronen. Efter ännu en mardrömsmorgon for Bea hem och grät. Tårarna ville inte sluta rinna, och till slut skrattade hon åt eländet. Med snoret hängande satte hon sig vid bordet och skrev en lång lista på förslag vad hon kunde göra åt saken. 1. Adoptera bort ungarna Nej, aldrig, aldrig att hon skulle kunna vara utan de små vildbasarna en enda pyttedag. 2. Låta mannen ta en av dem med sig tidigare. Nja, då skulle den stackaren bli tvungen att sitta i två timmar och vänta på att lektionerna skulle börja. Det var nog bättre att han eller hon fick sova lite längre. 3. Skicka ut dem från huset viceversa bilen när de höll på som värst Nej, det åkte stora långtradare på vägen, och små barn kan man inte lita på. Bea skulle aldrig kunna åka ifrån en enda av sina älskade ungar med gott samvete. Och tänk om något skulle hända? Hon skulle aldrig förlåta sig själv. Bea bläddrade i dagstidningen och hittade en artikel om en kvinna som var dövstum. Hon berättade för reportern att det enda hon längtade efter var att höra ett barn skratta. Orsaken till det var att kvinnan tyckte att barnet speglade sann glädje. Bea tryckte fingrarna mot tinningen och grubblade sig blå över problemet barn. Vad skulle hon göra? Efter många om och men trodde hon sig ha funnit lösningen men vågade inte skriva ordet av rädsla för att det inte skulle fungera. När barnen hämtades var de som vanligt extremt högljudda och hade svårt att komma sig för att kliva in i bilen. Bea höll sig lugn och stod med ett tillkämpat leende vid dörren och tittade på när barnen kravlade sig in en efter en. Titti som med sina två år var yngst skrek på välling, och vevade hysteriskt med armarna medan Bea knäppte fast henne. Kalle sex år slog med knytnäven mot sin andra lillasyster Tea åtta år som mycket väl visste vad som krävdes för att lugna brorsan, och resolut tog ett hårt tag i hans arm och vred den runt, runt tills Kalle skrikande bad om nåd. När alla satt på plats startade Bea bilen och for iväg. Det dröjde som vanligt inte lång stund innan bråken startade där bak. Det ekade av gråt och skrik i bilen, och Bea satte på blinkersen och svängde in till kanten. ”Jag vill inte ha det så här längre…det är olidligt. Istället för att bråka skall vi sjunga hela vägen. Du startar Kalle…välj en sång som du tycker om.” Kalle tystnade och funderade en stund, sedan satte han igång. ”Jag är en liten bajskorv som heter Pelle Jöns…” Bea tittade strängt på Kalle och bad honom ta en annan. ”Bamse, Bamse…” Nu vaknade de andra barnen till liv, och snart ljöd deras ljuva toner i bilen. När de svängde in på tomten knäppte Tea loss sig och pussade på Beas kind. ”Mamma…jag älskar dig.” Bea lyfte ut Lillan ur stolen och gick in i huset nöjd med sig själv. Hon funderade redan på vad hon skulle hitta på för lek imorgon när de skulle åka bil, och hur hon skulle lösa frukosten.       TEMA En muta/15 mars   Med spelande tunga gungade den långa, tjocka besten framför mina fötter. Mina fingrar ville känna på dess hud, men jag visste instinktivt att det kanske var sista gången jag gjorde något dylikt. Ormen spände ögonen i mig, och som ett mantra hörde jag väsningen som fullkomligt skrämde vettet ur mig. Mina bara fötter hade fått nymålade naglar, och Shamira vår hemhjälp hade satt upp mitt hår i en vacker knut. Jag kände mig som ett äkta offerlamm. Ormen drog ihop sin kropp och lade den i en perfekt uppstaplad hög av hud. Den glänste i solen, och om igen ville jag känna på den. När min darrande hand närmade sig höjde den huvudet beredd att hugga, och jag drog tillbaka den. Det hade blivit ett status Q , ormen hotade mig, och jag stod fast i samma rörelse som jag varit för trettio minuter sedan. Om bara någon kunde komma förbicyklande, eller varför inte en bil som kunde köra över den tjocka otäckingen. Om jag var riktigt snabb skulle jag kanske hinna kasta mig bort så att vi inte hamnade i himlen båda två. Den lade huvudet lojt mot ringen av sig själv och drog in tungan. Det verkade som om ormen talade till mig. Varnande ögon släppte mig inte för en enda mikrodels sekund. Min fot var stel och jag kände att låren darrade. En gammal man kom gående mot oss, och jag skrattade triumfierande. Besten sköt snabbt ut sin tunga och lyfte på huvudet, sedan lade den sig så nära min fot att jag kände fjällen i hans hud. Svetten rann under både armar och över rygg. Vad ville otäckingen? När mannen kom fram satte han sig omständigt på knä, och sträckte fram något mot ormen. Ett högt jamande fick mig att inse vad det var, och jag kved av fasa. Min mun ville skrika och kroppen hade bara en enda önskan. Flykt. Ormen bestämde sig för att mutan den fick var intressantare, och gled sakta bort mot det lilla ynkliga svart/vita djuret som oupphörligt tittade på sin husse för att be om hjälp. När ormen var bara några centimeter från kattungen slet mannen upp den i famnen och hoppade iväg. Han skrek till mig att göra detsamma. ”Skynda dig. Snart inser hon att vi lurat henne. Då gäller det att inte stå kvar.” Henne? Tänkte jag förvånat, men var det inte en han? Helt oväsentliga tankar som bara poffade in i hjärnan när jag borde ha stuckit från platsen så fort jag kunde. När ormen fattade att vi lurat henne blev hon rasande och ringlade så snabbt hon kunde åt mitt håll. Men nu hade mina ben fattat vad de gjorde för nytta i världen, och jag sprang som om djävulen var efter mig tills vårt hus syntes.       TEMA Något som skimrar/14 mars   Jag kunde se mitt ansikte i den blanka motorhuven under mig, och skymtade mannen bakom mig i rutan. Vindrutetorkaren for med svepande rörelser fram och tillbaka gång på gång. Ljudet av de svarta metallpinnarna som var delvis täckta av gummi slog sig in i mina hörselgångar genom smattrandet av ilsket regn. ”Ligg stilla! Rör inte en enda del av din ömkliga lekamen!” Han tryckte ned mig mot bilens metall, och slet bort en stor tuss av mitt hår av ilska när jag snyftande bad om nåd. När mannen drog av mig tröjan kände jag de skimrande vattendropparna långsamt kyla ned kroppen. Han vände mig mot sig och lade sig över. Min hjärna registrerade att andra människor var närvarande, och ordet gangbang for genom huvudet. Det envisa regnandet gjorde det svårt att se något, men jag anande skuggor bakom honom, och kalla kårar fick mitt hår på kroppen att resa sig. Plötsligt exploderar platsen av ljus. Strålkastare riktas mot oss, och jag hör en mycket välkänd röst skratta. ”Ha, ha…du skulle sett din min. Fy faan vad coolt det var.” Evald kommer gående mot mig med en av sina oändliga cigarretter i mungipan. Efter honom kommer min väninna och några av de mer ytliga kompisarna. Jessica lägger armen runt mig och skjuter med en handrörelse bort mannen som nyss låg över mig. Han grimaserar och ser ångerfull ut. ”Förlåt, det var inte meningen att ta i så hårt. Dina polare sade att det var okej.” Jag fattade ingenting! Vad i helskotta hade hänt? Jessica såg uppriktigt ledsen ut när hon till slut pratade. ”Vi har liksom ledsnat på allt ditt snack om mördare, och kände att vi ville dämpa din fascination. Jag hoppas att du inte tog det så hårt.” Min ilska började långsamt vakna, och det mullrade i skallen. Mina nävar ville slå och banka på dem, munnen ville skrika och gråta, men jag ville inte bjuda på det och ryckte lite lagom nonchalant på axlarna. ”Allvarligt talat tänker jag inte räkna er som vänner längre…eller som bollplank när jag skriver.” Med dem orden vände jag på klacken och gick med darrande, ostadiga ben därifrån.       TEMA Förankra/13 mars   Med ett sidenband i rött förankrade jag mig vid hans sida, fot vid fot medan jag skrattade så tårarna rann. Dylika lekar hade under mina år alltid ratats, och som vuxen tyckte jag lika illa om att förlöjliga mig själv inför en massa folk som jag knappt kände. Killen räckte fram sin hand lite försiktigt och tog tag i min. ”Danne heter jag, angenämt att träffas.” Jag försökte få fram mitt namn, men misslyckades totalt. Skrattet bubblade upp så fort jag öppnade munnen, och bokstäverna hackades fram i en sällsam oordning. ”P..e…p…e…r…nilla…” Med handen för magen satte jag mig på gräsmattan och struntade i att mina vita kläder säkert skulle bli grönfläckiga. Danne log mjukt och sträckte fram handen för att dra upp mig. ”Pepernilla, hm…coolt namn, det har jag aldrig hört förut. Res dig upp så sätter vi igång. De andra har redan startat.” Jag skakade på huvudet, och försökte hålla mig allvarlig medan jag tog hans hand och kom upp på ostadiga ben. ”Nej, nej…Pernilla…inte…” Skrattet bubblade upp igen, och jag tryckte ned det i magen och kände mig som en tryckkokare där ångan pös ut genom öronen. Bilden jag såg framför mig gjorde så att mina krafter helt plötsligt försvann, och med en tung duns for jag i backen igen. Men nu hade Danne tröttnat på fnittriga idiotbrudar, och knöt upp bandet för att sedan irriterat peka på mitt huvud. ”Du borde söka för det där, allvarligt!” Det dröjde inte många sekunder innan skrattet försvann, och mina vänner kom springande. Efter den dagen behöver jag inte vara med på sådana där sällskapslekar.     TEMA Prövning/11 mars   Stånkande tog hon sig de sista tre metrarna och ramlade sedan ihop i en hög på backen. Hjärtat slog så hårt att hon hörde det i öronen. En svag blodsmak kändes i munnen och det snurrade i huvudet av syrebristen. ”Kimmy? Var är du?” Katrin reste sig långsamt upp med hjälp av ett nästan ruttet träd som låg över stigen. Hon måste vidare, måste… ”Kimmy? Jag tänker inte…” Orden stoppades av en tjäder som förskräckt flaxade upp, och mannen som kom efter henne lade förskräckt handen för ansiktet. Det var exakt i den sekunden Katrin beslöt sig för att bli jägare istället för jagad. Hon hukade i buskarna och tittade sig omkring i terrängen så gott hon kunde. En liten bit bort låg en kraftig gren som skulle bli ett perfekt vapen. Katrin ålade sig försiktigt närmare och närmare. ”Kimmy?” Mannens röst var äckligt lirkande och hon hörde ilskan lysa igenom den. Hon greppade tag i änden på grenen och drog den mot sig, centimeter för centimeter. När Katrin fått ett ordentligt grepp gömde hon sig bakom trädet som stod så ståtligt vid stigen. Steg närmade sig…. ”KIMMY för i helvete, jag tänker inte skada dig! Jag vill bara prata!” Katrin log inåtvänt. Just det ja, prata var det. Hon mindes förra gången de pratade. Sjukhuspersonalen visste inte åt vilket håll de skulle titta när hon kom in. Blodet rann från såren i ansiktet, och snaran han placerat runt halsen satt kvar. Katrin teg den gången, och han lovade bli bättre. Men aldrig mer skulle han få röra henne, ALDRIG mer! Mannen kom gående på stigen, och Katrin höjde den tjocka grenen. Efteråt var allt svart…hon mindes ingenting av händelsen. När Katrin vaknade låg Sebastian död bredvid. Huvudet var bara en enda äcklig massa av blod, hår och jord       TEMA Invigning/10 mars   Mitt mobila internet har krånglat några dagar och mer eller mindre tvingat mig bort från nätet. Jag kan inte kommentera mina skrivpuffsvänners texter och med nöd och näppe får jag in min egen innan jag far ut som en spottloska i verkligheten. Jag läste att månen närmar sig jorden och undrar om det är orsaken till strulet, eller om det är killarna som just nu plockar ned stolpe efter stolpe där våra gamla ledningar suttit. Det skall vara slut med strömavbrott nu. Igår träffade jag min lärare Kurt för att få handledning, och fick det underbara beskedet att jag ficklat ihop sammanfattningen, och lyckats få med alla grenar som behövs på filmträdet. Så nu…kan allvaret sätta igång. Innan jag träffade Kurt satt jag på ett cafe och läste ur boken I HUVUDET PÅ EN MÖRDARE, och mådde rejält illa. Det är skrämmande att blicka in i en mördares hjärna, för det är så mycket ondska och en massa underligheter som jag aldrig i mitt liv kan begripa. Bland annat var det en serievåldtäktsman som älskar fötter…ja ni läste rätt. Han var fotfetischist. Barnafötter eller kvinnofötter spelade ingen roll, men aldrig en mansfot. Ett minne av ett gammalt ex som alltid pussade på mina fötter slamrar in i min hjärna, och jag känner håret resa sig i nacken. Just i det ögonblicket han gjorde det tyckte jag att det var charmigt och myste över en så udda företeelse. Nåväl, mannen ifråga stoppade några barn som kom gående och tvingade dem att ta av sig skorna så att han kunde gnugga foten mot sitt underliv, sedan släppte han iväg dem. Några veckor senare var han igång igen, men nu blev det en våldtäkt. Till slut åkte han i fängelse, men släpptes och gjorde samma sak igen. Det här går igen i historia efter historia som jag läser. Kolla bara in media…nästan varje dag händer det något. Varför släpps de här galningarna ut igen? Har inte de förverkat sin rätt att vara ute bland oss ”vanliga” När jag flyttade till Stockholm 1984 tyckte jag att det var en bra mix av människosorter, men vartefter åren går märker jag att brutaliteten ökar i samhället, och att det börjar redan när ungarna är små. Beror det på att föräldrarna måste jobba för att efterleva alla krav och inte hinner med ungarna? Eller, beror det på att skolan förslappats? Eller är det så att vissa barn blir jävliga oavsett uppväxt? I barnens skola ser jag att det kan vara väldigt livat ibland, och att eleverna(både tjejer och killar) fullständigt skiter i vad deras fröken säger. Det gör så ont i mig att se dessa duktiga kvinnor och män stå och prata för döva öron. De vill ju bara barnens bästa, men kämpar hela tiden i motvind. För mig är de några av tidens hjältar. Utan dem skulle det bli kalabalik. När jag pratar med dem berättar de att när dagen är slut sätter de sig i en stol och har TYST runt sig. Helt slut i huvudet efter alla kontroverser och skrik. Nu skall jag stänga av internet och ägna mig åt att inviga Celtex där jag skapar filmmanus.     TEMA Styrka/8 mars   Vart är vi på väg? För några dagar sedan satt jag och pratade med en tjej som är drygt sjutton. Hon berättade att på hennes skola säljs det droger helt öppet, och att hennes vänner ibland nekat till att träffas för att de skulle sälja lite knark. Fantasier eller verklighet? Gud vet, men jag berörs och fasar för att det kan vara sant. Är det detta som jag skall släppa ut mina ungar i? Vad gör man som förälder för att stoppa det? Kan det stoppas, eller är den här lavinen av droger bara början? Blir det snart legalt att knarka? Och hur skall man lära sig något i skolan om hjärnan är full av skit?       TEMA Styrka/8 mars   Äh, ge mig styrka! Läser i gårdagens tidning att min favoritskådespelare Colin Firth ska spela läskig vampyr i nästa film, och suckar tungt. Snälla rara, inga fler vampyrfilmer. De går ju allihop ut på samma sak. Det blir jämt så här. Någon gör en film eller bok som går bra sedan surfar de andra i samma spår. Boring, boring, boring. Hitta något nytt istället. Något som inte gjorts förut. Så, då har jag fått skälla lite, nu mår jag bättre.   Idag blir det skriverier i filmmanuset hela dagen. Tänk att det skall vara så urbota svårt att få till det exakt som man vill. Jag famlar ibland efter orden som retfullt gömmer sig i hjärnans innersta skrymsle, och försöker hitta nya vinklar på det jag skrivit. Det roliga är att scenerna kommer till mig precis när jag skall till att somna eller mitt i lunchen. Det blir många gånger jag rusar upp eller ifrån.   Vilken ironi att det både är fettisdagen och internationella kvinnodagen idag. När jag blundar och säger orden ser jag en kvinna i form av en semla som höjer handen i en segrande gest. Vad innebär det tro? Att vi kvinnor vunnit över fettet genom att fettsuga oss och skära bort, eller innebär det att tjocka accepteras lika mycket som smala? Sug på den karamellen ett tag och skriv vad du tror. Ha en underbar dag!             TEMA Att väcka / 6 mars   Jag dras i expressfart från drömmens underbara värld av treåriga sonen Hampuz som bestämt att det är dags för välling, och skriker högt medan han sparkar på mina revben. Det gör ont kan jag tala om, både sparkarna och skriket i mitt redan halvdöva öra. Jag ser på klockan vid sängen som står på 06.30 och vänder suckande ryggen mot honom för att sova vidare, men det är tji i helskotta. Hampuz drar mig i håret och skriker om möjligt ännu högre. Han är en bestämd unge minstingen. Jag bävar för när han blir tonåring. Mitt nattpass vid datorn tills klockan två imorse gör inte saken bättre. Nåväl, jag kliver upp och gör välling till odjuret, sedan lägger jag mig i soffan och slötittar på teve, men sover mest. Hampuz kryper ned under filten bredvid, och jag makar åt mig.   Natten har varit både bra och dålig. Zabine hade öronvärk och grät tills jag gav henne en supp i rumpan och hackade lite lök som jag virade in i en gasbinda och pulade in i örat. Ja skratta ni, men det fungerar…jag har använt det tricket sedan årtionden. Var själv ett sådant där så kallat öronbarn och hade ständiga problem som idag resulterat i nedsatt hörsel. För övrigt var det en av orsakerna till att jag slutade gå ut på krogen. Tänk er själva att stå omgiven av en massa glatt pladdrande människor och bara höra spridda fraser här och där. Det var säkert många killar som idiotförklarade mig när de försökte konversera, och jag febrilt försökte läsa på deras läppar vad de sade. Mina vänner visste om problemet och pratade så sakta de kunde, iallafall tills spriten steg alltför högt i huvudet. På sentimmarna spelar det ju inte någon roll om man förstår vad som sägs eller inte för det mesta är bara blaj. Då handlar det ju bara om att ragga hem någon, eller?   Zabine kom upp och var frisk från värken, men var lite ömklig ändå. Samtliga barn är förkylda och hostar ikapp för tillfället. Jag själv snorar och svär ve och förbannelse över det. Det finns inte tid att ligga i sjuksäng. Med två böcker på gång, och ett filmmanus MÅSTE allt fungera.   Igår fick jag hem fler psykologiböcker till researchen. Det är väldigt intressant läsning, och jag kan ju inte skryta med att ha läst så mycket böcker de senaste åren. Böckerna heter: Dynamisk Psykiatri av Johan Cullberg Inte bara kärlek av Bruno Bettelheim Utan nåd av Pelle svensson Och Brott och minne av Sven-Åke Christiansson och Görel Wentz Alldeles strax skall jag kliva in i mördarnas värld igen, och försöka utröna om kärlek är möjlig eller ej. Kan någon älska honom? På riktigt? Och var ligger det moraliska dilemmat för huvudkaraktären? Åh vad jag älskar att vara författare. Ha en underbar dag!     TEMA Ovanligt bemötande/5 mars   När jag stannade bilen och klev ur slöt en massa barn upp runt oss, och pratade i munnen på varandra. Deras sneda ögon spanade nyfiket på mig och Erik som inte alls var van den här sortens bemötande. När de vinkade log jag och vinkade tillbaka, och det resulterade att barnen vinkade ännu mer frenetiskt och utstötte ohörbara ljud. De dreglande munnarna fick mig att backa av osäkerhet och jag hade precis nått stadiet då jag tänkte hoppa in i bilen igen och köra därifrån när en kvinna vinkade till mig och ropade något. Erik tog under min armbåge för att stötta mig, och tillsammans gick vi igenom de skrikande barnen som drar i våra kläder.   När vi närmar oss kvinnan ser jag att hon är ganska ung, men ser trevlig ut, och på något underligt sätt inger förtroende. ”Ursäkta mig. Jag skulle ha förvarnat er. De är bara glada att se någon utifrån, och nyfikna på vem ni är.” Hon sveper med armen över de efterblivna barnen som leende står prickstilla för att höra vad vi säger.   En av dem kliver fram och tar min hand i sin och pussar på den. Mycket, mycket omständigt öppnar han munnen och talar. ”Förlåt, men kommer eran dotter att stanna hos oss?” Tungan tycks för stor i munnen, och vissa bokstäver fallerar. Kvinnan harklar sig och hytter lätt med fingret mot honom. ”Det heter er, inte eran Samuel.” Hon vänder sig mot oss och ler. ”Samuel är den av barnen som är friskast. Han brukar få prata åt de andra eftersom de har utvecklat ett helt unikt teckenspråk som ingen av oss lärare förstår.” Hon kramar om den halvstora pojken och klappar honom på kinden. ”Jag älskar att jobba på det här lägret. Det finns ingenstans jag hellre vill vara.” Jag tittade på Erik och log lättat. Äntligen hade vi hittat det ultimata stället för vår älskade ängel Samantha. Här skulle hon få det bra, och möta likasinnade.     TEMA Att kliva över gränsen/4 mars   Igår fick jag ett mejl från en av projektledarna till nya VILDSINT. Han frågade om min novell Skam och Skuld var tagen från verkligheten eller om den var fikitiv. Leende svarade jag som det var att historien kommit till mig i samma stund som de berättade att årets tema var Skymningsland. Jag skrev den på cirka en timme, och det verkade som om någon stod bakom mig och berättade den. Så verkligt var det. Ibland undrar jag hur långt jag kan gå in i en människas hjärna, och är rädd att kliva över gränsen till det tillåtna. Men å andra sidan? Vem är det som sätter gränser för vad folk vill läsa? Det är ju bara att stänga igen boken, eller surfa ut från sidan om man berörs illa av det jag skrivit. Tanken med texterna är att beröra in i själen och väcka slumrande tankar. Vem vet, min text kanske manar någon till eftertanke och får honom eller henne att tänka om. Förresten är det inte jag som väljer vad jag skall skriva, det är min medhjälpare som med halvhög röst pratar i mitt högra öra. Nästan alla noveller jag skrivit genom åren hittar du på hemsidan Jag vet att de kan stjälas och användas av andra, men hoppas och tror att människor inte gör så. Igår spelade jag in mig själv när jag läser ur min pågående bok som handlar om samma sak som mitt filmmanus jag skriver i skolan http://www.youtube.com/watch?v=JgU-hmxcr8o Tanken med det var att placera den på en ny sajt för att försöka få andra att sponsra min boktillverkning hos Papertalk. Sajten heter http://www.fundedbyme.se/ och är svensk trots det engelska namnet. Min favoritkille Tommy K Johansson har snabbt snappat upp honom som startade det och gjort en intervju som du hittar på hans sida http://blogg.tkj.se/funded-by-me-crowdfunding/ För övrigt kan jag berätta att Tommy är en fena på det här med dator och bloggande. Kika in på sidan och surfa runt några timmar så förstår du vad jag menar. Dessutom svarar han på frågor. Inatt satt jag tills klockan två med bokmanuset och somnade nöjt med Lilleman och Peter på varsin sida för att falla in i tung sömn och sova oavbrutet tills imorse. Nu mår jag toppen och skall fortsätta med sammanfattningen till filmen. Det är lite ovisst hur den skall sluta, men jag har en grymt cool ide som jag måste göra lite research om. Ha en underbar dag.       TEMA Att försöka/3 mars Den lilla munnen såg ut som ett rött russin när Karolin fuktade den lilla trådänden för att sedan sakta sticka den genom det smala nålsögat. Hon frågade mormor om hjälp, men hon skrattade bara och pekade på sin gråstarriga ögon. ”Med dem här? Nä du lilla vän, för min del är det slut med sådant där pyssel. Fråga morfar…hans ögon är lika skarpa som örnen trots att de varit med lika länge som mina. ”Du kan väl i alla fall försöka?” Karolin sträckte tråden och nålen till mormodern som slog ifrån sig. ”Nä lilla du det är ingen ide. Morfar är ute i vardagsrummet. Jag hör prasslet från tidningen.” Efter gärningen smög de fnissande tillbaka till morfaderns fåtölj, och Karolin sprang glädjestrålande in till mormodern. ”Titta mormor, titta! Morfar fixade det.” Han lade ned tidningen på trägolvet och slog lätt med fingret mot hennes näsa. ”Kan du bevara en hemlighet?” Karolin nickade med hela överkroppen. ”Jag ser lika illa som henne, men vill inte förstöra hennes vackra illusion. Vem vill inte liknas vid ett så vackert djur som en örn?” Morfadern tog tråden och nålen i handen, sedan smög de tillsammans bort till skrivbordet där han plockade fram en liten ögleformad silvrig mackapär. ”Skynda dig stumpan. In med tråden i den här så kan vi tillsammans dra den genom hålet.” Karolin gick in till morfadern och kröp upp i hans knä. Han luktade piprök och något annat odefinierbart som ingav henne värme och kärlek. ”Morfar?” Hon sträckte ut nålen och tråden till honom över tidningen. ”Mm” Han satte pipan i mungipan och lade armarna runt Karolin. ”Kan du hjälpa mig med det här? Den vill inte gå in.” Morfadern tittade allvarligt på henne. ”Var det mormors förslag att du skulle fråga mig? Pratade hon om min örnblick?” Karolin nickade leende.       TEMA Ignorera/2 mars   Miriam samlade ihop sina dockor och smög in i föräldrarnas rum. Viskande ropade hon på mamma Tea som knappt var talbar. ”Mamma, jag måste kissa.” Hon lade handen över mammans höft och drog i den desperatare och desperatare. ”Mamma! Jag måste kissa.” Tea vände sig om och slog undan den lillas hand. ”Låt mig va…jag är trött. Det där fixar du själv.” Miriam lade handen på täcket för att dra bort det, men lät bli och vände sorgset stegen ut mot toaletten.   Hon drog omständigt ned de rosa strumpbyxorna och ställde pallen framför toaletten för att sedan kliva upp på den. Försiktigt, försiktigt tog Miriam sig upp på den stora ringen, och höll så hårt i kanterna att händerna vitnade. Efter bara några sekunder pinkade hon och andades ut. Mamma blev alltid så arg när Miriam kissade på sig, och kallade henne jävla skitunge. Det var svårt att hålla sig med en hand och dra loss en bit papper från rullen, men till slut gick det. Tyvärr fortsatte rullen snurra och ett långt band av papper landade på golvet. Miriam krånglade sig ned på pallen och vidare till golvet där hon drog upp trosorna och strumpbyxorna. Naturligtvis ville det sig inte bättre än att trosorna korvade ihop sig där bak, men hon kunde inte fixa till det, och ville inte störa mamma igen så det fick vara så. Några timmar senare kurrade magen på Miriam och hon längtade så efter en stor härlig ostsmörgås. Ungefär som de där på dagiset. Fröken Helena hjälpte alltid Miriam och de andra. Beslutsamt gick Miriam in till mamma igen och ropade på henne att vakna. Yrvaket tittade Tea på dottern och kastade kudden på henne. ”Satans unge, fatta att jag är trött! Försvinn!” Miriam tittade på mammans blåa arga ögon och kurade ihop axlarna. Med darrande läppar viskade hon att det gjorde ont i magen, och att hon var jättehungrig. Tea svarade inte hon hade somnat om. En skarp lukt seglade runt i rummet som gav Miriam kväljningar. Sakta gick hon ut genom dörren och till köket. Kylskåpet var tomt, och det lilla skafferiet innehöll bara några tunna kex som inte mättade alls. Miriam såg plötsligt att paketet med makaroner som de använde för några dagar sedan stod på bänken, och beslöt sig för att koka lite sådana. Mamma hade alltid sagt att makaroner och korv var superenkelt att fixa, så då borde väl Miriam också kunna det? Hon plockade ut en kastrull ur skåpet, fyllde den till hälften med vatten, och lade i lite makaroner. Omsorgsfullt drog Miriam några varv med den svarta sleven i det, sedan ställde hon det på plattan. Fundersamt vred flickan på vred efter vred, men inget hände…eller…ve och fasa ALLA plattorna antog en röd färg, och Miriam kände doften av värme i luften. När hon rörde i kastrullen igen skvätte lite vatten över och föll med ett högt fräsande på plattan. Miriam blev rädd! Hon vågade inte sträcka sig över den rödglödgade plattan igen för hon visste mycket väl hur det kändes att bli bränd. Märket fanns kvar i handflatan än idag efter mammas straff. Makaronerna puttrade och vattendroppar stänkte ned på spisen nästan hela tiden. Miriam vred på vreden runt, runt…men hon kunde inte stänga av dem. Det var som om hela världen förvandlats till ett enda fräsande av vatten i hennes huvud, och hon satte sig gråtande på golvet med händerna över öronen. Om hon blundade kanske allting löste sig.     TEMA Igår och observera/28 feb   Det är med stor sorg i hjärtat som jag konstaterar att vår äldsta son nog antagligen lider av någon bokstavskombination. Vi har kontaktat psykolog och diskuterat med skolan, och…ja nu är det bara att vänta… Razmus är en underbar liten sötnos som föredrar små sällskap framför stora, och har ett explosivt temperament som splittrar familjen i två delar ibland genom sitt beteende. Det vi som lekmän har märkt är att socker för honom är lika med knark för andra. Igår var det kalas för vår lilla ängel som imorgon fyller sex. Efter att Razzel vräkt i sig kakor sprängfyllda med socker blev han hyperaktiv och studsade mellan golv och tak. På det blev han otrevlig i mun och elak mot sin lillasyster som naturligtvis blev ledsen. Hå, hå ja,ja…det blev till att sitta och diskutera med barnen när alla åkt, och stämningen var allt annat än munter. Jag själv har aldrig haft dessa underliga trippar pga socker, men jag har läst och läser just nu att det tydligen diskuteras en hel del om det här. Sant eller inte sant? Ja, jag kan väl bara konstatera att i vårt fall stämmer tesen att barnet kickar på socker, och blir ursinnig när det tonar av. Jag har observerat barnen en längre tid och insett att vi proppas fulla av socker från första levnadsåret. Visst är det skrämmande?     TEMA Ihärdig/26 feb   - Monsterjam - Isprinsessor - Monsterjam - Isprinsessor - M-O-N-S-T-E-R-J-A-M 5-åriga Esmeralda tittar med ilsken blick på storebrodern och sätter händerna bestämt i sidorna. - I-S-P-R-I-N-S-E-S-S-O-R! Mamma! Malte är en tjatgris! Malte tar på sig sin viktigpettermin och skrattar rått åt systern. - Du är en riktig bäbis, vet du det? Monsterjam är ju skitcoolt ju.   Mamma Elsa försöker att låta allvarlig, men har mycket svårt att hålla sig för skratt. - Malte! Det heter inte skitcoolt…säg att det är jättekul istället. Det låter mycket trevligare. 8-åriga Malte pekar irriterat på sin lillasyster. - Esmeralda är såååååå envis. Jag är trött på hennes tjat. Systern petar Malte i pannan med pekfingret. - Skall du säga. Hon vänder blicken till mamman och lägger huvudet bevekande på sned. - Mamma, visst skall vi titta på isprinsessorna på Globen? Det är mycket roligare än titta på en massa bilar som krockar. Malte suckar högt och himlar med ögonen. - Det är ju bara för tjejer ju. Förresten var vi på sådant där skit med skolan. Elsa tar tag i sonen. - Malte! Det heter inte skit. Tänk vilket jobb de där flickorna lagt ned på att träna så att de skall göra sakerna exakt samtidigt. Förresten, om inte jag minns alldeles fel så var det en liten pojke som svor sig blå när vi var till isbanan. Skridskorna ville inte riktigt lyda dig då, eller har jag fel? - Mamma? Esmeralda sänker rösten flera oktaver, och nästan viskar fram orden. Elsa vänder sig till dottern fortfarande med Maltes arm i ett hårt grepp. - Ja? - Kan vi inte gå på Isprinsessorna på Globen? Snälla? De bruna ögonen är blanka och Esmeralda sätter ihop händerna framför sig i en bedjande gest.   Plötsligt kommer Pappa Pelle in i rummet. - Kan vi inte gå på både och? Jag orkar inte höra ert tjatande längre. Du och jag kan ha en grabbkväll Malte, och mamma kan ha en tjejkväll med Esmeralda. Han skakar på huvudet. - Jag har väl aldrig hört ihärdigare ungar. Får jag fortsätta läsa min tidning nu? Utan en massa tjafs från er sida. Malte kramar om sin pappa och ser lycklig ut. - Tack pappa! Vad glad jag blir. Pelle rufsar om i sonens hår och går leende tillbaka till favoritfåtöljen där han sjunker ned med dagstidningen.   Från barnrummet hör han dotterns glada skratt och smällandet från hennes inneskor när hon hoppar runt.     TEMA Befordrad och Öka tempo/25 feb   ”Om du ökar takten blir du befordrad” Sade den korpulente mannen och gnodde intensivt med trasan på ett ställe på väggen. ”Cheferna uppskattar när vi är snabba, så öka tempot lite.” Jag tittade uppgivet på den enorma väggen i tunnelbanevagnen och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Orden som någon sprayat dit gjorde ont i mig trots att de kanske inte var ämnade för mina ögon. Styrkan och klangen i det de gjort gav mig rysningar. Vart var världen på väg? Hur skulle vi små ynkliga väsen kunna stoppa denna grymhet som rotades i barnaår? Mannen vid min sida fortsatte sitt putsande och försökte hjälpligt dra ihop tyget på dynorna gapade och visade innandömet. Någon hade använt golvet som urinoar. Suckande satte jag mig ner på en av de få platser som inte massakerats och tittade mig omkring. Krossade fönster bågnade utåt med spretande skärvor som ännu inte lossnat och ramlat ner på marken utanför. De vackra reklambladen där solen strålade över en man med sin dotter gåendes på en strand var fyllda av ord som skrämde.   ”Sådär får du inget gjort!” Mannen som jag inte ens fått något namn på bröt på ett annat språk, och hans svettstank nådde fram till min näsa. ”Jobba, jobba, jobba!” Mumlande för sig själv vände han ansiktet mot väggen och fortsatte sitt gnoende.     TEMA Godkänd och Utväg/23 feb   ”Sansa dig, du hinner.” Jag kastar ett snabbt öga på mannen som sätter en hand i mitt bröst och stoppar mig. Irriterat skjuter jag bort hans skitiga, ärrade hand och fnyser högt. ”Vad vet väl du? Sådana som du behöver väl aldrig stressa…ni bara går där med öppen hand och tigger från oss som försöker kämpa oss fram i djungeln av måsten.” Han ser ut som en fisk när han kämpar för att få luft och jag ler inombords. Nu fick han så att han teg den där lismande tiggaren som alltid kom sättande efter mig när jag väntade på pendeltåget. Jag hör stegen från honom bakom mig, och är inte alls beredd på det som händer. Mannen ger mig en hård knuff i ryggen så att jag nästan ramlar ned på skenorna. Han tittar argt på mig och när jag ser att nästa knuff är på väg duckar jag och kastar mig åt sidan. Utgången är alldeles för långt bort, och jag ser ingen annan utväg än att svinga min älskade dator mot hans kropp. ”Dunk!” låter det och jag gråter inombords av förtvivlan när jag hör ljudet. Säkert går den i tusen bitar och kommer att vara oanvändbar forever.   Som i ultrarapid ser jag honom ramla omkull, men fångas upp av en förbipasserande man som stått en bit ifrån och sett hela scenen. ”Den där svingen var fullt godkänd, men du kanske skulle ta och tänka till ett varv extra? Om han ramlar ned på spåret förvandlas du på några sekunder till en mördare.” Mannen borstar av tiggarens rock som är ordentligt luggsliten och vänder sig till mig igen. ”Kan ni inte bara inse att världen består av olika sorters människor, och att det val man själv gör inte alltid är rätt?”   Jag studerar mannen framför mig och inser att han har rätt, men kan ändå inte låta bli att munhuggas lite med honom. ”Hur kan det vara okej att vissa skall göra rätt för sig, medan andra glider fram genom livet med uppbackning av samhället. Hjälp mig förstå varför man inte får stå för sitt val?”   Tiggaren hötte med handen mot mig och började skrika okvädingsord och såg smått galen ut. ”Din jävla översittare. Som om du inte tar emot hjälp från samhället…barnbidrag, bostadsbidrag, rutavdrag…vill du att jag skall fortsätta?” Som tur var kom mitt tåg precis då, och jag hoppade lättad på det med huvudet fullt av tankar.     TEMA En metod/21 feb.   Blodet pumpas i snabb takt runt i ett snillrikt system. Rengör det så att njurarna får andrum Nålarna på min arm står likt två soldater i givakt de fyra timmarna som krävs Teveprogrammen avlöser varandra och jag försöker att glömma var jag är Maskinens puffande ekar i mitt huvud, tränger sig förbi alla spärrar jag satt upp och tvingar mig till insikt.     TEMA Förödmjukad/20 feb   ”Hörru Lisa? Är inte det där din farsa?” Lisa vänder sig häftigt om och ser familjens stora Zafira glida sakta nedför gatan. Hon stampar hårt i marken och kastar tillbaka det långa ljusa håret som glidit fram över hennes knappt skylda bröst. Lisas nyinköpta klänning når nätt och jämt över hennes fasta 13-åriga rumpa och de röda högklackade skorna ger fortfarande skavsår och är lite vingliga eftersom de är nya.   Den silverfärgade alltför välbekanta bilen stannar några meter från ungdomarna, och en ruta åker ned. ”LISA!” Pappans ton är sträng och hon vågar inte göra annat än att svara. ”Ja pappa!” Lisa går närmare honom med osäkra steg. Hon tittar ned i backen och följer trottoarens kant med blicken fram till bilens däck. Lisa hör en bildörr öppnas och frasandet av kläder. I hennes synfält kommer två kängförsedda fötter. De brunsvarta snörena är perfekt knutna med två exakt lika stora rundlar. ”Vad i helvete har du på dig? Du ser ut som en hora!” Hans arm sliter tag i det ljusa håret och hon nästan flyger in i baksätet. ”Tänk om din mamma sett dig sådär? Så respektlöst av dig!” Pappan slår igen bakdörren med en smäll och sätter sig i framsätet. Med fingret hårt tryckt på fönsterhissen lutar han sig ut för att skrika till ungdomarna som står en bit bort. ”Vad faan glor ni på? Akta er så att jag inte berättar för era föräldrar vad ni sysslar med.” Pappan drar med handen över det tunna håret och vänder sig bakåt till dottern. ”Vad har du att säga till ditt försvar Lisa?”   Dottern vänder sig tårögd mot rutan och säger med darrande läppar. ”Hur kan du förödmjuka mig så pappa? Jag HATAR dig! Mamma hade aldrig gjort så här, aldrig.” Lisa slår med knytnäven mot förarsätets baksida. ”Jag hatar dig! Jag önskar att det var du som dött istället för mamma.”   Pappan vänder sig framåt och lägger i en växel. Han kör under total tystnad de fem kilometrarna hem till det stora huset han köpt för barnens skull, och öppnar bakdörren när de kommit hem för att släppa ut dottern. De blåa ögonen är fyllda av sorg och stegen är tunga. ”Gå upp till ditt rum.” Pappan pekar med fingret som darrar. ”Jag kommer snart…”   Han öppnar sakta dörren till vapenskåpet som är låst med dubbla lås för säkerhets skull och plockar fram en svart liten pistol. Pappan smeker ytan på den och lägger i fyra krutfyllda hemgjorda skott, sedan riktar han vapnet mot sin panna.     TEMA Avstå/19 feb.   Min karl snackar om giftermål och vi har pratat om det, men vi tänker avstå från ringar eftersom de har en tendens att bli för trånga, försvinna eller bara helt enkelt glömmas bort i skåpet. Så vi letar efter en mycket speciell tatuering där vi skall ha varsin hälft på smart ställe på kroppen. Det vore rätt coolt att ha den på handen för att bli en enhet när vi håller varandra i handen, men jag fnular… Det här med giftermål tycker jag annars är ganska överskattat. Det är ju lika enkelt att skilja sig som att gifta sig, och en ring på fingret innebär inte att jag älskar karlen mer. Dessutom kan ju ett sådan där baluns kosta hur mycket som helst. Dem pengarna lägger jag hellre på renoveringen av huset. Jag har sagt till Peter att jag visst kan gifta mig, men kyrkan kan han glömma och mastodontfesten med. Skall det bli något mellan oss får han ta med mig till ett varmt land där jag kan stå barfota på stranden och säga ja. Tills vi har råd med det avstår jag från ringmärkningar eller annat.     TEMA Sakta ner/18 feb   I samma ögonblick som Per såg cykeln saktade han ner, men gasade sekunden efter på igen. Han såg den rundade baken och de fasta skinkorna studsa på näthinnan en lång stund efter att han passerat. I backspegeln såg Per håret fladdrande leka med vinden, och han anade ett leende fyllt av frihet. Tveksamt saktade han ner igen, väntade tills hon passerat hans bil och lade sig precis bakom. Så enkelt det skulle vara att nudda den vita huden med handen. Per ryste av välbehag, och genomfors av en darrning i underlivet.   Plötsligt tittade flickan bakåt och vinglade till lite, men rätade strax upp cykeln igen. Han kunde se de spända käkarna och förstod att hon blivit rädd. Svärande över sin oförsiktighet trampade han lätt på gasen och for förbi henne för tredje gången, men precis i det ögonblicket han passerade framhjulet gläntade han på dörren och hörde några sekunder senare ett högt metallgnisslande. Belåtet lade han i bromsen.   Flickan flög över styret och hamnade på vägen framför honom. Det hela utspelade sig i ultrarapid i hans sjuka hjärna, och tanken på vad som väntade fick honom att le. När Per klev ur bilen skrek flickan av skräck och försökte trots skadan i huvudet och knäna släpa sig bort från platsen. Han gick sakta efter henne och tittade sig noga runt i omgivningen rädd att ha vittnen. ”Jag gör dig inte illa om du håller tyst.” Pers skrapiga, nasala röst fyllde det tomma utrymmet mellan bilen och flickan. ”Jag skall bara känna lite.”             TEMA Äta något ovanligt/17 feb   ”Fråga inte…snälla…jag vill inte veta.” Jag höll Peter runt handleden för att stoppa honom från att gå iväg, men drogs med när han gick mot det lilla rullande köket där en sliten kvinna stod, leende. ”Sluta!” Jag satte händerna över öronen när han frågade vad soppan innehöll, och nynnade för att inte ett ord skulle sippra igenom. ”Kan vi inte bara gå?!” sade jag högt och blundade för att inte se på kvinnans mun.   Peter skrattade och försökte på knagglig engelska få reda på vad jag nog redan anade. Den leende thailändskan pekade på några stirrande ögon som låg i disken, och på en odefinierbar köttslamsa som var full av flugor. ”Very good.” sade hon och pekade på en jätteskål med ris. ”Do you like?” Jag visste att synen av den vämjeliga soppan fylld av guppande ögon skulle följa mig resten av mitt liv, och backade sakta mot gatan som var fylld av tuk-tuks och mopeder.   Några minuter senare kom Peter strosande efter mig med ett nöjt leende på läpparna. ”Gissa vad det var?” Han sträckte fram en av Thailands mest älskade frukter, rambutan och rufsade med handen i mitt hår som av fukten blivit alldeles lockigt. ”Det var fårögon…” Han höll handen för munnen och skrattade. ”Fy faan vad äckligt!” Jag väntade in honom och tog hans hand. ”Nästa gång tittar vi lite noggrannare vad som finns i skålarna innan vi beställer. Jag höll på att spy.” Min röst var fylld av äckel och lättnad över att jag inte hann ta en enda slurk av smörjan vi blivit serverad.       TEMA Skeptisk/16 feb   Karin kisade mot solen och placerade handen som skydd ovanför ögonen. Pelle satte sig jämte henne och började gråta. ”Du…?” Karin lutade sig mot honom och liksom stötte till hans axel. ”Du…? Så illa kan det väl inte vara?” Pelle kröp ihop till en liten boll och grät ännu högre. Karin lade försiktigt handen på hans skakande rygg. ”Nog för att jag var skeptisk till ert förhållande från första början…” Hon tystnade och väntade på en reaktion. Gråten övergick sakta till snyftningar och till slut vände han sig om. I stackato upprepade han det hon sagt. ”s-k-e-p-t-i-s-k? Du hatade ju för faan henne. I alla fall sade du det till morsan.” Pelle sjönk ihop igen och låg tyst en lång stund. Karin kände kylan från snön tränga in genom knäna, och att fingrarna försvann ett efter ett. ”Kalle? Kan vi inte gå in och prata om det här? Jag kanske dömde ert förhållande för fort?” Hon längtade våldsamt efter att få resa sig och sträcka på benen, men ville inte svika brodern i ett så känsligt ögonblick. ”Kalle? Kom nu…” Karin tryckte in sin arm i den lilla glipan mellan armhålan och kroppen, lyfte upp Kalle och drog med honom in. För en sekund kände hon bara för att släppa den tunga kroppen i backen, sätta sig i bilen och fly, men det var ju det hon alltid gjort. Flytt för att slippa känna och se sorgen i ansiktet. ”Äh ryck upp dig nu! Det här är patetiskt. Sandra kommer tillbaka när hon tänkt över allting. Jag lovar.” Karin öppnade ytterdörren och baxade in Kalle i den lilla nästan obefintliga, mörka hallen.       TEMA Utvärdera/15 feb   Efter en noggrann utvärdering av mitt liv har jag funnit detta: Jag har en karl som är det bästa man kan få Tre barn som kan vara nog så jobbiga, men alltid fyller hjärtat med värme och skratt Jag är fattig som en lus, men lyckligare än någonsin Livet är så mycket enklare än man tror, och ändå så komplicerat att man kan få grått hår i förtid Jag bor i ett gigantiskt, men just nu iskallt hus och längtar mer och mer till våren trots att jag älskar vintern.     TEMA Något kärleksfullt/14 feb   När jag vaknade stod han som gud skapade honom och diskade i mitt kök. Dammsugaren hade tagits fram och en hink doftande av såpa stod jämte den. Jag smög försiktigt upp, och satte mig i fåtöljen i rummet intill. Lutade mig framåt exakt så mycket som behövdes för att se mannen i mitt liv sätta på sig ett förkläde och hämta ägg i kylen. Han nynnade på en sång och svetten rann över pannan. När spisfläkten startade smög jag fram till dörröppningen och såg honom stå och steka pannkakor. Barnen vaknade och kom utstörtande från rummet, överlyckliga och lite nyvakna. ”Pappa! Åh vad jag älskar dig!” Lillflickan kastade sig runt halsen på honom och pussade på hans nyrakade kind. Jag skyndade mig till sängen och kröp ned under täcket. Fnittrande låg jag alldeles stilla med bultande hjärta. När han dukat och stekt färdigt pannkakorna gick han in till sovrummet för att väcka mig. ”God morgon älskling, Happy Valentine."       TEMA Tolerera/13 feb   Kalle tittar sig runt i rummet som för närvarande befinner sig i totalt kaos. Det vackra antika bordet är översvämmat av flaskor som druckits ur, och eleganta glas blandar sig med plastmuggar som både ligger och står upp. Mattan under bordet är fylld av röda vinfläckar som torkat in, och halvätna chips som trillat ned från dreglande munnar. En dörr låses upp, och Kalle hör mammans taktfasta klickande från skorna. ”Klick-klack, klick- klack ” låter det. Ibland funderade han på varför hon aldrig kunde frångå sin vana, och för en gångs skull ta på sig ett par bekväma tennisskor.   Kalle känner och hör när hon kommer in i rummet. Med ryggen fortfarande mot henne viskar han ett lågt ”Förlåt, grabbarna och jag tittade på film.” Kalle minns varje scen från filmen de såg. Kvinnornas agerande hade snabbt förvandlat de fyra männen till dreglande hundar. Under höga rop tittade de på porrfilmen och önskade allihop att de var med i den. ”Kalle för i helvete! Jag tolererar att du har en grabbkväll och att det blir lite chips på golvet, och några extra glas att diska. Men det här…” Hon drar med handen över bordsskivan. ”Fattar du hur dyrt det här var? Och mattan…” Mamman vänder sig till honom och lägger med allvarlig min en hand på Kalles axel. ”Gubben…du är tjugosju år och borde ha skaffat ett eget hem för länge sedan. Mitt förslag är att du per omgående uppsöker en bostadsagent.”   Hon väntar inte på hans svar, bara skyndar sig ut ur rummet. Inifrån köket skriker hon. ”Du städar upp det där innan du lämnar rummet!”         TEMA Enkelhet/12 feb   ”Jag har inget hemma att bjuda på, och det är ganska ostädat” Petra försöker minnas om hon lagt trosorna från gårdagen i tvätten, eller om de som vanligt hamnat på golvet. Killen står framför henne är mer än lovligt vacker, och i vanliga fall skulle hon inte ha tvekat att bjuda in honom. ”Är det okej om jag går in och kollar läget? Jag vill ju inte visa min sämsta sida första gången du besöker mig.” Petra rodnar och tittar ned i golvet. Adam ler och pekar på sina skor. ”De här fötterna stannar här tills de blir inbjudna.” Petra låser upp dörren och går in i hallen som är enkelt möblerad. Stövlarna gör svarta spår på det vit/svartrutiga golvet, och hon svär lågt för sig själv. Försiktigt gläntar hon på sovrumsdörren och bereder sig på ett totalt kaos. ”Men?” Petra tittar runt i det lilla solgula sovrummet. Någon har placerat hennes kläder på stolen bredvid sängen, och bäddat sängen. Persiennerna som alltid är i nedfällt läge är uppdragna, och fönstret står lite på glänt. ”Vem?” Fundersamt går Petra vidare till vardagsrummet och hittar samma fina ordning där.   När hon kikar in i det nästan obefintliga utrymmet som skall föreställa kök hittar Petra en slarvigt skriven lapp. ”Hej Gumman! Eftersom jag fortfarande har nyckeln kvar sedan semestern passade jag på att kika in och i all enkelhet göra det lite snyggt i ditt hem. Hoppas du inte tycker att jag lagt mig i? Kramar mamma.” Med ett leende på läpparna knölar hon ihop lappen och går ut till Adam. ”Välkommen till mitt lilla krypin.”         TEMA Intelligent/11 feb   ”Sådant där kan en apa måla” Ola ler hånfullt och pekar på Pias verk. Den lilla flickan försöker dölja det hon målat med sin späda kropp, men skjuts iväg av den betydligt större klasskompisen. Han lägger fram en teckning fylld av skjutvapen, bilar och motorcyklar på bordet. ”Titta! Så här skall det se ut.” Ola pekar med hela handen och tittar kaxigt på Pia. Fröken kommer fram till barnen och drar fram målningen som Pia om igen döljer. ”Får jag se gumman?” Hon spärrar upp ögonen av förvåning. ”Men Pia, har du verkligen gjort det här? Den…den…den är underbar! Vilka färger, vilken härligt komposition av cirklar.” Hon böjer sig ned mot flickan och rufsar om i hennes hår. ”Det här gjorde du bra.” Fröken smeker Pias kind och vänder sig till Ola. ”Jag kan tala om för dig att apor är intelligenta varelser som kan både det ena och det andra.” Hon lägger handen på hans axel. ”Du skall aldrig nedvärdera andras skapanden på det där viset. Smaken är olika Ola, det lär du upptäcka när du blir vuxen. Kalle som praktiserar i klassen lyssnar uppmärksamt på diskussionen, och ler i smyg när han hör fröken Marias ord.           TEMA Ta ett beslut/10feb   ”Raljerande?” Stina smakade på ordet och försökte tänka sig det i sin text. Hon skakade på huvudet ”Nä…det låter för underligt” Stina vred in pennan i håret och lade fundersamt pannan i veck ”Skroderande?” Hon skrev in ordet i texten, höll den en bit ifrån sig och funderade, skakade på huvudet och suddade. Under tiden Stina satt med brevet framför sig tittade Uno in på henne från verandan. Han såg solskenet leka i det silverstänkta håret, och skuggorna täcka in hennes älskliga ansikte. Uno log och stampade av sig snön. Han gled ut över trädgården med blicken och såg att vårens första snödroppar kämpat sig fram genom isen. För en kort sekund tänkte han plocka dem, men mindes Stinas ovilja att ta in blommor i huset. Stina suckade och skrev in ordet hon trodde passade bäst, sedan vek hon ihop det vita arket och sköt ned det i kuvertet. Med tungan som redskap förseglade hon det. Stina hörde stampandet på bron och ropade till honom innan han ens klivit in genom dörren. ”God morgon älskling! Kaffet är färdigt, det är bara att sätta dig.” Uno slog sig ned på den gamla träsoffan som en gång agerat säng till hans förfäder. ”Vem skriver du till?” Stina låtsades inte höra frågan och gick till skafferiet för att hämta sockret. Han tog tag i hennes hand när hon sträckte fram sockerskålen. ”Vem Stina?” Hon snappade åt sig en kaka och bröt den i två halvor. Hällde kaffe i sin kopp och lyfte det till sin mun. Tog sats, men tystnade innan första ordet var sagt. Stoppade i sig ena halvan, sedan den andra. Uno reste sig irriterat upp och lämnade bordet för att snabbt dra på sig skorna och gå ut igen. Han stampade extra hårt på verandans trädäck och Stinas ögon fylldes med tårar.         TEMA Tänka tvärtemot/9 feb   Redan från första dagen drogs jag mot honom trots att vi var två motpoler till varandra. Olika både till utseende och beteende. Han var den pratiga, sociala medan jag var den tysta, blyga. Våra arbetskamrater skrattade rått och dömde ut vår romans från dag ett. Olle som skulle föreställa chef på stället tog mig avsides en dag för att prata. ”Karihan är inget för dig. Inser du inte att han bara kommer att såra dig?” Jag tittade länge på Olle innan jag svarade med halsen hopsnörd av sorg. ”Ser du då inte att vi kompletterar varandra som Yin och Yang? Karihan har en yttre persona där han låtsas vara sorglös, men gråter inuti.” OIle vred besvärat på sig och pillade med nagelbandet på sin tumme. Just då kom Karihan in i rummet och drog in mig i sin famn. ”Hej min älskling. Ikväll skall jag visa dig var min älskade mamma ligger begravd, så kan vi tända lyktan som jag brukar göra varje helg.” Olle harklade sig besvärat och lade handen på min axel. Innan han lämnade rummet böjde han sig fram mot mig och viskade i mitt öra. ”Förlåt för att jag lade mig i.”       TEMA Koncentrationsförmåga/8 feb   Centimeter för centimeter separerade Benjamin den tunna huden från huvudet. Tungan låg i mungipan som en lurande murena, och på grund av det dåliga ljuset var hans näsa bara var några ynka millimeter från det ljust röda. Benjamin både attraherades och kväljdes av doften. Den smala kniven var vass och Benjamin hade efterhand utvecklat en mycket effektiv rörelse som skilde det långa röda svallet från huvudet på kvinnan. En billykta syntes en bit bort, och han kände svetten bana sig väg från nacken och nedåt. Lyktan försvann och han sänkte axlarna, tog ett djupt andetag, och fortsatte sedan tills den sista hudfliken lossnat. Kvinnan som låg på backen i en blodpöl hade fått ögonen utstuckna, och munnen var för evigt fångad i ett skrik.       TEMA Medkänsla/7 feb   Du har min medkänsla sade han och skrattade bakom min rygg Stackars, stackars dig sade bästa väninnan och lade tröstande armen runt mig Dagen efter diskuterade hon min hemlighet med arbetskamraterna, och raljerade över min situation Mannen i mitt liv höll käft Släktingarna skickade uppmuntrande mejl och diskuterade sinsemellan hur dum i huvudet jag var. Den enda som menade vad hon sade var den jag bråkade med       TEMA Skriv om att veta för mycket/6 feb   Säg ingenting Förklara inte vad jag ser Försök inte dölja hennes spår på din hud Jag vet mer än du tror Ser mer än du anar Känner inuti mitt hjärta       TEMA Självsäkerhet/5 feb   Med en självsäkerhet jag inte riktigt känner drar jag på mig stövlarna och sträcker mig efter jackan. Klas lägger handen på min axel, och med en röst jag aldrig hört viskar han outsägligt sorgset något som inte vill in i mina öron. Mitt svarta hår är fortfarande fullt av tallbarr och jag kan fortfarande känna doften av kön. Andreas ansikte syns i luften framför mig. Klas lutar den fortfarande blodiga yxan mot mitt stövelskaft, som en evig påminnelse om livets förgänglighet. Han famlar i luften efter min kropp som redan gått ifrån honom, och det sista jag hör innan jag lämnar rummet är yxan som faller i golvet och Klas höga snyftande. Utanför huset stannar jag i den vita snön som samlats i ett tjockt lager på backen och drar med darrande hand upp mobilen för att slå tre siffror efter varandra. ”Polisen, vad kan jag hjälpa till med.” Små flingor faller från luften och jag vänder ansiktet mot dem för att dra in några med min tunga. ”Jag vill anmäla ett mord” Jag blundar. Mannen i luren harklar sig innan han pratar. ”Vilken adress?” Jag öppnar ögonen och tittar på den lilla skylten på den himmelsblåa postlådan jag fått av min mor. ”Grevgatan 15” Jag trycker ihop telefonen och hör ytterdörren öppnas. Klas greppar mig om livet och kastar iväg mig.”Hur kunde du?” skriker han.”Hur kunde du sjunka så lågt?” Kall snö glider in i ärmarna, och blinkande ljus närmar sig. Jag ser flingor lägga sig tillrätta på marken en efter en som små gnistrande konstverk. Polisbilen stannar jämte mig, och en bildörr öppnas. Klas mörka arga baryton blandas med en kvinnas ljusa röst. Hon manar och tröstar medan han ifrågasätter, ställer allt på sin spets. Ett skott går av och osäker på om jag hörde rätt tittar jag upp från den vita pudrade ytan. På marken ligger Klas och under honom förenas bländande vitt sig med rödaste rött       TEMA Att fråga varför/4 feb   Med tre småttingar springandes runt fötterna finns sällan tid för mig själv och läsande av böcker. Men nu läser vi om CG Jung i skolan, och nyfiken strut som jag är, så letar jag ännu mer info på nätet. Igår köpte jag till och med en bok som handlar om det vi pratar om. Det som avhandlas är bland annat Skuggan som alla människor bär. Det som jag inte vill kännas vid och som jag projicerar på andra. Under tiden som jag läser funderar jag på hur min skugga ser ut, och vilka dolda resurser som kan gömmas där. Jung skriver att om man vill spåra sin skugga skall man leta bland dem som man förkastar och som är ens fiender. Mycket intressant som sagt. Redan som mycket liten var jag en frågvis själ, som i skolåldern blev en av de där vetgiriga som ofta satt på biblioteket med uppslagsböcker. Min lillasyster och jag hade t.o.m en favoritlek som bestod i att slå upp en sida i Ordlistan, plocka ut ett konstigt ord, och sedan förklara vad det betyder utan att kika på svaret. Gissa om jag lärde mig mycket på det? Jag praktiserar ungefär samma sak på barnen men då grammatiskt.       TEMA Ambitiös/1 feb.   Så sitter jag här igen… Som skrivande trebarnsmor är det svårt att vara alltför ambitiös inför dagen efter. Varje dag de små är friska och kan vara på dagis är en gåva som är alltför dyrbar att slösas bort på surfande på nätet. Man vet aldrig när nästa sjukdom slår till. Klockan nio prick sitter jag framför datorn och plitar ihop dagens skrivpuff, sedan läser jag och kommenterar mina skrivarvänners puffar. Efter att ha slickat i mig en glass är det dags att ta sig an dagens skrivande. Idag har jag två filmmanus på gång som båda kan bli jäkligt bra. Det ena är så ruskigt att jag stundtals mår illa. Igår blev de två yngsta lätt magdåliga, och eftersom magsjukan cirkulerar allt kraftigare på dagis sade deras fröken att det vore bra om jag kunde ha dem hemma resten av veckan. Det är ju inte bara barnen som blir sjuka. Personalen decimeras dag efter dag, och det blir kämpigt för de som är kvar. Så här sitter jag nu i icketystnaden och försöker skriva. För tillfället är det full fart på teven i rummet där Svampbob härjar runt, och Lilleman kräver att få sitta i knäet. Den sista månaden har det hänt ruskiga saker ute i världen, och det värsta är att två av de sakerna har jag fantiserat ihop noveller om innan det hände. En av novellerna finns i VILDSINT 1 som gavs ut för ett tag sedan. Den heter Betalningen och handlar om skolflickan Sanna som blir våldtagen, och sedan krävs på pengar för att inte våldtäktsmannen skall göra om det. Exakt det scenariot har en stackars tjej gått igenom på en skola här i Sverige. Straffet killen får är urlöjligt. Han är snart ute igen och kan göra om samma sak. Sverige borde ha ordentliga straff för brott. Så långa att människor blir avskräckta från att ens tänka tanken. Tydligen har någon invaderat mitt fantasicentrum och gör det jag bara skriver om. För några veckor sedan hände det igen. Denna gång gällde det min novell Besökaren som handlar om en kille som klättrar upp på fasaderna och går in till kvinnor på natten och våldtar. Den är ännu inte upplagd på nätet, och är på G att bli en bok. Själv läser jag nu om seriemördare och män som är kriminella. Det är väldigt svårt att ta in det som står, och förstå att någon faktiskt agerat på det viset. Tidvis får jag lägga ifrån mig boken illamående av det jag läser. Jag har nu ännu svårare att förstå mig på kvinnor som hungrar efter att få kontakt med dessa underliga män som på något vis fått precis allt om bakfoten. En del kan nog skylla det på sin uppväxt, men långt ifrån alla. Är det modersgenen hos kvinnorna som får dem att försöka ”omvända” dessa grymma, bestialiska män? Kolla bara in Juha Valjakala… Kvinnorna jagade honom efter dådet. Det rasade in brev från kärlekstörstande tjejer som skrev att de älskade honom. Ibland skäms jag över att vara av det kvinnliga släktet. Önskar er alla en underbar dag           TEMA Kunskapslucka/31 jan   Angela Manning var endast en hårsmån från döden den där vackra sommardagen i juni. Lastbilen som kom i full fart mot henne skulle precis mangla ned den lilla vita polon i asfalten när hon vred på ratten och körde ned i diket. Skakande av skräck kröp hon ur vraket som snurrat ett antal gånger runt sin egen axel. Mörbultad, men vid liv. Lastbilschauffören hängde ut genom sidofönstret, och Angela såg massor av blod. Haltande och snurrig i huvudet drog hon sig uppåt, uppåt för att försöka nå mannen. Angela var väl förberedd efter flera timmars intensiv träning av att rädda liv. Jobbet som ambulansförare innebar många träffar med dödens passagerare. Plötsligt öppnade han ögonen och sträckte sig mot Angela. ”Hjälp mig” stönade mannen svagt och svimmade igen. Väl framkommen öppnade hon dörren försiktigt och tog emot honom när han ramlade ut. ”Vi måste få bort dig från bilen.” viskade hon och gjorde precis som hon lärt sig. När mannen låg på backen och hon lagt honom i framstupa sidoläge insåg Angela att han inte andades. Snabbt lade hon honom på rygg och gjorde sig beredd att ge konstgjord andning, men allt precis allt hon lärt sig var borta, och hjärnan tycktes tom och öde. Angela satt vid mannens sida när ambulansen med hennes kollegor anlände. Hon stirrade rätt ut i ingenting och mumlade samma ord om och om igen       TEMA Rikt känsloliv/30 jan   Måste säga att det är en underlig känsla att sakna förmågan att känna hetta eller kyla. Oavsett om jag placerar handen på din hud eller en isbit så känns det likadant. I mitt inre bubblar det desto mer då du rör mig. Mina ögon blir känselspröt och jag får lyssna noga på din ton då du träder in i huset på kvällen. Du säger att jag är en häxa och borde brännas på bål, att jag saknar det viktigaste här i världen, samtidigt som du slår mig över kinden och skapar märken. En gång i livet fanns ljus och styrka i mitt liv, och glädje massor av glädje. Jag och barnen kunde ibland dansa hela eftermiddagarna. Runt, runt gick det med musiken på högsta volym. Du satt oftast tyst i soffan och tittade på…med munnen hårt hopknipen. Efter olyckan finns ingen glädje, och huset är tomt. Bara skuggan av dig lever kvar.       TEMA Rynkor/30 jan. Obefintlig ålderdom Nesligen förlamad av gifter insprutade i huden Veckad hud som får spänsten åter Kvinnor och män ser ut som övervintrade eskimåer, med sneda ögon och bred mun Lagda i graven med slät hy och trötta kroppar     TEMA Att åstadkomma något/29 jan. Ja inte faan gör man det sittandes på arslet med ögonen djupt inne i dokusåpornas underliga, sjuka värld. Och inte heller om man sitter hemma i en vrå och skriver ord efter ord för att sätta in det i en pärm. I dag kan du åstadkomma mirakel genom att våga och ta plats. Visa alla att du finns och stå för det du gör Krypa in i hjärnans innersta vindlingar och lyssna på ditt inre jag. Lita på din intuition Släppa tyglarna till din kreativitet och bara låta flödet strömma ur dig i ord som du inte ens visste att du kunde, och scener som du aldrig sett, och hoppas att aldrig uppleva.     TEMA Trampa vatten/28 jan. Det var inte alls min mening att knuffa henne, min allra käraste styvsyster som gjort mitt liv till ett helvete. Malin bara halkade och föll i. Det var heller inte mitt fel att jag råkade sparka till henne i huvudet när hon skulle ta stegen upp. Och att jag inte kan simma beror väl egentligen bara på mamma och pappas lathet. De tillbringar hellre helgerna med att roa Malin som precis börjat skolan och fortfarande älskar mysteriet med bokstäverna i böckerna. Ibland tillbringar de hela dagar sittande i hammocken med henne mellan sig. Vattnet ser så anklagande ut när hon försvunnit. Som om det vill sluka mig också. Malin lärde sig aldrig att trampa vatten några längre stunder, bara korta sekunder lagom för att nå stegen av trä som någon fäst på bryggans kant. När jag kommer hem frågar mamma efter Malin och jag låtsas inte höra henne. Efter en stund knackar pappa på min dörr och frågar om jag vill leka med honom i trädgården. Det var det jag visste…utan Malin syns jag.                   TEMA Byta miljö/27 jan. ”Vi drar till fjällen med barnen. Åker skidor och njuter av snön.” Peter tittar på mig och ler sådär rart som bara han kan. Jag tittar tillbaka och funderar några sekunder på om jag hört fel. ”Fjällen? Men…” Min blick glider till fönstret som nästan är täckt av snö, och de bautahöga drivorna som ligger på vår tomt. Träden dignar av vitt och fåglarna sitter som små ullkottar och burrar upp sig för att de fryser. Vår kära bil står längst ut mot tomtgränsen, nästan på vägen för att jag överhuvudtaget skall komma ifrån tomten. Hade det inte varit för att jag måste köra den cirka 7 kilometer långa vägen till skolan med ungarna, så hade jag banne mig lagt en presenning över bilen och bojkottat den helt. ”Vad säger du då?” Peter väcker mig ur mina funderingar och jag skakar på huvudet. ”Nej, nej, nej det finns inte en chans att jag förpassar rumpan till ett ställe med ännu mer snö. No way!” Jag trär på mig tofflorna som är gjorda av ull och en julklapp från min käre, sedan tar jag hans hand och drar med honom till ytterdörren, och sparkar upp den. Dörren har som allt annat i huset blivit ovilligt att överhuvudtaget fungera. Numera kan inte barnen få upp den. Det är som om ödet talar om för oss morgon efter morgon att vi skall stanna hemma. ”Titta här! Snö, snö och mera snö…räcker inte det? Sedan har vi en lång backe bakom huset som vi kan åka pulka i.” Jag tar skyffeln och skottar med några snabba tag av bron som är täckt av ett femcentimetersdjupt vitt täcke. Peter drar skrattande in mig i sin famn och pussar mig på munnen. ”Vi behöver miljöombyte.” Jag tar av mig de rosa varma stövlarna och jackan för att sätta mig vid bordet. ”Miljöombyte?” ekar jag och känner obehagskänslan krypa in i mig. ”Men…jag trivs här hemma, och barnen älskar ju inte precis att vara ute.” För min inre syn ser jag Razmus motsträviga kamp varje morgon när vi skall iväg. ”Jag vill inte gå ut! Jag vill inte!” Han slåss och skriker högt. Peter suckar djupt och tittar ut genom fönstret med längtande röst. ”Jag behöver miljöombyte, och att vara på ett ställe där jag inte kan jobba. Det har varit jättemycket med taket och allting hela förra året.” Det var bara att erkänna, jag var överbevisad, och i mars bär det nog av till Sälen.           TEMA Anstränga/26 jan ”Såja…ta det easy nu…” Molly lade armen under gamla Agdas och nästan lyfte henne upp från stolen. Matrester hade ramlat över hela Agdas bröst, och av den forna elegansen fanns inte många spår kvar. ”Nu har du några timmar att slå ihjäl innan det är dags för fika”. Molly mindes plötsligt att det var ett ord man inte sade i Agdas närhet och svor högt. ”Attans!” Hon böjde sig över Agda och försökte få ögonkontakt med henne. ”Förlåt, jag glömde…” Likt en zombie gick Agda iväg utan att svara, och började med monoton röst berätta om den där dagen för längesedan när mannen i hennes liv ramlade ned från berget och slog ihjäl sig. Som vanligt slutade berättelsen med att Agda vaknade upp och skrek av skräck. Molly fick sig en hurril av Lotta som var den som ägde hemmet. ”Du måste anstränga dig mer och sluta upp med alla slangord du slänger omkring dig. Agda hade ju precis kommit till ro i själen när du rev upp det gamla igen. Tänk dig för!” Hon lämnade rummet med snabba, taktfasta steg och fortsatte med de andra gästerna. Oftast bestod klientelet av rika, förnäma damer som en gång i tiden varit stora i världen. Det var både skådespelerskor, grevinnor och kvinnor som gift sig rika. Men oavsett rikedomar kunde de inte stoppa livets gång som i vissa fall försänkte dem i evig glömska som väcktes upp tillfälligt av vissa ord.         TEMA Hemlängtan/ 25 jan. Tågets tjoffande söver mig innan vi ens kommit utanför Stockholms yttre gräns, och boken jag lagt på bordet i syfte att läsa glöms bort när hjärnan kopplas på autopilot. Doften av min hemstads närmaste granne väcker mig till liv några timmar senare, och med en uppgiven suck reser jag mig upp och samlar ihop mitt bagage. Efter alla år utomlands känner jag en underlig längtan till igenkännbara dagar och ställen. Den eviga cirkusen runt min person har sakta lagt sig till vila, och alla sinnen gått i ide. Stånkande tar jag mig ut från tåget och ställer mig på perrongen spanande efter min kära mor. Efter bara en liten stund ser jag en kvinna som grånat betydligt av sorger och ålder som ropar från andra sidan och vinkar. ”Ella! Här!” I bilen läggs tystnadens täcke sig runt mig, och jag känner mig främmande på välkänd mark. Min mor studerar mitt åldrade ansikte och smeker min kind. ”Älskade unge, välkommen hem. Så vi har längtat.” När bilen är parkerad och jag stigit in i mitt barndomshem kommer andarna till mig och viskar spefullt. ”Så du kunde inte låta bli? Hemlängtan blev för stark?” De virvlar runt mitt huvud och drar retfullt i mitt hår. Några timmar senare sitter jag på tåget igen, flyr ifrån känslor och krav. På flygplatsen börjar jag andas normalt igen, och kastar tärning för att kolla vart jag skall dra.           Dagens första tanke och ordet Hyss/ 24 jan.    I vårt hus diskuteras det just nu väldigt mycket om bus, och hyfs. Med tre småttingar är dagarna pinfulla av bus, och den enda gången de sitter stilla är när det är dags för sagostund. Jag själv var exakt likadan, och min mamma sade alltid att jag var en Emil i flickhamn. Det mest underliga i det hela är att jag själv inte såg mig som speciellt full av hyss, utan att min bästa kompis var den som orsakade alla underliga saker vi tog oss för. När jag som vuxen tog upp det med min mamma skrattade hon och sade att det var precis tvärtom. Att jag ständigt hittade på nya saker, dag ut och dag in. Mamma missade att anmäla mig till dagis och min kompis mamma gjorde samma misstag, så vi fortsatte med att ställa till för alla runtom oss. Några exempel ur högen får ni här: Jag klippte av samtliga inneväxters blommor åt farmor för att hon alltid klagade på att det var så jobbigt att plocka bort vissna blommor. Jag slog sönder min spargris och for tillsammans med min väninna per cykel den ca tre kilometer långa vägen till kiosken och handlade godis för alltihop. Nu hör till saken att det gick tunga timmerbilar där och jag var sex år. Jag sprang ofta upp på höskullen och hoppade i höet, vilket var förbjudet. För ramlar något ur fickorna kan korna få det i halsen. Kor äter nämligen allt de serveras nästan. Jag hoppade med hjälp av små gräsöar ut i vår konstgjorda damm och var dyngsur när jag nätt och jämnt kom tillbaka till land. (Jag kunde inte simma då, men ville gärna plocka Kabblekor till mamma). Risken för att drunkna var megastor. Jag rymde ut i skogen så fort mina kära föräldrar sade emot mig, och tog oftast med mig min kanin som sällskap. Sååååååå Jag grubblar mig blå på om mina ungar verkligen skall få läsa mina dagböcker. Lite jobbigt om de ständigt refererar till dem när de växer upp. ”Men mamma, du rökte ju ros när du var liten. Varför får inte jag?” Eller varför inte något sådant här: ”Men mamma, du liftade alltid när du var ung. Varför får inte jag? Titta här själv…(Hon/han slår upp min dagbok när jag var i 17-18 årsåldern.) Svart på vitt står det att jag liftar både till Hudiksvall och Stockholm. Utan att ha en uns koll på någonting. Det är nog bara att bita i det sura äpplet och inse att jag kan förmana, men inte stoppa mina små från att göra misstag       TEMA Piller/22 jan. Hector tittar sorgset på Emil och slår ut med händerna. ”Det är kört, vi kommer inte längre” Stenpartiet de följt tar slut vid en hög klippa. Hectors händer följer klippans skrovliga yta för att leta några utskjutande delar att placera händerna på, men den är slät som ytan på en spishäll. Emil gräver i fickorna på de dyra mycket speciella byxorna och hittar ett vitt fyrkantigt piller som han lägger i handflatan. ”Det här är det sista.” Hector studerar omgivningen för att kanske hitta något alternativ. ”Så många timmar förgäves.” Han försöker få fäste med foten, men misslyckas gång efter gång. ”Vi kan vända tillbaka.” Emil tittar uppfodrande på Hector och har redan vänt sig om. ”En Samuelsson ger aldrig upp, det vet du.” Hector lägger handen på broderns axel och ser allvarlig ut. ”Pappa skulle aldrig gett upp.” När pappan kommer på tal blir Emil ledsen och har svårt att svälja. ”Han var ju en jävla superman. Det fanns väl ingenting som var svårt för honom?” Hector blundar och ser pappan framför sig, lång och fylld av en inre glöd som tvingade pappan att vara i ständig rörelse. ”Han var faan i mig övermänsklig. Du har rätt, vi kan nog inte jämföra oss med någon som han.” Emil sträcker fram pillret till brodern. ”Du får det, jag klarar mig.” Hector tittar en lång stund på Emil innan han stoppar in det och sväljer. Några timmar senare är de tillbaka i staden och svänger in på gatan där de bor. Henrik tar Emils hand och stoppar honom. ”Berätta inget för mamma.” Emil skakar på huvudet. ”Jag lovar.”         TEMA Skruv/21 jan. Med konstrik precision kilade Petter in mejseln mellan skruvens huvud och husets fasad och bräckte till. Ett ljudligt knakande ekade genom sekler av bräder och släppte sitt grepp. ”Faan Emma, det är ju ruttet…hela fasaden är totalt genomrutten.” Petter klev ned från stegen och studerade brädorna. ”Det här kommer att kosta…” Emma visste inte riktigt vad han förväntade sig att hon skulle göra och nickade lite försiktigt på huvudet. ”Har vi råd?” Innanför hennes huvud spelades scener upp där de fick ta sitt pick och pack och flytta in i lägenhet igen. Emma darrade på rösten och förbannade sig själv för att hon inte lyssnat på fadern råd. Petter steg upp igen och drog ned resten av fasaden. Innanför satt gulbrun isolering som var hårt råttangripen. Små smala gångar visade var de gått, och här och var syntes små exkrementhögar.  Munnen var som ett smalt streck, och Emma såg att den tjocka ådern som slingrade sig över hans panna och vidare över kinden hade blånat. Emma vågade inte säga något, och smög iväg in i huset. Plötsligt hördes ett vrål av ilska och hon sprang ut. Fullständigt bindgalen slog Petter på brädorna som lossnat med tårarna sprutande. ”Det skulle ju bli så bra.” Rösten var hes, och Emma sprang fram till Petter för att hålla om honom. ”Det gör inget. Huvudsaken är att vi har varandra” Han puttade bort henne och satte sig ned. ”Alla pengar vi äger ligger i det här.” Petter drog i isoleringen och hittade plötsligt ett litet råttbo fyllt av små röda ungar. ”Vad i helvete!” Han lade boet på backen och lyfte foten för att krossa det. Nästan som i ultrarapid kastade sig Emma framåt för att rädda det, och hamnade själv under Petters fot. Boet rullade iväg över gräsmattan, och de små ungarna ramlade ur. I två steg var Petter där och lyfte upp dem för att om igen utföra sin gärning. ”Låt bli! De har inte gjort något ont.” Emma ryckte till sig boet och plockade varsamt upp de små liven. ”Vi kan ge dem till grannens son.” Petter fnyste och sparkade ilsket på brädhögen för att sedan gå in i huset. I tystnaden hörde Emma hans anklagelse och frustration. När Petter lugnat ned sig gick han ut och studerade förödelsen sittande på marken. Han visste att det skulle ta både tid och pengar att rusta upp huset, och det här var ett riktigt stort avbräck på hans drömmar, men med Emmas hjälp skulle det säkert gå.       TEMA Dagens bästa stund/20 jan    När mobiltelefonens gälla signal fått upp oss och vi käkat frukost åker jag och barnen till deras skola och förskola. Razmus som är snart åtta går alldeles själv till sina lokaler medan de andra små fortfarande får sällskap av mig. De trivs på sina ställen och får så sakteliga nya vänner, och ovänner…för livet är inte så lätt som liten heller. Mobbingen startar redan på förskolan och lärarna gör allt för att försöka få barnen på rätt köl igen. När jag pussats en sisådär tio gånger med småttingarna letar jag mig ut ur lokalen och sätter mig i bilen för att åka hem. Ja du läste rätt…jag åker hem. För just nu går jag på filmmanusskrivarskola och har skrivtid hela fyra gånger i veckan för att skriva på mitt filmmanus. Känslan är nästan lite euforisk där jag glider omkring på vägen. Hjärnan som för bara några minuter sedan var helt inställd på att mata barn och kolla så att de får med allt till skolan ställer plötsligt om sig till att tänka film. Varje gest jag gör, och allt jag ser i omgivningen förvandlas till scener som skrivs upp i minnesbanken för att kanske kunna användas. När jag parkerat bilen och gått in genom dörren är hela jag inriktad på att skriva. Som vanligt går jag in på skrivpuff och kollar dagens tema, sedan hystar jag ihop något på cirka femton, tjugo minuter och skickar in det. Efter att jag läst och kommenterat mina skrivarvänners text trycker jag ihop datorn och hämtar min lilla Mac som inte har internet inkopplat jämt. Klockan halv tre är det dags att lägga ihop. Ibland har jag inte ens ätit på hela dagen eftersom jag varit absorberad av det jag gör. Nu kommer dagens bästa stund. Sjungande på en låt från radion som är på hög volym kör jag till skolan och hämtar barnen som glädjestrålande springer emot mig och fyller hjärtat med enorma mängder kärlek. Ibland blir jag tårögd av lycka att ha dessa små mirakel i mitt liv. Så fulla av äventyr och framtid. Lilleman vill alltid pussas och lägger sina armar runt halsen på mig . ”Ja älkel däj ja mamma” säger han och kramar mig hårt. Inte långt efter kommer Zabine studsande och kastar sig upp i min famn. ”MAMMA åh vad jag saknat dig!” Stönande av hennes tyngd går jag ned på knä och kramar och pussar den lilla. Razmus sitter oftast i bilen och är lite mer cool. Han är ju stora killen nu. Glatt sjungande åker vi hemåt och ljudnivån i bilen ligger oftast flera decibel över det normala.           TEMA Åldras/19 jan. Jag tycker att naturligt åldrande är vackert, och kvinnor som vågar trotsa modets vindlingar är modiga. Jag inbillar mig att naturen själv har kollat upp vad jag passar i för hårfärg och sedan fixat till det. I mitt fall är det just nu silverrandigt. Min kära mor färgade håret i en massa olika kulörer tills hon plötsligt en dag gav upp kampen mot tant Ålder och anpassade kläder och hårfrisyr till det. Det mörka nästan svarta håret är ersatt av silvervitt lite sprödare hår som gnistrar. Ansiktet som fått utstå många timmar i solen när det skördas eller hässjas är lite, lite rynkigare, och kinderna har tappat den fornstora spänsten. Men hon är vacker! Så vacker att jag brukar säga det de få gånger vi har tiden att bara vara. Barn och jordbruk river och sliter i oss, så de där magiska ögonblicken som jag verkligen ”ser” henne är få. Ju mer jag skriver, ju mer inser jag att raderna likväl kunde vara skrivna av min kära dotter, men med en stor skillnad. Jag vägrar bli gammal i sinnet och klär mig fortfarande i tuffa jeans och tröjor som är köpta på barnavdelningen eller på Tradera där jag nuförtiden handlar nästan allt. Fötterna har pressats ned i nätta högklackade skor, men skrikit av fasa och fått glida ned i de vanliga bootsen eller tennisskorna. Forever young…det är jag det. Att vara färgglad gör mig lycklig i själen, och kläder tillhör ett av mina intressen. Som tur är verkar det som om lillstintan är likadan, och kanske, kanske Lilleman tillhör den delen också.               TEMA Motsättningar/17 jan.   ”Den som skrivit det här är ute efter att skapa kaos och motsättningar.” Kalle rättade på slipsen och tittade ut över samlingen med ungdomar. ”Fattar ni inte det?” Rösten var gäll och paniken lurade bakom hörnet. Som enda vuxen kände Kalle det som en plikt att stoppa upproret som långsamt bubblade upp. ”Är det någon som vet vem som skrivit det?”   I tystnaden hörde Kalle hotet, och funderade på närmsta väg ut från lokalen. En dörr stod på glänt, och han såg dagsljuset strila in från fönstret. Kalle hade nog aldrig längtat ut så mycket som nu.                 TEMA Finfördela/15 jan. Med smala fingrar finfördelade han mitt livsverk…bröt itu det till små, nästan osynliga partiklar. Mannen plöjde igenom blad efter blad, ratade det jag skrivit med små fnysningar. Skrattade ibland åt orden som stod skrivna med skrivstil. ”Du måste lära dig att använda dator lilla vän” sade han ”Släppa din envishet att skriva för hand” Mannen sköt bak kepsen och kliade sig i huvudet med road min. ”En del går att använda, men det mesta är trams.” En pirrande känsla av glädje bröt fram i mitt bröst Andlöst svävade jag några sekunder i ovetande Hoppfullt knöt jag händerna mot mitt bröst Kände hur pulsen arbetade på övertryck ”Vill ni ha det?” Jag flämtade fram orden. Jag såg i ultrarapid hur mannen sträckte fram sin hand och jag lyfte min. ”Lektören får hjälpa dig, sedan blir det nog bra.” På lätta fötter sade jag adjö och virvlade ut från bokförlagets kontor.     TEMA Tilltar/14 jan ”Ovädret tilltar och väntas fortsätta. Ovädret över södra Sverige har fortsatt ställa till problem under dagen, med både trafikolyckor och ...” Petra klickade av radion. Hon ville inte höra mer. För sjuttioelfte gången bannade hon sig själv för att hon inte varit mer envis. ”Helvete!” Kaffekoppen tippade över tidningen hon försökte läsa, och den bruna vätskan sjönk snabbt in i de svartvita bokstäverna. Petra plockade upp mobiltelefonen och tryckte på siffran 1. Det var ju det han blivit med tiden…mannen som just nu befann sig ute på vägarna i kaoset. Nummer ett i hennes liv. Alla de andra karlarna som svärmat runt Petra raderades bort ur både telefon och liv. Kvar fanns Henrik…ljushårig och kraftigt byggd. De flesta som träffade honom antog att han var en sådan där gymkille som ägnade all ledig tid åt kroppen. De kunde inte ha mer fel. Även Petra hade haft det i tankarna första gången de träffades. Av den anledningen höll hon ganska låg profil och sneglade i smyg på honom hela kvällen. När discjockeyn startade sista låten för kvällen gick hon mot garderoben i sällskap med vänninorna och var inte alls beredd på det som hände. ”Åh nej…försök inte!” Henrik lyfte henne upp i famnen och bar henne tillbaka till lokalen. ”Nu har jag spanat in dig hela kvällen och inte vågat bjuda upp dig.” Han ställde ned Petra på golvet som var lite omtumlad av påhoppet. ”Får jag lov?” Henrik böjde sig i en graciös bugning. Efter den natten blev livet aldrig mer sig likt för Petra. Henrik flyttade in i hennes lilla lägenhet efter bara två veckors dejtande, och förförde henne gång på gång genom att läsa upp vackra dikter som han totat ihop. Den ena själfullare än den andra. Henrik var lastbilschaufför liksom sin salig far och hade tagit över åkeriet med sin tvillingbror. Det tunga arbetet gjorde honom stark, och eftersom föräldrarna var bönder fick han motion på naturligt vis. Som av en magisk kraft drogs Petra till radion och klickade på den igen. Med stigande fasa lyssnade hon på den monotona rösten. ”Stora stormbyar närmar sig väg 225 och polisen ber allmänheten att stanna hemma. Snökaoset orsakar stora förseningar. Mobilnätet fungerar ej över vissa områden, men militären är på väg ut till förorterna med förstärkning.” Petra kramade telefonen så hårt att händerna vitnade. Mobilen hade varit den ständiga länken mellan henne och Henrik. Nätterna blev inte så tomma när de kunde prata via den. Henrik åkte ofta genom hela Sverige för att köra vidare till andra länder. Plötsligt hörde hon stampande på bron, och en nyckel som sattes i låset   TEMA Ett förslag/12 jan Jag märkte redan när han kom in genom dörren att något var fel. Klas satte tveksamt den ena foten framför den andra, och nästan smög in i rummet för att inte dra uppmärksamheten till sig för mycket. Den stora luvan som han dragit över huvudet gjorde snarare så att människorna reagerade ännu mer, än att dölja honom. Ett antal huvuden vreds när Klas gick genom lokalen där doften av kaffe och vetebröd cirkulerade. Stegen blev snabbare när han såg mig, och de mörkbruna ögonen var som sammet. Med blicken kollade Klas snabbt av omgivningen innan han satte sig ned bredvid mig. Metrotidningen som låg framför honom slogs upp och med ett lågt stön satte han läpparna mot mina och lirkade in tungan i min mun. Plötsligt satte han sig upp och fällde bak huvan på den stora rocken. ”Jag kan inte fortsätta så här. Jag kan faan i mig varken sova eller äta. Lisa tittar mystiskt på mig när vi ses, och har kommit med underliga kommentarer.” Klas tog min hand i sin under bordet. ”Jag älskar dig Ellie…men priset är nog för högt. Mitt förslag är att vi gör ett kort brejk och reder ut våra familjeförhållanden. Ja bara för en kort tid förstås, och samma regler som förut gäller…inget sex med partnern. ” Klas håller upp en hand över min mun när jag börjar protestera. ”Säg inget…det är ingen ide`…Ellie jag har bestämt mig.” Innan orden ens trängt in i in morgontrötta hjärna reser han sig upp och går. I dörren vänder han sig om och skickar en slängkyss som jag snabbt besvarar.     TEMA Förändra utseende, att finnas, något svalt/ 11jan. Pia tittar en till gång i spegeln. Vart har åren tagit vägen? När hände det här? Hon känner inte igen kvinnan som möter hennes blick. De där trötta, matta, desillusionerade ögonen…är de verkligen mina? Och kinderna…som två stora hamsterpåsar, bleka och fyllda av bruna fläckar. När hände det här? Min kropp tycks mig så främmande….så…plufsig. Som om skinnet töjts ut och det inre krympt. Pia tar tag med händerna i magen som väller ut över byxlinningen. Hur kan jag tillåta mig själv att förfalla på det här viset, och när slutar jag att svettas? Den tunna rännilen av svett banar sig väg från nackens rundning och faller nedåt mot byxans kant. Det är klibbigt runt hårfästet och de vanligtvis så svala händerna är heta som kaminer. Pia tar tag i det långa håret som faller en bra bit ned på ryggen. Har Emma rätt? Det kanske är snyggare med kort page på mig? Och sååå grått har det väl ändå inte blivit? Med vana händer flätar hon håret och sätter gladfärgade snoddar runt tofsarna. Håret är det enda jag har kvar. Tänk så mänga män jag fått att fastna tack vare mitt mörka svall. Pia tar en tunn test i sin hand och tittar på topparna som splittrat sig. Varför glesnar det? Jag trodde att det bara hände män. Det verkar som det mörka fått ge vika för silvervita slingor som äter upp det gamla. Den vanliga härliga morgonkänslan över att bara finnas vill inte riktigt infinna sig. Pia känner sig gammal och överbliven, kastad på soptippen, och vet inte alls hur hon skall tackla det som väller över henne.       TEMA Glädje /8 januari 2011   Jag måste erkänna att åren innan jag fyllde trettiosex var ganska enkla och innehöll mest träning och spring på discon. Allvaret hade inte greppat tag i mig många sekunder, och förutom mammas dramatiska fall från hövagnen då hon var nära att dö, och min älskade farfars begravning var livet mest en kvickrotsdans och fylld av begär efter saker och att bli road. Livet i Stockholm började tämligen dramatiskt med ett våldtäktsförsök, men jag tog inte till mig känslorna och skuttade glatt vidare, övertygad om att livet alltid var rosenrött. Dunsen när jag landade var hård, och tuff. Det var bara att omdefiniera livet och hitta andra vägar. Långsamt reste jag mig envist gång efter gång, läkarbesöken var som en lång svart pärlrad i mitt liv. Med stapplande steg tog jag mig igenom det och hittade en annan väg att gå. Andra går till Gud och frågar varför, jag skrek i natten till stjärnorna och frågade ödet varför han valt ut mig. Plötsligt vände allt och jag bar ett barn i min mage. Tårögd klappade jag och smekte om vartannat. Vågade knappt gå ut av rädsla för efterverkningar. Dagen han kom ut från sin grotta i moderlivet fylldes jag av en enorm glädje och tacksamhet. Den natten låg jag och stirrade ut i sommarnatten utan att kunna sätta ord på min glädje. Tårarna flödade och euforiskt lyfte jag händerna mot himlen.                       TEMA Nederlag/7 jan Det kanske inte var det bästa jag skrivit, men det var alldeles säkert det känsligaste, och mest genomtänkta jag använt pennan till. Raderna var inte fyllda som annars med raljerande, fyndiga ord, och meningen var heller inte att roa. Det var nog det största nederlaget i mitt liv, och barnen skulle kanske aldrig förlåta mig. Men trots att jag vridit och vänt på mig åt alla håll och kanter, och försökt på alla vis att förneka det stod sanningen så glasklar varje morgon när jag vaknade. Med skakande händer skrev jag under på papperet och räckte det till min advokat som leende lade det i ett stort vitt brev med din adress på. ”Ja då var vi väl klara? Jag skickar skilsmässopapperen till er make så får han också skriva under, sedan är du en fri kvinna igen.” När jag lämnade kontoret stängde jag försiktigt dörren och gick till min bil. Tårarna hade för länge sedan tagit slut, och de ständiga besöken på fängelset dödade effektivt varje känsla för dig. Det enda som var synd var att vår lilla son och dotter aldrig mer skulle få se dig. Dina knytnävar skulle aldrig mer slå mig gul och blå. Vårt nya efternamn och liv var hemligt för alla, till och med min egen mor.     TEMA Att fräsa/6 jan   Göran stannade bilen utanför det röda teglade huset, lade i  backen och tittade noga åt alla håll så att inga barn var i vägen, sedan backade han sakta uppför grusgången och avslutade det hela med att dra i handbromsen. Mycket nöjd med sig själv öppnade han hummande bakdörren och lyfte ut två stora papperspåsar fyllda av diverse matvaror. Innan Göran smällde igen dörren genom att kicka till den med foten grabbade han tag i en jättebukett med liljor i olika färger. Leendet på honom gick från ena örat till det andra, och han balanserade kassarna på varandra när han ställde dem på trappan. ”Pappa!” Dörren slängdes upp av lilla Stefan 3 år, och bakom honom skymtades Elin 5 år. ”Hej älsklingar har ni mamma därinne?” Stefan sprang så fort han kunde in i köket där Filippa stod och diskade. ”Mamma, mamma…kom får du se…pappa har kommit hem.” Filippa torkade av diskskummet på handduken och följde efter sonen som ivrigt hoppade framför henne. ”Skynda dig!” Hon kisade lite mot solen som sken in i den inglasade hallen, och log när Göran såg så spjuveraktig ut. Han i sin tur stod med armarna bakom ryggen och gjorde sitt bästa för att hyssja ned barnen som skrek för att överrösta varandra. ”Pappa får jag? Snälla? Pappa!” Elins hårtofsar hoppade och de små händerna greppade ivrigt efter buketten som han gömde. ”Lugn nu!” Göran höjde rösten och fick tyst på barnen. Han vände sig till Filippa igen, och ställde sig på knä. ”Älskling…” Göran harklade sig och rodnade. ”Du vet att jag älskar dig, och har tänkt tillbringa resten av mitt liv med dig.” Han försökte ta av papperet på blommorna bakom ryggen, och fick hjälp av Elin. ”Tack gumman..” Göran nickade mot dottern. ”Var var jag nu? Jovisstja…” Han ändrade ställning lite. ”Jag är ingen rik man, och kommer nog aldrig att bli en storfräsare som din far, men jag lovar Filippa att älska dig tills jag dör.” Göran hade tårar i ögonen och harklade sig flera gånger innan han ryckte på axlarna. ”Ja det var väl vad jag ville säga…på ett ungefär…just ja…jag glömde fråga om du vill gifta dig med mig.” Filippa ställde sig på knä framför Göran och pussade honom på det bara huvudet. ”Vännen, inte bryr jag mig om pengar på det viset. Pappa har ju ärvt det mesta av farfar.” Hon samlade barnen runt sig och pussade dem på kinden. ”Vad tycker ni barn? Är det dags att mamma och pappa gifter sig?” Ett tjut hördes från Elin och hon kastade sig runt halsen på Filippa. ”Ja mamma! Ja! Då vill jag vara brudnäbb som Pia var till sin syster.” Göran reste sig upp och lyfte upp kassarna och bar in dem i hallen. ”Klart du skall vara det, och du min lille pilt.” Han tittade på Stefan och log. ”Du skall få en ny fin kostym som matchar min.” In med er nu. Jag har köpt din älsklingstårta så vi kan fira.           Tema Boka/5 jan ”Thailand?” Jag hör på Bosses röst att han inte tilltalas av tanken, och ser framför mig hur tråkigt tre veckor i hällande regn skulle bli med honom och skakar på huvudet med munnen full av k-flingor.”Regnperiod.” Bosse ler lättat. ”Mexico?” Hans röst låter mer positiv och minen är lite gladare. Jag funderar en stund innan jag tuggar ur munnen och svarar. ”Nja…är det inte väldigt hett där nu?” Bosse klickar in sig på en väderkarta och följer raden av siffror med fingret. ”Trettiosju grader, det är väl inte så farligt? Det är väl inte värre än att man kan stanna på hotellet de dagar det är för jäkligt.” Han tar min hand i sin och skjuter min tallrik åt sidan. ”Vänta lite med det där…äta hinner du sedan. Skall vi hinna boka någon resa innan tolv måste det bli nu.” Jag suckar och tittar längtande på den nyrostade mackan som är fylld av härligt söt jordgubbsmarmelad. Med apelsinjuiceglaset i handen vänder jag blad i resekatalogen och ser barn och vuxna som badar i ett azurblått hav. ”Hit vill jag.” Min röst är bestämd och tål inte att motsägas. ”Hit eller ingenstans, det är bara att välja.” Bosse suckar flera gånger, klickar in sig på Google och printar in bokstav efter bokstav. ”Faan Emma, det är ju där de haft en massa hajattacker, och förresten har jag hört att det är skitlätt att få rännskit där…Montezumas hämnd kallar de det. Sjuk kan jag vara hemma, och jag vill faktiskt kunna bada om jag åker iväg.” Bosse reser sig upp går irriterat runt, runt i köket. Jag skyndar mig att skopa i sista yoghurten och häller i mig juicen. ”Skall vi åka på varsitt håll då? Du och jag kommer ju aldrig överens när vi åker iväg. Jag älskar att gå runt och upptäcka saker, medan du bara vill ligga platt fall och sola.” Orden har suttit klistrade på min tunga länge och jag blir förvånad att de är så lätta att säga när styrkan kommer till mig.” Bosse stannar av i rörelsen och tittar med häpen min på mig. ”Vill du skiljas?” Han tar de få stegen till bordet och sätter sig hårt ned på stolen.” Emma?” I mitt inre pågår en kamp som inte syns på ytan, och jag laddar flera gånger för att säga det jag vill säga. Egentligen vore det mest mänskliga att säga nej på direkten, men vårt förhållande har varit turbulent en längre tid nu. ”Jag vet inte…allt känns så underligt. Du har glidit bort från mig Bosse…” Han är framme hos mig innan jag avslutat meningen, tar mitt ansikte mellan sina händer och håller det så några sekunder. ”Älskar du mig?” Bosses röst är osäker, och han väger varje bokstav. Jag känner de förargliga tårarna glida ner genom tårkanalerna och nedför kindens buktning. ”Jag…vet…inte.” Min röst är gråtfylld och en film över vårt liv som par åker över hornhinnan. Bosse reser sig upp och fortsätter sin rundgång i köket. ”Hur länge…hur länge…hur länge har du känt så här?” Han viskar fram meningen medan han forskande riktar ögonen mot mig. ”Har du någon annan?” Tonläget blir skarpare och handens rörelser stannar av. För en kort sekund ser jag Adam från jobbet framför mig, men kniper ihop ögonen hårt och ruskar snabbt på huvudet. För varje rörelse känner jag mig uslare och uslare. ”Nej…ingen…” Bosse sätter sig vid datorn och klickar ut sig. Tar tag i resekatalogen och kastar den i kassen med pappersåtervinning, sedan tittar han sorgset på mig och går ut i hallen. ”Jag måste fundera.” Sista stavelserna försvinner i intet när dörren stängs. Jag sitter flera minuter, ja säkert en kvart innan jag långsamt plockar ihop mig själv bit för bit, torkar tårarna och ringer till min väninna som visat sig vara så mycket mer. ”Anna älskling, det är över nu. Jag kommer om några minuter, måste bara packa ihop det viktigaste.”     TEMA Snoka/4 jan Jag sträckte armarna högt över huvudet och gäspade stort, stängde och öppnade händerna flera gånger, och gnuggade John Blunds sandrester ur ögonen. Rummet var dunkelt och jag tände en lampa som satts fast med en klämma på bokhyllan bakom mig. Långsamt satte jag ned fötterna en efter en på den mjuka mattan. Pennan jag alltid skrev med låg på golvet nedanför sängen, och jag plockade fundersamt upp den. Jag hade inget minne av att jag använt den, och lade pennan bredvid min röda dagbok som låg i bokhyllan. Huttrande drog jag på byxor och t-shirt för att sedan smyga ut i köket och försiktigt ta fram en skål och en sked. Puffarna frasade när de träffade mjölken jag hällde i nästan samtidigt. Exakt i det ögonblicket som skeden träffade munnen slog det mig att dagboken legat annorlunda än jag brukar ha den, och med bultande hjärta rusade jag in i rummet för att undersöka om hårstrået jag alltid placerad i den var kvar. Det var borta! Jag hörde Ola röra sig i sitt rum, och kände en stor ilska och irritation arbeta sig upp inom mig. Den jäveln hade snokat i mitt hemligaste rum av dem alla. Min dagbok… Med boken i handen rusade jag genom hallen och köket vidare in i sovrummet och slog honom hårt i huvudet med dagboken. ”Hur faan jävla lågt kan du sjunka egentligen? Räcker det inte med att nedvärdera allt jag gör?” Ola kisade nyvaket mot mig och log. ”Jag vet ju allt, jag var ju där…” Han tog sig åt huvudet. ”Aj det där gjorde ont!” I mitt inre gick jag igenom det jag skrivit i boken. Kärlekstörstande rader som avlöste varandra…ärligt, blottat in i det innersta. Jag vägrade att gråta inför honom och bet mig så hårt i läppen att jag kände blodsmak. Raljerande log Ola mot mig, och jag kände hjärtat hoppa till som vanligt medan något varmt strömmade inom mig. ”Så du älskar mig?” Orden lät  fula i hans stora mun, och jag grät inombords och förbannade mig själv att jag varit så oförsiktig. Utan att svara honom gick jag in till sängen igen, och kröp ned. Smärtan skar genom mig som knivar, och tanken jag haft att slänga ut honom från mitt liv växte sekund för sekund. Plötsligt kastade jag mig upp och rusade in i köket där Ola satt och åt frukost. Leende tittade han på mig och lade handen över min. ”Jag gillar dig också, förlåt att jag snokade men den bara låg där och ropade på mig.” Min andning blev snabbare och snabbare, och orden jag borde sagt för länge sedan gled över min mun. ”Du måste flytta, jag mår dåligt av dig. Du får en vecka på dig.” Ola satt tyst en lång stund innan han nonchalant gick ifrån sin tallrik i syfte att jag skulle ta reda på den. ”Okej, jag förstår inte varför du är så jävla konstig, men…” Han tvekade några sekunder innan han fortsatte. ”Du är jävligt bra i sängen, och tydligen tycker du att jag är det med.” Jag hörde honom klä på sig, dra i några lådor och ett ritschande när han drog igen dragkedjan på väskan. Sedan slog ytterdörren igen med en hård smäll. Tystnaden i lägenheten ekade ihåligt inom mig, men jag kände lättnad.       TEMA Skotta, skratta och skala/3 jan ”Herregud vad jag är trött på den här snön, kan vi inte bara skita i alltihop och dra?” Petra ställde sig med händerna lutade på skaftet på skyffeln och log drömmande. ”Tänk att få ligga vid playan och steka kroppen? Vore det inte toppen?” Hon kastade undan lite snö som låg på den smala vägen in till deras hus. ”Jag HATAR snö! Faan  Sanna vi har inte gjort annat än skalat av lager efter lager på den här förbannade vägen i veckor nu, nä det är banne mig i månader skiten hållit på. Jag är sååååå less!” Petra sparkade i snön och föll omkull i ett moln av pudersnö. Ilsket tittade hon på Sanna och hötte med fingret. ”Våga inte skratta, våga inte…” Plötsligt började Petra gapskratta själv och vände sig mot Sanna med öppna armar. De rullade omkring i snön och såg ut som två snögubbar när de reste sig upp. Sanna som inte alls var lika pratglad som sin flickvän tittade en lång stund på Petra, borstade av sig snön och slog ut med armarna. ”Du sade ju att du tyckte om snö? Det var ju faktiskt en av orsakerna till att vi hade semester i somras. Minns du att jag propsade på att vi skulle åka bort i vinter istället? Ta alla semesterdagar på en gång och åka till Thailand? Minns du det?” Petra hängde med huvudet och nickade. ”Mm, men hur skulle jag veta att vi skulle dränkas i eländet? Och förresten tycker jag att det är synd att lämna Sverige när vi har sommar. Det är så vackert här, och ibland är ju temperaturerna nästan lika höga som utomlands. Min chef skulle nog inte gå med på att jag stack iväg sådär länge när det är julrush. Det är bästa tiden på året enligt honom.” Sanna drog suckande upp axlarna i en hjälplös rörelse. ”Det är nog inget att göra åt tyvärr. Det är bara att gilla läget.” Hon fortsatte skottandet och hummade under tiden på Jingle Bells.” Petra började sjunga och snart stämde Sanna in i sången. ”Jingle Bells, Jingle Bells….”